Rammstein in Amerika (2015)

Jag snöade tydligen in på musikdokumentärer under en period. Rammstein in Amerika är en film om den tyska brutalgruppen Rammstein och deras erfarenheter av USA och hur det var att försöka slå igenom där. Jag tror jag hörde talas om Rammstein första gången i samband med att jag såg Lilja 4-ever (nej, jag snappade aldrig upp att Rammsteins låtar var med i Lost Highway) där deras låt ”Mein Herz brennt” ingår i soundtracket. Jag blev helt betagen av den låten när jag såg filmen. Den var brutal men samtidigt vacker och med en sorglig ton. Dokumentären är helt ok men inget speciellt. Vi får se klipp från bandets karriär och hyllande talking heads, kanske lite väl hyllande för att vara intressant. Det intressanta är bandets upplevelse av 11 september och dess efterdyningar och vad som händer när Rammsteins frisinnade, och för amerikaner chockerande, scenshow leder till att sångaren Till och keyboardisten Flake blir arresterade för ”otukt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Janis: Little Girl Blue (2015)

Jag har sett ytterligare en musikdokumentär som gick att se på SVT Play för ett tag sen. Förra gången handlade det om Michael Jackson och hans resa från sina bröder till den soloartist han blev i och med Off The Wall. Den här gången handlar det om en av medlemmarna i The 27 Club och en kvinna med en av de bästa rösterna i musikvärlden: Janis Joplin. Jag har insett att jag hellre ser dokumentärer om artister inom musikbranschen snarare än spelfilmer. Nu är det väl i och för sig bara två sätt att berätta en historia på men i en dokumentär slipper man det extra metalagret som förekommer i en spelfilm (typ: är det verkligen Joaquin Phoenix som sjunger?!). Janis: Little Girl Blue berättar den sorgliga historien om Janis Joplin. Hon hade en sångröst som var speciell: djup, hes, skrikig på ett bra sätt och samtidigt alltid känslosam. Vissa av låtarna vi får höra är guld. Slutligen kan vi återigen konstatera att droger är ett jävla skit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Home Again (2017)

Sockervadd. Rosa sockervadd, möjligen med nån typ av chilikaramellströssel ovanpå. Så skulle man väl kunna beskriva Home Again, eller Home Again – Kärleken flyttar in som den så fyndigt får heta i Sverige.

Vi träffar frånskilda Alice (Reese Witherspoon) som precis flyttat tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York tillsammans med sin numera f.d. man Austen (Michael Sheen).

Alices vänner ska givetvis, det ingår ju i genren, försöka hooka upp Alice med nya snubbar. Nu ska man ut på krogen och festa. Upp på hästen igen.

Under en av dessa utekvällar stöter gänget ihop med tre unga snubbar, knappt torra bakom öronen, som nästan är för trevliga och goa. Finns de verkligen på riktigt? Ja, i den här filmen. Kvällen slutar med efterfest hemma hos Alice, som nu bor i sin fars fancy villa med tillhörande gäststuga.

Alices pappa var en hyllad filmregissör, en sorts blandning av Woody Allen och John Cassavetes. När pappan gick bort ärvde Alice villan och allt som följde med i form av filmrelaterade prylar som gamla originalmanus och annat.

Efter den där efterfesten leder till det ena till det andra och de tre killarna har plötsligt flyttat in i gäststugan. Den utlösande faktorn är Alice mamma (Candice Bergen) samt det faktum att killarna är utblottade filmskapare som försöker förverkliga sin dröm i Hollywoods filmindustri.

Varför funkade den här filmen för mig? En anledning kan vara det där chilikaramellströsslet jag nämnde inledningsvis. Vad menade jag med det? Jo, filmen är söt som sockervadd. Allt är förhöjt som det ska vara, eller är, i en amerikansk romantisk komedi. Grejen med Home Again är att det här är så utstuderat förhöjt att den på så sätt lyfter sig över eller möjligen blinkar med sin egen genre. I det här fallet bryr jag mig inte om det är medvetet gjort eller inte eftersom resultatet var roande för mig.

En annan anledning till mitt gillande kan vara att jag såg Home Again under Malmö Filmdagar, vid precis rätt tillfälle efter att ha genomlidit, men även njutit av, ett antal ångestframkallande filmer. Home Again kändes som en lisa för själen just i detta då.

Home Again är fylld till bredden med mysiga montage där rollfigurerna har kul utan att man hör vad de säger när de festar på krogen eller äter middag och sippar rosévin utomhus i det varma skenet från en perfekt trädgårdsbelysning och allt är så där perfekt att det bara är för bra.

Uppskattar du de klassiska greppen från romantiska komedier? Då kommer du att älska Home Again. Jag tror banne mig filmen kryssar av alla? Skillnaden jämfört med många andra filmer i samma genre är att allt, som sagt, är förhöjt. I själva verket är det som om man har tagit den där sockervadden och kört in den i en varm ugn under högt tryck (sintring) och sen fått fram en romcom-karamell med hög densitet men som ändå är helt tom på innehåll.

Jag ser även Home Again som ett sätt för Reese Witherspoon att dra in pengar så att hon kan fortsätta agera producent för filmer och tv-serier som Wild, Gone Girl och Big Little Lies. Gott så.

Mina slutord tar jag från min spontantweet efter att ha sett filmen nere i Malmö: Home Again med Reese Whiterspoon är nästan en genre i sig. Gullgulligullgull blandat med sötmontage och tre killar från snäll-town.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioHome Again har premiär idag fredag och jag kan garantera att du inte kommer ha tråkigt om du går och ser den. Dra med ett helt kompisgäng vettja!

Andra som tycker till om filmen: Har du inte sett den?-CarlFripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Uppskattar de den här sockervadden eller får de kväljningar?

Korparna (2017)

Låt mig börja med att konstatera att Jens Assur är ett fotografiskt geni!

Hans nya spelfilm Korparna fick mig dock att häpet skaka på huvudet och undra om jag skulle skratta eller gråta. Korparna kan nämligen vara den mest statiskt misärfyllda film jag nånsin har sett. Det är misär i kubik. Hela tiden. Oavbrutet.

Korparna utspelar sig i slutet av 70-talet och handlar om en bondefamilj som kämpar med att få det hela att gå ihop. Pappan sliter hårt och förväntar sig att den äldsta sonen ska ta över gården en dag. Sonen Klas är mer intresserad av fåglar och så småningom tjejer från Stockholm.

Filmen inleds med en fem minuter lång scen där vi får se Reine Brynolfssons bondepappa Agne försöka få bort en stor sten från åkern sin. Först hugger han med spett, igen och igen och igen. Det är en lång statisk scen. Han försöker få in en kedja under stenen för att kunna dra upp stenen med sin traktorn. När han väl gasar iväg med traktorn går nåt sönder och bakrutan krossas. Här fanns en absurd och skön humor. Kanske lite Roy Andersson? Jag kände visst hopp.

I fortsättningen är filmen inte helt humorfri men det går med snabba stövelsteg mot det enbart mörka och karga. Eller är det faktiskt så att det hela är ett skämt? Att filmen kan ses som en sketch som tagen ur Lorry där man driver med svenska ångestfilmer? För mig framstår det hela som helt obegripligt. Under några scener under inledningen var det med nöd och näppe att jag lyckades kväva ett antal skrattattacker. Det var så mycket misär och ångest att det slog över till att bli humor eller parodi, för mig är väl bäst att säga. Handjobb!

Klas (Jacob Nordström) heter sonen i familjen och han förväntas alltså av pappan att ta över driften av gården. Han är typ 13-14. Det känns lite tidigt kanske för att verka trovärdigt? Pappan använder dessutom helt absurda metoder för att försöka få in sonen på det spår han vill, att få honom intresserad av driften av gården.

Klas träffar även en tjej från Stockholm (spelad av Saga Samuelsson från bl a Mig äger ingen och Medicinen) som ska spendera sommaren ute på landet. Men inget kommer ut från det här. Hon åker tillbaka (eller till Öland) och sen var det bra med det. Inte heller kommer nåt egentligen ut från Klas stora fågelintresse. Det var ändå kul att få se en del fåglar och t.o.m. få höra rördrommen med sitt märkliga tutande läte.

Parallellt med all misär så får man se frukterna av Jens Assurs fotografiska genialitet, och tur är väl det. Annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Bildkompositionerna är otroligt vackra och genomtänkta. Det är grymt snyggt helt enkelt.

Agne pratar vid ett tillfälle om skymningen och om horisonter… och många fina bilder på horisonter blir det.

Själv ville Agne som ung bli meteorolog, därav hans intresse för horisonter och skymningar. Men han tvingades, kände sig tvingad, att ta över gården efter att ha pluggat en tid i Uppsala. Hans far och farfar dog båda i förtid. Dränkte sig. Agne visar Klas fotoalbum på dessa bortgångna hedersamma män med de uppmuntrande orden ”och nu är det din tur!”. Det var en av de där absurda metoderna som Agne använde för att få sonen intresserad av bondelivet. Hehe, vilken galen pepp Klas måste ha känt här. NOT. Just den scenen var för övrigt ett typexempel på en sån scen där jag hade svårt att hålla mig för skratt för att den var så absurt överdriven.

Slutet av Korparna är så deprimerande det kan bli. För mig är filmen för statisk. Den är som en exponentiell kurva med tid på x-axeln och misär på y-axeln. Den funkar inte som film, som historia. Det finns ingen dynamik.

Filmen bygger förresten på Tomas Bannerheds Augustprisvinnande roman Korparna. Förmodligen är den lika deprimerande men jag tror även den är mycket bättre. När jag läser på om den så ser jag att i romanen så berättas historien ur sonen Klas synvinkel. Det är han som är bokens berättare och protagonist. I filmen är han ingetdera utan bara en anonym son med samma stela ansiktsuttryck hela filmen. Trist.

Kanske blir filmen bättre om man har läst boken, jag vet inte. En kvinna som satt bredvid oss på visningen som hade läst boken verkade uppskatta filmen mycket och jag har sett andra som tycker Korparna var den bästa filmen som visades under Filmdagarna nere i Malmö.

Ja, det är väl tur att vi alla tycker olika, annars skulle det bli väldigt tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioKorparna har premiär imorgon fredag och ni gör som ni vill. Gå och se den! Speciellt om ni vill se vinnaren av bästa manliga huvudroll på den kommande Guldbaggegalan. Det priset har nämligen Reine Brynolfsson som i en liten potatissäck.

Andra som tycker till om filmen: Fiffis filmtajm. Har Jens Assur satt sin sista potatis?

Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Blade Runner (1982)

Blade Runner är en sån där klassiker som jag rimligen borde älska. Senaste gången jag såg den var för kanske tio år sen. Av den titten minns jag inte jättemycket förutom att jag inte var speciellt imponerad och att filmen inte lämnade nåt vidare intryck (tydligen, eftersom jag inte minns så mycket, duh).

Nu när det kommit en uppföljare, Blade Runner 2049, var det givetvis hög och perfekt tid att se om Ridley Scotts science fiction-klassiker. Skulle den lyfta denna gång och leva upp till sitt klassiker-epitet?

Svaret för mig blev det lite tråkiga: nej, tyvärr inte denna gång heller. Jag tror jag ändå börjar med att ta upp det som jag gillar, för det är i själva verket ganska mycket, ja, det mesta till och med.

Jag gillar miljöerna. Los Angeles är som ett enda stort, dystopiskt och regnande Chinatown. Jag gillar hur all kultur och alla språk verkar ha flutit ihop. Det pratas kinesiska och andra språk, man äter nudlar och dricker whisky, och sen spelas det plötsligt arabisk musik.

Jag gillar blandningen av high- och low tech. Vi har flygande bilar men vi har även persienner på ett poliskontor där M. Emmet Walsh sitter bakom ett hederligt gammalt skrivbord. Här kommer vi även in på film noir-känslan som är tydlig. Harrison Fords rollfigur Deckard är en klassisk deckarsnubbe som får ett fall på halsen med en tillika klassisk femme fatale i form av Sean Youngs rollfigur Rachael. I bioversionen av filmen har vi även Fords noiriga berättarröst.

Filmens teman är fortfarande aktuella och behandlas i många samtida filmer. Var Blade Runner en föregångare i detta avseende? Jag vet inte. Såna här frågor måste ha diskuterats redan före Metropolis. Vad gör oss mänskliga? Är det våra minnen? Den detalj jag fann kanske mest tankeväckande var att vi i filmen har en replikant som inledningsvis inte vet att den är replikant. Här fanns nåt rörande och sorgligt.

Så på ytan fanns mycket här som jag gillade. Ändå lyfter filmen aldrig till några mirakelhöjder för min del. Jag kände aldrig nåt starkt för karaktärerna och jag kände aldrig nån sorts känsla av förundran (sense of wonder på engelska) över de teman och idéer som filmen tar upp.

På grund av det som skrev i stycket ovan så kände jag även att handlingen liksom segade sig fram. Jag kände mig bitvis aningen uttråkad och det är aldrig ett bra betyg. Enda gången som det brände till och jag tittade riktigt ordentligt på det jag såg var under Rutger Hauers och Harrison Fords slutuppgörelse.

Roy Battys katt och råtta-lek med stackars Deckard, som är förtvivlat underlägsen, var fascinerande. Hur den slutar var fascinerande. Battys slutdialog är bra men det är ju inte det bästa sen skivat bröd. Jag fick inte gåshud om man säger så. Men det är bra i alla fall.

Så har vi då kommit till frågan med stort F. Är Deckard en replikant? Jag såg den version av Blade Runner som kallas Final Cut. Som jag förstått det så kan det skilja en del i hur de olika versionerna behandlar Deckards natur. För mig kändes det som att Final Cut på ett subtilt sätt antyder att Deckard är replikant.

Varför tror jag det? Jo, det är ett antal små detaljer. Ögon är viktiga exempelvis. Det antyds att replikanters ögon ibland lyser rött, ungefär som när man får röda ögon på fotografier. Vid ett tillfälle blänker det till på det sättet i Deckards ögon, precis efter att vi sett samma rödhet i Rachaels ögon.

Rachael frågar vid ett tillfälle om Deckard har genomgått testet som avgör om en person är replikant eller ej. Hon får dock inget svar eftersom Deckard har slocknat i sängen.

Slutligen så har vi drömmen, som jag inte tror finns med i bioversionen, om en enhörning som Deckard har vi ett tillfälle. I slutet av filmen så hittar sen Deckard en enhörning som hade lämnats där av Edward James Olmos rollfigur Gaff. Jag tolkade det som att det skulle visa att den drömmen hade planterats hos Deckard. Varför skulle annars Gaff lämna just en enhörning? Och vem var den där Gaff egentligen? Bara en av Deckards kollegor? Hmmm.

Slut.

Eller vänta. Efter att ha skrivit klart texten så känner jag att jag inte lyckats sätta fingret på varför jag inte fascineras mer av filmen med tanke på de teman den tar upp. En film som exempelvis Ex Machina fascinerade ju mig nåt enormt. Jag tror det är konceptet med replikanterna som jag inte köper fullt ut. Replikanter ser ut exakt som människor vilket gör att jag inte inser, förutom i min logiska hjärna, att de är konstgjorda. För mig känns de som människor som av nån anledning kallas replikanter. Just att de är artificiella känner jag aldrig av, så hela frågeställningen kring vad som gör oss och dem mänskliga blir ointressant för mig. För mig är de mänskliga från dag ett så det finns inget för mig att grotta ner mig i där. Jag är på ett sätt på deras sida redan från början.

Sen funderar jag på hur vettigt det var (inte vettigt alls!) att göra replikanter som är identiska med vanliga människor, som helt enkelt inte går att särskilja från människor förutom om man utför ett omständligt test med frågor där man studerar reaktionen på ögats pupill. Huh? Och inget av-knapp finns det heller. Nej, istället har man infört en livslängd på… låt oss säga… fyra år. Det blir väl bra. Huh? Nej, det finns nåt med replikant-konceptet i Blade Runner som skaver för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu ser jag fram emot Blade Runner 2049 i regi av favoriten Denis Villeneuve. Ja, faktum är att jag redan har sett den och recensionen kommer på onsdag.

Andra som tycker och tänker om Blade Runner:

Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ögon…

10 i topp: Filmer 1973

1973: Var ett år med få live-spelningar för Parliament-Funkadelic och det verkar inte finnas nåt inspelat heller, förutom en härlig reklamvideo för Funkadelics album Cosmic Slop. Parliament kunde fortfarande inte ge ut skivor under namnet Parliament pga skivbolagstrubbel. Funkadelic som alltså hade samma bandmedlemmar som Parliament gav däremot ut just Cosmic Slop.

Muhammad Ali gick bl a två matcher mot Ken Norton under 1973. Den första slutade med förlust och en bruten käke för Ali. I den efterföljande matchen vann Ali mycket knappt och var världsmästare igen.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda att topp-10-lista. Den här gången såg jag endast tre tidigare osedda filmer men samtliga tog sig faktiskt in på listan. De är markerade med * nedan.

 

10. High Plains Drifter*
High Plains Drifter

För att Clintan återigen visade att Clintan är Clintan.

9. Serpico
Serpico
För Al Pacinos kläder och huvudbonader.

8. Mean Streets
Mean Streets
För en ung Robert De Niro och för att jag såg den på Cinemateket.

7. The Sting
The Sting

För att det är en mysig heistfilm och för den klassiska låten.

6. The Long Goodbye*
The Long Goodbye
För Elliott Goulds avslappnade ”it’s ok by me”-attityd och för hans oförlåtande attityd när det till slut inte var ok.

5. Coffy*
Coffy

För Pam Grier! Igen.

4. Don’t Look Now
Don't Look Now

För att den innehåller nåt så ovanligt som en bra sexscen.

3. Soylent Green
Soylent Green

För att man trots 70-talsstämningen ändå lyckas få fram en känsla av en dystopisk framtiden, och för Edward G. Robinson.

2. The Exorcist
The Exorcist
För att jag gillar demonfilmer och för att Sofia hos Rörliga bilder och tryckta ord just nu har demontema.

1. O Lucky Man!
O Lucky Man!
För att det är en sevärd odyssé genom ett bisarrt Storbritannien.

 

Bubblare? Japp, några stycken: Amarcord, Westworld, Dag som natt (och kanske Scener ur ett äktenskap, men den ser jag mer som en tv-serie även om det finns en filmversion).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’73.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr
Cinema Absurd

 

Två bonusbilder. Arnold från The Long Goodbye och pimpen King George från Coffy.

Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall (2016)

Musikdokumentärer är en genre jag gillar. Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, i regi av Spike Lee, handlar om precis det titeln säger: om hur Michael klarade sig utan sina bröder, blev en soloartist och gav ut sin första riktigt egna skiva Off the Wall. Den stora behållningen med filmen, förutom att det svänger, är alla tidiga klipp på Michael och hans bröder, innan allt blev så konstigt. Under slutet av 70-talet gick Michael på Studio 54 i New York, dansade och var en glad gamäng. Jag får intrycket av en öppen och varm person. Dans är för övrigt en helt naturlig del av Michael och han har hämtat inspiration från bl a Gene Kelly, Fred Astaire och The Nicholas Brothers. Musiken i filmen svänger rejält och albumet Off The Wall är en klassiker med ett gäng starka låtar. Låten ”Working Day and Night” har starkt blås, fast det slår inte The Horny Horns förstås. Mot slutet blir filmen lite för kär i Michael och han hyllas som en Jesus-figur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Edmond (2005)

Jag har en hel hög texter som jag skrivit på andra forum innan jag skaffade den här bloggen, s.k. preblogg-texter. Med jämna mellanrum publicerar jag dessa texter här bara för att få allt samlat på ett ställe. Just nu har jag kommit till texter som skrevs i november 2005. I november brukar ju Stockholm Filmfestival äga rum och mycket riktigt handlar det idag om en film som jag såg på festivalen 2005.

Edmond är filmen om en desillusionerad man, spelade av en strålande William H Macy, i New York som plötsligt inser eller snarare plötsligt meddelar nåt han vetat länge: att han är less på sin fru, sitt liv… på allt. Efter att ha besökt en spåkvinna (spelad av snart 90-åriga (!) veteranskådisen Frances Bay) beger han sig ut på en bitvis våldsam odyssé i New Yorks undre värld bland sexklubbar, rånare, pimps och horor.

Det här var kanske inte den typ av film (det var tydligen en teaterpjäs från början) som jag förknippar med David Mamet direkt. Även om jag i och för sig inte har sett speciellt många filmer som Mamet stått bakom vare sig som regissör eller här bara som manusförfattare så känner jag ändå igen vissa ingredienser. Det är nåt med handlingen och hur folk agerar som påminner mig om en så olik film som The Spanish Prisoner. Det gäller t ex att ha koll på små detaljer i filmen som återkommer eller spelar en sorts betydelse mot slutet. Det vilar en lite märklig stämning över hela filmen som jag inte riktigt gillar. Den känns av nån anledning oengagerande, precis som The Spanish Prisoner för övrigt. Det är svårt att förklara.

Ok, vi bjuds ändå på en hel del scener med en svart humor där Macy dominerar, t ex när han envisas med att få växel tillbaka i ganska udda situationer – ”Can I have my ten back!”. Han har en naiv och barnslig inställning i vuxna situationer om man säger så och det blir roligt och visar väl att världen i stort handlar om pengar och inte, som Edmond verkar tro, om nån sorts ärlighet och rättvisa. Ett antal kända ansikten från antingen tv-serier (Vita huset och Nip/Tuck bl a) eller vita duken gör små roller. Jag tyckte alla passade ganska bra i sina roller förutom Julia Stiles som jag har svårt för. När jag såg hennes rollfigur såg jag inte hennes rollfigur utan jag såg Julia Stiles och tänkte att ”åh nej, ska hon vara med resten av filmen?!”. Nu var hon inte med så himla länge så det var lugnt.

En annan skådis jag inte imponerades av var Rebecca Pidgeon, som spelade Edmonds fru. Hon var direkt dåligt. Hon kändes inte som sin rollfigur utan som en såpaskådis på en dålig audition.

Nja, filmen var en märklig resa där handlingen liksom blev trögare och trögare. Det hela börjar dock ganska bra. Efter ett tag tar filmen en lite annorlunda vändning och då tänkte jag först att ”nja, nu blir det bara konstigt” men sen tyckte det var lovande ett tag igen för att till slut tycka att det blev varken eller. Haha, det var en film som är svår betygsätta.

Edmond, alltså Macys rollfigur, säger vid ett tillfälle att det vi är rädda för egentligen är det vi innerst inne önskar och då skulle man kunna säga att Edmond verkligen får det han är rädd för (eller alltså innerst inne önskar). Just den här poängen tänkte jag faktiskt inte på men efter en trevlig diskussion (min kommentar: undrar med vem? Kanske min bror?) efter filmen blev jag upplyst och insåg att det var precis vad som hände. Just denna slutpoäng är tillräcklig för att ge filmen godkänt (knappt) trots att den bitvis kändes lite spretig, märklig och saggig (vet inte riktigt vad det betyder men det känns som rätt ord).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Är det ok att be helt okända människor att hålla bra platser i mitten av en fullsatt salong, försvinna i en kvart för att sen dyka upp precis innan filmen börjar och då dessutom börja prassla med en prasslig plastpåse?

Villebråd (2017)

Villebråd verkade vara en typ av film som jag borde gilla, i alla fall på ytan och speciellt när man läser filmens synopsis.

En del av Malmö Filmdagar är att välja ut vilka filmer man ska se. Jag själv börjar med att gå igenom programmet och läsa distributörens beskrivning av handlingen. Det är en konst det där att med några korta rader sälja in en film. Det är även en konst av se förbi dessa rader och inte låta sig luras.

Det påminner mig förresten om när man läser igenom programmet för Stockholm Filmfestival, som för övrigt börjar närma sig med stormsteg nu när höstmörkret sänker sig över oss. De är roliga att läsa de där korta synopsisarna (ja, det heter så i plural).

I beskrivningen av Villebråd läser jag bl a ”Villebråd är Oscarsnominerade Agnieszka Hollands återkomst till hemlandet Polen efter en framgångsrik tid som regissör för serier som House of Cards och The Killing. Filmen har av kritiker jämförts med mordmysterier som Twin Peaks och Fargo.

Hoppla! Nej, men den hamnar ju förstås på listan.

Villebård visade sig vara en snygg film och den hade en lagom mystisk handling som kretsade kring ett antal mordfall i skogarna utanför ett polsk samhälle. Påminner den om Twin Peaks? Nej, den har inte alls samma mysiga, otäcka, varma och blöta känsla.

I fokus är en gammal engelsklärarinna som bor tillsammans med sina två hundar ute på landet. När hundarna en dag försvinner spårlöst tar hon med sig hela skolklassen ut i de mörka skogarna för att gå skallgång. (Några av föräldrarna klagar efteråt.) Men några hundar hittar de inte. Senare hittas istället människor som vad det verkar blivit dödade av djur. Hur hänger allt ihop är väl frågan som ska få sitt svar.

Nja, det här var tyvärr inte speciellt engagerande. Jag kom aldrig in i handlingen. Jag lärde egentligen aldrig känna några av rollfigurerna, inte ens lärarinnan som ju är med väldigt mycket. Hon var en ganska mysig kvinna, lite barnslig men med en stark vilja. Men jag förstod nog aldrig henne.

Det fanns en massa andra bifigurerna som jag inte ens förstod vilka det var. Det fanns nån granne med stor näsa som verkade vara förtjust i lärarinnan. Det fanns en ung kvinna som jobbade i en klädbutik som verkade vara ihop med en ond man som hade nån sorts djurfarm i en betongbunker. Det dök upp en insektsforskare som lärarinnan blev ihop med vilket gjorde grannen svartsjuk. Eller? Då blev filmen plötsligt en sorts fars eller mustig komedi eller nåt.

Nej, filmen är för spretig, för otajt. Jag kände inte att det fanns några stakes. Jag antar att det var meningen man skulle ”heja på” lärarinnan, men jag vet inte, jag hejade inte på nån.

Att jag inte hängde med i handlingen kan ha berott på att jag var väldigt trött när jag såg filmen. Jag hamnade ibland i ett tillstånd där jag inte visste om jag drömde eller tittade på film. Eller så var det filmen som gjorde mig trött. Oavsett så funkade den inte. Berodde det på att den var gjord i en polsk stil som jag inte förstod eller var van vid?

Jag försöker sätta fingret på vad det var som inte funkade men jag känner att det är svårt. Så det kanske är lika bra att sluta och konstatera att detta inte var nån höjdare. Men ändå inte värdelös.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVillebråd har premiär idag fredag och den kan nog vara värd att se på bio för det snygga fotot. Sen om man kommer gilla filmens stil det vet jag inget om. Det är ju personlig smak det handlar om.

Andra som tycker till om Villebråd: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är den värd att hälla upp en sexa Żubrówka och skåla för?

%d bloggare gillar detta: