Logan (2017)

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Sen tidigare har även Flmr och Absurd Cinema tyckt till.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

Moonlight (2016)

Moonlight är en sällsam film i tre delar där vi får möta Chiron under olika perioder av hans liv: först som barn, sen som tonåring och slutligen som vuxen. Det är fascinerande hur olika men ändå så lika de olika gestaltningarna av Chiron är. Castingen är vågad men lyckad då de tre skådisarna är olika till utseendet men lika till beteendet och blicken i deras ögon förmedlar samma känsla.

Filmens två första delar utspelar sig i Liberty City, ett av de fattigare grannskapen i Miami. Huvuddelen av de som bor här är svarta. Ja, faktum är att vi nog inte ser en enda icke-svart person i hela filmen, förutom kanske i periferin nån gång. Just detta faktum var inget jag egentligen tänkte på under titten men jag insåg det efteråt.

I den första delen får vi följa den unge Chiron (Alex R Hibbert) som här går under namnet Little. Han är mobbad i skolan och kallas för faggot. Hemma möts han av en crackberoende mamma, spelad av brittiskan Naomie Harris.

Efter att ha blivit jagad av sina mobbare gömmer han sig i ett övergivet hus där han senare hittas av knarklangaren Juan (Mahershala Ali). Juan tar Chiron med hem till sin flickvän Teresa (Janelle Monáe), bjuder på mat och försöker prata med den slutne Chiron för att få reda på var han bor. Det är uppenbart att Chiron inte har nån större lust att komma hem.

Juan blir en fadersfigur för Chiron och lär honom bl a att simma i en av filmens finaste scener. Att Teresa blir som en extramamma är även det ganska tydligt, i alla fall om man har förmågan att läsa mellan raderna.

I del två har Chiron (nu spelad av Ashton Sanders) blivit tonåring men speciellt mycket lättare har han det inte. Han har en vän i Kevin (Jharrel Jerome). Kevin vet dock, till skillnad från Chiron, hur man navigerar bland skolans olika grupperingar och hur man ska bete sig för att inte sticka ut på ”fel” sätt. Deras relation får sig en rejäl prövning i slutet av del två då Kevin behöver välja mellan sig själv och Chiron, vilket för oss in i…

…del tre där vi hoppar ganska långt framåt i tiden. Chiron är väl nu runt 30 eller så och har förändrats totalt. Nu spelas han av Trevante Rhodes. Från att ha varit en spinkig och krummande tonåring är han nu en bitig gangsta med guldtänder i Atlanta. Totalt förändrad. Men så får han ett telefonsamtal från Kevin, och vips, så faller hans fasad.

Det första jag tänkte på i början av filmen var hur vacker den var. Färgerna. Det kändes som en Michael Bay-film. Allt var förstärkt, upphöjt. Bilarna, Miami, havet, orange apelsinjuice, de svarta rollfigurernas hud som blänker, röda t-tröjor, gulgröna palmer om natten.

Om du gillar Wong Kar-wais filmer så lär du gilla Moonlight. Om du inte gillar den stilen så är nog risken stor att Moonlight inte riktigt funkar. Jag gillar WKW (ibland, men långt ifrån alla hans filmer) och jag gillar Moonlight. Det handlar t ex om berättarstilen. Det är inte så mycket, eller inte alls, fokus på den s.k. plotten, intrigen, handlingen från a till b. Vad som spelar mer roll är känslan och stämningen som förmedlas. I vissa nyckelscener är det dock tydligt vad poängen är och hur dessa scener knyts ihop med senare händelser i filmen.

I del ett och två ser vi Chiron gå omkring med nedböjt huvud. Han är ständigt i hukmod, rädd att bli sedd. Han kommer inte ur det. Av Teresa får han höra att i mitt hem håller man huvudet högt. ”It’s all love and pride in this house”. Ja, till slut håller Chiron huvudet högt och får betala ett pris och det leder även till den förändring som vi får se i del tre.

Mer om WKW-känslan. Fotot i Moonlight – som är flytande, vattnigt, suddigt, färggrant, ofokuserat, skarpt, skuggigt och glittrande på samma gång – påminner mig i känsla och stil om WKW:s fotograf Christopher Doyle. Främst är det kanske Days of Being Wild jag tänker på.

När vi i del tre har hoppat framåt i tiden förstår jag direkt att saker och ting har förändrats för Chiron, som nu kallar sig Black, när jag får höra Goodie Mobs ”Cell Therapy”. Vi är Atlanta i the dirty south och Goodie Mob är det perfekta soundtracket. Deras album Soul Food från 1995 lyssnade jag på repeat (constant y’all) när det kom.

Filmens höjdpunkt för mig är den absolut sista delen när Kevin (nu spelad av André Holland) och Chiron möts på en restaurang där Kevin jobbar som kock. Här fanns en spänning i luften samtidigt som det var vackert och poetiskt. Det var nåt med stämningen och deras trevande och avvaktande agerande mot varandra som gjorde att jag uppslukades totalt i det som skedde.

Moonlight handlar i slutändan om de roller vi spelar och kanske fastnar i (för alltid?), och hur befriande det är när man äntligen får öppna sig och bara vara sig själv.

”Who is you, Chiron?”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Moonlight hittar du här:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Filmnight
Absurd Cinema

 

Moonlight

Days of Being Wild

Manchester by the Sea (2016)

Jag visste inte speciellt mycket om Manchester by the Sea innan jag satte mig ner för att se den. Jag visste nog precis lagom mycket. Casey Affleck skulle spela en snubbe som återvänder till sin familjs hemstad efter att hans bror har dött och upptäcker där att han har fått ansvaret för sin tonårige brorson.

Ja, mycket riktigt, Casey Affleck spelar Lee som jobbar som vaktmästare i Boston. Lee har inte ett trevligt liv. Han är frånkopplad från allt normalt socialt liv vad det verkar. Det sociala liv han har består av att mucka gräl på den lokala puben efter för många öl eller att gräla med hyresgästerna där han jobbar.

Nånting har uppenbarligen hänt i Lees liv som gjort att han blivit så frånkopplad som han är. Vad det är vet vi inte som tittare. En dag ringer en av hans brors kollegor och berättar att brodern dött i en hjärtattack. Lee tar bilen norrut till den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea.

Det som förvånade mig en hel del var att Manchester by the Sea visade sig innehålla så pass mycket humor som den faktiskt gjorde. Det började direkt i inledningen när vi får se hur Lee gör hembesök hos de olika hyresgästerna han ansvarar för. Lee är som ett isblock av känslor och kontrasten som uppstod gjorde mig full i skratt. Dessutom var det talande att hyresgästerna alla hade sina egna problem med familj och släkt, problem som vi fick kortkorta inblickar i. Det visar att historier värda att berätta finns överallt.

En bra bit in i filmen är det en sorts mysteriefilm. Vad är det Lee har råkat ut för? Alla i den lilla staden vet förstås om det men det är inget som det pratas om med Lee, i alla fall inte nu. Så småningom får vi givetvis reda på vad som har hänt men mer om det senare.

Det första scenen där jag tänkte att det var nåt speciellt med filmen var nog när Lee ska berätta för brorsonen Patrick (Lucas Hedges) att hans pappa har dött. Det var en fin scen, som utspelar sig på en hockeyträning. Träningen avbryts och brorsonen åker fram till Lee vid sargen samtidigt som de andra spelarna står kvar på andra sidan rinken. Vi som tittare betraktar Lee och Patrick på avstånd precis som Patricks lagkompisar. Just i detta ögonblick är Lee och Patrick som i en egen bubbla där de andra inte kan komma in. För lagkompisarna går dock livet vidare när det ögonblicket är över. Det gör det ju även för Patrick, men på ett annat sätt.

(Scenen ovan fick mig att tänka på en liknande scen i avsnittet ”The Body” från tv-serien Buffy the Vampire Slayer där Buffy ger ett tungt besked till sin syster Dawn. Ni som sett avsnittet vet vilken scen jag menar.)

Nu har vi kommit fram till pudelns kärna om man säger så. Vad är det som har hänt med Lee? Vi som tittare får reda på det i en flashback-sekvens som jag spelade om i huvudet efter att jag sett filmen. Det var en magisk serie med scener som samtidigt gjorde mig illamående. Här kände jag att filmen verkligen lyfte. Musiken var strålande och små detaljer gjorde stor skillnad, som t ex ljudet av stolar som skjuts ut från bordet när man reser sig efter ett polisförhör. Illamående.

Tillbaka till humorn. Det känns helt bisarrt att filmen är så rolig när det samtidigt är så mörkt. Men det är kanske därför som jag gillar filmen så pass mycket som jag gör. Filmen är faktiskt rolig i dess allra mörkaste stunder, hur konstigt det än kan låta. Det är lite som en skräckfilm där man kanske skrattar när anspänningen blir för stor.

Relationen mellan Patrick och Lee tyckte jag var underhållande. Patrick spelar oberörd och lever som vanligt med kompisar och dubbla flickvänner som han jonglerar med. Lee agerar motvilligt chaufför. Det förekommer en hel del roliga scener då Lee dras in i Patricks intriger.

Hur skötte sig Michelle Williams, och är hon värd sin Oscarsnominering? Mycket bra, och ja. Det är just det här biroller handlar om: att skapa en trovärdig rollfigur som känns som en del av filmen och med en egen backstory. Det tycker jag Williams lyckas utmärkt med. Att göra det med så kort speltid är imponerande.  Det är kvalitet det handlar om, snarare än kvantitet. Den näst sista scenen hon är med i mot Affleck är rörande och mycket bra.

Slutligen gillar jag verkligen miljöerna – den isiga snön, det blå havet, fiskmåsarna (eller inbillar jag mig dem?), fiskebåtarna, villorna, den vintriga känslan – i samhället Manchester-by-the-Sea och i filmen Manchester by the Sea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Sin nombre (2009)

sin-nombreYtterligare en preblogg-recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en film regisserad av Cary Fukunaga. En recension av en av hans senare filmer (som möjligen omnämns i Om visningen-delen i slutet av inlägget) dyker upp på bloggen inom kort. Texten om Sin nombre skrevs i december 2009.

Sin nombre handlar om en medlem i ett kriminellt gäng i södra Mexiko och en flykting från Honduras. Huvudpersoner är alltså Sayra från Honduras och gängmedlemmen Casper/Willy som av en slump möts på taket av ett tåg på väg mot USA och den amerikanska drömmen.

Jag gillar filmen men det finns nåt upprepande och kanske förutsägbart över den, som annars är väldigt vackert fotad. Jag gillar nästan alltid roadmovies. Pappan och farbrorn till Sayra förblir tyvärr bifigurer. Jag tyckte kanske just Sayras bakgrundshistoria hade kunnat fyllas ut lite mer.

Både gäng- och immigrant-delarna känns realistiska men jag saknade, jag vet inte, kanske nåt djup, nåt mer personligt. Nu var allt väldigt vackert fotat och ytligt spännande men jag saknade nåt. Ändå är det riktigt bra och sevärd och det hade kunnat bli en fyra. Äh, det blir en fyra. Jag ska inte vara så gnällig. Filmen kändes ibland som en rad med scener som kanske var bra i sig men som liksom inte hörde ihop. Jag saknade ett kit som höll ihop hela historien. Klippningen kändes även lite tråkig, tv-mässig. MEN – alltså en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Allt fungerade helt utan problem. Insläpp i god tid så att filmen faktiskt kan börja i tid. Regissören Cary Fukunaga på plats. Han sa några ord innan visningen för att sen köra ett Face2Face efteråt. Bra intervjuare. Fukunaga var också vältalig och berättade mycket, bl a att han i sin nästa film ska jobba med Michael Fassbender i en filmatisering av Jane Eyre. Vad mer sa han? T ex: att en Honduras-kille spelade mexikanen Casper/Willy medan en mex-tjej spelade Sayra som ju i filmen kom från Honduras; att han intervjuade fängslade gängmedlemmar i Mexiko för att få stoff till filmen men att det inte är äkta gangsters som spelar i filmen (vilket det felaktigt stod i festivalprogrammet).

Fish Tank (2009)

fish-tankHär kommer en preblogg-recension och den här gången handlar det om en film regisserad av Andrea Arnold som bl a gjort Red Road som är en av mina 5/5-filmer. Jag såg Fish Tank på Stockholm Filmfestival 2009 så därför kommer det även en kort ”Om visningen” efter huvudtexten som skrevs i december 2009.

Ofta säger man att man precis har sett en skön film. Just det här med ordet skön börjar irritera mig. Själv använder jag det alldeles för ofta när det inte riktigt är befogat. Det är befogat t ex om man precis har sett den sköna filmen The Station Agent. Hur som helst, jag tyckte den här filmen om problembarnet Mia var just skön. Mia växer upp utan pappa och med en alkad mamma i ett förortsområde utanför London. Mia gillar hiphop-dans, lite så där i smyg. Mammans nya kille (Michael Fassbender) får Mia att möjligen lugna ner sig en aning och dessutom gå på en dans-audition (även om hon i ärlighetens namn varken har skillsen, movsen eller känslan).

Som jag sa, en skön film. Även när det inte händer så mycket så är den underhållande. Vad är det som är underhållande? Ja, vi kan börja med dialekten t ex. Som vanligt i brittiska arbetarklassfilmer så är det språk som pratas njutbar. Just Mia snackar riktigt fränt här. Fotot, bilderna, klippningen är riktigt bra. De slitna miljöerna och människorna blir som poesi i filmfotografen Robbie Ryans händer. Jag får lite samma känsla som i Morvern Callar eller Ratcatcher.

Katie Jarvis och Fassbender är klockrena (också ett överanvänt ord) i sina roller. <spoiler>Nu visar det sig att Fassbender är ett slemmo i filmen men fram tills dess är han en skön figur</spoiler slut>.

Musiken är helt underbar i mina ögon. Den är bättre än i The Wackness och dessutom med tillräckligt hög volym. Jag satt och nickade till rytmen några gånger. Jag tänker definitivt försöka se Red Road av regissören Andrea Arnold. Den har faktiskt stått på min ska-se-lista ända sen den dök upp på bio för några år sen. (Japp, jag har sett den och jag älskade den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Nåt som jag kan störa mig på vissa visningar är att folk envisas med att lämna luckor mitt i raden trots att det är uppenbart att det är en nära på utsåld föreställning. Det blir ju så mycket bökigare när folk som är sena ska krångla sig in, och dessutom får man ju bättre plats om man sätter sig på mittenplatserna från början. Själv sa jag till att folk skulle flytta in eftersom jag visste att visningen var utsåld. De jag sa till lydde lite häpet (haha) men fick alltså bättre platser. Innan Fish Tank visades en förfilm. Två personer kom in, satte sig, såg förfilmen och gick sedan ut. Huh? Dessutom var det en massa spring under förfilmen men sedan var det lugnt under huvudfilmen. När folk började stressa ut under eftertexterna satt jag kvar hela tiden ända tills de sista tonerna med Nas hade klingat ut.

arenaFörfilm var den vackra portugisiska kortisen Arena (3/5). En något kryptisk film som även den skildrade fattiga miljöer på ett poetiskt sätt. Några riktigt vackra scener men som så ofta så har kortfilmer svårt att riktigt engagera mig (undantaget är t ex några av Roy Anderssons korta alster).

Johan Falk: Lockdown (2015)

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Det är är ju just en tv-serie vilket gör att man uppskattar avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

#SFF16: Hell or High Water (2016)

hell-or-high-watersff_logoEfter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

filmspanarna_kvadratHell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

Kejsaren och mördaren (1998)

gong-li

En gong är ingen gong, två gonger är lagong…

Det är ganska intressant att ibland läsa sina egna gamla recensioner för att se vad man tyckte då, för typ tio år sen. Kejsaren och mördaren såg jag och skrev om redan 2005 (preblogg, på en annan sajt) och det uppenbart att jag fascinerades av den ”oförutsägbara asiatiska filmen”. Nuförtiden sker det inte lika ofta att jag tittar på asiatisk film. När det händer är det inte sällan på filmfestivaler eller förhandsvisningar av olika slag. Det kan jag tycka är lite tråkigt. Att det inte sker oftare menar jag.

Chen Kaige är en kinesisk regissör som tydligen var kursare med Zhang Yimou på filmskolan i Beijing. Jag kände inte till honom som regissör förutom att jag hade hört talas om filmen Farväl min konkubin som Chen gjorde 1993. Kejsaren och mördaren utspelas på 200-talet f.Kr. och är ett storslaget epos om den kinesiska kungen av Qin, Ying Zheng, som vill bli Kinas första kejsare genom att erövra de övriga sex kungadömena. För att få en orsak att anfalla Yan så skickar han sin barndomsvän, syster Zhao (Gong Li), dit för att lura en mördare att försöka döda Ying Zheng.

Min kommentar: Varför kallar jag Gong Lis rollfigur för barndomsvän och syster Zhao när det enligt alla beskrivningar av handlingen som jag hittar nu står att hon var Ying Zhengs konkubin? Well, jag antar att hon kan vara både barndomsvän och konkubin, och ”syster” kanske var nån sorts politiskt korrekt titel. Eller så hade jag noll koll.

Efter att ha tittat på den här väldigt vackra, välgjorda och brutala filmen ett kort tag så tänkte jag direkt på några av Akira Kurosawas filmer, främst Ran och Blodets tron. Det handlar om maktlystnad, misstänksamhet, och slutligen rädsla och paranoia för att förlora sin makt. Inte så speciellt mycket av handlingen utspelas på slagfältet utan mest inne i de palats där kungar, prinsar och rådgivare smider sina planer. Det är politik på en brutal nivå. Men vi hittar också historier om omöjlig kärlek bakom palatsens väggar. Jag får också Shakespeare-vibbar, vilket är logiskt då just Ran och Blodets tron bygger på pjäser av Shakespeare.

De scener som utspelas på slagfältet eller innehåller annat våld är grymma och brutala. Våldet visas rakt av, och blodet sprutar, vilket överraskade mig en aning, men det gör filmen starkare. De scener som dominerar filmen är ändå de med dialog som utspelas inne i palatsen mellan huvudpersonerna. Precis som i Kurosawas filmer så förekommer det här ett sorts medvetet överspel. Speciellt Li Xuejian, som spelar kungen av Qin, har ett speciellt minspel där hans ansiktsrörelser verkar gjorda med muskler spända som stålfjädrar. Kvinnorna är mestadels lågmälda och nedtonade (fast de har också en och annan räv bakom örat). Männen vrålar, skriker eller gapskrattar om de inte vet vad ska säga. Sen måste jag säga att kinesiska (mandarin) klingar väldigt fint i mina öron (xie xie).

Mmm, samtidigt som det bitvis är en grym film så innehåller den också en del kärlek (well, kärlek kan ju vara grym, hehe) och vänskap, och även väldigt smakfullt foto. Det är lite av en kontrasternas film. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande, och filmen visar hur maktbegär ofta kan förvrida huvudet på en från början vettig person som tycker hens avsikter kanske är goda. Ibland tar filmen också vändningar som man inte riktigt är med på; personer beter sig inte riktigt som man väntar sig. Jag menar alltså inte såna där handlingstwistar (typ The Machinist eller i Shyamalan-stil) som blivit ganska vanligt i västerländska filmer nu för tiden, utan det hänger mer samman med hur personer beter sig i filmen, själva kulturen och så. Detta händer då och då när man ser på asiatisk film; det blir inte lika förutsägbart som den ”normala” västerländska filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Hmm, den här filmen borde nog ha platsat på min topplista över 1998 års bästa filmer

Toni Erdmann (2016)

toni-erdmannUnder Malmö Filmdagar hann jag med att se 13 filmer under tre intensiva dagar. Det fanns en film som – så här en månad senare – sticker ut som den som påverkade mig mest. Jag vet inte om det var den bästa filmen egentligen. Där har den konkurrens av italienska Suburra. Men det är den film som mest av alla poppat upp i mina tankar efteråt – om och om igen.

Jag tänker tillbaka på scener, på den känsla som filmen förmedlade. Jag tänker på konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad.

Ja, här finns så mycket att ösa från att det nästan blir en överdos.

Filmen heter Toni Erdmann och är en tysk dramakomedi i regi av en dam vid namn Maren Ade. Hon har hållit på ett tag men bara gjort tre filmer (inklusive Toni Erdmann) där den första kom 2003. Jag blir sugen på att kolla in dessa.

Toni Erdmann handlar om relationen mellan far och dotter samt om världen i allmänhet. Ines (Sandra Hüller) jobbar i Bukarest för en prestigefylld konsultfirma med att outsourca en oljeverksamhet. Hennes pappa, Winfried (Peter Simonischek) är nån sorts musiklärare utan jobb hemma i Tyskland. Han beslutar sig för att överraska Ines med ett Gevalia-besök.

Det känns som att regissören Maren Ade delvis har gått i samma skola som t ex Ulrich Seidl och Michael Haneke. Toni Erdmann känns som en väldigt europeisk film. En skillnad, jämfört med framförallt Haneke, är att vi här hittar mer humor och värme. Precis som Haneke (och Ruben Östlund, inser jag nu) är Mare expert på att få till pinsamma situationer. Rollfigurerna (eller kanske närmare bestämt Ines) vill inget hellre än att sjunka genom golvet, och vi som tittare letar efter skämskudden.

Pappan, Winfried, är skämtare, en joker och förmodligen en slarver som kanske inte ägnat sin dotter den uppmärksamhet hon behövde under sin uppväxt. Nu vill han betala tillbaka. Eller så vill han bara genuint sin dotters bästa. Hur gör han det? Jo, genom att oannonserat dyka upp på hennes jobb i Bukarest och inför hennes kollegor påstå att han heter Toni Erdmann (iklädd löständer och svart långhårig peruk) och att han är livscoach åt den rumänske tennistränarlegenden Ion Tiriac.

Har jag sagt att filmen bitvis, och framförallt mot slutet, var vansinnigt rolig? Om inte, så gör jag det nu: Toni Erdmann är en komedi som fick mig att dubbelvika mig av pinsamt skratt i biosalongen, tillsammans med resten av alla stela recensenter i Malmö.

När Ines i filmens klimax ska bjuda in sina kollegor på en väl planerad födelsedagsfest (inklusive homestyling och catering-mat) men lyckas fastna i sin klänning halvt uppknäppt när den första gästen ringer på dörren visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Än värre blev det när hennes chef till slut dök upp i födelsedagsdräkt och blev skrämd av ett bulgariskt folkdräktsmonster.

Ines vill, som sagt, bara sjunka genom golvet, klicka klackarna som Dorothy och försvinna, eller få pappan att försvinna. Ibland är det ändå som att hon skrattar till med ett kluck då hon inser det absurda i det hela. Eller håller på att bryta samman totalt. Ögonblicket efter är hon sitt strikta jag igen.

Förutom humor och pinsamheter får vi även till slut en fin scen då pappa och dotter faktiskt försonas. De delar ett varmt ögonblick och en kram även om det finns en folkdräkt mellan dem. Fast det kanske var det som krävdes för att Ines skulle släppa ner garden.

Den miljö som Ines jobbar i känner jag delvis igen. Det är inte en speciellt trevlig miljö. Och då pratar jag inte om den kvinnoförnedrande sexism som Ines ständigt tvingas hantera. Nej, det handlar mer om märkliga jobbsituationer. Jag minns en gång när jobbade som konsult i Östersund och vi hade besök av indiska programmerare. Det team jag ingick i hade i uppgift att utbilda de nya programmerarna då hela verksamheten skulle flytta till Indien. Vi avvecklade alltså oss själva skulle man kunna säga. En del liknande, mer eller mindre absurda, situationer förekommer i Toni Erdmann.

Det som lyfter filmen för mig, nästan till ett toppbetyg, är att det under alla skratt, galenskaper och pinsamheter finns en tydlig botten av allvar, en sorts saknad, en sorg. Det finns ett lätt tungsinne här som jag uppskattar men som nog inte passar alla. Det är även en ganska lång och delvis långsam film vilket säkert kan göra en del otåliga. För mig är dock utbetalningen i slutet på alla sätt värt den extra väntan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallToni Erdmann har biopremiär idag fredag 23/9 och för mig är det ett givet biobesök. Det är för övrigt även Tysklands bidrag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Ett vågat och roligt val!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Toni.

 

Varför länkar jag till den här videon där Whitney Houston sjunger ”The Greatest Love Of All”? Jo, för att Ines i filmens kanske bästa scen sjunger just den låten (hela låten!) i ett ögonblick av pinsamhet (men samtidigt befrielse) i kubik. Låten handlar om att lära sig att älska sig själv och det är ju det som är målet för pappans alla upptåg: att Ines ska tycka om sig själv alltså.

%d bloggare gillar detta: