First Reformed (2017)

När man betygsätter filmer på Letterboxd så kan man även göra en hjärta-markering på filmer som man verkligen gillar. Dessa hjärtan klickar jag endast på om en film har nått upp till 4,5/5 eller 5/5 i betyg. Innan jag såg First Reformed så var Annihilation den senaste film som jag hjärtat. Det var ett tag sen.

När jag loggade First Reformed på Letterboxd så hjärtade jag den. Paul Schraders film gick nämligen hem hos mig så det slog härliga till.

Ethan Hawke spelar, Ernst Toller, en tungsint präst som totalt tappat tron på livet och inte minst på Gud. Som präst gör han dock sitt bästa när människor kommer till honom för att få hjälp. Amanda Seyfried spelar Mary, en gravid kvinna vars man är deprimerad – klimatkrisen och jordens undergång hemsöker honom – och hon vill att Toller ska prata med honom. En blind leder en blind kan man säga.

Filmens förtexter är klassiska, som i en Bergman-film (eller en Woody Allen-film för den delen). Vit text på svart bakgrund. Rakt upp och ner bara. Där kan man kan läsa att musiken är gjord av Lustmord! Ingen svenskkoppling förutom namnet visar mina snabba efterforskningar. Lustmord är en brittisk artist (från Wales) vid namn Brian Williams som gör härlig Dark Ambient med 23 minuter långa låtar bestående av ljud till synes inspelade i rymden på frekvenser bara valar kan höra. ”Haunting!” som Paul Schaffer säger efter Lykke Lis framträdande hos Letterman.

Filmens inleds med en flashig scen där kameran får jobba rejält. Haha, nej, jag skämtar förstås. Men faktum är att den inledande låååångsamma inzoomningen mot First Reformed-kyrkan är det mesta som kameran nånsin rör på sig under resten av filmen (förutom några viktiga undantag, främst i slutet). Den där vackra vitmålade kyrkan förresten, den tornade ju upp sig som ett hot snarare än som tröst. Redan under dessa första minuter låter jag mig ledas in i filmens stillsamma universum.

Ganska så omgående kommer en väldigt bra scen mellan Marys man och Toller. Mannen är klimataktivist, besatt av ämnet. Mary är gravid och mannen vill inte sätta ett barn till världen om världen ju ändå kommer att gå under. Jag skrev i mina anteckningar att ”krisen är värre men människans svarta skräck inombords är densamma”. Undrar om jag syftar på att (klimat)krisen framställs som värre än den är i filmen men att det ändå inte gör nån skillnad på hur man kan känna sig inombords i mörka stunder.

Toller besöker en kör som har repetition. Jag får intrycket att musiken för Toller är en lättnad, en sorts frälsning där han kan förlora sig själv. Körledaren är en kvinna som Toller är ointresserad av men kvinnan själv ser det som sin livsuppgift att ta hand om Toller. Ni som har sett Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna känner säkert igen detta tema. Ja, faktum är ju att Schrader snott i princip hela ramberättelsen från Bergmans må-bra-film.

Jag gillar filmens stillsamma och rena foto. Den meditativa känslan i filmen fick mig att bli lugn, helt avslappnad. Det märkliga är att i filmen så är ju samtidigt Toller plågad, ruggigt mörk i sinnet, inmålad i sitt eget hörn. Bildformatet 4:3 passade för övrigt utmärkt eftersom det förstärkte Tollers nästan klaustrofobiska känsla. Jag kommer osökt att tänka på Meek’s Cutoff som ju även den använde sig av detta format på ett bra sätt.

Ethan Hawke är svinbra. Varför blev inte han Oscarsnominerad frågar jag mig? Hawke är subtil men tydlig. Ett exempel är när Toller är med i en samtalsgrupp, en sån där grupp som sitter i cirkel på små stolar, och känner sig obekväm men försöker dölja det. Hawke förmedlar detta obehag med små medel genom att försiktigt vrida på sig i stolen. Han vill verkligen inte vara där. Strålande skådespeleri.

En skådis som lyfter den tunga stämningen är sköne Cedric the Entertainer (fast här under sitt riktiga namn Cedric Kyles) som spelar Tollers chef. Scenerna mellan Kyles och Hawke var höjdpunkter och bitvis ganska så roliga. Kontrasten mellan den dystre Toller och hans jovialisk chef var slående.

First Reformed är en film med magiska scener staplade på varandra. Det är intensivt och långsamt. Slutdelen av filmen är fylld med en ödesmättad score, komponerad av tidigare nämnde Lustmord. Jag gjorde kopplingar till genren drone, som jag lärde mig om på Norberg-festivalen för några år sen. Filmen dränks av ett dovt muller som dallrar över filmen som en skugga gjord utan sol.

Paul Schrader överraskar mig rejält. Efter att ha sett den vedervärdiga Dog Eat Dog på Stockholm Filmfestival för några år sen hade jag inte väntat mig det här. First Reformed är istället vedervärdigt bra. Det är en film där publiken dras in i filmen snarare än att filmen kommer ut till tittaren. När detta lågmälda grepp lyckas så blir resultatet starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lustmords album Dark Matter har blivit min nya jobbmusik. Perfekt att programmera till.

Hereditary (2018)

Min bror var i Stockholm för att inhandla… vandringsskor (eller om det var fotinlägg?) och efter förrättat verk gick vi och såg Hereditary, en filmtitel som jag nu efter fyra försök till slut stavade rätt.

Regissören heter Ari Aster och om jag har förstått saken rätt så är det här hans debutfilm. En imponerande debut får jag lov att säga. Bild- och stämningsmässigt är filmen mycket välgjord. Regissören verkar även ha god hand med skådisar och att få scener att bli intensivt obehagliga. Apropå obehagligt: kluck-kluck.

För mig var filmen som allra bäst när den var ett kolmörkt familjedrama. Det förekommer en middagsscen med tysta familjemedlemmar och klinkande bestick som fick mig att vrida på mig av ångest.

Filmen överraskade mig även några gånger då handlingen tog vägar som jag inte riktigt hade väntat mig. Det gäller t ex vem som egentligen var den huvudsakliga ”skurken” i filmen. *Huvud*sakliga skurken.

Toni Collette är otäckt bra som mamman i familjen. I vissa scener vet man inte riktigt om hon är rädd, arg eller på gränsen till att bli galen. Det är ett nyanserat skådespeleri.

Slutet av filmen är nåt som inte går av för hackor. Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta talesätt just nu. Men slutet går i alla fall inte av för hackor. Samtidigt är det kanske inte speciellt bra heller för den delen. Nånstans på vägen så hade jag även tappat tråden och förstod helt enkelt inte vad som pågick. Slutscenerna i sig var ganska häftiga men jag förstod inte riktigt vad de hade med resten av filmen att göra.

Att jag inte delar ut ett högre betyg har dels med filmens spretighet att göra och dels att visningen inte var klockren. Hereditary är en ganska tyst och långsam film. Jag tror att vissa av biobesökarna därför hade svårt att hålla både koncentrationen och sig själva lugna vilket gjorde att att stämningen i salongen inte verkade för filmens bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Viskningar och rop (1972)

Gissa om Sven Nykvist vann en Oscar för bästa foto?

Jag skriver i min gamla text om Viskningar och rop att det är Bergmans första färgfilm. Ni som mot förmodan följt mitt Bergman-tema vet att detta inte stämmer då ju Bergman redan 1964 gjorde färgfilmsfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Ytterligare en kommentar gäller det jag skriver inom spoilertaggarna i slutet om Bergman som en skräckmästare. Här var jag helt klart inne på nåt som fler snappat upp. Under 2018 har jag med stort nöje lyssnat på SR:s Bergmanpodden och skräck-Bergman är ett ämne som poppat upp flera gånger. Min text om Viskningar och rop skrevs i september 2003.

Det här var Ingmar Bergmans första färgfilm, fotad av mästaren Sven Nyqvist, och den handlar om tre systrar och en piga skulle man kunna säga. Den utspelar sig i början på 1900-talet på en herrgård där Agnes ligger döende i cancer och hennes två systrar och en piga vakar och sköter om henne. Ganska snart märker man att allt inte står rätt till, för att ta till en underdrift, i deras relationer. Pigan, Anna, är egentligen den enda som vågar närma sig Agnes för att trösta henne.

Handlingen låter inte alltför munter och det är den inte heller. Bergman tar med oss på en resa i svår ångest. Som vanligt handlar det om att våga tycka om sig själv, att våga vara öppen med sina känslor. Det finns en obehaglig scen som fick mig att tänka på en liknande scen i Michael Hanekes Pianisten (där Isabelle Huppert spelar en störd kvinna). Om jag säger att i Viskningar och rop så är det Ingrid Thulins tur att skära sig, så vet ni som sett Pianisten vad jag menar. Viskningar och rop är en jobbig men gripande film. Betyget blir 4+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nåt lite annorlunda som jag kom att tänka på under filmen var att Bergman faktiskt skulle kunna göra skräckfilm rätt så bra.

<spoiler>
Jag tyckte nämligen följande scen var riktigt läskig. Detta utspelas efter det att Agnes har dött och hon ligger i sin säng i väntan på begravning. Anna går upp på natten för att hon hör gråt och då träffar hon på de två systrarna stående som skyltdockor utanför Agnes rum. Hon går in till den döda Agnes (samtidigt som man hör hennes häftiga andhämtning) och vi ser Agnes ligga död i sin säng. Plötsligt zoomas Agnes ansikte in och vi ser tårar rinna på hennes kinder. Det var riktigt läskigt. Faktiskt.
</spoiler>

Suspicion (1941)

Jag tar och slänger upp en kort gammal preblogg-text om en Hitchcock-film i dag. Det är nog inte en av Hitchcocks mest kända och när jag läser mitt omdöme känns det märkligt att jag ändå ger filmen tvåa. Men det här var på den tiden då en tvåa i betyg automatiskt betydde en dålig film och en trea var godkänt. Nu har skalan flyttat sig en aning och en normal tvåa kan nästan vara en helt ok film. Min text om Suspicion (som har den härliga svenska titeln Illdåd planeras) skrevs i maj 2007.

Playboyen Johnnie (Cary Grant) uppvaktar societetsflickan Lina (Joan Fontaine) och gifter sig med henne. Men vilka motiv har han egentligen till giftermålet?

Eh, det här var ju inte bra. Grant har jag egentligen aldrig gillat. Han känns bara snackig, fånig, och gammaldags på fel sätt, och han känns inte heller trovärdig i den här rollen. Enda gången (ok, kanske lite överdrivet) jag gillat Grant är nog i Det ligger i blodet (His Girl Friday).

I Illdåd planeras bryr jag mig inte alls över vad som händer med rollfigurerna, även om Fontaine gör en ok roll som Lina. Men eftersom Grant är en pajas så faller det hela, i mina ögon. Sen tycker jag inte Hitchcock lyckas speciellt bra med att skapa nån spänning. Jag såg överhuvudtaget inte mycket av Hitchcock i filmen. Det kändes mer som en korsning mellan Hem till gården, Lilla huset på prärien och Morden i Midsomer, eller nåt. Speciellt spännande var det i alla fall inte. Att sen slutet är en katastrof det cementerar betyget som annars kanske hade orkat sig över godkänt-gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En detalj som dock kändes Hitchcock-aktig var användningen av gallerliknande skuggor i huset där Lina och Johnnie bodde, som i bilden nedan.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Broodfest 2016

Broodfest 2016

Jag hade inte hört mycket gott om den innan jag kollade in den andra DCEU-filmen Batman v Superman: Dawn of Justice. Ändå tänkte jag: så dåligt kan det väl ändå inte vara?! En superhjältefilm kan väl inte vara helt fel på en fredagkväll? Jo, det kan vara så dåligt och det kan vara helt fel alla kvällar i veckan. Batman v Superman: Dawn of Justice är en svintrist film.

Inledningen är fruktansvärd. Pompös. Överdramatisk. Tråkig. Och så blir Bruce Waynes föräldrar skjutna. Igen. Varför? Släpp det där nu.

Jag gillar ändå att filmen under en sekvens med 9/11-vibbar återkopplar till Man of Steel. Det som hände i slutet av den filmen, en fajt mellan Stålmannen och general Zod som ödelägger stora delar av Gotham City, får faktiskt konsekvenser.

Men annars? Fy fan vad dålig. Vi bjuds på totalt pinsamma scener med Lois Lane (Amy Adams) i ett badkar. Varför ska hon vara i badkaret? Det finns ingen anledning. Och Stålmannen spelad av stelopererade Henry Cavill känns helt fel. Han är mörk, svår och gritty och det känns bara pinsamt.

Filmen förklarar inte varför Stålmannen och Läderlappen plötsligt hatar och börjar bekämpa varandra. Är det för att Läderlappen är en vigilant och Stålmannen vill ordna upp saker själv. Nej, jag förstod aldrig. Läderlappen gillar inte Lex Luthor. Stålmannen gillar inte Lex Luthor. Trots en gemensam fiende kommer de inte överens. Varför inte…? Ah, nu vet jag: det stod i manus.

Lite kul var det att se Ben Affleck som en orakad och sluskig Läderlapp (även om själva dräkten gjorde att han mest såg ut som en överviktig amerikansk wrestler). Däremot funkade inte en brooding Stålman alls, och Cavill känns felcastad (trots sitt yttre). Om jag minns rätt så funkade han bättre i Man of Steel där han inte var en dysterkvist i samma höga grad.

De kvinnliga skådisarna då? Ja, det enda som verkligen funkar i hela filmen är just Gal Gadot som Wonder Woman i sitt första framträdande. Amy Adams gör så gott hon kan med det som hon har blivit tilldelad. Efter filmtitten konstaterade jag att det är fantastiskt skönt att Adams har fått göra andra filmer, toppfilmer, som Nocturnal Animals och Arrival. Här var hon nämligen helt bortkastad.

Hur kan filmen vara så lång?! Inget händer ju! Slutfajten är som vanligt en orimligt lång och sövande cgi-fest. Monstret man slåss mot är en totaltråkig blandning av ett grottmonster från Sagan om ringen och alien-barnet från Alien: Resurrection.

I slutändan är det kvinnornas bidrag som ger filmen nån form av mening och känsla. Men tyvärr räcker inte insatserna från Amy Adams, Gal Gadot och Diane Lane (som mamma Kent) till att lyfta filmen från sitt bottenbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Green Book (2018)

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Semestersabotören (1953)

Jacques Tati är inte en komiker som jag är speciellt bekant med. När jag kollar på Filmtipset – ja, den sajten lever faktiskt fortfarande, men jag måste nog snabba mig med att föra över mina betyg till Letterboxd för säkerhets skull – så verkar det som att jag bara har sett en enda film, och det är just Semestersabotören. Men jag tror att jag även har kollat in Playtime en gång i tiden. Anledningen till att det inte blev några fler filmer är kanske att jag inte riktigt förstod tjusningen med Tati. Min lilla text skrevs i januari 2007.

Tati. Ta i. Försök gilla. Jag försöker, men tyvärr, det här var inte riktigt bra. Eller, ibland var det roligt och det hade kanske funkat om det hade varit en 25 minuters novellfilm. Tati har en helt egen stil. Semestersabotören hade lika gärna kunnat vara en stumfilm med ljudeffekter och musik. En annan egenhet är att det liksom inte finns nån historia. Handling och rollfigurer i egentlig mening finns inte. Det är i princip en episodfilm med korta och lågmälda slapstick-scener. I längden blev det lite tråkigt och figuren Hulot (som Tati gör)… nja, jag vet inte, jag tyckte inte han var nåt speciellt. Då är Mr Bean (Rowan Atkinson har säkert tittat på Tati) tio gånger roligare, tycker jag. Gammal är inte alltid äldst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Meg (2018)

Under slutet av 2018 satte jag ihop en lista på science fiction-filmer som kom ut under 2018 som jag fortfarande inte hade sett och som kanske eller kanske inte var värda att se.

När jag googlade runt på the interwebs så dök The Meg upp på några listor och kallades för en science fiction-film. Jaha, jag trodde det var en haj-film? En haj-film som jag inte hade hört speciellt mycket gott om heller för den delen. Men jag gillar ju science fiction och den tillhörde ju den genren enligt IMDb. Så jag tog en rövare och kollade på den.

The Meg visade sig faktiskt vara en film som innehöll en del vetenskaplig fiktion. I filmens manus har man fantiserat ihop att Marianergraven är täckt av ett lager med vätesulfid (usch!) och att man därför inte insett att djuphavsgraven är djupare än man hela tiden trott. Ett forskningsteam ger sig ner för att undersöka vad som finns under svavelvätet. Vad hittar man, och än viktigare, vad är det man släpper lös? Muahahaha.

Alla scener som utspelar sig under havsytan var totalt värdelösa. Allt är mörkt, grumligt och förvirrat. Det känns som att man försökt dölja en begränsad cgi-budget genom att göra skeendet… mörkt, grumligt och förvirrat. Det är ju lite synd och märkligt då filmen handlar om en förhistorisk jättehaj.

Det förekommer en liten unge i filmen, en barnskådis som spelar dottern till en av forskarna. Detta brukar ju vara ett givet störningsmoment men inledningsvis funkade hon förvånansvärt bra. Eller kanske snarare, störde förvånansvärt lite. En bit in i filmen utbrister dock Jason Stathams tuffe dykare ”This is possibly the worst moment of my life!” efter att ungen i en oerhört krystad scen försöker hooka upp sin mamma med The Stath. Ja, och det var även filmens värsta ögonblick.

Filmen är väldigt förutsägbar och använder en mängd filmiska ”knep” som vi sett tusen gånger tidigare. Ett exempel är när en ”smart” rollfigur hela tiden inser faran före alla andra pellejönsar och skriker ut ”Kill the lights!”, ”No vibrations!”. Det blir mest komiskt.

The Meg är en märklig blandning av amerikansk blockbuster och kinesisk melodram. Av nån anledning så funkade just detta för mig.

Jag kom att tänka på en kinesisk tv-serie (från 90-talet (?), som SVT visade) som utspelade sig bland anställda på ett stålverk och som utspelade sig under den kulturella revolutionen. Det var en klassisk melodram med stora känslor. Vi bjuds på lite av samma vara även här, speciellt när det gäller relationen mellan den kvinnliga forskaren och hennes pappa.

The Meg är inte en bra film men den märkvärdiga mixen av stilar gör att den inte är helt förglömlig och i slutändan tyckte jag den var sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mowgli (2018)

Ska det verkligen behövas en till filmatisering om den lille pojken som växer upp i djungeln, uppfostras av vargar och måste föras till människobyn?

”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”

Jag pratar givetvis om Mowgli och Djungelboken. Bara för två år sen så kom Disney och Jon Favreaus nya version, ett cgi-spektakel där alla verklighetstrogna miljöer är gjorda med s.k. virtual production, dvs i datorn. Den enda rollfigur som krävde en skådis framför kameran var just Mowgli själv. Well, och så kanske några skådisar i svarta sparkdräkter med vita prickar i ansiktet och på kroppen.

Tydligen tyckte Andy Serkis (hans andra film som regissör) och Netflix (bidrog med slantarna) att det var dags för ytterligare en omtolkning av Rudyard Kiplings böcker.

Jag gillar stämningen i Mowgli från början. Den känns betydligt råare än The Jungle Book, 2016 års Disney-version. Ett exempel är att man faktiskt får se ett rovdjur döda ett byte. Det är Bagheera som under en jakt tar död på en hjort. Som panter måste han ju äta, och jag gillar att filmen inte sticker under stol med detta faktum. Mowgli själv var intressantare som rollfigur. Här spelas han av en lite äldre barnskådis som funkade bättre för mig. Fortfarande med gigantiska rådjursögon men aningen mindre gullig och jag tycker han är mer av en egen person.

Djungeln och djuren i djungeln sjunger på sista versen. Det är en förgången djungel som har en sorglig stämning över sig. Djuren är gamla och slitna. Mossiga. Det råder en grym och otäck stämning här. Äta eller ätas. Det är inte nån tillrättalagd naturdokumentär detta, och jag gillar’t.

Mowgli som växt upp i en vargfamilj går och springer på alla fyra som andra vargar. Det är ju så han har lärt sig att det ska vara. Men när det är fara på färde på riktigt (när tigern Shere Khan dyker upp) så tar instinkten över och han springer på två ben eftersom han nånstans vet att det går snabbare. Intressant.

Under filmens sista 30 minuter kraschlandar filmen tyvärr totalt. Detta händer när vi och Mowgli kommer till människobyn. Här blir handlingen fånig och saker och ting händer alldeles för snabbt och utan logik. Mowglis karaktärsutveckling är inte rimlig. Ena sekunden är han en medlem i vargflocken, sen hävdar han att människobyn är hans enda rätta hem, och slutligen vänder han igen och blir förkämpe för djurens och djungelns rätt. Det han känner och hur han vänder fram och tillbaka är egentligen rimligt men man lyckas tyvärr inte förmedla det i filmen. Det bara händer utan förklaring på två röda sekunder.

Trots den väldigt svaga avslutande delen så kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Mowgli då den var tillräckligt intressant fram tills dess.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: