Band Aid (2017)

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

The Lovers (2017)

The Lovers handlar om Mary och Michael, ett gift par som glidit ifrån varandra totalt. De lever ihop, typ, men båda har älskare vid sidan om och det vet förmodligen bägge om. Mary och Michael kanske inte hatar varandra men de har noll känslor för varandra när vi möter dem i filmen. Det har gått så långt att om de har sex med varandra så är det som att de båda vänsterprasslar och bedrar sina respektive älskare. Hehe, ett något lustigt upplägg får man säga.

Nu ska deras son komma på besök med sin flickvän och frågan är om nån nyhet ska droppas av Mary och Michael, som t ex att de ska skiljas. Så är i alla fall planen, men när de börjar känna känslor för varandra igen (att bedra sina älskare med sig själva funkar tydligen bra som krydda) så ställs allt på sin spets.

The Lovers var en film som var lustig att se för mig ur skådespelarperspektiv. Jag visste ingenting om filmen, jag visste inte vilka som skulle vara med. När sen filmen rullade igång så kände jag direkt igen en, och endast en, av skådisar i de fyra största rollerna, nämligen Aidan Gillen (borgmästare Carcetti i The Wire, yay!). Gillen har lustigt spjuveraktigt sätt att forma läpparna när han pratar eller ler.

Sen efter kanske en halvtimme så började jag undra om inte hon som spelade den kvinnliga huvudrollen som Mary inte kunde vara Debra Winger. Visst var det Debra Winger? Från An Officer and a Gentleman och som jag hade en crush på. Ja, visst var det hon!

Efter ytterligare ett tag insåg jag att jag kände igen hon spelade Michaels älskarinna Lucy. Är inte det hon som fick ihop det (typ) med John C. Reilly i Magnolia? Vad var det hon hette? Melora nånting? Melora Walters! Ja, visst är det hon.

Den enda jag inte kände igen var han som spelade Michael, men jag tyckte han var riktigt bra. Av nån anledning fick jag intrycket av att han inte var en ”riktig” skådis. Jag vet inte riktigt vad det var men vissa rörelser han gjorde kändes väldigt egna och bara kopierade från hans egen personlighet. Som t ex när han liksom gungade fram och tillbaka när han verkade tveka mellan att säga nåt eller bara säga hejdå och gå iväg. Manér brukar man prata om. Men det är kanske det skådespeleri handlar om: att ta nåt inom, eller utom, sig själv och applicera på en rollfigur.

När sen eftertexterna rullade så ser jag namnet Tracy Letts. Haha, det är ju pjäs- och manusförfattaren som bl a skrivit manus till Killer Joe och August: Osage County, två riktigt bra filmer. Kul att gubben kan skådespela också, och sjunga och spela piano vilket han visar i slutet av The Lovers (i en kanske ostig scen?).

The Lovers är en annorlunda romantisk dramakomedi (tragedi?) som tar vägar man inte riktigt väntar sig. Som bäst var filmen i scenerna mellan Mary och Michael medan scenerna med deras respektive älskare kändes mer tråkiga. Som helhet en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg The Lovers på Stockholm Filmfestival under den stora filmspanardagen och här hittar ni fler recensioner:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

The Endless (2017)

Henke från Fripps filmrevyer ville ha sällskap när han skulle se The Endless på filmfestivalen, och det var tur det eftersom det gjorde att jag faktiskt kom iväg på festivalen. Av nån anledning så har jag inte känt samma sug som förr om åren.

Eftersom The Endless inte skulle visas förrän vid åtta hann jag dessutom med att se en annan film tidigare på kvällen, nämligen Beast som jag redan skrivit om. Det blev en trevlig fredagskväll med två festivalfilmer!

The Endless handlar om två bröder som flytt från en märklig sekt. Tio år senare lever de ett tråkigt liv och verkar inte riktigt ha kommit tillbaka in i samhället, i alla fall inte socialt.

En dag anländer ett paket till bröderna. Innehållet visar sig vara en videoinspelning med en tjej från sekten. Hon pratar om nån typ av ascension och att man inte ska vara orolig om de är försvunna. Efter detta vill den yngre brodern Aaron åka tillbaka till sekten, eller Camp Arcadia som de själva kallar sig. Aaron känner fortfarande att de som bor i lägret är typ de enda vänner de har haft.

Den äldre brodern Justin som känner ett ansvar för Aaron och var den som tog initiativet att lämna Camp Arcadia är skeptiskt. Han är övertygad om det är en självmordssekt. Men till slut låter han sig övertygas om att besöka lägret ett dygn. Bara ett dygn.

De ger sig av till Camp Arcadia. Frågan är vad de kommer att hitta där?

Jag är glad att jag hakade på den här filmen. Det visade sig bli en sån där skön festivalupptäckt. Jag visste ingenting om vare sig filmen eller de två snubbarna som regisserat och dessutom spelar bröderna i filmen. Tydligen är de hyfsat kända i indiefilmvärlden. Justin Benson och Aaron Moorhead heter de.

I grunden är det ett drama om relationen mellan två bröder (ett bra och mot slutet rörande drama) och det är berättat i form av en science fiction/mysterie-film. Science fiction-elementet har att göra med vilket typ av plats som lägret egentligen är och mer specifikt hur tid fungerar där. En film som man osökt kommer att tänka på är en annan indie-rulle, nämligen Primer. Fast The Endless är ganska olika då det här egentligen inte handlar om att grotta ner sig i detaljer, analysera fram och tillbaka och klura ut vad som pågår och vem som är vem och när.

I The Endless handlar det mer om hur man skulle reagera om man hamnar i en sån situation som rollfigurerna i filmen har hamnat i. Egentligen finns inget mysterium att lösa. Saker är helt enkelt som de är.

Å andra sidan så är man som tittare förvirrad till en början och man försöker förstå vad som händer. Men när man väl har förstått det, eftersom filmen gör det väldigt tydligt, så handlar det mindre om att lösa ett mysterium och mer om att analysera mänskligt beteende.

Filmens budget är förmodligen väldigt låg, relativt sett, men jag tycker man har utnyttjat de resurser man har haft på bästa sätt. Fotot var speciellt. Det var lite för ljust, lite suddigt eller nåt, och kameran rörde sig på ett sätt som gav en obehaglig stämning. Inledningsvis var jag lite störd av stilen men efter ett tag tyckte jag bara det var snyggt. En sekvens i slowmotion där Justin tar en joggingtur i lägret och springer förbi olika pågående aktiviteter i lägret var väldigt effektiv.

De tidsparadoxer som filmen presenterar ger scener med en rejäl obehagsfaktor. Varför ser vi hela tiden en ilsken man komma gående i full fart med nedböjt huvud som en oxe? Varför finns det tre månar? Hur kan man hitta en film på sig själv i en låda på botten av sjö? Fast egentligen är det inte paradoxer, snarare tidsfaktum, tidsbubblor.

Det förekommer en hel del visuella effekter och med tanke på filmens budget så har man gjort ett väldigt bra jobb. Det finns dock ett undantag som involverade eld. Det hade man kanske kunnat lösa på ett annat sätt, i kameran med riktig eld istället för cgi-eld i efterhand. Men det var enda gången som jag störde mig på effekterna.

Justin Benson och Aaron Moorhead är ena riktiga eldsjälar (inte cgi-eldsjälar) vad det verkar. De jobbar inom indie-skräck-genren har jag förstått. Baserat på The Endless så handlar det om idébaserade filmer som utforskar ett tema, snarare än Paranormal Activity. Det gillar jag, och jag gillade The Endless så pass mycket att jag delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså The Endless på Stockholm Filmfestival och visningen tog faktiskt slut trots filmtiteln. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Kolla nu in vad Movies – Noir-Christian (som trevligt nog dök upp på visningen) och Henke tyckte om filmen.

<brasklapp> Jag har inte sett Paranormal Activity så jag kanske inte ska använda den som exempel. </brasklapp>

God’s Own Country (2017)

En lerig, bister, rörande och fin version av Brokeback Mountain som utspelar sig på det skotska höglandet. Så lyder en perfekt minisynopsis av God’s Own Country som man skulle kunna hitta i Stockholms Filmfestivals program.

Filmen har faktiskt lite samma tema som den erbarmliga svenska lerfilmen Korparna. Dessutom såg jag den på visningen innan Korparna under Malmö Filmdagar. Bägge filmerna handlar om press och ansvar att ta över en gård efter sina föräldrar. Men God’s Own Country är förstås såååå mycket bättre.

