Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Babel (2006)

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

Slacker (1991)

decadesIbland lär man känna regissörer bakvägen liksom. Richard Linklater är en sån regissör för mig. Den första film jag såg av Linklater var den mumbojumbofilosofiska snack- och flumfilmen Waking Life. I den agerade riktiga skådisar men i efterhand la man till animering ovanpå det hela med en teknik som kallas rotoscoping. Effekten tyckte jag var riktigt cool och jag gillade Waking Life som helhet.

Förresten, jag får ta tillbaka att Waking Life var min första Linklater-film. Jag upptäckte nu, medan jag skriver denna text, att jag faktiskt såg The School of Rock som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival hösten 2003, och den Jack Black-musikalkomedin tyckte jag var hur rolig och skön som helst. Så med två av hans rullar under bältet var han en liten favorit och då visste jag knappt om att han hade gjort två filmer som hade titlar som började med Before…

Innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar 2013 så tog jag mig tid att titta på de två första filmerna i Before-trilogin eftersom den tredje, Before Midnight, skulle visas där nere. Jag gav de två första filmerna en stark trea eller svag fyra i betyg. Nånstans i den häraden. Jag tyckte det var bra filmer men inga favoriter.

I höstas så var det återigen Linklater som stod för årets snackis under Malmö Filmdagar i och med hans 12-årsprojekt Boyhood. Återigen tyckte jag att det handlade om en bra film men jag blev inte blåst av banan.

Mina Linklater-favoriter är fortfarande Waking Life och The School of Rock, tro’t eller ej.

Varför babblar jag om det här undrar ni? Jo, mina filmspanarkompisar Henke och Christians decennieprojekt har dragit igång igen och nu har vi kommit till 90-talet och jag är som vanligt med som vicesheriff och skriver om de gemensamma fredagsfilmerna. Första filmen är Slacker från 1991. Slacker är Richard Linklaters egentliga debut. Rent teoretiskt kanske den räknas som hans andra långfilm. Hans första, It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books, spelades dock in på Super 8 och finns inte utgiven som en egen dvd.

Slacker är en episodfilm där vi i mer eller mindre korta sekvenser möter ett antal personer i Austin, Texas. I den inledande scenen spelar Linklater själv en snubbe som åker buss och sen taxi på väg till Austin. Den dialog (eller monolog!) som förekommer i taxin påminner väldigt mycket om Waking Life. Linklater funderar på alternativa tidslinjer, drömmar i drömmar och andra filosofiska spörsmål. Slacker är ganska uppenbart en sorts övningsfilm inför Waking Life.

Slacker

Efter en scen hoppar man vidare till en annan person under en kort stund. Slacker är en sorts hyperlänkfilm men där man aldrig länkar tillbaka till en tidigare person. Det är en linjär hyperlänkfilm med bara en riktning. Det här gör ju att det i princip inte finns någon handling, vilket i sin tur gör att det är ganska svårt att dras in i filmen.

De personer vi möter babblar och snackar, snackar och babblar, om konspirationsteorier (många konspirationsteorier blir det!), om smurfar, om annat. Det är inte alltid speciellt intressant. Personerna vi möter är slackers (nähä!) och man skulle kunna säga att det är mycket snack och lite verkstad. Pretty much nothing happens…

Men på något konstigt sätt så kände jag plötsligt att filmen inte var så dålig ändå. Det var som att jag drogs in i dess icke-tempo. För att uppskatta flum måste man vara flummig själv. Det fanns något här. Ett tag i alla fall…

Tre bra saker med filmen, saker jag noterade, intressanta frågeställningar eller scener:

  • Om resor. När man varit på en resa kan det ibland kännas som att det inte är en själv som varit med om den utan att man sett den på tv.
  • Om hur man konsumerar media och hur daterad filmen är. I Slacker läser man tidningar, tittar på tv och använder fasta telefoner, t.o.m. så kallade telefonkiosker. Det här, tillsammans med klädstilar och frisyrer, gör nästan Slacker till ett historisk kostymdrama of sorts.
  • En kvinna på ett fik som pratar med en främling och upprepar ”You should quit traumatizing women with sexual intercourse… I should know… I’m a medical doctor…”. Haha, en galen sekvens och märkvärdigt udda och nästan obekväm.”You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women”. Det var nästan lite spoken word över det hela.

En sak jag tänkte på under filmen är om den är Richard Linklaters syn på USA:s gemensamma medvetande eller om det mer är Linklaters egna tankar och funderingar. Jag antar att det är en kombination. Första scenen lär ju vara något som Linklater själv blivit besatt av i alla fall, det här med drömmar och alternativa tidslinjer.

Jag kom att tänka på en film som My Dinner with Andre, som vi såg när decennietemat var inne på 80-talet. Det är i princip samma film med den skillnaden att vi i My Dinner with Andre bara träffar två personer som sitter och pratar på ett ställe. Det lustiga är att jag, trots beiga gubbar och beige mat, gillar den bättre. Till Slacker kan jag inte dela ut mer än en tvåa, en stark tvåa. Den känns för exkluderande och kanske är detta Linklaters problem rent generellt för min del när det gäller många av hans filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Slacker. Vill de flytta till Austin i början av 90-talet för att flumma runt?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Crash

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5

%d bloggare gillar detta: