The Yacoubian Building (2006)

The Yacoubian Building såg jag under Stockholm Filmfestival 2006 och den tillhör en genre som jag kallar hyperlänkfilm. I min lilla text så nämner jag Short Cuts som en referens. Nu kommer jag även att tänka på den svenska Leva livet (regi: Mikael Håfström) som handlar om ett antal personer som bor i samma hyreshus, precis som The Yacoubian Building gör.

Även det här var en mäktig film, i alla fall i betydelsen lång, 3 timmar (min kommentar: jag hade precis sett Darren Aronofskys The Fountain på samma festival). Fast tiden går ganska fort då vi får följa ett gäng olika personer som bor i The Yacoubian Building i Kairo (min kommentar: en byggnad som finns på riktigt). Inte vet jag, kanske är filmen en egyptisk Short Cuts, eller? Bitvis är det riktigt rolig. Arabiska är ett väldigt roligt språk att lyssna på. Främst dominerar skådisen Adel Imam som den coola (fusk)pashan bl a i bråken med sin helgalna syrra. Jag kan tycka att det hela dras ut lite väl länge och att regissören inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Vissa historier avslutas lite ologiskt och abrupt, utan riktig tanke, tyckte jag. Det förekommer kanske vissa övertydliga poänger också. Ändå är detta klart sevärd.

Le violon rouge (1998)

När jag läser min preblogg-text om Le violon rouge som skrevs i januari 2004 så går mina tankar till en annan film, med ett liknande upplägg, som jag såg på Stockholm Filmfestival 2002. Carnages heter den och handlar om hur tjur som dödats på tjurfäktningsarenan kommer att påverka ett antal människors liv efter sin död. Här handlar det istället om en fiol som gör samma sak efter att den skapats.

Den röda fiolen är en film om en fiol (min kommentar: nähä?!) och dess resa genom historien. Människor kommer och går men fiolen den består. Fiolen, som är ett mästerverk av en italiensk hantverkare, överlever många människor och tidsepoker, från tyska medeltidskloster till Kina och kulturrevolutionen där i slutet av 1900-talet.

Som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) sa i sitt omdöme för ett tag sen så är det en intressant idé och jag tycker resultatet är godkänt. Delhistorien som handlar om den engelske fiolvirtuosen som kom att äga den röda fiolen under en tid är den sämsta. Den kändes lite småtöntig. När fiolen kom till Kina blev det intressant igen. Jag tyckte det uppstod en schysst kontrast här (min kommentar: kontrasten mellan en antik fiol och kulturrevolutionen?).

I slutet som utspelar sig i vår tid blev det nästan en thriller när Samuel L. Jackson försöker lägga vantarna på mästerverket. Det är en vacker film med vacker musik. Hmm, ja, en annorlunda film som bitvis dock kändes lite stel och spretig med sina olika historier. Den är inte helt tajt men klart sevärd. 3+/5.

Lantana (2001)

När jag läste min gamla text om Lantana kom jag att tänka på ett minne från min studenttid. När jag pluggade i Uppsala på 90-talet så delade jag under en tid lägenhet med min kusin som studerade till jurist. En kväll skulle han ha förfest i lägenheten tillsammans med sina kursare. Jag var inte speciellt sugen på att vara med utan blev bjuden på bio istället av min kusin. Vilken film såg jag? Jo, Robert Altmans Short Cuts. Wow, vilken filmupplevelse det blev! Bättre än en förfest med juridikstudenter. 🙂 Min preblogg-text om Lantana skrevs i juni 2003. Sen tidigare har jag på bloggen skrivit om Jindabyne, en annan av regissören Ray Lawrences filmer.

Lantana är en australiensisk film med ett Short Cuts-liknande upplägg om än inte med riktigt lika många parallella historier. Jag måste erkänna direkt att jag verkligen gillar den här typen av film. Det gäller exempelvis filmen Carnages som visades på Stockholm Filmfestival i höstas. Lantana handlar främst om Leon som är poliskommissarie men ett gäng andra personer är också huvudpersoner i detta drama vars historia löst snurrar runt kring fyndet av en kvinnokropp i bushen utanför Sydney. De flesta, om inte samtliga i filmen, är osäkra på sig själva, har problem i sitt äktenskap, etc. Inte minst gäller det Leon som samtidigt som han hanterar utredningen kring den döda kvinnan vänsterprasslar med en kvinna som går på samma danskurs som han själv och hans fru går på.

Jag gillar den här filmen. Det är en film som fokuserar på de problem som personerna i filmen har med sig själva och egentligen inte på själva mordutredningen (även om den ändå är viktig i filmen och bl a får Leon att inse ett och annat). Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) gillade inte riktigt detta faktum utan tyckte den kunde ha varit mer spännande. Men jag gillade den! Betyget blir 4/5.

Leva livet (2001)

Mikael Håfström, vad har vi på honom? Ja, en hel del väl? Ondskan är väl den film som kanske först dyker upp hos mig. Efter denna bar det av till Hollywood för Håfström och filmer som 1408 och The Rite (nej, det är inte en remake på Bergmans Riten). Nu senaste var Håfström på ett enligt mig lyckat Sverige-besök i och med Quick. Min text om Leva livet (nu ska jaaaag leva livet…) skrevs i juli 2007. Jag skriver att det är Håfströms debutfilm, vilket är felaktigt då han redan 1995 gjorde Hamilton-rullen Vendetta med Stefan Sauk.

I debutrullen av 1408-regissören Mikael Håfström får vi ta del av livet för ett gäng hyresgäster i ett hyreshus och även lära känna en dammsugarförsäljare som besöker dem. Jag skulle kanske kalla filmen för en sorts Magnolia light men helt utan samma nerv och med färre personer inblandade. Nja, en hyfsad rulle får man väl ändå säga. Kjell Bergkvist är sig lik, dvs bra, som en av hyresgästerna. Han gör ett charmigt och lite sorgligt försök att stöta på hårfrisörskan Eva Röse. Filmen börjar bra med ganska mycket fokus på Bergkvist. Så fort han inte är med är det lite sämre. Jag gillade inte scenerna med paret där kvinnan spelades av Lia Boysen. Krystat. Efter ett tag ballar filmen ur en aning och blir nån sorts buskis med tokrolig humor som inte funkar (för mig). Detta blandas med nån sorts svärta som Håfström inte riktigt får ihop. Jag fick ibland Aki Kaurismäki-vibbar när dammsugarförsäljaren var med. Jag ger knappt godkänt till Leva livet. För spretig.

The Hours (2002)

Samma helg i april 2003 som jag såg 25th Hour och Kod okänd såg jag även dagens film på bio. The Hours regisserades av Stephen Daldry. Vad gjorde han efter framgången med The Hours frågar jag mig? Det känns inte som han blev känd för den breda publiken efter att ha peakat med The Hours. Jag kollar på IMDb och ser att han gjorde The Reader (vann inte Kate Winslet en Oscar för den?), Extremely Loud & Incredibly Close (Oscarsniminerad för bästa film) och så har han regisserat några avsnitt av The Crown. Då får man nog säga att det gått ganska bra ändå. Framöver kommer han göra en film om Oz-figuren den Elaka Häxan från Väst och… Untitled Star Wars/Obi-Wan Kenobi Project. Den sistnämnda måste ju vara en sån där Star Wars-spinoff-historia, typ Ben: A Star Wars Story.

Timmarna (min kommentar: ja, jag använde de svenska titlarna på den här tiden) påminner lite grann om Kod okänd i det att det är tre parallellhandlingar även här. Här utspelas dom dock varken under samma tid eller plats. Men ändå är de sammanlänkade.

Först har vi Virginia Woolf (Nicole Kidman) som på 20-talet har psykiska problem och försöker skriva sin roman Mrs Dalloway. På 50-talet hittar vi en kvinna (Julianne Moore) som har sina problem med att klara pressen att vara den perfekta hemmafrun, att klara livet egentligen. Slutligen, nutid där Meryl Streep spelar en kvinna som förbereder ett party, precis som Mrs Dalloway gör i Woolfs roman, för sin aidssjuke författarvän (Ed Harris).

Låter det bara svårt och konstigt? Well, faktum är att regissören Stephen Daldry (Billy Elliot) lyckats knyta ihop de tre historierna på ett sätt som funkar mycket bra. Samtliga historier är gripande och ingen egentligen sämre än nån annan. Skådisarna håller, inte helt oväntat, ruggigt hög klass. Även tårkanalerna får ett träningspass, och då pratar jag inte bara om skådisarna som gråter i var och varannan scen. Betyget blir en mycket stark 4/5.

Apropå bra skådespel och starka scener så visades prov på detta i den högre skolan i kortfilmen Tystnadens röst som visades innan Timmarna drog igång. Lena Endre är så bra man kan vara då hon på 7 minuter lyckas förmedla mer känsla än Sandra Bullock nånsin kommer att göra sammanlagt under hela sin karriär (min kommentar: hehe, Sandra var tydligen inte en personlig favorit). I filmen ringer en kvinna hem till sin man för att berätta att hon måste läggas in på sjukhus pga ett livsfarligt åderbråck i hjärnan. Kortfilmen bygger på en novell av Majgull Axellson och är klart sevärd. 4/5.

Kod okänd (2000)

När jag läser min gamla preblogg-text om Kod okänd (eller Code inconnu: Récit incomplet de divers voyages som originaltiteln lyder) så kan jag ju inte låta bli att tänka på Ruben Östlund. Just den där förmågan att få till obekväm stämning har ju Östlund mer eller mindre doktorerat i. Han måste ha tittat på Haneke. Min text om Kod okänd som skrevs i april 2003.

Den egensinnige (min kommentar: egensinnig? Verkligen? Charlie Kaufman är egensinnig men Haneke?) österrikiske regissören Michael Haneke gjorde Kod okänd efter den väldigt obehagliga Funny Games (1997). Filmen börjar med att en kille slänger ett hopknycklat papper i händerna på en tiggerska på en gata i Paris. En annan kille, en afrikansk invandrare, ser detta och konfronterar killen och kräver att han ska be om ursäkt. Tumult uppstår, polis tillkallas, varefter invandraren tas in på förför men släpps. Tiggerskan förhörs också och visar sig vara en illegal flykting från Rumänien och skickas hem, dvs utvisas från Frankrike.

Efter denna inledning delas filmen upp i tre parallellhandlingar där man i en rad lösryckta scener får följa dom inblandade i tumultet eller kanske främst personer i deras närhet. Killen som slängde papperet har en bror, en fotograf som är tillsammans med en lite kall skådespelerska (Juliette Binoche) som endast visar riktiga känslor framför kameran. Själv bor han hos sin pappa på en bondgård som pappan vill att han ska ta över men det vill han inte själv.

Haneke har en märklig förmåga att med små medel skapa intensiva scener ofta med en lite obehaglig stämning. I Kod okänd kan det dock vara svårt att hitta nån röd tråd eftersom dom tre parallellhandlingarna till synes inte hänger ihop och scenerna vi får se är korta och klipps ofta av mitt i en replik på ett speciellt sätt. Jag läste ett engelskt uttryck som beskrev den här filmen som en ”slice of life”-film. Det stämmer rätt så bra. Vi får helt enkelt se ett antal scener ur en samling människors liv men utan nån riktig ramberättelse som i mer ”normala” filmer som går från punkt A till punkt B.

Samtliga skådisar håller hög klass. Speciellt gäller detta Juliette Binoche som visar prov på grymt skådespeleri, bl a i en scen där hon blir provocerad av en ung kille i en tunnelbanevagn, men håller masken tills killen har gått av då det slutligen brister. Betyget blir en stark trea.

Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Babel (2006)

Kumiko?

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

Slacker (1991)

Ibland lär man känna regissörer bakvägen liksom. Richard Linklater är en sån regissör för mig. Den första film jag såg av Linklater var den mumbojumbofilosofiska snack- och flumfilmen Waking Life. I den agerade riktiga skådisar men i efterhand la man till animering ovanpå det hela med en teknik som kallas rotoscoping. Effekten tyckte jag var riktigt cool och jag gillade Waking Life som helhet.

Förresten, jag får ta tillbaka att Waking Life var min första Linklater-film. Jag upptäckte nu, medan jag skriver denna text, att jag faktiskt såg The School of Rock som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival hösten 2003, och den Jack Black-musikalkomedin tyckte jag var hur rolig och skön som helst. Så med två av hans rullar under bältet var han en liten favorit och då visste jag knappt om att han hade gjort två filmer som hade titlar som började med Before…

Innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar 2013 så tog jag mig tid att titta på de två första filmerna i Before-trilogin eftersom den tredje, Before Midnight, skulle visas där nere. Jag gav de två första filmerna en stark trea eller svag fyra i betyg. Nånstans i den häraden. Jag tyckte det var bra filmer men inga favoriter.

I höstas så var det återigen Linklater som stod för årets snackis under Malmö Filmdagar i och med hans 12-årsprojekt Boyhood. Återigen tyckte jag att det handlade om en bra film men jag blev inte blåst av banan.

Mina Linklater-favoriter är fortfarande Waking Life och The School of Rock, tro’t eller ej.

Varför babblar jag om det här undrar ni? Jo, mina filmspanarkompisar Henke och Christians decennieprojekt har dragit igång igen och nu har vi kommit till 90-talet och jag är som vanligt med som vicesheriff och skriver om de gemensamma fredagsfilmerna. Första filmen är Slacker från 1991. Slacker är Richard Linklaters egentliga debut. Rent teoretiskt kanske den räknas som hans andra långfilm. Hans första, It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books, spelades dock in på Super 8 och finns inte utgiven som en egen dvd.

Slacker är en episodfilm där vi i mer eller mindre korta sekvenser möter ett antal personer i Austin, Texas. I den inledande scenen spelar Linklater själv en snubbe som åker buss och sen taxi på väg till Austin. Den dialog (eller monolog!) som förekommer i taxin påminner väldigt mycket om Waking Life. Linklater funderar på alternativa tidslinjer, drömmar i drömmar och andra filosofiska spörsmål. Slacker är ganska uppenbart en sorts övningsfilm inför Waking Life.

Efter en scen hoppar man vidare till en annan person under en kort stund. Slacker är en sorts hyperlänkfilm men där man aldrig länkar tillbaka till en tidigare person. Det är en linjär hyperlänkfilm med bara en riktning. Det här gör ju att det i princip inte finns någon handling, vilket i sin tur gör att det är ganska svårt att dras in i filmen.

De personer vi möter babblar och snackar, snackar och babblar, om konspirationsteorier (många konspirationsteorier blir det!), om smurfar, om annat. Det är inte alltid speciellt intressant. Personerna vi möter är slackers (nähä!) och man skulle kunna säga att det är mycket snack och lite verkstad. Pretty much nothing happens…

Men på något konstigt sätt så kände jag plötsligt att filmen inte var så dålig ändå. Det var som att jag drogs in i dess icke-tempo. För att uppskatta flum måste man vara flummig själv. Det fanns något här. Ett tag i alla fall…

Tre bra saker med filmen, saker jag noterade, intressanta frågeställningar eller scener:

• Om resor. När man varit på en resa kan det ibland kännas som att det inte är en själv som varit med om den utan att man sett den på tv.
• Om hur man konsumerar media och hur daterad filmen är. I Slacker läser man tidningar, tittar på tv och använder fasta telefoner, t.o.m. så kallade telefonkiosker. Det här, tillsammans med klädstilar och frisyrer, gör nästan Slacker till ett historisk kostymdrama of sorts.
• En kvinna på ett fik som pratar med en främling och upprepar ”You should quit traumatizing women with sexual intercourse… I should know… I’m a medical doctor…”. Haha, en galen sekvens och märkvärdigt udda och nästan obekväm.”You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women”. Det var nästan lite spoken word över det hela.

En sak jag tänkte på under filmen är om den är Richard Linklaters syn på USA:s gemensamma medvetande eller om det mer är Linklaters egna tankar och funderingar. Jag antar att det är en kombination. Första scenen lär ju vara något som Linklater själv blivit besatt av i alla fall, det här med drömmar och alternativa tidslinjer.

Jag kom att tänka på en film som My Dinner with Andre, som vi såg när decennietemat var inne på 80-talet. Det är i princip samma film med den skillnaden att vi i My Dinner with Andre bara träffar två personer som sitter och pratar på ett ställe. Det lustiga är att jag, trots beiga gubbar och beige mat, gillar den bättre. Till Slacker kan jag inte dela ut mer än en tvåa, en stark tvåa. Den känns för exkluderande och kanske är detta Linklaters problem rent generellt för min del när det gäller många av hans filmer.

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Slacker. Vill de flytta till Austin i början av 90-talet för att flumma runt?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Crash

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5