Johnny (Josh O’Connor), som bor kvar och jobbar på familjens gård i Skottland, håller alla på armlängds avstånd. Det är hans ohållbara sätt att hantera att han är gay och att han känner press att ta över gården från sin pappa. Han dränker sina problem i princip varje kväll på krogen och kommer oftast hem helt redlös. Han har opersonlig sex med en snubbe i en boskapsvagn. När killen senare frågar om de kanske kunde ta en öl och snacka får han svaret: ”There is no we”. Taggarna ut.

En bit in i filmen anländer en rumänsk gästarbetare vid namn Gheorghe (Alec Secareanu) för att hjälpa till på gården under den mest hektiska perioden. Johnny kör samma hårda stil som vanligt. Han kallar honom gipsy och försöker förnedra honom med alla medel, kanske för att han i själva verket känner sig dragen till honom. Gheorghe är dock en person med integritet och pondus och visar Johnny hur man agerar mänskligt. Han försöker leder honom rätt och få honom att öppna sig.

Hur olika Johnny och Gheorghe är som personer gestaltas ganska bra av två totalt olika sexscener. Först när Johnny helt enkelt ”attackerar” Gheorghe på typ det enda sättet han kan, och sedan när Gheorghe kör en betydligt mjukare stil som Johnny inte är van vid och nästan blir chockad av.

En bit in i filmen råkar fadern ut för en hjärnblödning och behöver ständig hjälp. Johnny blir då mer ansvarstagande och vi får ett par väldigt rörande scener här. Dessutom är det väldigt bra spelat av Ian Hart som gör pappan. Starkt.

Mot slutet av filmen så ska det bevisas om Johnny verkligen har förändrats och faktiskt klarar av att gå hela vägen med Gheorghe. Att de två helt enkelt ska bli ett par, där ute på den fördomsfulla skotska landsbygden, och jobba på gården tillsammans. Det sker givetvis nån typ av brytning och Johnny stöter bort Gheorghe. Eller kan han öppna sig och lämna ut sig själv? Jag tyckte slutet var hoppfullt och fint och det blev t.o.m. lite dammig i salongen. Det blir ofta det när jag ser filmer där en person har begått misstag, svikit någon, men sen blir förlåten.

Hur står sig då God’s Own Country jämfört med Brokeback Mountain? Jag tyckte kanske lite förvånande att den var snäppet bättre!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

God’s Own Countrys sista visning under Stockholm Filmfestival är imorgon lördag i den stora salongen på Grand men just nu är det fullbokat (välförtjänt!). Jag hoppas du har en biljett redan eller så får du hoppas på återbud.

Om du missar den festivalen får du istället ta chansen att se den när den får vanlig svensk biopremiär 24 november.

Beast (2017)

Beast är en film som faktiskt har växt en del efter visningen. Direkt efteråt var jag lite förvirrad och undrade varför huvudpersonen hade betett sig som hon gjorde i slutet. Jag förstod inte poängen med filmen, och det gör jag kanske inte fortfarande men den har snurrat en del i mitt huvud, vilket är positivt.

Beast är regisserad av den brittiske långfilmsdebutanten Michael Pearce och handlar om Moll (Jessie Buckley), en ung kvinna med nån typ av psykiska problem. Exakt vad vet vi inte men hon trivs inte direkt med livet och det hintas även om en mörk historia från hennes förflutna. Nåt om att hon försökte hugga en klasskamrat med en sax.

Under sin egen födelsedagsfest så försöker hon hålla fasaden uppe men när hennes syster Polly, förstås både söt och ordentlig, låter annonsera att hon väntar tvillingar tillsammans med sin perfekte pojkvän så faller korthuset ihop. Hon uppvisar självskadebeteende och flyr sen iväg för supa skallen i bitar och dansa på en nattklubb.

Hon spenderar natten på stranden tillsammans med en snubbe som under morgonen blir lite väl närgången. Då dyker bohemen Pascal upp med ett gevär i näven och skrämmer bort Molls plågoande. Pascal erbjuder sen Moll skjuts hem och man kan säga att det är kärlek vid första ögonkasten.

Problemet är bara att Pascal är misstänkt för att ligga bakom ett antal mord på unga kvinnor som ägt rum under den senaste tiden. Samma morgon som Pascal och Moll träffas hittas ytterligare en kropp.

Beast är en brittisk film och det känns som en brittisk film. Det är nåt med den råa stämningen och den bistra personligheten hos folket som ger en brittisk känsla. Miljön är kanalön Jersey där även regissören är född. Det förekommer många fina bilder på havet, klippor och stranden. Maffigt, och filmens produktionsvärde överraskar mig en del. Den är snyggt gjord med en vad det verkar hyfsat hög budget.

Ju längre filmen lider desto mer förvirrad blir Moll. Hon ser syner där hon antingen själv blir utsatt för våld eller så är det hon själv som agerar exekutor. Vad är Moll egentligen för typ av tjej? En mobbad tjej som till slut fick nog i plugget och använde en sax i självförsvar? Eller finns det nåt sinistert hos henne under den tafatta ytan? Ja, det är frågor jag ställer mig dagarna efter att jag sett filmen, och svaret är fortfarande oklart. Där har filmen lyckats.

Rollbesättningen är riktigt bra. Molls mamma spelas av den superstrikta Geraldine James som är perfekt som mamman from hell. Molls docksyster Polly är också perfekt gestaltad av Shannon Tarbet. Slutligen funkar Johnny Flynn (från tv-serien med den härliga titeln Scrotal Recall) som den udda driftern Pascal som inte har nåt fast jobb men jobbar med händerna.

Mmm, nu har det gått några dagar sen jag såg filmen som jag skulle beskriva som en psykologisk skräckis om psykisk ohälsa. Det var en slow burn under visningen och även efteråt. Den ligger och skvalpar fortfarande. Men jag lägger ganska stor vikt på den initiala upplevelsen av en film och då hamnar jag till slut på en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Beast på Stockholm Filmfestival. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Om Stockholm Filmfestival har en bra lösning för när man vill köpa sin medlemsbiobiljett på plats direkt på biografen? Svar: Nej.

PS. Scrotal Recall har sedemera bytt titel till Lovesick. Vad tråkigt. DS

Downsizing (2017)

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 18 februari.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Fripps filmrevyer.

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Minns ni den unga killen som var på fiskebåten tillsammans med Mark Rylance i Dunkirk? Han, skådisen alltså, heter Barry Keoghan och är 25 år gammal. 25 år gammal?! What? Jag trodde han var typ 17. Han ser ut som det i alla fall.

I Dunkirk är han inte med så mycket men det lilla han var med så fanns det nåt envist, nästan obehagligt eller åtminstone udda, över honom.

I Giorgos Lanthimos nya film The Killing of a Sacred Deer är Keoghan (lustigt stavade namn de ofta har, de goda irländarna) perfekt castad som en psykopatpojke som plågar en familj bestående av läkaren Steven (Colin Farrell), hans fru Anna (Nicole Kidman), dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Psykopatpojken, som heter Martin, verkar till en början vara en ganska vanlig pojke (i alla fall för att vara en pojke i en värld skapad av Lanthimos). Efter ett tag inser vi som tittare emellertid att inte allt står rätt till i huvudet på Martin. Av orsaker som ni får upptäcka när ni ser filmen så börjar Martin på ett Funny Games-liknande sätt att infiltrera Stevens familj. Till en början är det till synes oskyldigt, men känslan av att nåt är fel finns ändå där. Och det blir bara värre och värre för stackars Steve och resten av familjen.

Mmm, ja, Giorgos Lanthimos har verkligen en egen stil. De tre filmer jag nu har sett av denne grekiske auteur (eller är det ett förlegat uttryck?) har alla det gemensamt att de bygger upp en konstruerad värld där vanliga spelregler inte gäller. För att filmerna ska funka behöver man släppa det här med logik, normalt beteende och vanliga fysiska eller biologiska lagar. Här kan allt hända, och i Lanthimos värld så funkar det, förutsatt att du går in i filmen med öppet sinne.

Ta bara en sån sak som hur skådisarna levererar sina repliker. De uttrycker sig stelt och utan känslor. Jag undrar vilken regi skådisarna har fått från Lanthimos. ”Spela totalt uttryckslös utan ilska, sorg, glädje eller nerv”. Och sen blir det ändå så nervigt som det blir. Känslan av att nåt är fel är påtaglig redan från början. Är det lite som en kall version av David Lynch kanske?

Jag tror det kan vara bra att se om filmen för att snappa upp tonen som filmen vill sätta så fort som möjligt och liksom vänja sig vid den.

Hur klarar sig skådisarna då? Ja, Colin Farrell passar exempelvis perfekt i Lanthimos filmer. Det har han ju redan visat i The Lobster. Farrell är uttrycklös på ett sätt som ändå förmedlar nåt sorts uttryck (vilket vet jag inte riktigt).

Pojkvaskern Keoghan (som alltså är 25) är som sagt suveränt castad och mycket obehaglig, så det räcker och blir över, i sin gestaltning av psykopatpojken Martin. Han kan säga helt vansinniga saker med en ton som om han i förbifarten nämner vad han åt till frukost. Otäckt.

Alicia Silverstone har en trevlig liten biroll som Martins mamma. Det var kul att se henne eftersom det var ett tag sen (för mig i alla fall).

Nicole Kidman är bra hon med men jag undrar om inte en sån som Farrell passar ännu bättre ihop med Lanthimos och det icke-skådespeleri som han vill ha.

Om jag ska jämföra med hans andra filmer så gillade jag Dogtooth ganska så mycket mer. Den känns som en än mer vrickad konstruktion fullt ut. The Killing of a Sacred Deer kändes inte lika extrem vilket gjorde att den sjönk en aning för mig. Det går ju inte att känna nåt för rollfigurerna då de aldrig visar känslor, och då kan det lika gärna vara så extremt (skruvat, vrickat) det bara kan vara, vilket jag tyckte det var i Dogtooth. Här kändes det kanske ibland som en ”vanlig” film och då blev den möjligen inte lika intressant.

Det är lite svårt att sätta betyg. Som jag skrev på Twitter direkt efter att jag sett filmen så är den en konstruktion som jag behöver fundera på ett tag till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Killing of a Sacred Deer har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Jag tror man tjänar på att se den på bio där man, förutsatt att publiken sköter sig, kan ha fullt fokus på filmen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

All Inclusive (2017)

Varje år under Malmö Filmdagar så brukar det alltid visas minst en hyfsat stor ny svensk produktion i den härliga singelbiografen Royal (jag hoppas att den aldrig läggs ned då det förmodligen är Sveriges bästa biosalong!). Tidigare år har vi sett filmer som Monica Z (2013), Mig äger ingen (2013), Medicinen (2014), Så ock på jorden (2015), Jag är Ingrid (2015), Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016) och Den allvarsamma leken (2016). Verkligen en blandad kompott om man säger så.

Årets film var All Inclusive, en sorts uppdaterad version av Sällskapsresan med kvinnlig touch. En mamma (Suzanne Reuter) åker till Kroatien på chartersemester med sina två fullkomligt olika döttrar (Duktiga Flickan Jennie Silfverhjelm och Partypinglan Liv Mjönes). På planet ner droppar mamman nyheten att hennes man varit otrogen och därför inte följer med. Döttrarna ser det som sin uppgift att få mamman på fötter igen. De har dock lite olika syn på hur det ska gå till. Hilarity ensues. Eller nåt.

Njae. Det hade varit roligt att få se en riktigt lyckad och rolig svensk komedi. Tyvärr levererar inte All Inclusive. Filmen känns inte välskriven. Rollfigurerna beter sig ologisk jämfört med sin natur. Skämten känns inte klockrena eller fullföljs inte.

Jag hade velat se mer från de andra semesterfirarna i gruppen. De visas upp i början när man anländer till hotellet. Vi har gayparet, vi har hippiepappan som går med sin bebis på magen, vi har Jonas Karlsson som inte kan sluta gråta eftersom hans fru dött i cancer, vi har irriterande ungar.

Men ingen av dessa figurer följs egentligen upp utan förblir siluetter. I fokus är förstås mamman och hennes döttrar. Inget fel i det, men då krävs att jag känner för dessa rollfigurer, att jag blir indragen i deras problem och skrattar med dem när dråpliga situationer uppstår. Tyvärr händer inte det.

Jag tycker inte Suzanne Reuter får chansen att briljera som den komedienn hon är. Det är som att hon, och regissören, inte hittar rätt ton. Ett tag får jag för mig att hon ska ha fått en hjärnblödning då hon verkar fullkomligt förvirrad, inte vid sina sinnes fulla bruk. Men hon var bara upprörd över att hennes man lämnat henne. Eller? Det var oklart ett tag för mig.

Döttrarna funkar bättre. Både Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm har hittat rätt (komisk) ton. Framförallt så kanske Mjönes funkar bäst som den spontana Slarverdottern som den Duktiga Flickan-systern är avis på. Det är det vanliga med den Duktiga Flickan som sköter all markservice och sen glider Slarvern in och får all kredd.

Jonas Karlsson funkade också och jag tyckte det var roligt att han hade tårar i ögonen i varje scen, vad han än gjorde. Det var over the top på rätt sätt.

Det finns några sekvenser som inte funkar alls. Som t ex när Partypinglan vill få sin mamma att gå ut och festa medan den Duktiga Dottern, liksom mamman, tycker det är en dålig idé. Sen i nästa scen är alla tre festklädda och kommer gående i hotellkorridoren, i slowmotion och till cool musik. Jaha, och hur gick det till?

Apropå musik så behöver nån se över filmens soundtracket och kanske inte använda endast två låtar, eller om det bara var en låt, absolut precis hela tiden. Det blev till slut komiskt tröttsamt när samma låt drogs igång, igen, igen och igen. Och igen. Jag undrar om det inte var en tidig version av filmen som vi fick se (och höra) där soundtracket inte var spikat? Vi får hoppas på det.

I övrigt: ett ganska stor nja. Ingen katastrof dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioAll Inclusive har premiär nu på fredag och ni gör som vanligt som ni vill. Filmen bygger förresten på en dansk förlaga med samma namn från 2014. Undrar om det är en bra idé att kolla in den istället? Den finns att hyra på alla möjliga ställen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Star Trek Beyond (2016)

Jag har accepterat att Star Trek-filmerna är actiondrivna äventyr med humor och spektakel snarare än filmer med mystiska fenomen och tidsparadoxer i fokus. Det gäller för övrigt även de äldre filmerna då det främst är i tv-serierna man hittar mer koncept- eller idébaserade teman.

Jag har nog inte bara accepterat det utan tycker nog det är ganska vettigt. Vissa av de äldre filmerna försökte vara seriösa, vilket misslyckades kapitalt. Det gäller väl främst det första filmförsöket från 1979, Star Trek: The Motion Picture, som är segare än kola.

I och med J.J. Abrams omstart av Star Trek 2009 så skakades nytt liv i franchisen. Besättningen på stjärnskeppet Enterprise föryngrades och därmed även rollbesättningen. Man la lite mer vikt på återkommande gnabb mellan rollfigurer och betonade att folket ombord var en familj. Den kvinnliga kommunikationsofficeren Uhura fick mer utrymme. Actionsekvenserna blev mer slicka. Det mesta gjordes coolare och mer modernt, och samtidigt kanske lite tråkigare (jämfört med, återigen, tv-serierna).

I den tredje filmen efter återuppväckelsen är kapten Kirk desillusionerad. Han har tappat tron på sig själv och funderar över poängen med att vara kapten på ett stjärnskepp. De åker ju bara runt och ”utforskar”. Kicken som fanns initialt har avtagit och han funderar på att hoppa av.

Men Kirk får ganska snart annat att tänka på då en superskurk i form Idris Elbas Krall dyker upp. Krall är av nån anledning arg på Federationen och vill förgöra dem. Let the rymdaction begin.

Jag gillade Star Trek Beyond. Det är lättsam rymdaction med duktiga skådisar som får till ett bra gnabb mellan sina rollfigurer. Jag gillade exempelvis att besättningen en bit in i filmen splittras upp och därmed tvingas samarbeta med partners som de kanske inte skulle ha valt själva. Främst gäller det ju förstås Spock (Zachary Quinto) och Bones (doktorn spelad av Karl Urban) som med glimten i ögat varit i luven på varandra ända sen tidigt i originalserien.

Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen Mandela: Long Walk to Freedom där Elba gestaltade just Nelson Mandela?

En rollfigur som jag däremot gillade mycket var badass-kvinnan Jaylah, som spelades av mumien själv, dvs Sofia Boutella. Hon var kaxig, frispråkig och badass på ett bra sätt. Men även hon var kanske alien-sminkad en aning för mycket. Eller, nej förresten, nu när jag tittar på bilder på henne från filmen konstaterar jag att hon ser cool ut med sitt vita ansikte med svarta tribal-streck.

Det förekom en del skön musik i filmen också. Jag hoppade t ex till i soffan när jag hörde tonerna av Public Enemys Fight The Power. Scotty, spelad av Simon Pegg som för övrigt även skrivit filmens manus, var inte ett fan. Jaylah däremot gillade beatet och skrikandet. Hmm, beatet och Chuck D:s mässande kulspruteflyt skulle jag uttrycka det.

Star Trek Beyond är inte den bästa filmen i franchisens historia men den är klart godkänd. Perfekt underhållning om du är sugen på rymdaction och lagom mycket humor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: