Den okända flickan (2016)

den-okanda-flickanDe belgiska bröderna Dardenne är tillbaka med ännu en glad romantisk komedi som du lämpligen avnjuter en varm sommarkväll tillsammans med en fruktig Hoegaarden.

Nej, givetvis inte. Det är bröderna Dardenne vi pratar om. Så ett dystert februari och en plastmugg med automatkaffe passar bättre.

Jag gillar bröderna Dardenne. De har sin stil som de kör stenhårt med. Det är vardag i kubik samtidigt som det är ungefär lika episkt som det är vardagligt. Deras filmer maler allt som oftast ner mitt initiala motstånd.

I Den okända flickan (originaltitel: La fille inconnue) får vi träffa den unga läkaren Jenny (Adèle Haenel) som jobbar på en sorts öppen mottagning där oftast fattiga människor kommer för att få vård. Hon gör hembesök där hon lägger om sår, tar en kaffe med äldre människor och blir favoritläkare för en ung kille som fått cancer.

Nu ska hon sluta på mottagningen eftersom hon fått en mer prestigefylld tjänst på ett sjukhus med betydligt mer resurser.

Under hennes sista dag på mottagningen så händer dock något som skakar om hennes tillvaro. En kvinna ringer på ringklockan efter stängning och Jenny väljer att inte öppna. Nästa dag hittas kvinnan död i närheten. Jenny kan inte släppa vad som hänt utan blir besatt av att ta reda på vem den okända kvinnan är och vad hon råkat ut för.

Under filmens gång kom jag mer och mer att fundera på Jennys liv. Vad har hon egentligen för liv? Hon mer eller mindre bor på mottagningen och verkar inte ha nåt övrigt socialt liv alls. När hon inte jobbar så röker hon. Hon står antingen hemma eller på mottagningen med öppet fönster och röker. Varför var det så många scener med just det? För att visa på hennes trista tillvaro? Jag antar att det var just den tillvaron hon ville ändra på genom att byta upp sig jobbmässigt.

Sen var det den där mottagningen. Även om Jenny inledningsvis har en praktikant (en läkarstudent som ska lära upp sig) så jobbar hon annars där helt själv. Om hon är mitt uppe i att undersöka en patient och det ringer på dörren får hon släppa allt för att ta emot den besökande. Jag skulle föreslå att den belgiska staden Liège investerar i att anställa en receptionist?

Det var lite svårt att få grepp om Jenny. Det som står klart är att hon alltid agerar med bestämdhet och mänsklighet, och så är hon är envis. I slutändan kunde jag inte låta bli att gilla henne.

Filmen kändes lite upprepande, precis som Dardennes förra film Deux jours, une nuit. Där var det Marion Cotillard som åkte runt och gjorde hembesök av ett annat slag. Men jag tycker nog Den okända flickan var snäppet bättre.

Som jag skrev tidigare så är det väldigt enkelt, eller vardagligt kanske, men samtidigt episkt när det gäller bröderna Dardenne. Insatserna är höga även om det kan tyckas att det är tvärtom. Men här tar Jenny faktiskt beslut och livsbeslut som påverkar inte bara henne själv utan även andra i hennes omgivning, som t ex den där läkarstudenten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen okända flickan har premiär nu på fredag och givetvis visas den på biografen Zita i Stockholm. Var annars liksom? Jag vet inte om jag rekommenderar ett biobesök egentligen. Rent visuellt har den inte så mycket att bjuda på. Å andra sidan kan det vara bra att se den här typen av inte så spektakulär film just på bio för att ge den bästa möjliga förutsättning i form av fokus (förutsatt att du inte hamnar bredvid en mobilmarodör vill säga).

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

A Single Man (2009)

a-single-manPå måndag publicerar jag min recension av Tom Fords senaste film Nocturnal Animals. Men först blir det en preblogg-text om Fords debutfilm A Single Man, som väl gav Colin Firth en Oscar… snominering. Texten skrevs i maj 2010.

A Single Man är en väldigt elegant film, och konstigt vore väl annars eftersom filmens regissör, Tom Ford, är en hyllad modeskapare. Allt genomsyras av en smart snygg känsla men min slutkänsla är att filmen är i blekaste laget. Oscarsnominerade Colin Firth är riktigt bra. Han känns helt annorlunda jämfört med andra roller jag har sett honom i. Nu kan jag i och för sig bara påminna mig om att jag har sett honom i Bridget Jones’s Diary. Jag gillar Firths ansiktsuttryck i A Single Man. Han har liksom gett upp men tar det ändå med ro. Men det är klart, ibland är han mest ledsen.

Julianne Moore, som spelar Firths bästa vän i filmen, har ett sätt att ibland bli helt hysterisk. Det finns en scen i Magnolia där hon blir på det sättet i en drugstore när hon ska köpa medicin. Det fanns tendenser till det även här. Jag vet aldrig riktigt om jag tycker hon går över gränsen. Här gjorde hon det nog inte.

Kläder, bilar, arkitektur, valet av skådisar, allt är perfekt designat i den här filmen, men slutintrycket är ändå lite ljummet. För perfekt?

Slutligen: trots att A Single Man som film betraktat är en bra film så föredrar jag ändå trailern. En bra trailer för en gångs skull, inte en sån där jobbig minifilm som berättar för mycket. Istället har man kokat ner filmen och fått fram essensen ur den (om man bortser från de fåniga recensionscitaten om skådisarnas eventuella Oscarschanser förstås).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The LEGO Batman Movie (2017)

lego-batmanHur många skämt per minut klarar den mänskliga hjärnan? Eller i det här sammanhanget kanske enheten ska vara skämt per sekund! Jag konstaterar i alla fall att min egen, tydligen underutvecklade, hjärna inte klarar det skämttempo som hölls i den förra lego-filmen, The Lego Movie från 2014.

Apropå högt tempo så kom jag att tänka på rappare som spottar ur sig orden med blixtens hastighet. Imponerande — visst — men när man missar 90% av det som sägs så är det lite utan värde, åtminstone själfullt värde.

Men jag tycker ändå detta snabbpratande är coolt. Brukar inte auktionsutropare glänsa med detta också? Det är som en egen gren som har lite mindre med musik och mer med tävling att att göra. I slutändan är ju flyt, rytm och innehåll förstås viktigare än tempo när det gäller hiphop. Precis som när det gäller film.

Åter till ämnet för dagen: den nya lego-filmen, The LEGO Batman Movie. I den första lego-filmen dök den kappade korsfararen upp i en liten cameo. Många gillade den mörkröstade superhjälten så därför har han nu fått en helt egen spin-off-film.

Lädderlappen stortrivs med livet som hjälte i Gotham City. Han hyllas av alla och älskas av barnen. Ja, t.o.m. Jokern bedyrar sin (hat)kärlek.

Fast vänta. Är Bruce Wayne egentligen nöjd med tillvaron? Kanske inte. Efter uträttade stordåd åker han hem till sin grotta där han i sin ensamhet förlorar sig i gamla familjeporträtt med sina döda föräldrar, äter hummer, spelar elgitarr och tittar på Jerry Maguire. Hans enda sällskap (och kanske t.o.m. en vän) är betjänten Alfred.

Master Bruce har helt enkelt problem med knyta an till andra. Hellre sura solitärt än riskera att förlora en nyfunnen vän.

Men när Jokern iscensätter ännu en sinister plan tvingas Lädderlappen en gång för alla se sina problem med närhet till andra i vitögat.

När jag beskriver handlingen så låter det som en ganska bra film. Jag brukar gilla filmer om människor som övervinner sina inre demoner. Men nu är The Lego Batman Movie först och främst en enda lång referensfest. Och det har aldrig varit min grej.

Filmen är en störtflod med populärkulturella referenser och skämt. Och det har som sagt aldrig varit min grej fullt ut. Jag kan uppskatta det på nån nivå men det blir aldrig roligt på riktigt för mig. Det är samma sak med mockumentärer.

Hur utnyttjar man då själva lego-konceptet här? Knappt alls skulle jag säga. Den lekfullhet och koppling till riktiga människor som leker med lego i verkligheten som ändå fanns i den första filmen finns inte här. The LEGO Batman Movie känns mer som en vanlig animerad actionkomedi som inte hade behövt innehålla just lego. Visst, det dyker upp några stora monsterfigurer från äldre tiders filmklassiker (gissa vilka?) som är byggda av lego-bitar. Men ändå, det går inte att komma ifrån, det här är en mer generisk och därmed mindre intressant film.

Om jag ändå ska berömma filmen så gillade jag inledningen med vår ensamma lädderlapp hemma i sin grotta. Äntligen kunde man andas ut och ta in filmen eftersom det inte var fem klipp per sekund. Tänk om man bara hade kunnat gå hela vägen och låtit scenen vid mikrovågsugnen tagit just den tid som Lädderlappen knappade in på timern.

Ett sista beröm. Min favorit bland röstskådisarna var helt klart Ralph Fiennes som Alfred. Vilken skönt len och stilla röst. ”Would That It Were So Simple”. Jag litar på honom. Nästan i Morgan Freeman-klass. Men varför spelade han inte även Voldemort?

Jag avslutar med lite negativt igen. Under filmens actionsekvenser zonade jag mest ut, förutom när jag nickade till (well, det är väl den ultimata utzoningen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe LEGO Batman Movie var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tycke. Var det bara min hjärna som överdoserade?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

 

Apropå snabb rap/snabbt prat så har ni här tre klipp här som är lite roliga. Först en fyndig alfabetsrap, sen ett Guinness världsrekordförsök med kulspruterapparen Rebel XD, och slutligen en auktionsutropare som snackar som en banjo.

(Aha, det är alltså bryggeriet Guinness som ger ut Guinness rekordbok. Det förstod jag inte förrän just i detta nu. ”Fascinating!” som Mr Spock skulle ha sagt.)

The Last King of Scotland (2006)

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

In Time (2011)

in-timeJust in time. Justin Timberlake spelar huvudrollen i denna tidsthriller där människor inte åldras efter att de har fyllt 25. Problemet är bara att man lever på lånad tid. Att jobba och tjäna pengar är livsviktigt, bokstavligen. Man tjänar nämligen inte pengar utan tid. Men tid är ju pengar som vi alla vet.

På armen, under huden, har alla människor en digital klocka som räknar ner. Om den kommer ner till noll så dör du omedelbart. Tillhör du de fattiga i samhället så kanske du har 24 timmar kvar på morgonen när du vaknar. Det är bara att sega sig upp, gå till jobbet och knega för att överleva. När du lämnar din arbetsplats på kvällen passerar man tidskassan och får en dag till som lön.

Hur lever de rika? Ja, givetvis i överflöd, lyx och med flera tusen år kvar på sina klockor.

Visst är det hela övertydligt men jag gillar ändå oftast den här typen av utstuderade konceptfilmer. Eller det kanske är så att jag oftast gillar koncepten i sig men kanske nuförtiden mer sällan filmerna i sig.

Det förekommer många, alltför många, övertydliga repliker i filmen. Hela tiden ska det refereras till tiden och hur dyrbar den är.

In Time utvecklas till en lagom spännande och snygg thriller där den fattige riddaren Timberlake gör uppror mot den tidstäta överklassen. Som kompanjon och kärleksintresse får han Amanda Seyfrieds rikemansdotter.

Cillian Murphy spelar en tidspolis, en s.k. Timekeeper, som utreder ett dödsfall där en förmögen mans klocka tickat ner till noll misstänkt snabbt. Timberlake dyker upp på en övervakningsfilm och blir huvudmisstänkt.

Det är lustigt med Cillian Murphy. Jag brukar nästan aldrig gilla honom. Det är nåt med hans utseende och sätt att spela som inte funkar för mig. Hans skurk Fågelskrämman i Batman Begins var nog det sämsta i den filmen bara för att nämna ett exempel. Men här funkade han, kanske för att jag aldrig riktigt får koll på om han ska vara ond, god eller nåt mittemellan.

Kemin mellan Timberlake och Seyfried är inte klockren. Jag tyckte mest det blev floskler mellan de båda.

Två filmer som jag kom att tänka på under titten är Metropolis och Gattaca. Metropolis (både stumfilmen och animen) för att två klasser krockar men kanske ändå förenas till slut. Gattaca för den snygga ytan, och det visar sig mycket riktigt att Gattaca-regissören Andrew Niccol ligger bakom även In Time.

In Time är två saker samtidigt och kanske är det där som det skär sig lite för mig. Dels är det en film som tydligt (på ett allt annat än subtilt sätt) kritiserar världens ekonomiska system, och dels är det en film med en mer filosofisk vinkling (allt annat än subtil) där det handlar om evigt liv ställt mot att bara ta en dag i taget.

Jag säger som Erik: Helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Bubble (2005)

bubbleFör några år sen gick Steven Soderbergh ut med nyheten att han var trött på filmbranschen och att han skulle göra en film till (Behind the Candelabra) men att det sen fick räcka. Han skulle börja måla istället. Jag tror inte ens han själv trodde på det. Och mycket riktigt: på IMDb kan man se att Soderbergh nu har två filmer under produktion varav heistfilmen Logan Lucky ska komma ut i år.

En av Soderberghs minst kända filmer är nog Bubble och den här preblogg-recensionen skrevs i november 2005 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

Jag måste säga att jag gillar Soderbergh. Han blandar filmer som Ocean’s Eleven, Erin Brockovich och Solaris med t ex The Limey och nu Bubble, som är en lågbudgetfilm med enbart amatörer i rollerna. Den utspelas i en småstad i ingenstans i Ohio så långt från glitter och glamour man kan komma. I fokus står Martha som, när hon inte är hemma och sköter om sin gamla pappa, jobbar på en fabrik som tillverkar dockor. På dockfabriken jobbar även unge Kyle som bor med sin mamma och har några andra jobb för att kanske tjäna ihop pengar för att kanske köpa en bil. De två är vänner och Kyle får skjuts med Martha i hennes bil när han behöver. Martha framstår som en rejäl, enkel och rättfram kvinna. In i bilden kommer nu den unga Rose som blir anställd på fabriken eftersom man precis fått in en stor beställning på dockor.

Mmm, jag gillade känslan i den här filmen. Jag måste direkt säga att det inte är frågan om nån sorts dogma-film med skakig handkamera osv. Av nån anledning hade jag fått för mig det. Det enda som sticker ut är väl att det just är amatörskådisar. Efter vad jag har förstått så spelar de i princip sig själva i sina egna hemmiljöer. Det hela känns i alla fall väldigt äkta och realistiskt (på ett bra, inte tråkigt, sätt). Sen var filmen som sagt inte alls fotad dogma-stylie utan det var ett smakfullt, enkelt och rent foto och till det ett skönt melankoliskt ljudspår med akustisk gitarr. I bilderna vi får se finns en stor dos ångest och en sorts hopplöshet. Jag gillade bilderna på fabriksmiljöerna mycket. Här fångar Soderbergh verkligen känslan som finns på såna här små orter ute i obygden. Mmm, gillar den melankolin.

Ja, hela filmen är fylld med en (o)skön white trash-känsla och filmer som Boys Don’t Cry och Bully dyker upp i skallen om jag ska jämföra med andra filmer. Apropå white trash så måste jag ta och se den skumma Gummo (japp, och nu är den sedd!). Ja, Bubble är faktiskt en annorlunda film och dessutom är det en kort film. Alltså inte en kortfilm utan en kort långfilm, bara 73 minuter (klura på det, ni särskrivare). Amatörskådisarna känns som sagt äkta och vissa scener är riktigt roliga, främst när Martha visar prov på sin white trashighet. Hmmm, jag märker att jag har vissa fördomar när det gäller fattiga vita amerikaner på landsbygden; det är bara det att Soderbergh förstärker dem. I slutändan är detta ett ganska rörande drama om en snäll och kämpande kvinna som till slut får nog av att utnyttjas av andra människor utan att få nåt tillbaka, vilket slutar i en tragedi. Filmen (som nästan kändes som en alldeles äkta dokumentär) får en stark trea, på gränsen till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Tyvärr skrevs den här texten innan jag hade börjat skriva små anekdoter om visningen så ni får försöka inbilla er en harang här, om värdelösa volontärer, lusig logistik och panikframkallande publik. 😉

The Founder (2016)

the-founderI Kista Galleria finns det två hamburgerrestauranger, McDonald’s och Max. Eftersom jag jobbar precis intill så händer det då och då att jag tar en snabblunch i gallerian, speciellt om jag är själv. Jag väljer alltid Max, främst för att de burgare som serveras är mer lik burgarna på de bilder som man som kund exponeras för.

På McDonald’s känns det som att man har tagit burgarna på den fina bilden, slagit in dem i papper, förvarat dem i en handväska i en bastu i en halvtimme, och sen serverat dem.

Gav BOATS-filmen The Founder ge mig en förklaring till varför det är så? Ja, det skulle jag kanske kunna säga. Dessutom fick den mig att dra paralleller till en viss nyvald president i ett visst nordamerikanskt land.

The Founder handlar alltså om McDonald’s grundare Ray Kroc… eller vänta, var det inte två bröder som hette McDonald i efternamn som grundade företaget? Ja och nej. Bröderna Richard and Maurice McDonald (Nick Offerman och John Carroll Lynch) startade mycket riktigt de första McDonald’s-restaurangerna men det var Ray Kroc (Michael Keaton) som skapade det McDonald’s som vi känner idag.

Detta är alltså historien om hur det gick till, och det är inte en speciellt hoppfull eller upplyftande historia. Eller så är det just det. Det beror lite på hur man ser på det här med framgång och vilka medel som man använder för att nå den.

Ray Kroc är en misslyckad kringresande försäljare av en hel radda saker. Allt från pappersmuggar, hopvikbara bord och milkshake-mixrar försöker han prångla. Det går inte så bra.

Sen får han en beställning på sex milkshake-mixrar från ett och samma snabbmatställe. Varför skulle ett enda litet ställe beställa så många mixrar undrar Ray, och bilar hela vägen från Illinois till Kalifornien för att få svaret. Det han får se älskar han och han inser samtidigt ett det här finns en enorm affärsmässig potential.

Det kan tyckas som ett tråkigt upplägg som film. Hur ett företag skapas. Men jag fann filmen väldigt intressant. Den påminde på ett sätt om The Social Network. Nånting skapas, personer samarbetar, bildar nåt som är större än summan av sina delar. Sen börjar viljor gå åt olika håll. Fast dessa viljor har egentligen gått åt olika håll redan från starten men det är först efter ett tag som det märks.

I filmen framställs Ray Kroc som ett egoistiskt svin som förnedrar de snälla bröderna McDonald’s genom att mer eller mindre stjäla företaget från dem. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten och hur mycket man har vinklat det i filmen, men jag kände i alla fall en hel del sympati med bröderna. När Kroc införde pulverbaserad milkshake istället för shake gjorde på riktig glass eller mjölk, ja, då var måttet rågat, i alla fall för Dick McDonald. (Idag har McDonald’s återgått till att använda glass/mjölk i sin milkshake.)

För Ray Kroc handlar allt om att vinna, inte om att ge bra service och servera god mat. Nej, det handlar om att vinna, möjligen om att vinna genom att ge bra service och servera god mat. Men det är vinna som är nummer ett, och gärna på bekostnad av nån som förlorar som man då kan förnedra. Make America Great Again…

Slutligen måste jag säga att Nick Offerman och John Carroll Lynch som spelar bröderna McDonald gör detta på ett njutbart sätt. De hade ett skönt samspel. Speciellt John Carroll Lynch är en favorit, som jag kände igen från ett avsnitt av The Walking Dead och sektthrillern The Invitation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Founder har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök, i alla fall om ni är nyfikna på ett stycke amerikansk företagshistoria och den smutsiga sanningen (?) bakom.

Andra åsikter om The Founder hittar ni nedan.

Movies – Noir

10 i topp: Filmer 1979

1979För mig var 1980 ett svagt filmår, och jag fick knappt ihop tio filmer som jag kunde stå för. Skulle jag verkligen ge mig in på 70-talet? Då lär det ju vara än svårare att få ihop filmerna. Men när jag gjorde en snabb översikt över några år så blev jag positivt överraskad. Det gäller åtminstone året vi listar filmer från idag: 1979.

Vad har då 1979 att bjuda på i filmväg? Ja, vi börjar väl med nummer tio och arbetar hos uppåt som sig bör.

 

10. Stalker
Stalker

För att den är snuskigt välgjord, med en ödesmättad stämning, och för att jag bara somnade en gång senast jag såg den.

9. Life of Brian
Life of Brian
För att religion är tacksamt att skämta om.

8. The Brood
The Brood
För de otäcka barnen. Burr! Nästan lika läskigt som den här videon med Aphex Twin.

7. The China Syndrome
The China Syndrome

För att jag minns den som en väldigt spännande konspirationsfilm.

6. Hair
Hair
För att det är en av få musikaler som jag gillar.

5. Tess
Tess

För att jag är en sucker för episka kostymdramer och för att Nastassja Kinski här ser ut som Ingrid Bergman.

4. Escape from Alcatraz
Escape from Alcatraz

För att fängelseflyktfilmer nästan alltid är bra och den här tillhör inte undantagen.

3. Ett anständigt liv
Ett anständigt liv

För att Stockholm här känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. En av de bästa dokumentärer jag har sett.

2. Alien
Alien
För att det är en perfekt rymdskräckis med en stämning som går att ta på, Ripley är en badass och Ash är en lika bra robot som Ava.

1. Apocalypse Now
Apocalypse Now
För att när jag får frågan om vilken min favoritfilm är så är det här filmen jag oftast svarar med. Och det är givetvis originalet man ska se och inte den förlängda Redux-versionen.

 

Bubblare? Ja, några stycken: Kramer vs. Kramer, Repmånad, Kristus stannade i Eboli och Mad Max.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’79.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmfrommen
Filmitch
Absurd Cinema
Flmr

Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

%d bloggare gillar detta: