Toni Erdmann (2016)

toni-erdmannUnder Malmö Filmdagar hann jag med att se 13 filmer under tre intensiva dagar. Det fanns en film som – så här en månad senare – sticker ut som den som påverkade mig mest. Jag vet inte om det var den bästa filmen egentligen. Där har den konkurrens av italienska Suburra. Men det är den film som mest av alla poppat upp i mina tankar efteråt – om och om igen.

Jag tänker tillbaka på scener, på den känsla som filmen förmedlade. Jag tänker på konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad.

Ja, här finns så mycket att ösa från att det nästan blir en överdos.

Filmen heter Toni Erdmann och är en tysk dramakomedi i regi av en dam vid namn Maren Ade. Hon har hållit på ett tag men bara gjort tre filmer (inklusive Toni Erdmann) där den första kom 2003. Jag blir sugen på att kolla in dessa.

Toni Erdmann handlar om relationen mellan far och dotter samt om världen i allmänhet. Ines (Sandra Hüller) jobbar i Bukarest för en prestigefylld konsultfirma med att outsourca en oljeverksamhet. Hennes pappa, Winfried (Peter Simonischek) är nån sorts musiklärare utan jobb hemma i Tyskland. Han beslutar sig för att överraska Ines med ett Gevalia-besök.

Det känns som att regissören Maren Ade delvis har gått i samma skola som t ex Ulrich Seidl och Michael Haneke. Toni Erdmann känns som en väldigt europeisk film. En skillnad, jämfört med framförallt Haneke, är att vi här hittar mer humor och värme. Precis som Haneke (och Ruben Östlund, inser jag nu) är Mare expert på att få till pinsamma situationer. Rollfigurerna (eller kanske närmare bestämt Ines) vill inget hellre än att sjunka genom golvet, och vi som tittare letar efter skämskudden.

Pappan, Winfried, är skämtare, en joker och förmodligen en slarver som kanske inte ägnat sin dotter den uppmärksamhet hon behövde under sin uppväxt. Nu vill han betala tillbaka. Eller så vill han bara genuint sin dotters bästa. Hur gör han det? Jo, genom att oannonserat dyka upp på hennes jobb i Bukarest och inför hennes kollegor påstå att han heter Toni Erdmann (iklädd löständer och svart långhårig peruk) och att han är livscoach åt den rumänske tennistränarlegenden Ion Tiriac.

Har jag sagt att filmen bitvis, och framförallt mot slutet, var vansinnigt rolig? Om inte, så gör jag det nu: Toni Erdmann är en komedi som fick mig att dubbelvika mig av pinsamt skratt i biosalongen, tillsammans med resten av alla stela recensenter i Malmö.

När Ines i filmens klimax ska bjuda in sina kollegor på en väl planerad födelsedagsfest (inklusive homestyling och catering-mat) men lyckas fastna i sin klänning halvt uppknäppt när den första gästen ringer på dörren visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Än värre blev det när hennes chef till slut dök upp i födelsedagsdräkt och blev skrämd av ett bulgariskt folkdräktsmonster.

Ines vill, som sagt, bara sjunka genom golvet, klicka klackarna som Dorothy och försvinna, eller få pappan att försvinna. Ibland är det ändå som att hon skrattar till med ett kluck då hon inser det absurda i det hela. Eller håller på att bryta samman totalt. Ögonblicket efter är hon sitt strikta jag igen.

Förutom humor och pinsamheter får vi även till slut en fin scen då pappa och dotter faktiskt försonas. De delar ett varmt ögonblick och en kram även om det finns en folkdräkt mellan dem. Fast det kanske var det som krävdes för att Ines skulle släppa ner garden.

Den miljö som Ines jobbar i känner jag delvis igen. Det är inte en speciellt trevlig miljö. Och då pratar jag inte om den kvinnoförnedrande sexism som Ines ständigt tvingas hantera. Nej, det handlar mer om märkliga jobbsituationer. Jag minns en gång när jobbade som konsult i Östersund och vi hade besök av indiska programmerare. Det team jag ingick hade i uppgift att utbilda de nya programmerarna då hela verksamheten skulle flytta till Indien. Vi avvecklade alltså oss själva skulle man kunna säga. En del liknande, mer eller mindre absurda, situationer förekommer i Toni Erdmann.

Det som lyfter filmen för mig, nästan till ett toppbetyg, är att det under alla skratt, galenskaper och pinsamheter finns en tydlig botten av allvar, en sorts saknad, en sorg. Det finns ett lätt tungsinne här som jag uppskattar men som nog inte passar alla. Det är även en ganska lång och delvis långsam film vilket säkert kan göra en del otåliga. För mig är dock utbetalningen i slutet på alla sätt värt den extra väntan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallToni Erdmann har biopremiär idag fredag 23/9 och för mig är det ett givet biobesök. Det är för övrigt även Tysklands bidrag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Ett vågat och roligt val!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Toni.

 

Varför länkar jag till den här videon där Whitney Houston sjunger ”The Greatest Love Of All”? Jo, för att Ines i filmens kanske bästa scen sjunger just den låten (hela låten!) i ett ögonblick av pinsamhet (men samtidigt befrielse) i kubik. Låten handlar om att lära sig att älska sig själv och det är ju det som är målet för pappans alla upptåg: att Ines ska tycka om sig själv alltså.

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016)

jag-alskar-dig-en-skilsmassokomediJag brukar ibland känna mig som en av svensk films få försvarare. Nu är det inte så att jag tycker svensk film är bättre än filmer från andra länder. Nej, möjligen ungefär lika bra eller aningen sämre. Det jag stör mig på är att det finns en jargong som handlar om att gotta sig i hur fantastiskt dålig man tycker svensk film är.

Och med ovanstående sagt så konstaterar jag att detta är skräp.

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi handlar om ett par spelade av Christine Meltzer och Björn Kjellman. Meltzers rollfigur droppar en dag bomben att hon vill skiljas. Kjellman är i förnekelse men träffar så småningom Stockholms enda cykelbud i form av Nour El-Refai. Meltzer, ja, hon ska väl hitta sig själv igen bl a med hjälp av sin speediga väninna Martina Haag. (Äh, eftersom jag inte orkar ta reda på rollfigurernas namn så använder skådisarnas namn rakt av.) Meltzer träffar så småningom latin lover-konstnären tillika silverräven Rodolfo Corsato. Ja, skådisen heter så, jag hittar inte på!

Frågan filmen ställer, antar jag, är om Meltzer och Kjellman ska leka på sin egen kant för att sen växa upp och hitta varandra igen.

Nej, det här funkar alltså inte. Det är för dåligt. Inte i klass med tortyrredskapet Medicinen men långt efter är det inte. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi är som en romantisk komedi-version av Hypnotisören. Den utspelas i samma förnäma Stockholmsmiljöer med våningar, gallerier, restauranger, kaféer och ett cykelbud. Precis som i Hypnotisören bjuds vi även på oändligt många (oändligt många!) vackra vykortsbilder på Stockholm… Stan i världen, världens stad. Nordens Venedig. The Capital of Scandinavia. Vattnet och öarnas stad. Stockholm. Med mat i toppklass, fina hotell, vänliga människor och en tunnelbana som är en konstutställning. Ta en dag och åk runt bland de olika t-bane-linjerna. Det är en upplevelse. Framförallt den blå rekommenderas. Gå av vid varje station och njut av de konstnärligt inredda stationerna. Solna Centrum går i varmt rött och Hallonbergen är barnsligt mysig.

Några andra säkra kort är förstås Vasamuseet och det nyöppnade ABBA-museet. På vägen dit måste ni förstås irra runt i gränderna i Gamla Stan. Ät glass och besök den übertrevliga science fiction-bokhandeln!

Var var jag?! Jo, just det. Tillbaka till filmen. Jag älskar dig – En skilsmässokomedi, jag älskar dig inte. Ett fel är att alla skådisar är liksom övertända. Jag vet inte vad de gick på men alla verkar hysteriskt uppjagade. Subtil humor lyser med sin frånvaro. Latin lover-Rodolfo funkar inte alls. Vilken kliché. Eller så var det kanske tänkt som nån sorts satir? Nä.

KK? Vad betyder det? Knullkompis. Jaha, oh ha ha ha, hilarious. Ska vi verkligen använda det skämtet som inte är ett skämt eftersom alla vet vad det betyder? Hur många gånger kan vi använda det? Nej, det var inte roligt ens den nollte gången.

Det som ändå blev spiken i kistan är slutet. Jag vet inte vad filmmakarna tänkte på här. Vad tänkte de på?! Här går man plötsligt från noll till ett lyckligt slut i slow motion med leende, skrattande, kramande, sjungande och pianospelade familjemedlemmar. Huh?

Det finns kanske två, tre positiva detaljer med filmen. Först gillade jag hur det faktiskt slutade mellan Meltzer och Kjellman. Det kändes lite annorlunda. Sen tyckte jag även hon som spelade dottern i familjen (Saga Samuelsson) gjorde ett bra jobb (även fast hennes historia och problem försvann spårlöst för att sen helt magiskt lösa sig i slutet). Som sista punkt fanns det även en ganska rolig scen där Kjellman är på en fest och börjar prata om knark.

Trots dessa positiva saker så delar jag ut en stabil etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallJag älskar dig – En skilsmässokomedi har biopremiär imorgon fredag 30/9 men det kan man med fördel strunta i, om man nu inte är inne på det här med självplågeri.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Mission: Impossible III (2006)

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

Love & Friendship (2016)

love-and-friendshipNär Jane Austen var 14 år gammal skrev hon berättelsen Love and Freindship (sic!). Vid den här tiden var hon förstås fortfarande helt okänd för allmänheten. Hon skrev, och framförallt läste högt, för att roa sin familj. Berättelserna skrevs ner i tre anteckningsböcker, och det som fascinerar mig väldigt mycket är att dessa tre anteckningsböcker med texter från Austens ungdom fortfarande finns bevarade idag på museum i England. Coolt.

Det lustiga i sammanhanget är att Whit Stillmans senaste film faktiskt inte är en filmatisering av Love and Freindship. Nej, den har bara tagit titeln och möjligen den satiriska tonen från Austens juvenila verk. Filmen Love & Friendship bygger istället på kortromanen Lady Susan.

Kate Beckinsale spelar här den nyblivna änkan Susan Vernon som är på jakt efter en ny man åt sig själv och dessutom en man åt sin dotter Frederica. Hon smider ränker som jag inte har en chans att hänga med på och det gör nog ingen annan i filmen heller, förutom kanske hennes anförtrodda väninna Alicia, spelad av Chloë Sevigny.

Jag tycker att Love & Friendship är charmig, mysig och skarp liten karamell. Jag är ju redan från början en hjälplös sucker för brittiska kostymdramer så det här kan egentligen inte misslyckas. Kate Beckinsale är elak with a twist och hon lindar alla män runt sitt lillfinger på ett sofistikerat och underhållande sätt.

Filmens stora behållning för min del är, förutom Beckinsale, Tom Bennett som spelar Sir James Martin, en av de potentiella makarna (till både mor och dotter). Bennett gör denne underbare fåntratt på ett sagolikt roande vis.

Efter visningen av filmen uttryckte vissa en viss besvikelse och hävdade att det här var en drift med kostymdramagenren och Jane Austen i synnerhet. Hmm, jag håller nog inte riktigt med. Fast jag ska kanske inte säga så mycket då jag inte läst ett enda Austen-verk. Men efter vad jag läst på om Austen och även sett i form av andra Austen-filmatiseringar så kändes det, för mig, inte som metahumor. Däremot är det mer fokus på humor och det cyniska i den här filmen jämfört med andra.

Ytterligare klagomål som jag överhörde efter visningen handlade om miljöerna, främst interiörerna. Att det kändes som att man spelat in filmen på ett gammalt museislott, och jag kan hålla med. Det kändes inte riktigt som äkta inbodda miljöer där folk faktiskt bodde. Å andra sidan bidrog det kanske till den teatrala känslan som liksom passar in då alla, mer eller mindre, spelar ett spel (förutom ärthjärnan Sir James). Men ändå, lite som filmad teater kändes det. Här fanns inget coolt rent filmiskt och visuellt.

En detalj som kanske drar ner betyget en aning är jag tyvärr var något trött under delar av filmen och under en period gled jag in och ut ur nåt sorts limbotillstånd. Det förekommer även en radda med karaktärer och ska erkänna att jag inte hade full koll på vem som var vem, eller vem som var vems kusin.

Men en stabil trea delar jag utan tvekan ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallLove & Friendship har biopremiär idag fredag 23/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären. Fast inte om man älskar Jane Austen och/eller kostymdramer. Då är det ett givet biobesök.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Love & Friendship

Zigenarnas tid (1988)

zigenarnas-tidFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. I min recension av Kusturicas Underground utlovade jag sen en recension av Zigenarnas tid och den kommer här. Texten skrevs i september 2008.

Emir Kusturica är sån där regissör som för mig känns för spretig. Han kan i sina filmer få till underbara scener med skön humor, tung dramatik eller magisk surrealism. Men samtidigt blir det ibland en crazy Fellini-mustighet som jag inte alls tilltalas av, som t ex i Underground. Nu har jag sett Zigenarnas tid som handlar om en zigenarfamilj (eller romsk familj för att vara politisk korrekt) i Jugoslavien. Perhan (Davor Dujmovic) bor med sin syster, mormor och morbror. När systern behöver läkarvård får familjen ”hjälp” av en gangster och Perhan hamnar i Italien och dras in i en kriminell värld – och förlorar sig själv.

Kustorica har en egen stil. Det är ofta en episk känsla över hans filmer, en sorts larger than life-känsla. Zigenarnas tid tar ett tag att komma in i men efter ett tag har jag sugits in i Perhans värld. Då och då får vi uppleva drömsekvenser där Perhans fantasier kommer till ytan. De surrealistiska avbrotten lyfter filmen till ett bättre betyg eftersom de samtidigt som de är snygga och magiska också bidrar till att vi kommer Perhan närmare. Filmen är i grund och botten en ”uppgång och fall”-historia. Eller kanske snarare en historia om en snäll och ödmjuk person som fördärvas och för sent inser vart han är på väg. Zigenarnas tid är en sorglig, mustig, vacker, nästan episk, saga som växer. En av Kusturicas bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Johan Falk: Barninfiltratören (2012)

barninfiltratorenNär jag såg denna den fjortonde filmen om Johan Falk så kände jag att jag verkligen börjat komma in i filmserien. Jag känner karaktärerna och deras jargong sinsemellan. När detta tillstånd inträffar så höjs underhållningsvärdet och filmerna upplevs som bättre. Det är som att hoppa längdhopp på hög höjd, i Sierra Nevada. Allt går lite lättare. Det är lite fusk men ändå inte.

I Barninfiltratören är Falk och GSI på jakt efter en rånarliga som utför en mängd liknande rån där väktare som ska transportera pengar från butiker drabbas. Det är rån som är välplanerade och om de genomförs rätt så ger de en massa pengar. Om man däremot klantar sig så får man kanske med sig en stor mängd pengar som dock förstörts av blå färg från värdeväskornas färgampuller.

Vad behöver man göra om detta inträffar? Ja, tvätta pengar förstås! Och här pratar vi alltså pengatvätt på riktigt, vilket jag som ordsmed (ev. ordvitsare) tyckte var lite lustigt. Det här blir GSI:s öppning i fallet. De lyckas övertala den femtonårige sonen till en av Göteborgs få (kanske den enda) pengatvättare att agera infiltratör.

Under filmens inledning kände jag mig väldigt skeptisk. Vad var det här? Det är ju rena ungdomsgården. Barn som genomför värdetransportrån?! Det konstiga var att jag kom över detta ganska snabbt. Efter ett tag kändes det helt naturligt och förmodligen är det helt realistiskt. Twisten med att ha en 15-åring som infiltratör gav också en extra spänninng. Det var dessutom roligt att den där pengatvättaren spelades av ingen mindre än Dag Malmberg, alltså skådisen som gör den sympatiske polischefen från Bron.

Det här var en av mina favoriter hittills i Johan Falk-serien av filmer. Alexander Karim är underbar som glassare och besserwisser på samma gång. Höjdpunkten är dock relationen mellan polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) och gangsterpsykot Seth Rydell (Jens Hultén). De avskyr varandra, behöver varandra, och är samtidigt, vad det verkar, sexuellt attraherade av varandra när de möts för att utbyta information. Helt bisarra men bra scener mellan de två.

Det är nästan så jag utnämner Barninfiltratören till den bästa filmen hittills men än så länge får den titeln hållas av De 107 patrioterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Snowden (2016)

snowdenOliver Stone. Det är nästan som att man (läs: jag) har glömt bort honom. Platoon, Wall Street, Natural Born Killers och viss mån Born on the Fourth of July är väl klassiker, och det säger jag utan att ha sett Wall Street. Av de andra så är Platoon och Natural Born Killers favoriter som jag såg på bio när det begav sig.

För mig är Stone en otroligt amerikansk regissör, och med det menar jag att han gör filmer om USA och det amerikanska tillståndet. Hur mår USA, och varför, är frågor han ställer.

Vad har Stone gjort gjort på sistone? Hmm, utan att titta på hans filmografi så har svårt att ens nämna en enda. Det är knappt att jag kan komma på nån alls förutom de fyra jag nämnde tidigare. Skrämmande. Alltså skrämmande vad han försvunnit från filmradarn eller skrämmande vad dåligt mitt minne har blivit.

Jag tittar igenom hans filmografi på IMDb. Då ska vi se, är det några filmer som jag känner igen eller t.o.m. har sett. Aaaah, givetvis: JFK, en film jag inte har sett men är sugen på. Nixon, ja, den har jag hört talas om (det är väl Anthony Hopkins som gör Nixon?). Any Given Sunday, en film om amerikansk fotboll och en film som inte känns som en Stone-film (för mig).

Nej, det fanns inte mycket där som lockade mig. En uppföljare till Wall Street känns som det roligaste och det säger väl det mesta. Ja, förutom JFK då men den kom ju redan 1991.

Nu är Stone aktuell med en stor film igen. Den handlar om visselblåsarnas visselblåsare, Edward Snowden. Det är en klassisk biografifilm kan man säga, eller filmen känns i alla fall som det på förhand.

Jag har lite svårt att säga vad jag egentligen tycker om filmen som ett hantverk. Jag är fascinerad av storyn i sig. Att en så pass, till synes, obetydlig person kan skapa så mycket rabalder genom sitt agerande att det slutar med att han finner sig i exil Ryssland, på flykt från sitt eget hemland.

Gjorde han rätt, gjorde han fel? Jag säger så här: om han gjorde vad han gjorde för att han kände att han gjorde rätt, så gjorde han rätt. Var han naiv? Förmodligen. Tycker jag själv att han gjorde rätt? Svårt att svara på. Jag har inte detaljkoll på vad exakt det var han läckte förutom att det handlar om att USA i samarbete med Europa systematisk massavlyssnar en stor del av världens befolkning. Fast det visste vi väl redan?

Hur har filmmakarna valt att berätta historien på? Faktiskt på ganska så exakt samma sätt som man gjorde i The Imitation Game. Dels får vi följa hur dokumentärfilmaren Laura Poitras (Melissa Leo) och två reportrar från brittiska The Guardian intervjuar Snowden (Joseph Gordon-Levitt) under ett antal dagar på ett hotellrum i Hongkong i samband med att han ska till att läcka sina uppgifter. Dels får vi möta Snowden flera år tidigare när han började jobba på CIA och senare NSA, dvs vi får se vad som ledde till att händelserna på det där hotellrummet i Hongkong.

Jag tycker upplägget funkar ganska bra. Det finns en viss spänning i hur man hoppar fram och tillbaka i tiden. Scenerna i Hongkong har ett nåt absurt över sig med Snowden som är extremt försiktig med hur han agerar. Han lever på det där hotellrummet i fyra dagar och är under en väldig press.

Det största fokuset är ändå på Snowden under hans karriär inom det amerikanska underrättelseväsendet. Här får vi även en sorts kärlekshistoria mellan Snowden och flickvännen Lindsay Mills spelad av Shailene Woodley. Även denna funkar hyfsat och jag antar att den bl a ska visa vad Snowden ”offrade” när han gjorde det han gjorde.

Vad funkade mindre bra? Well, första gången Joseph Gordon-Levitt öppnade munnen för att prata så undrade jag om han svalt en potatis eller hade ont i magen eller nåt. Han lät nämligen oerhört ansträngd. Även om den riktige Snowden låter på ett sätt som liknar det JoGo försökte sig på så funkar det inte. Det blir bara ett störningsmoment, vilket filmmakarna kanske noterat eftersom det blir mindre uttalat efter hand (eller så vande jag mig).

Det förekommer en scen där Snowden pratar med sin chef via en gigantisk storbildsskärm som fullkomligt skriker ”storebror ser dig”. Det var så osubtilt att det blev roligt och jag skrockade i min biofåtölj.

Det finns en dokumentär om det som ägde rum på det där hotellrummet i Hongkong som heter Citizenfour. Den är regisserade av Laura Poitras (som alltså spelas av Melissa Leo i Snowden) och den vann faktiskt en Oscar för bästa dokumentär 2015. Den skulle jag nog vilja se.

Det är trixigt det här med BOATS rent allmänt. Jag tror att jag i de allra flesta fall hellre ser dokumentären om vad det nu än handlar om. Då finns det åtminstone en chans att det som visas överensstämmer med vad som verkligen hände, även om ju dokumentärer förstås är (eller kan vara) precis lika vinklade som spelfilm. Det är nåt med filmer baserade på verkliga händelser, där man ju kan säga att dokumentären är en subgenre, som gör att de sällan funkar fullt ut för mig. Det är lätt att de blir trista, torra och redovisande. Det gäller t ex filmerna om WikiLeaks – dokumentären We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks och spelfilmen The Fifth Estate – och i viss mån även Snowden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSnowden har biopremiär idag fredag 16/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och förutom jag var det bara Sofia som tyckte det verkade spännande att snöa in på det här ämnet.

Underground (1995)

undergroundFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. Jag har sett en del av Kusturicas filmer och jag har lite blandade känslor inför dem. Här kommer en gammal text om en av hans filmer, Underground från 1995. Lite senare dyker det upp ett omdöme även om Zigenarnas tid. Just den här texten skrevs i september 2006 (10 år sen!).

Emir Kusturicas film om Jugoslaviens historia från andra världskriget fram till 90-talets krig på Balkan tar sin början 1941 då nazisterna bombar Belgrad. De två kompisarna Petar och Marko försöker mest utnyttja situationen genom att tjäna pengar på att smuggla vapen. När tyskarna kommer gömmer de sig i ett skyddsrum där de tillverkar vapen som Marko sen levererar till partisanerna. Problemet är att när kriget väl är slut så säger inte Marko det till Petar och de andra som är i skyddsrummet. Istället bor han tillsammans med Natalija i huset ovanför medan han låter de där nere fortsätta med vapentillverkningen som han tjänar grova pengar på.

Jag tyckte filmen var en mix mellan ett surrealistiskt mästerverk och flummig buskissörja. Inledningen kändes lovande då det kaos som uppstod under tyskarnas flyganfall som skildras på ett bra sätt, bl a med sällsamma bilder med djur som vandrar runt bland ruiner efter att ett zoo bombats. Under hela filmen var fotot riktigt bra med vackra och annorlunda bilder. Sen gillade jag också en del av symboliken och surrealismen i filmen, som säger saker om Jugoslaviens turbulenta historia. Allt gick dock inte hem hos mig men en del funkade. Slutscenen är exempelvis riktigt bra.

Problemet med Underground är att den innehåller en enligt mig ganska jobbig kaotiskt humor. Det ska vara crazy och over the top och det blir för mycket. Sen bryr jag mig inte det minsta om personerna i filmen. De känns som att de bara finns med för att Kusturica ska använda dem som symboler i det han försöker säga och jag känner mig inte engagerad. Då tyckte jag den sköna Svart katt, vit katt kändes betydligt mer personlig och mer som en historia om riktiga människor. Jag ger ändå Underground godkänt då den bitvis är en skön surrealistisk historia. Problemet är att den ofta känns väl konstig och spretig för att riktigt engagera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Johan Falk: Organizatsija Karayan (2012)

organizatsija-karayanNär jag gjorde lumpen i Boden i början av 90-talet anordnades nåt som kallades ”Boden-date”. Jag antar att det var en sorts kompensation för att vi (hormonstinna lumparpojkar) tvingades stanna kvar uppe i norr under helgen. Samtidigt skulle det vara ett event även för lokalbefolkningen (läs: flickorna!). Ett svenskt metal-band – Meshuggah – spelade. De röjde.

För den mer humoristiska underhållningen stod en viss Johan Hedenberg som körde nån sorts stand-up. Det enda jag minns är att han stod och gjorde pruttljud i mikrofonen och att jag inte kunde låta bli att skratta precis som Björn Hellberg när Robban Aschberg berättar låga skämt i På spåret.

Varför berättar jag det här? Ingen anledning alls egentligen, förutom att Johan Hedenberg (samme Hedenberg som gjorde pruttljud i Boden) är med i Johan Falk-filmerna och spelar Johan Falks styvdotter Ninas biologiska (slarver)pappa Örjan. I just Organizatsija Karayan så får han lite mer framträdande roll.

Örjan vill komma tillbaka in i Ninas liv och försöka göra gott. Han jobbar i byggbranschen och nu vill han ge Nina en lägenhet i present. Bakom kulisserna har dock Örjan jätteproblem. En estnisk byggfirma (med orent mjöl i påsen) vill få sina pengar av Örjan. Pengar som Örjan inte har. Det hela eskalerar och det slutar med att Nina (Hanna Alsterlund) blir kidnappad.

Johan Falk (och GSI) blir givetvis inblandade… and now it’s personal!

Jag gillar Organizatsija Karayan. Titeln är bra. Den klingar otäck rysk maffia, och den inte bara klingar det; Karayan är, i alla fall i filmen, namnet på den est-ryska maffian. Den där estniska byggfirman är en del av Karayan och de två som utpressar Örjan är ena riktiga läbbiga typer – och då framförallt kvinnan (Jonna Järnefelt) som jag inte vill möta i en mörk gränd eller nån annanstans.

Örjan är en patetisk figur. Han gör fel, fel, fel, fel, fel, fel, hela tiden. Han vågar inte ta ansvar, säga som det är och riskerar därmed livet på sin dotter. Johan Falk får kliva in och ordna upp det hela. Men helt lätt för Johan är det inte och mot slutet så blir det ruggigt spännande och jag känner faktiskt att jag inte vet hur det ska sluta. Bra jobbat, ni som ligger bakom filmen: regissör Richard Holm och manusförfattare Viking Johansson. Ja, Anders Nilsson själv är faktiskt inte direkt inblandad här även om hans ande förstås svävar omkring ovanför produktionen.

De skådisar som står ut i filmen är Hanna Alsterlund (som Nina) och Johan Hedenberg (som slarver-Örjan). Jag tycker det är så roligt att de har fått med sig samma lilla tjej från Noll tolerans och att hon nu har växt upp till en ung kvinna. Det är nästan lite Boyhood eller Before-trilogi över det.

Hedenberg, ja, vad ska man säga om honom? Han personifierar här mannen utan ryggrad.

Organizatsija Karayan är en Johan Falkare som placerar sig bland toppskiktet hittills. En invändning jag hade var hur trovärdigt det var att Johan Falks familj blandades in på det direkta sätt som sker. Styvdottern Nina blir kidnappad av est-ryska maffian för att slarver-Örjan är skyldig pengar. Mjae. Men det är detaljer, för det är tajt och spännande mest hela tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Meshuggah-länken i texten leder till ett förvånansvärt läskigt klipp med nordkoreanska barn-gitarrister. Här är några fler klipp med Meshuggah-mashups:

 

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma lekenDen allvarsamma leken var en film som växte i mitt huvud efter att jag sett den. Under själva visningen kände jag mig inte riktigt insvept i filmen som jag hade velat. Å andra sidan har jag en svaghet för kostymdramer, även svenska sådana, så jag hade aldrig tråkigt. De miljöer som filmen utspelar sig i gillade jag också: Stockholm i början av 1900-talet på en tidningsredaktion, eller i ute skärgården med levnadsglad konstnär, kräftor, nubbe och nakenbad.

På tidningen, här kallad Nationalbladet, jobbar unge Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) som korrekturläsare. Arvid visar dock framfötterna och avancerar raskt till recensent (främst av operaföreställningar vad det verkar). Vid ett besök ute vid konstnären Anders Stilles (Göran Ragnerstam) skärgårdsstuga träffar han Stilles dotter Lydia (Karin Franz Körlof). De båda blir tokiga i varandra. Pappa Stille är dock skeptisk och varnar dottern för att få ihop det med nån som kommer från fattiga förhållanden.

Jag gillar kemin mellan Lydia och Arvid. Jag känner att de känner något för varandra. De kan inte hålla sig borta från varandra. Lusten. De idkar älskog på trägolvet. Samtidigt kan/vill inte Anton (Arvid! Varför skriver jag Anton hela tiden?) tillåta sig själv att gifta sig med Lydia. Han tycker att han måste kunna försörja dem som man, och uppenbarligen tycker han inte tidningslönen räcker.

Intressant blir det när Lydia av ”skäl” kommer till tidningen för att be om att sätta in en annons för att söka jobb som hembiträde. Lydia visar ju här att hon inte har nåt emot att jobba för brödfödan. Här kan man ju tycka att Arvid borde ha svalt stoltheten och friat och så hade de båda fått kämpa tillsammans. Men icke. Lydia blir besviken (så tolkar jag det i alla fall) och gifter sig med en rik och äldre man istället. En norrman till råga på allt. Jobbigt läge för Arvid men han får ju skylla sig själv.

Nu när jag skriver om den här filmen så är det som att jag upptäcker mer små intressanta detaljer. I inledningen är det så fint alltihop. En ung man blir förtrollad av en ung kvinnas fagra hägring. Den ack så skira kärleken. Sen blir det smutsigt och liksom på allvar.

Jag gillar scenerna som utspelar sig på operan. De båda smygtittar på varandra, och träffas i pausen för att vänslas. Senare i filmen återkommer operan som spelplats men då är saker och ting förändrade. En snygg återuppringning.

Om jag ska gnälla en gnutta på något så skulle det i sådana fall vara filmmusiken, där ett klinkande pianostycke återanvänds aningen för ofta för min smak.

Det nästan bästa i filmen är slutscenerna med två närbilder på huvudpersonernas ansikten: dels en melankolisk Sverrir på ett tåg och dels Karin med svart hatt och mörka vackra ögon (och ögonbryn!). Väldigt fina slutbilder.

Jag skulle kunna tänka mig att Den allvarsamma leken blir Sveriges Oscarsbidrag – om det inte blir Ove.

Det blev Ove. Järnspikar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallDen allvarsamma leken har biopremiär idag fredag 9/9 och jag rekommenderar den. Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm (publiceras på måndag)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: