Systrarna Brontë: Wuthering Heights (2011)

wuthering-heightsWuthering Heights är en roman av Emily Brontë (hennes enda) och gavs ut i december 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Den har filmatiserats ett otal gånger fast jag har mig veterligen aldrig sett nån av dessa filmer.

Den här gången är det en av mina favoritregissörer, Andrea Arnold, som tagit sig an Wuthering Heights. Grundstoryn är densamma som i romanen. En skillnad är dock att den föräldralöse pojke som adopteras av familjen Earnshaw inte är romsk (?) utan svart och från Västindien.

Pappa Earnshaw hittade pojken i staden och beslutade sig för att ta hand om honom. ”It’s the christian thing to do”. Han får namnet Heathcliff och blir en del av familjen, som består av den nästan vuxna tonåringen Hindley och den yngre dottern Catherine. Hindley och Heathcliff hatar varandra. Heathcliff och Catherine blir vänner och spenderar dagarna tillsammans med att vandra omkring på de höglänta hedarna som omger den avsides belägna gården med namnet Wuthering Heights.

Sen dör pappa Earnshaw och Hindley tar över som herre i huset. Hindley låter Heathcliff stanna men behandlar honom som skit (han får bo bland djuren i uthuset). När sen Catherine börjar umgås med den rikare grannfamiljen Linton blir saker och ting komplicerade mellan henne och Heathcliff.

I det lilla introinlägget så skrev jag att när jag såg en av filmerna som skulle ingå i Brontë-temat första gången så avskydde jag den så pass mycket att det enda jag fick ur mig var ”Urk!”.

Den filmen var alltså Andrea Arnolds Wuthering Heights. Skulle jag gilla den bättre den här gången? Svaret är NEJ. Redan från början får jag känslan av att nån sprungit runt på en hed i dåligt väder med en mobilkamera och försökt fånga nåt poetiskt.

Inledningen av filmen gör att jag tolkar det som Heathcliffs historia. Det är han som är i fokus. Men vem är Heathcliff? Jag har ingen aning. Jag vet inte mer om honom i filmens sista minut jämfört med den första. Varför är Catherine intresserad av honom? Varför flirtar hon med honom? För att han är svart och exotisk? För att han är blyg och hon känner nån sorts makt? För att det inte finns några andra att flirta med? Oklart.

Om vi övergår till filmens visuella stil så finner jag den mest irriterande än nånting annat. De skakiga ofokuserade närbilderna gör mig galen. Det skakiga ofokuset gör inte att jag lever mig in i filmen. Tvärtom. Jag känner kameraarbetet när jag bara vill se filmen.

Jag tycker inte heller 4:3-formatet funkar nåt vidare. Det kändes mest tråkigt. I en film som Meek’s Cutoff passade det utmärkt eftersom det gav en klaustrofobisk känsla som matchade vad filmen ville berätta. Här får vi närbilder på skådisarnas ansikten, hela tiden, speciellt Heathcliff. Då måste man kunna visa mer känsla. Här: ett stenansikte som inte säger nåt.

Varför är bilden så mörk hela tiden? Jag ser ingenting, och jag ser ingen poäng med det heller. Men jag får väl försöka se storyn bakom de visuella irritationsmomenten. Fast det finns ingen story! Återigen, vem är Heathcliff, vad är hans grej? Jag känner ingen sympati med honom. Han surar, vill inte jobba på gården, springer iväg, blir bestraffad. Vad tror han? Det är väl klart att han måste jobba som alla andra.

Den här versionen av Wuthering Heights är outhärdligt tråkig. Jaha, där kryper en tordyvel. Det har jag lagt upp själv på Instagram. Ge mig en story med rejäla skådespelarinsatser, maffigt foto, en bra score, nånting! Det här är bara pretto på det dåliga sättet, nåt så oerhört.

Det enda positiva är att Catherines favoritfågel är tofsvipan och det kan nog vara min med. En snygg vadarfågel med tofs, breda fyrkantiga vingar och ett härligt karaktäristiskt pipande läte.

Jag skrev att Andrea Arnold är en av mina favoritregissörer. Det kanske är att ta i, då jag innan Wuthering Heights bara sett två av hennes filmer. De har å andra sidan fått riktigt höga betyg: Red Road 5/5 och Fish Tank 4/5.

Nu sjunker medelbetyget rejält för Arnold då jag inte kan dela ut nåt annat än en etta. Trots att det hade varit roligare att gilla filmen den här gången så känns ändå lite skönt att man kan lita på sig själv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tycker nu Sofia? Tycker hon filmen når några svindlande höjder? Kolla in här.

#SFF16: Dog Eat Dog (2016)

sff_logoDog Eat Dogdog-eat-dog blev den sista och fjärde filmen som jag såg under filmspanarnas lördagsspektakel på filmfestivalen.

Regissör är Paul Schrader (regissör av exempelvis American Gigolo och manusförfattare till bl a Taxi Driver). Två av skådisarna är Willem Dafoe och Nicolas Cage. Sammantaget borde det här borga för nån form av kvalitet. Det gjorde det inte. Efter visningen ville jag ta mig hemåt så snabbt som möjligt för att duscha av mig den äckliga känslan som filmen gett mig. Tvivale.

Dog Eat Dog visade sig vara en film som jag hade otroligt svårt för. Jag vet inte vad Schrader försöker göra. Ska jag tycka att det är roligt när en knarkpåverkad och överreagerande Willem Dafoe råkar, bara råkar, knivhugga sin ex-fru till döds och skjuta ihjäl sin dotter, liksom så där av misstag för att han blev arg och inte kunde kontrollera sina känslor. Ska det vara tokroligt som i en buskisfars av Stefan & Krister? Det är inte roligt alls, bara äckligt.

Dafoe, Cage och en tredje skådis vid namn Christopher Matthew Cook spelar tre f.d. kåkfarare som ska göra en sista stöt. De blir anlitade av The Greek (spelad av regissören själv) för att kidnappa en annan gangsters nyfödda bebis för att The Greek ska kunna pressa sin konkurrent på pengar. Tydligen ska det ge storkovan även åt våra tre vänner. Går det fel?

Dog Eat Dog innehåller så mycket meningslöst våld, dödligt våld, äckligt våld, våld mot random personer som inte är värda en sån behandling. Våldet utövas på ett ledigt (casual) sätt vilket gör äckelkänslan än större. Det är väl klart att man skjuter ihjäl sin kompis om man är trött på att han snackar för mycket. Men kan du inte hålla munnen, bara för ett ögonblick! Åhhahahåh, vad roligt. Han bara sköt honom.

Dog Eat Dog har noll handling som gör nån glad. Den har noll karaktärer som man vill hänga med. Den är fylld med övervåld som inte säger nånting förutom att vara äckligt. Den har en slutsekvens som möjligen ska vara en drömscen och som, hur det nu är möjligt, är ännu sämre än resten av filmen. Jag sitter som ett stort frågetecken i biofåtöljen. Vad är det jag tittar på? Varför har du gjort den här filmen, Paul?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi filmspanare, och resten av publiken på Park, hade under den förra filmen utsatts för en skrattsabotör. Nu hade vi koll på vem det var så vi väntade strategiskt i skuggorna tills den famöse skrattaren själv hade tagit plats i salongen och sen satte vi oss så långt bort från skratticentrum som det var fysiskt möjligt. I övrigt var det inte en trevlig visning. Det var en sån där sen kvällsvisning som du bara vill ska ta slut för att filmen är usel och du bara vill hem. Men det berodde mest på filmen än något annat. Jag längtade efter att höra den skrattande mannen.

Länkar till texter från tre andra som tog en fika tillsammans innan filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016)

jag-alskar-dig-en-skilsmassokomediJag brukar ibland känna mig som en av svensk films få försvarare. Nu är det inte så att jag tycker svensk film är bättre än filmer från andra länder. Nej, möjligen ungefär lika bra eller aningen sämre. Det jag stör mig på är att det finns en jargong som handlar om att gotta sig i hur fantastiskt dålig man tycker svensk film är.

Och med ovanstående sagt så konstaterar jag att detta är skräp.

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi handlar om ett par spelade av Christine Meltzer och Björn Kjellman. Meltzers rollfigur droppar en dag bomben att hon vill skiljas. Kjellman är i förnekelse men träffar så småningom Stockholms enda cykelbud i form av Nour El-Refai. Meltzer, ja, hon ska väl hitta sig själv igen bl a med hjälp av sin speediga väninna Martina Haag. (Äh, eftersom jag inte orkar ta reda på rollfigurernas namn så använder skådisarnas namn rakt av.) Meltzer träffar så småningom latin lover-konstnären tillika silverräven Rodolfo Corsato. Ja, skådisen heter så, jag hittar inte på!

Frågan filmen ställer, antar jag, är om Meltzer och Kjellman ska leka på sin egen kant för att sen växa upp och hitta varandra igen.

Nej, det här funkar alltså inte. Det är för dåligt. Inte i klass med tortyrredskapet Medicinen men långt efter är det inte. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi är som en romantisk komedi-version av Hypnotisören. Den utspelas i samma förnäma Stockholmsmiljöer med våningar, gallerier, restauranger, kaféer och ett cykelbud. Precis som i Hypnotisören bjuds vi även på oändligt många (oändligt många!) vackra vykortsbilder på Stockholm… Stan i världen, världens stad. Nordens Venedig. The Capital of Scandinavia. Vattnet och öarnas stad. Stockholm. Med mat i toppklass, fina hotell, vänliga människor och en tunnelbana som är en konstutställning. Ta en dag och åk runt bland de olika t-bane-linjerna. Det är en upplevelse. Framförallt den blå rekommenderas. Gå av vid varje station och njut av de konstnärligt inredda stationerna. Solna Centrum går i varmt rött och Hallonbergen är barnsligt mysig.

Några andra säkra kort är förstås Vasamuseet och det nyöppnade ABBA-museet. På vägen dit måste ni förstås irra runt i gränderna i Gamla Stan. Ät glass och besök den übertrevliga science fiction-bokhandeln!

Var var jag?! Jo, just det. Tillbaka till filmen. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi, jag älskar dig inte. Ett fel är att alla skådisar är liksom övertända. Jag vet inte vad de gick på men alla verkar hysteriskt uppjagade. Subtil humor lyser med sin frånvaro. Latin lover-Rodolfo funkar inte alls. Vilken kliché. Eller så var det kanske tänkt som nån sorts satir? Nä.

KK? Vad betyder det? Knullkompis. Jaha, oh ha ha ha, hilarious. Ska vi verkligen använda det skämtet som inte är ett skämt eftersom alla vet vad det betyder? Hur många gånger kan vi använda det? Nej, det var inte roligt ens den nollte gången.

Det som ändå blev spiken i kistan är slutet. Jag vet inte vad filmmakarna tänkte på här. Vad tänkte de på?! Här går man plötsligt från noll till ett lyckligt slut i slow motion med leende, skrattande, kramande, sjungande och pianospelade familjemedlemmar. Huh?

Det finns kanske två, tre positiva detaljer med filmen. Först gillade jag hur det faktiskt slutade mellan Meltzer och Kjellman. Det kändes lite annorlunda. Sen tyckte jag även hon som spelade dottern i familjen (Saga Samuelsson) gjorde ett bra jobb (även fast hennes historia och problem försvann spårlöst för att sen helt magiskt lösa sig i slutet). Som sista punkt fanns det även en ganska rolig scen där Kjellman är på en fest och börjar prata om knark.

Trots dessa positiva saker så delar jag ut en stabil etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallJag älskar dig – En skilsmässokomedi har biopremiär imorgon fredag 30/9 men det kan man med fördel strunta i, om man nu inte är inne på det här med självplågeri.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Independence Day: Resurgence (2016)

Independence Day ResurgenceResurgence. Ah, en sån där härligt generisk undertitel som säkerligen redan använts i nån av Resident Evil-filmerna. Enligt Google Translate betyder resurgence uppsving. Tillåt mig skratta. Uppsving när det gäller vad? Filmens kvalitet är det i alla fall inte det handlar om. En kul svensk titel på filmen hade annars varit Självständighetsdag: Uppsving.

(Ja, en alternativ översättning av resurgence är återuppvaknande.)

I Roland Emmerichs egna uppföljare till sin katastroffilmsuccé från ’96 har det gått 20 år sen de ondskefulla rymdvarelserna besegrades (av ett datorvirus, vad annars). Jorden har sedan dess levt i fred och samförstånd, med sig själva alltså. Man har utnyttjat den främmande teknik som inkräktarna lämnade efter sig och koloniserat månen (och hade man t.o.m. en rymdstation som kretsade kring Saturnus?).

Runt omkring på Jorden ligger varelsernas kraschade skepp kvar. Ett av dessa är parkerat nånstans i Afrika och nu startas det plötsligt upp och sänder ut en signal i världsrymden – och vips så var det dags för ett oväntat och ovälkommet besök igen. Den här gången är det anländande moderskeppet större än Sibirien, ja, det är typ lika stort som Atlanten. Det är t.o.m. så stort att dess gravitation drar till sig människor, bilar och andra föremål, vilket kan hjälpa om man ska förgöra en stad.

Nu är det återigen upp till Jeff Goldblum och några fler av karaktärerna från originalfilmen samt några nya, yngre förmågor att klara biffen. De får dock klara sig utan Will Smith, som enligt uppgift krävde 50 miljoner dollar för att vara med i filmen. Jag antar att han inte ville vara med. Good ridance säger jag.

Jäääääääääsp. Vad tråkigt detta var! Det börjar trist med en evighetslång cgi-sekvens som inte betyder nånting där vi färdas genom rymden (?) och får se flashbacks till Bill Pullmans presidenttal från förra filmen. Och sen fortsätter det i samma tråkiga stil hela filmen. Jag hade urtråkigt.

Bill Pullman (som pratade med en läbbigt darrande röst) och Jeff Goldblum (vars torra spel var något av en lisa i allt träl) var ok.

Originalfilmen lyckades med konststycket att hålla igång flera parallellhandlingar samtidigt utan att det blev förvirrat. Där lät man scenerna i varje enskild handling ta sin tid. Man vågade vila i scenerna. I Resurgence så hoppar man från handling till handling i ett ekorrhjul som bara snurrade snabbare och snabbare. Tre trista sekunder där, fyra förglömliga sekunder där.

Nykomlingarna i form av bl a Liam Hemsworth, Jessie Usher, Maika Monroe (It Follows) och Angelababy (Tai Chi 0) ger mig inget speciellt. Det är trälig YA som vi sett förut. Mest tråkigt, en massa cgi-skådespel och så Hemsworths tölp till sidekick som enbart är irriterade.

När slutstriden drar igång har jag ledsnat fullständigt och redan nickat till ett antal gånger. Insatsen är lika med noll och när modermonstret springer omkring i en saltöken intill Area 51 med sina tentakler viftandes suckar jag bara trött.

Det enda som gjorde nåt som helst intryck var att se en gammal Robert Loggia, som här gjorde sin sista film innan han dog i december 2015.

Slutbetyg: En rak etta! En katastroffilm i alla dess bemärkelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som skrivt om filmen är Henke, FiffiSteffo och Filmitch.

Lockout (2012)

LockoutLockout beskrivs enklast som en mix av Die Hard, Con Air och Escape from New York. Skillnaden, en skillnad, är att vi inte har en Bruce Willis, en Nicolas Cage eller en Kurt Russell utan istället en Guy Pearce med lika mycket karisma som ett tangentbord. En annan skillnad är att Lockout till största delen utspelas i rymden, på en rymdstation, ett maximum security rymdfängelse som kretsar runt jorden. Slutligen har vi det faktum att filmen är usel rent allmänt.

Till det trevliga fängelset kommer CIA-agenten Snow (Pearce) för att rädda Emilie, presidentens dotter (Maggie Grace), som hamnat i klorna på galna fångar som gjort uppror. Emilie var där på studiebesök för att se hur humant fångarna behandlades, nedsövda som sovande lammungar de var. För det vet ju alla att det inte är några problem att söva fångarna under en längre tid. Det ger inga men aaaalls och det är ju iiiiiingen risk aaaalls att de råkar vakna.

Glömde jag nämna att Snow är oskyldigt anklagad för mord och att hans enda chans för benådning är att rädda Emilie?

Nej, detta var verkligen dåligt. Det första jag noterar är att greenscreen används flitigt och med uselt resultat. Filmen inleds med en fruktansvärd motorcykeljakt på jorden där Pearce åker runt på en enhjulad bike. Det var sämre fordons-cgi än i 2 Fast 2 Furious. När vi väl kommer upp i rymden blir det inte mycket bättre. Rymdfängelset ser ut som nåt jag skulle kunna rita i mspaint.

Maggie Grace, vet ni vem det är? Om inte, så kan jag tala om att det är dottern från Taken-filmerna. Här ska hon spela vuxen, en seriös kvinna som jobbar för nån typ av FN-organisation som ska kontrollera att fångarna sover i lugn och ro. Nej, hon är inte speciellt bra, inte bra alls, men kul ändå att hon spelar nån i sin egen ålder och inte en 16-åring.

Slutet av filmen är fullkomligt ologiskt men framförallt saknas alla former av stakes. Det är bara urtrist. Jobbigast är nästan de galna fångarna där de mest galna ska prata en gurglande skotska för att verka än mer galna.

Om ni är sugna på en riktigt sunkig cgi-science fiction så har ni här ett hett tips. Kanske passar den en fredagskväll efter jobbet? Mysigt värre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Galen skotsk fånge...

Galen skotsk fånge…

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

The Amazing Spider-Man 2Ibland skriver jag bara korta små omdömen om filmer här på bloggen. Det brukar handla om filmer som det var ett tag sen jag såg och som inte gjorde nåt större intryck på mig. The Amazing Spider-Man 2 är en sån film. Varför tittade jag på den? Ja, för att jag vill se de allra flesta superhjältefilmer, och det trots att jag ganska ofta inte gillar dem. Konstigt, eller hur? The Amazing Spider-Man 2 är inte en bra film. Det är en fånig film. Spider-Man är fånig. Den inledande actionsekvensen ska vara tokrolig men är bara fånig och tråkig. Skurkarna i form av Paul Giamatti och Jamie Foxx är fåniga. Green Goblin (Dane DeHaan) är ännu en fånig skurk (tre skurkar?!). Andrew Garfields leende är så brett att det ser stört ut. Den enda ljuspunkten är slutets mörker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF15: Gangnam Blues (2015)

sff_logoGangnam BluesMän som pratar i en lounge. Män som pratar på ett kontor. Män som sjunger karaoke. Män som attackerar högkvarteret för en valkampanj med påkar och andra tillhyggen. Män som river ned gamla skjul där folk fortfarande bor för att bereda plats åt nybyggnation. Män som är korrumperade. Män som går med i gangstergäng. Män som tidigare var kompisar som hamnar på olika sidor i en gangsteruppgörelse. Män som vill hoppa av gangsterlivet men dras in igen. Män som har ihjäl varandra medelst knivar i magen. Män i två stora grupper som slåss mot varandra med knivar och basebollträn i lervällingen på ett stort fält samtidigt som det ösregnar. Män som sitter i soffan på en restaurang med en lättklädd dam på vardera arm. Män som har sex med kvinnor i bisarrt långa och ostiga sexscener. Män som blir nedstämda och får the Gangnam Blues. Män som får en kniv i benet och haltar resten av filmen. Män som har sorgeband och går på andra mäns begravning. Män som skålar i whisky efter ännu en överenskommelse. Män som torterar varandra efter att överenskommelsen spruckit. Män som inte litar på varandra. Män som gräver sin egen grav medan fyra andra män tittar på. Män som slår ihjäl varandra med strykjärn. Män som försöker vinna val med skumma metoder. Män som försöker trissa upp markpriserna för att sen bygga dyra lägenheter där. Män som håller tal om hur strålande framtiden ser ut. Män som hade storslagna planer men som inte får ta del av den strålande framtiden.

Men ta slut nån gång då.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Det är inte så mycket folk i Zitas lobby när jag anländer men jag får ändå en trång känsla. Jag inser återigen att det inte bara är lobbyn som inte riktigt håller måttet utan även att salongen är dålig. Jag har inte speciellt långa ben men jag tycker ändå benutrymmet är bedrövligt. Dessutom är salongen märkligt utformad då den är bredare än den är lång. Under inledningen av filmen inser jag att om jag sitter kvar där sitter så kommer jag få leva med att en person sitter och sparkar på min stolsrygg under hela filmen. Som en förebyggande åtgärd innan det går överstyr flyttar jag fram en rad och kan sitta och bli uttråkad av filmen i fred.

#SFF15: Det vita folket (2015)

sff_logoDet vita folketDå var det dags att recensera den sista av alla de elva filmer jag såg under de underbara Malmö Filmdagarna i slutet av augusti.

Från början var det tänkt att Det vita folket skulle gå upp på bio 30 oktober men av nån anledning så sköt man på premiären. Detta innebar att den kunde vara med i programmet under Stockholm Filmfestival och därför blir det den första film jag skriver om från årets filmfestival. Filmdagarna tar slut och en festival börjar med samma film.

Vad är då Det vita folket? Enligt uppgift skullle det vara svensk science fiction, vilket ju förstås lät lovande. Mina förväntningar var av nån anledning uppskruvade en del, inte mycket, men en del. Det är alltid kul att se svensk s.k. ”genrefilm”, såsom skräck och sf. Det faktum att regissören hette Lisa Aschan borde kanske ha gjort mig orolig då jag inte alls var förtjust i hennes förra, av många hyllade, film Apflickorna.

Filmen inleds med texten ”Sverige 2015”. Jaha, 2015. Hmm, då är det alltså ingen sf-film, eller? Är det kanske en sån där alternivhistoria-film, där man twistat till vår verklighet? Det spelar kanske mindre roll men nån sf-film är det i alla fall inte. Det handlar inte alls om nån sorts vetenskapssaga.

Fast nu när läser jag på lite om sf-genren så ser jag att det finns nåt som kallas mjuk science fiction som inte fokuserar på teknik och vetenskap utan snarare på samhälle, ekonomi, statsvetenskap osv. Det vita folket skulle man kunna kalla för mjuk sf. Hmm, varför kommer jag att tänka på helt andra genrer nu…

Nåväl, i Det vita folkets verklighet får vi stifta bekantskap med både personal och intagna på en förvaringsplats för människor som ska utvisas. En sorts mellanstation för folk som vistas olagligt i Sverige och som väntar på verkställning, dvs att deporteras ut ur Sverige. Det som är twistat i filmen är att Alex, den intagna huvudpersonen, spelas av Vera Vitali, och är blond, blåögd och talar flytande svenska.

Hmmm, vad är filmen försöker säga här? Jag har lite svårt att förstå vad det är man försöker dra paralleller till i vår verklighet. Hmmm. Nej då, jag skämtar givetvis. Det vita folket är nämligen subtil som en kylskåp. Det finns inget mystiskt, inget konstigt, inget att fundera på, inget tänkvärt, inget överraskande, inget spektakulärt. Filmen är bara ett rakt upp och ner konstaterande att flyktingförvaringar är en absurd företeelse. Vilket det givetvis är. Men det blir inte nån bra film bara för det.

Jag ska ge filmen att den är snygg och att jag gillar miljöerna. Precis på samma sätt beskrev jag Apflickorna ser jag nu när jag läser igenom min recension av den. Snygg men tom under ytan. Fast Det vita folket är egentligen inte tom under ytan utan snarare är det så att det som borde ha funnits under ytan istället befinner sig direkt på ytan vilket gör att all finess är som bortblåst.

Skådisarna då? Sköter de sig? Hmm, svårt att säga. De är hyfsade. Men jag vet inte. De känns stela på nåt vis. Speciellt gäller det Pernilla August som förvarets chef. Jag antar att det är så hon ska vara.

Filmen med avslutas med eftertexter till tonerna av den svenska nationalsången. Som sagt, subtilt som ett kylskåp. Efter visningen pratade jag lite med en bloggkompis där nere i Malmö som inte hade sett filmen. Jag berättade att jag inte gillade den och då sa hen att det skulle nog inte hen göra heller. Hen trodde att hen nog inte skulle gilla den eftersom hen inte höll med om den politik som filmen stod för. Av samma anledning hade samma person inte heller gillat en film som Äta sova dö. Hmmm, jag förstår inte riktigt detta resonemang. Jag gillar en film om jag gillar den. Skit i politiken. När det handlar om Det vita folket så håller jag med om det filmen försöker säga, ja, eller snarare hamrar in. Men den funkar inte som film. Slut.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag var den enda av filmspanarna som såg Det vita folket nere i Malmö så det blir inte några länkar till andra recensioner. Om nån skriver om den efter att ha sett den under Stockholm Filmfestival så lägger jag till länkar här. Det vita folket får vanlig biopremiär 27 november.

#MoF15: German Angst (2015)

Monsters of FilmGerman AngstYtterligare en film från nätversionen av Monsters of Film avklarad! Den här gången blev det tysk skräck i form av antologifilmen German Angst. Tre kortfilmer som enligt filmens beskrivning på SF Anytime skulle återuppliva den tyska fantastiska filmen och få oss att minnas dess glansdagar på 1920-talet med titlar som Nosferatu, Das Cabinet des Dr. Caligari och Orlacs Hände. Jaha, då ska vi se om den levde upp till sin beskrivning…

 

Final Girl – Regi: Jörg Buttgereit
Jag fick tyvärr inte ihop vad den här filmen ville säga. Vi befinner oss i en lägenhet där en flicka vaknar upp i sin säng, plockar upp sitt marsvin och berättar att den har fått amputera sitt ena ben. Sen äter hon flingor med mjölk till frukost för att sen klippa av testiklarna på en man som ligger fastspänd i sängen i ett sovrum. Hennes pappa? Jag skulle kalla filmen en konstskräckfilm. Fotot ledsnar jag på direkt. Man använder en sån där effekt som man kan köra med på Instagram där bara en del av bilden är i fokus och resten är suddigt. Vilken tysk angst är det man syftar på här? Flickan lyssnar på radio om en invandrare som mördat och styckat sin fru innan hon gör detsamma med sin pappa. Rädsla för invandrare? Rädsla för vad som pågår bakom gardinerna hos vanliga svenssons? Pedofili, incest? Nej, det blev mest konstnärligt och tråkig. Dessutom blundade jag två gånger då det visades saker jag inte behövde se.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Make a Wish – Regi: Michal Kosakowski
Make a Wish inleds i alla fall i schyssta miljöer med övergivna fabrikslokaler med snygg graffiti. Ett dövstumt nykärt par springer runt och gosar i lokalerna. Mannen visar upp ett annorlunda smycke och berättar en gammal historia om när hans släkt dödades av nazister under andra världskriget. Smycket tillhörde en av döttrarna och hade magiska egenskaper. Plötsligt dyker fyra fullblodsgalningar och tillika tyska nationalister upp. Ja, en av dem är engelsman men hatar i alla fall polacker – och det unga paret har polska namn. Nu tar en lång sekvens med tortyr vid. Det blir hafs, slafs, trams, stoj, skrik, stök och bök och inte speciellt intressant. En tjej i nazigänget är skogstokig och vrålskrattar hela tiden. Vart ska detta leda? Ja, det är väl en sorts uppgörelse med nazistskulden som tyskar har levt med och kanske fortfarande lever med idag. Fast speciellt bra film blev det inte tyvärr. Inte min typ av film.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alraune – Regi: Andreas Marschall
Den sista filmen inleds mer lovande. Den handlar om en man som efter att hans tjej blivit sur och lämnat honom ger sig ut i Berlinnatten på jakt efter äventyr, lite som Tom Cruise i Eyes Wide Shut. Efter att ha följt efter en kvinna som lockat honom hamnar mannen utanför en lägenhet med en stor röd port. Han knackar på… och släpps in av en äldre man som erbjuder honom medlemskap i en klubb. Det enda mannen behöver göra är att kyssa honom och vara medveten om att medlemskapet inte går att avsluta. Done deal! Mannen kysser honom och kliver på. Ah, här har vi ändå nåt som jag fann lite roligt. Mystiska demoniska sekter är alltid intressant. Vad är det man tillber här då? Ja, det verkar vara nåt sorts (kvinnligt) naturväsen som kallas alruna. Ja, nu efter filmen så läser jag på om alrunan och ser att det helt enkelt är en potatisväxt vars rötter har ett mänskligt utseende plus att dess frukter anses vara ett afrodisiakum. Den sista filmen av de tre var den längsta och den bästa men ändå bara en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket efter de tre filmerna är tyvärr inte speciellt bra så det slutliga betyget blir bara en stark etta. Nu finns det säkert andra som kanske uppskattar filmerna mer, jag vet inte. Hoppa t ex över till Filmitch för att kolla vad han tycker. Det kan hända att det dyker upp fler recensioner från Monsters of Film eftersom filmerna bra nog den här gången ligger kvar till 8 november hos SF Anytime.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Jupiter Ascending (2015)

Jupiter AscendingJupiter Ascending är syskonen Wachowskis senaste rulle, ett science fiction/fantasy-spektakel som filmbolaget förmodligen hoppades skulle gå betydligt bättre när det gäller att dra in stålar än det pengamässiga magplasket Cloud Atlas. Själv tyckte jag Cloud Atlas var en helt underbar film och jag ångrar inte att jag såg den på bio. Cloud Atlas var en sagolik historieväv som byggde på en bok som alla förmodligen tyckte var ofilmbar. I den samarbetade man med tysken Tom Tykwer, och kanske behövs det nån som styr upp Andy och Lana…

…för Jupiter Ascending är nämligen en fullkomligt usel film, bland det sämsta jag har sett i år.

Scener staplas på varandra. Det går för snabbt, för hafsigt. Det finns ingen känsla, ingen spänning. Mila Kunis passar inte alls i den här typen av film. Hon är för lite av en teaterskådis så det blir bara tråkigt och vardagligt, ungefär som i Oz the Great and Powerful. Eddie Redmayne däremot, han har en field day här. Han njuter av att spela över över över över över. GO!!! Hilarious.

Filmens dialog är bisarrt dålig. ”I love dogs, I’ve always loved dogs”. Ovanpå det får vi dessutom en klyschigt rysk brytning, inte från Mila men från andra.

Inget i filmen är förtjänt. Mila räddas ständigt och jämnt men gör i princip inget själv. Hennes familj består av slemmiga klyschryssar som verkar vara ondskan personfierad. Sen i slutet av filmen städar Mila återigen toaletter men av nån anledning tycker hon nu det är det roligaste som finns och så har hon fått en stjärnkikare av sin nu plötsligt snälla familj. Ridå.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

 

”GO!!!!!”

 

”I love dogs”

 

%d bloggare gillar detta: