#SFF14: Kumiko, the Treasure Hunter (2014)

sff_logoKumiko är en sorglig figur. Hon har problem i livet. Hon är nästan 30 och jobbar som kontorsflicka (?). Inget fel i det kanske men hon verkar definitivt inte trivas på jobbet. Hon har rent allmänt problem med att umgås med andra människor och drar sig helst undan. Fast om det finns något hon vill så tvekar hon inte att prata med andra. Men att hennes sociala färdigheter inte är skarpslipade står klart.

Hon har ingen pojkvän utan istället en mamma som ständigt ringer och anklagande frågar om hon träffar någon. Istället för att ta tag i livet så lever hon i en drömvärld där hon ägnar sig åt skattjakter. En dag hittar hon en nedgrävd videokassett. Det är litet oklart om det är hon själv som har grävt ner kassetten och sen ritat en karta för att hitta den igen. Kassetten visar sig innehålla bröderna Coens film Fargo, en film som ju enligt dess förtexter är baserad på verkliga händelser.

När Kumiko får se filmen och speciellt scenen när Steve Buscemis rollfigur gräver ner en väska med pengar blir hon besatt av att hitta väskan. Hon släpper allt, syr en skattkarta, och efter att ha stulit sin chefs kreditkort reser hon till USA, till Minneapolis, och slutligen till Fargo (som faktiskt ligger i North Dakota).

Förresten, det här med att ”ta tag i livet”. Alla är olika och för Kumiko är kanske (förmodligen) höjden av lycka att spela detta rollspel där hon är en skattsökerska. Kanske är det inte en verklighetsflykt utan det är så hon ser på sitt liv. Ska hon inte få leva så? För henne kanske det inte är ett rollspel alls. Att tjata på det sätt som mamman gör hjälper uppenbarligen inte. Polisen försöker på sitt mer tillmötesgående sätt men inte heller det ”hjälper”.

Kumiko

Hur jag än resonerar så kände jag att när jag såg Kumiko, the Treasure Hunter att det var en svår film att gilla. Den är så dyster och långsam att den helt enkelt är jobbig att se, tyckte jag. Kumiko är inte en rollfigur som är lätt att relatera till. Hon är inte en sån där blyg men snäll person som man vill att det ska gå bra för. Jo, jag vill att det ska gå bra för henne, men det kändes på något sätt hopplöst.

När hon anländer till USA lättas stämningen i filmen upp en aning och hon får hjälp av en polis, som försöker hjälpa henne till Fargo (trots att han förstås inser, och försöker övertyga henne om, att det inte finns någon skatt där). Jag noterade att polismannen, spelad av filmens regissör David Zellner, aldrig tar av sig sin pälsmössa. Han har den på sig när han äter och förmodligen när han går på toaletten också. Var det här en homage till Frances McDormands poliskvinna i Fargo? Det kändes så. Båda är genomsnälla och vill alla väl. Men att hjälpa Kumiko är inte lätt…

Filmens slut tyckte jag var ytterst dystert. Men precis som i resten av filmen så är det som att det samtigt är, eller ska vara, roligt mitt i det dystra. Mmm, det är en intressant filme helt klart och en av de filmer från festivalen som faktiskt dröjer sig kvar. Men bättre än en stark tvåa kan det inte bli.

Kumiko spelas förresten Rinko Kikuchi som vi bl a sett i Pacific Rim och Babel. Hon är även med och exekutivproducerar filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Kumiko, the Treasure Hunter: Har du inte sett den? (Carl), Fiffi med regntunnan (ok, det var sista gången… kanske😉 ) och Fripps filmrevyer.

Om visningen: Efter visningen av Northern Soul intogs en sen och mastig hamburgerlunch på TGIF och sen bar det av mot Kärrtorp och biografen Reflexen med gröna linjen. Bara några meter från tunnelbaneutgången hittade vi den, till synes, mysiga kvartersbion. Foajén var i alla fall mysig och doftade gott, av glögg? Inne i salongen var det inte lika mysigt. Golvet var av blank och sliten betong, sätena hade minimal stoppning och känslan var mer skolaula än biosalong. Framför bioduken fanns en upphöjd scen som gjorde att den första raden hamnade en bra bit från duken. Vi bestämde oss för att sitta på första raden. Det såg ut att vara mer benutrymme där, även om scenen tyvärr hindrade fullständig benutsträckning. Nu kunde man ju istället slänga upp benen på scenen och det kändes skönt… i fem minuter. Efter en timme var krampen påtaglig både i ben men framförallt bak.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

One Response to #SFF14: Kumiko, the Treasure Hunter (2014)

  1. Pingback: KUMIKO, THE TREASURE HUNTER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: