My Dinner with Andre (1981)

decadesEfter att det kört ihop sig ordentligt på jobbet på sistone så har jag tyvärr inte så mycket tid eller ork att få fram en riktigt genomarbetad recension av den här fredagens decenniefilm. Vår projektledare (hej, Henke!) på jobbet har t.o.m. börjat yra om att våra sen länge godkända julsemesterdagar inte längre är godkända. Så därför blir detta en klassisk ”skjuta från höften”-recension, vilket förmodligen ändå är det bästa sättet att skriva på när det kommer till kritan.😉

My Dinner with Andre är egentligen inte en film, i alla fall inte en filmfilm. Den hade kunnat göras som radioteater utan problem.

Vi har alltså två snubbar, gamla vänner inom teatervärlden, som träffas över en middag efter att inte ha sett varandra på ett bra tag. Den ene, Andre (Andre Gregory), har varit borta från världen men har nu kommit ner till jorden så att säga. Den andra, Wallace (Wallace Shawn), är nervös för att träffa honom eftersom han misstänker att Andre kanske har psykiska problem och att det därmed kan uppstå pinsamma situationer.

I princip hela filmen utspelas på restaurangen med närbilder på Andre och Wallace när de sitter och pratar. Till en början är det i princip bara Andre som håller låda och berättar om sina flummiga äventyr i Skottland, Polen, Indien och andra ställen där han deltagit i moderna konstprojekt, det ena flummiga än det andra.

Alltså. Den här filmen, om man nu kan kalla den en film, ska ju bara inte funka. Det finns inget spektakulär med hur den är filmad, rent visuellt. Inget, inget, händer, förutom att de två pratas vid.

My Dinner with Andre

Men hur i helvete kan det då vara möjligt att jag verkligen gillade filmen! Haha, detta är helt otroligt.

Någon dag innan jag såg My Dinner with Andre så hade jag sett ett avsnitt av pratshowen Skavlan. Det var ett ganska lättsamt avsnitt med bl a John Cleese som komiskt centrum. Stämningen var god och alla skrattade. Sen kom det in en gammal japansk kvinna som var en överlevande efter atombombningen av Hiroshima. Det blev plötsligt en tät och intensiv stämning som gick att ta på. De andra gästerna satt på helspänn, helt fokuserade på kvinnan och gripna av det hon berättade.

Något liknande hände medan jag tittade på My Dinner with Andre. Jag minns inte exakt vad det var som Andre berättade men plötsligt fann jag mig själv sitta på helspänn och lyssna på det som han hade att säga. Fascinerande. Det var något med rösten och hur han berättade det han berättade.

My Dinner with Andre påminde mig även om en kort episod som utspelade sig på en restaurang i Amsterdam för några år sen där jag var på en jobbresa tillsammans med några kollegor. Under middagen berättade en kollega om en tragisk händelse då han och hans fru hade förlorat ett barn. Mitt under berättandet kom servitrisen och undrade om vi ville ha något mer och även för att hämta tomma talrikar och glas. Servitrisen schasades snabbt bort av en annan kollega med orden ”tyst, försvinn, vi är mitt uppe i något känsligt här, kan du försvinna”.

I My Dinner with Andre dök kyparen upp mitt under en djup filosofisk diskussion med frågan ”är ni redo för dessert?!”. Jag fann detta roligt.

Det som till slut lyfte filmen till mitt (oväntade) slutbetyg var att Wallace äntligen, vilket var tur, började delta i diskussionen själv. Ibland är han med på noterna, ibland är han mer skeptisk till det som Andre lägger fram. Det fanns en intressant dynamik här.

Jag överraskar alltså de flesta, inklusive mig själv, med slå till med en fyra till denna radioteater.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är jag nyfiken på två saker: vem valde filmen och vad tycker de andra decenniespanarna om den?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord
Fiffis filmtajm

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to My Dinner with Andre (1981)

  1. Sofia skriver:

    Radioteater — vilken lysande idé! Då hade man sluppit titta på den bruna maten och de gravallvarliga kyparna. För min del lyfte Shawns inspel också filmen men bara så att det blev ett betyg överhuvudtaget…

    • Jojjenito skriver:

      Haha, jag som tyckte kyparna var gravallvarligt komiska.😉

      Det var nåt med den bruna stämningen i filmen som tilltalade mig och då menar jag hela det skitiga, slitna och gamla New York (inklusive den totalt bombade t-banan). Nu fick vi iofs inte se så mycket från staden men det var samma konstiga känsla i restaurangen.

  2. Fiffi skriver:

    Maken till brun mat alltså! Här hade det behövs ost. Hård ost, smält ost, mjukost, frasig ost, vilken jävla OST som helst bara den visats i närbild. Tänk en mash-up mellan denna film och Chef. Kunde ha funkat.

    Jag vill passa på att säga grattis till att du tyckte den var värd en fyra. Jag är uppriktigt glad för din skull. För egen del undrar jag mest vad jag gett mig in i😉

    • Jojjenito skriver:

      Såg man egentligen så mycket av just maten? Jag kan bara minnas en vaktel (förvisso brun).

      Att hoppa på projekt där nån annan väljer filmer kan vara vanskligt.😉

  3. Henke skriver:

    Wow, hell yeah! Vilken överraskning. Jag är rädd för att jag kan vara ansvarig för valet. Det var inte så lätt att hitta gemensamma filmer och jag valde tre till slut. Christian fick med sig Fitzcarraldo…

    Liknelsen med radioteater är bra. Bilderna och scenerna som målades upp av Andre återskapades i mitt huvud. Filmen var till och med ganska spännande i vissa partier… Den när han begravdes levande till exempel.

    PS, vilken otrevlig kollega du har… Inte ok att behandla servitrisen på det sättet!

    • Jojjenito skriver:

      Hell yeah. Galen överraskning.🙂

      Ja, men eller hur! Jag glömde skriva det i min text. Just det där att bilder verkligen målades upp i mitt huvud. Det var som en film i filmen! Jag var i skogen i Polen, vid den skotska klippiga kusten, i öknen i Indien osv.

      Nej, min kollega var inte otrevlig. Jag skrev nog lite fel när det gäller vad hon ska. Det var mer i stil med ”ssschyy, vi är mitt uppe i något känsligt här” och egentligen inte på ett otrevligt sätt.

  4. Movies - Noir skriver:

    Detta var verkligen en film som kunde gå lite hur som helst (betygsmässigt). Kul att det blev en givande titt för dig. Och jag förstår var du kommer ifrån med tanke på att du fastnade för Andres berättande. För tycker man att det blir ganska trist och utan någon vidare poäng när han kör sin monolog så funkar filmen inget vidare.

    Tyckte också filmen blev intressantare när Wallace kom med mer under senare delen av filmen. Dock hade jag önskat, som jag skrev i min text, att man fått höra Wallace agera berättarröst under tiden som Andre pratar. Filmen inleds ju med hans berättarröst och här tyckte jag man hade kunnat fortsätta med det för att få med hans tankar, bryta mönstret (blev lite för trist för egen del att bara lyssna på Andre) och även kunnat vara lite roligt.

    • Jojjenito skriver:

      Jag tänkte också på Wallace berättarröst. I början fick vi knappt höra Andre berätta nåt utan istället var det Wallace som återgav vad de pratade om. Det kändes som ett udda grepp men ganska roligt. Men sen vid ett tillfälle så började liksom Andres berättelse och då försvann berättarrösten nästan helt. Hmm, ja, det fanns en obalans här. Jag velat höra litet mer om vad Wallace tänkte kring det som Andre berättade.

      Men i slutändan så var det en film som fascinerade mig. Kul också att se gamla slitna New York.

  5. Pingback: MY DINNER WITH ANDRÉ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: