Mission: Impossible – Fallout (2018)

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

It Comes at Night (2017)

Här kommer en relativt oediterad ström av tankar om skräckthrillern It Comes at Night. Jag varnar redan från början för spoilers. Så läs vidare på egen risk.

Det första jag tänker är att det här är The Walking Dead i vardagsmiljö, indie-varianten liksom. Det är inte lika bombastiskt. Det förekommer inte några stora horder med zombier. Skalan är mindre.

Jag gillar filmens stilgrepp, framförallt fotomässigt. Det förekommer några rejält snygga bilder och bildlösningar under filmens gång som förhöjde upplevelsen.

Det är ofta beckmörkt. Mörkret lyses sen upp med en stråle från en ficklampa. Mörker och sen en liten cirkel som är ljussatt. Det ger en häftig och klaustrofobisk effekt.

De människor vi möter i filmen är i en oerhört utsatt situation. Vad gör man i en sån situation? Kan man vänja sig? Den utsatta känsla som filmens rollfigurer känner är inte påhittad. Samma sak upplevs säkert av massor av människor dagligen runt om i vår värld. Varje dag. Skydda din familj till varje pris.

Familjen det handlar om består av en pappa (en perfekt Joel Edgerton), en mamma (Carmen Ejogo) och en son (Kelvin Harrison Jr). De bor i ett hus djupt inne i skogen avskilda från en omvärld som drabbats av en mystisk farsot som snabbt tar livet av en om man smittas.

Men omvärlden tränger sig givetvis på. Familjen låter efter lång tvekan en annan familj (där mamman spelas av Elvis barnbarn!) flytta in. Tanken är att de ska hjälpa varandra överleva. Ju fler desto bättre. Eller hur.

Jag känner igen känslan av misstänksamhet fån The Walking Dead. Det är en av de aspekter som jag gillar med den serien. Det farligaste är kanske inte zombier eller en smitta utan snarare andra människor som gör allt för att överleva i en värld som faller samman.

När de båda papporna är ute och kör bil blir det plötsligt attackerade av några med gevär. Det visar sig vara en pappa och en son som helt enkelt försöker överleva. Edgerton dödar bägge två utan att tveka. Mörkt.

Vid ett tillfälle tjuvlyssnar Edgertons son på mamman och pappan i den nyinflyttade familjen. Vill man egentligen tjuvlyssna i ett sånt här läge? Vill man få reda på andras hemligheter? Det blir ju bara komplicerat alltsammans.

Känslan jag får av den nya familjen är de kommer försöka ta över allt det goda som Edgerton och hans familj har skapat, och de kommer att göra det genom sex och Edgertons 17-årige son. Mamman i den nya familjen kommer lirka honom runt sitt ringfinger.

It Comes at Night är en liten men ruggigt intensiv film. Vi får ofta närbilder på personernas ansikten vilket förstärker den känslan precis som skenet från ficklampan i mörkret gjorde.

Slutscenen är så läbbig den kan bli i princip. Helt utan hopp. Totalt mörker. Jag känner att filmen kanske vill vara en beskrivning eller tolkning av vår jords tillstånd. Och det är inte en positiv beskrivning eller tolkning. Därför gillar jag en mer hoppfull film som t ex Arrival mer.

Det är två väldigt olika filmer förstås, men till viss del har de samma upplägg i och med att de, som jag ser det, båda innehåller en sorts beskrivning av vår samtid. Skillnaden är att Arrival visar på en mer hoppfull väg där man väljer att försöka samarbeta med ett yttre hot eller vad som i alla verkar vara ett hot. Jag ger ändå It Comes at Night en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dagbok från en motorcykel (2004)

2009 hade Steven Soderberghs film, i två installationer, om Che Guevara premiär på bio i Sverige. Innan jag såg dessa filmer så passade jag på att kolla in Dagbok från en motorcykel, en biopic om den unge Ernesto. Texten skrevs i februari 2009.

Med tanke på Steven Soderberghs nu aktuella tvådelade film om Ernesto ”Che” Geuvara så kändes det helt rätt att se Walter Salles Dagbok från en motorcykel som ju kan ses som en prequel till Soderberghs filmer. Här gör pretty latinon Gael García Bernal rollen som den unge argentinske läkarstuden Ernesto Guevara som ger sig ut på motorcykelluffning genom Sydamerika med sin kompis biokemisten Alberto Granado (Rodrigo De la Serna). Slutmålet för de två är en leprakoloni vid Amazonasfloden där de har tänkt jobba. Resan kommer att förändra Ernesto för livet.

Det här var en film som blev bättre och bättre. Början är en normal trea. Det är helt enkelt två snubbar som är ute och reser. Dock visste man ju i bakhuvudet att det var en viss Che det handlade om. Men ändå bra att det är mer av en personlig film utan nån egentlig politisk agenda. Allt eftersom filmen fortgår så dras jag in i roadmovie-känslan. Filmen fick mig ressugen. Just det där att lämna något och bara ge sig ut. Och sen den bitterljuva känslan när det är slut. Musiken är bra, speciellt musiken, en skön melankolisk gitarr, under eftertexterna med bilderna.

Trots att filmen alltså handlar om Che Guevera så handlar den ändå om den unge argentinaren Ernesto och vad han upplever på sin resa genom Sydamerika och hur det förändrar honom. I filmen framställs han som sympatisk, blyg, timid, tafatt och ärlig. Men med en stark vilja att göra rätt. Lite kul är att kompisen Granado nämner att man borde göra revolution genom att gifta sig med nån med inflytande och därmed påverka. ”Utan vapen?!” tyckte Ernesto frågande. Denna replik hintade väl lite om vad som komma skulle när väl Ernestos timida jag kokade över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om Soderberghs Che-filmer kommer under veckan.

2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Cold Mountain (2003)

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

Adaptation. (2002)

Borta hos Fripps filmrevyer är det komiska söndagar som gäller. Själv funderar jag på att börja med Söndagar med Bergman (gubben fyller ju 100!) som ett sätt att få in mina gamla preblogg-texter om Bergman-filmer på bloggen. Det temat börjar dock inte denna söndag eftersom jag idag har grävt fram en gammal text om en av de filmer som Henke skrivit om under sitt söndagstema. Det handlar om Adaptation, en film i regi av Spike Jonze och med ett manus skrivet av geniet (?) Charlie Kaufman.

Manusförfattaren Charlie Kaufman och hans påhittade tvillingbror Donald (även han manusförfattare) har tillsammans skrivit manus till filmen Adaptation som handlar om manusförfattaren Charlie Kaufman (Nicolas Cage) och hans tvillingbror Donald (Cage). I filmen kämpar Charlie med att skriva ett filmmanus som ska baseras på Susan Orleans (Meryl Streep) bok The Orchid Thief som ju också manuset till filmen Adaptation, som jag just sett, delvis är baserat på. Ni hänger med, va? En skruvad och väldigt rolig film där man dock kanske inte får ihop slutet riktigt ordentligt. Cage, Streep och Cooper (som spelar orkidé-tjuven) är alla strålande. En klar 4/5. Se snarast.

Några dagar efter att ha skrivit om Adaptation på det filmforum jag hängde på så läste jag en av de andra medlemmarnas recensioner (Achtung hette medlemmen) och då fick jag anledning att lyfta filmen än mer eftersom jag då insåg att slutet var om inte genialt så i alla fall kongenialt. Ett slut som jag ju var lite besviken på omedelbart efter visningen. Här är mitt svar till Achtung inklusive vad som skulle kunna betraktas som en spoiler.

Achtung, jag tyckte Adaptation var suverän, och då speciellt inledningen! Den första scenen när Kaufman käkar lunch och ska imponera för att bli anlitat att skriva manuset till boken är ju helskön. Cage är mycket bra och man känner knappt igen honom. Samspelet med sig själv som tvillingbrorsan är roligt. Jag håller med om att bara vara annorlunda räcker inte för att göra en bra film. På min lilla beskrivning av filmen (och andras också för den delen) är det lätt att man fokuserar på just det annorlunda och skruvade manuset. Men för mig funkar filmen som en helhet också.

S
P
O
I
L
E
R

En sak jag tänkte på var att Achtung nämnde att just slutet med lite action var välbehövligt. Själv blev jag först lite störd över att man inte kunde lösa det hela utan ett thriller/action-slut som vanligt. Sen tänkte jag lite på vad Kaufman pratade om i sitt lilla tal på lunchen i början av filmen. Han ville inte förstöra stämningen från boken genom att lägga in sex, biljakter, action, osv i manuset. Och han är väldigt bestämd på just den punkten. Vad händer i slutet av filmen? Jo, precis! Det är just det som kommer: sex, biljakter, krokodiler och action. Hehe, strålande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

2 x Jim Jarmusch

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Coffee and Cigarettes (2003)

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Down by Law (1986)

Nu har vi kommit till den första riktigt bra filmen av Jim Jarmusch. Ja, förutom Broken Flowers och andra som kom senare. Men Down by Law är i vilket fall den första av Jarmuschs 80-talsfilmer som jag verkligen gillar, vilket känns som en paradox då en viss italiensk skådis är med… Texten skrevs i augusti 2008.

När jag läser min recension av Jarmuschs Stranger Than Paradise så stämmer en hel del in på Down by Law. Skillnaden är att jag gillar Down by Law skarpt redan från början. Fotot, svartvitt förstås, är en njutning. Bara det räckte i princip för att jag skulle gilla filmen. Den något händelsefattiga och melankoliska handlingen känns bara helt rätt här. Jag tror det kan bero på att Tom Waits och John Luries rollfigurer här får en motpart i form av en levnadsglad/galen Roberto Benigni. De tre möts i en fängelsecell där de hamnat efter att på olika sätt blivit lurade.

I vanliga fall är jag allergisk mot Benigni. Jag står ut med honom i ungefär tre sekunder. Nu har jag i och för sig nog bara sett honom i hans egna Livet är underbart och i Jarmuschs Night on Earth, men i dessa filmer upplevde jag honom som ytterst jobbig. I Down by Law passar han dock perfekt. Anledningen är nog att Benigni här har några andra att irritera (istället för mig!). Nämligen Waits och Luries rollfigurer. Kanske är han även en aning nedtonad. Bl a berättar han en rörande och rolig historia om sin mamma och en kanin.

Efter att ha sett några filmer så framstår Jarmusch mer och mer som värsta stilisten. Filmerna känns väldigt genomtänkta formmässigt. Ofta använder Jarmusch en stillastående kamera. Det är inte lika extremt som hos vår egen Roy Andersson men det är ändå ett tydligt grepp. Jag tycker Jarmusch i Down by Law har fått till den perfekta independent-stämningen: tillbakalutat men samtidigt snyggt, genomarbetat och med en lågmäld humor (ja, trots Benigni). Det är möjligt att filmen bara är värd en svag fyra men jag njöt så mycket av fotot att det blir en ren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Broken Flowers (2005)

Jim Jarmusch. Vad gör han nuförtiden? För några år sen gjorde han vampyrrullen Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston. En film som jag såg och gillade mycket på Stockholm Filmfestival 2013. Jo, just det, sen gjorde han ju alldeles nyligen Paterson, men den har liksom försvunnit ur mitt medvetande. Fast den dök upp lite igen när jag i helgen kollade in Kogonada-filmen Columbus. Lite samma vibbar där. Min preblogg-text om Broken Flowers skrevs i augusti 2008.

Innan SVT nyligen visade fem gamla filmer av Jim Jarmusch passade de på att även visa Broken Flowers, där Bill Murray spelar en åldrande kvinnotjusare som reser USA runt för att besöka ett antal gamla flickvänner. Anledningen till Murrays roundtrip: han har fått reda på att han har en son men vet inte vem som är mamman. Hans granne, skönt spelad av Jeffrey Wright, övertalar honom att göra resan. Wright har för övrigt blivit litet av en favorit på senare år. Han brukar göra grymma insatser i ganska olika typer av roller, oftast biroller.

Jarmusch har en stil som jag gillar. Hans filmer är fyllda till bredden med actionscener out of this world… NOT. Nä, det handlar om melankoliska långsamma filmer ofta med nästan apatiska personer i fokus. Och jag gillar det. Även Broken Flowers tilltalar mig. Det är nåt med stämningen, dialogen, fotot som gör att jag njuter från första stund. Murray är härligt cynisk och apart. I början är samspelet med grannen (Wright) det som lyfter filmen. Grannen är entusiastisk inför det mesta medan Murray… inte är det.

Sen blir filmen en road movie då Murray besöker sina gamla flammor där alla är mer olik den andra. De spelas av Sharon Stone, Frances Conroy (Ruth från Six Feet Under), Jessica Lange och Tilda Swinton (som för mig var helt oigenkännlig). Och road movies gillar jag nästan alltid. Så även här. Mötena med kvinnorna blir verkligen olika, och dessutom komiska. Och så rullar filmen till slutet som inte är något färdigpaketerat slut (som i en komedi med Steve Martin). Och det känns gott så. Jag har ändå min egen tolkning: <spoiler>det var Murrays flickvän (spelad av Julie Delpy) som skickade det rosa brevet</spoiler>

Jag kommer nog återkomma under den närmsta tiden med några fler gamla recensioner av bl a Stranger Than Paradise, Down by Law och Mystery Train så vi får oss ett litet Jarmusch-retro up in here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: