#SFF15: Green Room (2015)

sff_logoGreen RoomGreen Room blev den tredje och sista filmen jag såg under festivalens sista dag. Eftersom jag hade placerat Jeremy Saulniers debut Blue Ruin på plats 6 på listan över 2014 års bästa filmer så hade jag ganska höga förväntningar.

Samtidigt blev jag inte jättesugen när jag läste handlingsbeskrivning hos Stockholm Filmfestival där vi bl a kunde läsa ”…ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning”. Hmm, av nån anledning lät inte detta speciellt spännande.

Jaha, vad handlar filmen då om? Ja… om ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning. 😉 Man kan säga att det mesta som kan gå fel för punkbandet går fel. De kommer till en stad för en spelning men han som ordnat giget har strulat till det. För att kompensera så fixar han en till spelning. Var ska de spela? Jo, i klubbhuset för en grupp nynazister under ledning av ingen mindre än Patrick Stewart, dvs kapten Picard himself!

Själva spelningen går väl bra på det stora hela men när en av bandmedlemmarna går tillbaka till logen (titelns green room) för att hämta en kvarglömd mobil kliver han rätt in i brottsplats. En kvinna ligger på golvet med en kniv i huvudet. Aj då. Nynazisterna låser in bandet i rummet och kallar på sin ledare. Ett våldsamt kammarspel tar sin början.

Regissören Saulniers har en egen stil som jag verkligen gillar. I de två filmer jag har sett så lyckas han få till en intensiv stämning som gör att man ofta sitter på helspänn. Samtidigt förekommer en dråplig, svart humor. Man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta. Att white trash-faktorn är hög gör ju inte heller saken sämre (Filmitch, Saulnier är nåt för dig!).

Ett litet problem var att filmen inte var textad, varken på engelska eller svenska. Det här gjorde att det bitvis var ganska svårt att förstå vad som sades. Speciellt Stewart pratade med en grötig svårförståelig röst. Nu fick jag väl ihop det mesta av handlingen ändå men lite tycker jag att man tappar.

Kanske delvis beroende på att det var lite svårt att hänga med så var filmen aningen seg fram till att den våldsamma actionen drog igång. Men då drog Saulnier å andra sidan på rejält. Det blir både gorigt och rejält svettigt för våra stackars punkare.

En lustig detalj var att jag inte kände igen nån av skådisarna förutom Stewart och Macon Blair (”hjälten” från Blue Ruin). Fast jag tyckte mig känna igen en av tjejerna i filmen, och när eftertexterna rullade fick jag reda på att det var skådisen med det underbara namnet Imogen Poots. Dessutom upptäckte jag att Anton Yelchin spelade bandets basist. Ytterligare en Star Trek-koppling då ju Yelchin spelar Chekov i JJ Abrams reboot av Star Trek.

Jag tycker inte Green Room riktigt når upp till Blue Ruins nivå men det är en bra film. Snygg, spännande, och med en svart humor mitt i alla våldsamheter. Jag ser fram emot Saulniers nästa rulle. Vad kommer den heta? Red Castle kanske?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi var tidigt på plats och kunde välja platser fritt. Inga konstigheter förutom att killen till höger satt och stampade med foten. Spasmer, uttråkad, nervös? En lång blick från min sida fick honom att sluta.

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Jag hann med elva filmer om man räknar med Det vita folket som jag såg redan nere i Malmö under filmdagarna. Bäst var The Lobster (i konkurrens med Green Room) och absolut sämst var Gangnam Blues.

#SFF15: The Lobster (2015)

sff_logoThe LobsterThe Lobster är den grekiska regissören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Lanthimos är mannen bakom den omtalade weirdo-rullen Dogtooth, en film som jag fullkomligt tokgillade när jag såg den precis innan filmfestivalen drog igång. Just därför såg jag fram lite extra emot att se just The Lobster och därmed fick en bild från filmen agera bloggheader under festivalen.

Dogtooth var en film med ett vrickat koncept, en galen idé, som hela filmen byggde på. Det är samma här. Lanthimos stil påminner mig lite om Charlie Kaufmans fantasifulla alster. Det är nästan en sorts science fiction-filmer det handlar om, men bara med fokus på idéer, inte teknik. Verkligheten skruvas till några varv och ut kommer en absurd värld där koncept och begrepp vi är vana vid omkullkastas.

I The Lobsters värld lever alla i tvåsamhet. Alla ensamma skickas till ett hotell där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. I filmens inledning träffar vi David (Colin Farrell) vars fru just lämnat honom. Samma dag skickas David därmed till hotellet för att leta partner. Vi får följa David när han skrivs in på hotellet och då han inleder sin vistelse där. En twist är att om du inte lyckas hitta en partner så kommer du efter de 45 dagarna förvandlas till ett djur (genom nån sorts mystisk operation). Vilket djur väljer du själv. De flesta väljer att bli hundar. Det är därför det är så satans många hundar i världen får vi veta. David väljer att bli en hummer.

Haha, ja, det är en absurd historia det här, och jag gillar det. Första delen av filmen är härlig. Det förekommer en svart humor som fick mig att skratta ett flertal gånger. Stämningen på hotellet får mig att tänka på finska dansinstruktionsvideor som man kan se på YouTube. Hilarious.

I The Lobsters värld lever alltså alla (ja, nästan alla, det finns en motståndsrörelse) ihop med nån annan. Men det verkar inte förekomma nån vidare värme mellan människorna. Alla är stela som robotar. Att man blir ihop med någon är en rutin, inte nåt spännande. Det räcker att du träffar nån som har samma utmärkande karaktärsdrag. För alla har nämligen ett, och endast ett, utmärkande karaktärsdrag. Du kanske är halt, läspar eller gillar att spela gitarr. Om du träffar nån med samma egenskap, så vips, a match made in heaven. Så alla följer liksom dessa regler och kanske det är därför alla beter sig som robotar. Men behöver inte vara charmig.

Jag nämnde en motståndsrörelse, och efter kanske halva filmen så får vi träffa dessa s.k. loners. De lever ute i skogen uteslutna från resten av samhället. Dessutom jagas de av hotellets gäster som under ordnade former gör dagliga räder för att fånga in dem. En bonus är att för varje loner du som gäst fångar så får du en extra dag att försöka hitta din partner. Vissa gäster har bott länge på det där hotellet…

Men tillbaka till motståndsrörelsen. Här finns en twist också, givetvis. Dessa loners tycker inte bara att man inte behöver vara ihop nån, nej, de har tagit det hela ett steg till. De anser att ingen ska vara ihop med nån, det är helt enkelt förbjudet. Alla ska vara ensamma. Om man bryter mot några av de absurda reglerna så blir man utsatt för grymma, ja, jag menar grymma, straff. Så man kan säga att de två delarna av samhället, de två motpolerna, är lika goda kålsupare bägge två.

När vi kom ut i skogen så tyckte jag filmen tyvärr tappade en aning. Jag saknade den absurda världen på hotellet. Visst, det är ganska absurt ute i skogen också men inte på samma mysiga sätt om man säger så. Jag satt även och funderade på hur dessa loners egentligen klarade sig ute i skogen. Man får aldrig se nåt typ av läger eller nåt sånt. De bara sitter där ute i skogen iklädda gröna regnponchos. Men det är väl sånt man får köpa i den här typen av film.

Jag gillar mycket med The Lobster. Idéerna, koncepten, den skruvade humorn. Skådisarna är bra också, en klassensemble: Colin Farrell (ja, ibland håller han bra klass, som i In Bruges t ex), Rachel Weisz, Léa Seydoux, John C. Reilly och Ben Whishaw bl a. Halvvägs in var det dock som luften lite gick ur filmen. Kanske tog idéerna slut för jag tyckte inte det hände så rackarns mycket mot slutet. Men en stark trea delar jag ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Brorsan och jag skyndade hos från Park och Dope till mysiga Grand för att där hinna med ett toalettbesök innan visningen satte igång. Vi kom precis i lagom tid, eller snarare i sista sekunden, för att få bra platser eftersom det var mycket folk på Grand. Logistiken fungerade bra. Volontärerna delade ut tydliga instruktioner om att flytta in mot mitten för att ge plats på kanten åt besökare som kom in under eftersläppet. När eftersläppet var klart satte filmen igång. Bra där! Inte som det ibland brukar vara, nämligen tvärtom, att sätta igång filmen och sen börja med eftersläppet. 🙂

#SFF15: Dope (2015)

sff_logoDopeDope var en festivalfilm jag hade en del förväntningar på då jag hade hört en del gott om den, plus då det faktum att jag är ett stort fan av 90-talets hiphop.

Filmen handlar om tre kompisar i dagens L.A.: Marcus (Shameik Moore), Diggy (Kiersey Clemons) och Jib (Tony Revolori). De är något av outsiders i plugget och de har självinsikt nog att själva veta att de är nördar. Marcus är besatt av 90-talet, då det gäller musiken, kläderna och inte minst frisyren. Det fanns en grupp på 90-talet som hette Kid ‘n Play där en av medlemmarna, eller t.o.m. bägge, hade samma frilla fast ännu högre så att säga. Just Marcus stil gjorde ett tag att jag inte var säker på när filmen egentligen utspelade sig, men när mobiler och annat dök upp så insåg jag att stackars Marcus inte levde i nuet om man säger så. De andra två, Diggy och Jeb, är sidekicks som jag inte fick nån vidare bild av. Ja, jo, just det, Diggy, visade det sig, var både tjej och lesbisk. Jeb vet jag inte riktigt vad han höll på med.

Jag tyckte inledningen på filmen var härlig. Skön musik med Naughty by Nature. Vi blir presenterade för Marcus och får se hur det är i hans värld. Det kändes lite som en blandning av Straight Outta Compton och Dear White People (festivalfilm förra året). De tre kompisarna cyklar omkring i Inglewood på sina BMX-cyklar och försöker undvika mobbare eller gangsters. Skön stämning helt enkelt.

Efter det drar handlingen igång och då tyckte jag inte filmen var lika bra. Marcus & Co blir indragna i en sorts droghärva där det slutar med att de i sin ägo finner sig ha en ryggsäck full med droger för flera miljoner. Marcus, oerfarna Marcus, träffar även på en tjej, Nakia, spelad av den ljuvliga Zoë Kravitz.

Under en lång period i mitten så tyckte jag mest det var trams, med droger och bröst liksom utan mening. Jag antar att det skulle vara roligt, en sorts fars, men för mig blev det mest tramsigt och upprepande. Att se Marcus bli upphetsad/obekväm av en tjej var roligt en gång, två gånger, men sjunde gången så blev det mest tröttsamt.

Jag nämnde Dear White People och det var bara en av de filmer, stilar eller teman jag kom att tänka på. I Dope har vi en svart kille, Marcus alltså, som är en plugghäst och vill komma in på Harvard. En politisk och samhällskritisk vinkling alltså. Dope är även en high school-komedi, och en coming of age-film, och en romantisk film, och en drogkomedi, och en farsartad sexkomedi, och en heist-film. Haha, ja, det blev lite för mycket och för spretigt för mig.

Jag gillade inte heller det faktum att en lärdom som filmen verkar vilja ge oss tittare är att man kan bli av med mobbare genom att hota dem med pistol. Ok, att slå nån käften för att hävda sig men när det ska till pistoler… Hmm, det är väl mitt svenska vapenovana jag som talar här.

Sen i slutet så lyfte sig filmen igen med ett riktigt schysst avsnitt där Marcus står ute på stan med en mikrofon och berättar ”sanningen”. Bara detta lilla avsnitt hade funkat perfekt som en kortfilm. Nu blev det instoppat i slutet på en i övrigt väldigt spretig film.

Allra sist fick vi även ett kul dansmontage till tonerna av Digital Undergrounds ”The Humpty Dance”. Förutom Digital Underground och Naughty by Nature hörde jag även musik av Nas och mina favoriter Digible Planets. Hela soundtracket finns att hitta på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Dope var den första filmen som jag såg den sista dagen på festivalen. Jag hade sällskap av min bror som åkt till Stockholm från Uppsala över dagen för en filmspäckad söndag. Det var en sån där mysig lunchvisning med bulle och kaffe som vanligt. Det var ganska mycket folk i salongen (Park) men långt ifrån fullsatt. Vi träffade trevligt nog på Har du inte sett den?-Carl som berättade att senaste gången han försökte se Dope så hade personalen försökt att få igång filmen i 45 minuter utan att lyckas. Den här gången gick det bättre även om det blev en oroväckande lång paus efter reklamen. Efter filmen rusade jag och brorsan iväg till bästa Grand för nästa film och toalettbesök.

Kid 'n Play

Kid ‘n Play

#SFF15: Cartel Land (2015)

sff_logoCartel LandCartel Land är en dokumentär som handlar om knarkkartellerna i Mexiko, eller nej, den handlar om en folkrörelse som tar till vapen för att kämpa för att ta tillbaka städer som dessa karteller styrt med järnhand. Vi får följa med till den mexikanska staten Michoacán där kartellen Knights Templar Cartel regerar. Det vanliga folket ledsnar på våldet och hoten och gör uppror. Ledare för det hela, och den som grundar rörelsen Autodefensas, är Dr José Mireles. Mireles är karismatisk, lång, silverhårig, mustaschprydd snubbe som med en k-pist i handen håller tal på stadens torg. Vad det handlar om är alltså en vigilantegrupp, en grupp civila som för att försvara sig tar till vapen.

Autodefensas jobbar sig framåt, en stad i taget. Man letar upp hus där man vet att Knights Templar Cartel håller till och gör sen räder för att driva bort dem. I början har man stor framgång vad det verkar. De olika städernas befolkning hyllar dem. Sen dyker militären upp och tycker att de ska lämna in sina vapen men ortsbefolkningen är på deras sida och protesterar och militären får till slut ge upp och lomma hemåt med svansen mellan benen.

Men med stor makt kommer stort ansvar, som det så fint heter. Och det där ansvaret kanske brister hos vissa Autodefensas (fast är verkligen alla äkta Autodefensas eller handlar det om infiltratörer?). När sen Dr Mireles skadas allvarligt i flygolycka (eller var det en olycka?) så börjar saker och ting falla samman. Den ställföreträdande chefen, kallad Papa Smurf, har inte lika stor pondus som Mireles och verksamheten börjar ifrågasättas.

Cartel Land var en klart intressant dokumentär. Men som vanligt så är det ”bara” en dokumentär, och jag kan inte låta bli att få känslan av ett förlängt nyhetsreportage. Fast med det sagt så måste jag ändå säga att det bitvis handlar om ett riktigt spännande reportage. Filmmakarna har, som Dave Chen på /Filmcast brukar säga, fått access till det han ska skildra. Regissören Matthew Heineman (som även fotat) är med när Autodefensas råkar ut för eldstrider när de ska fånga in kartellmedlemmar. Här fick jag lite Sicario-vibbar fast måhända dividerat med fem.

Det som för mig stack ut med Mireles var att han var läkare. Jag visste inte detta innan. Filmen introducerar Mireles som en upprorsledare med k-pist men man märker väl ändå att detta är en vältalig och sofistikerad man. Sen kommer en scen där vi får se Mireles jobba som barnläkare och då är det en helt annan sida av honom vi får se.

Förutom ”handlingen” i Mexiko (ja, det är en dokumentär, men det hindrar inte att den har en handling) så får vi träffa amerikaner som på den amerikanska sidan gränsen i Arizona bildat sin egen gränspatrull som försöker se till att kartellerna inte utökar sin verksamhet till USA. Detta tyckte jag var en klart svagare del av filmen. Det finns givetvis paralleller mellan det som händer i Mexiko och det som händer i Arizona men jag tyckte ändå att den amerikanska sidan av historien mindre intressant. Det gäller åtminstone det vi fick se i filmen där det blev lite oklart (för mig) vad den där gränspatrullen egentligen ville åstadkomma.

Slutet av filmen, som snyggt knyts ihop med inledningen, blev ganska starkt och nästan surrealistiskt med en helt bisarr situation där den mexikanska maktkorruptionen liksom inte har nån ände.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Innan visningen träffade jag förutom Henke två av hans polare. Jag hade trevliga snack med bägge två (eller alla tre om ni så vill). Bl a fick jag ett filmtips i form av dokumentären Jordens salt av Wim Wenders. Enligt uppgift ska det vara ”världens bästa film”. 😉 Det mest bisarra med visningen var att det satt en tjej i sätet bredvid mig som sov under 45 minuter av filmen. Hon somnade efter 25 minuter och sov sen fram till sista kvarten ungefär. När hon vaknade återberättade pojkvännen snabbt vad som hade hänt men konstaterade att hon inte missat nåt egentligen. ”Du hade ändå inte gillat det”. What?

Papa Smurf

Papa Smurf

#SFF15: Gangnam Blues (2015)

sff_logoGangnam BluesMän som pratar i en lounge. Män som pratar på ett kontor. Män som sjunger karaoke. Män som attackerar högkvarteret för en valkampanj med påkar och andra tillhyggen. Män som river ned gamla skjul där folk fortfarande bor för att bereda plats åt nybyggnation. Män som är korrumperade. Män som går med i gangstergäng. Män som tidigare var kompisar som hamnar på olika sidor i en gangsteruppgörelse. Män som vill hoppa av gangsterlivet men dras in igen. Män som har ihjäl varandra medelst knivar i magen. Män i två stora grupper som slåss mot varandra med knivar och basebollträn i lervällingen på ett stort fält samtidigt som det ösregnar. Män som sitter i soffan på en restaurang med en lättklädd dam på vardera arm. Män som har sex med kvinnor i bisarrt långa och ostiga sexscener. Män som blir nedstämda och får the Gangnam Blues. Män som får en kniv i benet och haltar resten av filmen. Män som har sorgeband och går på andra mäns begravning. Män som skålar i whisky efter ännu en överenskommelse. Män som torterar varandra efter att överenskommelsen spruckit. Män som inte litar på varandra. Män som gräver sin egen grav medan fyra andra män tittar på. Män som slår ihjäl varandra med strykjärn. Män som försöker vinna val med skumma metoder. Män som försöker trissa upp markpriserna för att sen bygga dyra lägenheter där. Män som håller tal om hur strålande framtiden ser ut. Män som hade storslagna planer men som inte får ta del av den strålande framtiden.

Men ta slut nån gång då.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Det är inte så mycket folk i Zitas lobby när jag anländer men jag får ändå en trång känsla. Jag inser återigen att det inte bara är lobbyn som inte riktigt håller måttet utan även att salongen är dålig. Jag har inte speciellt långa ben men jag tycker ändå benutrymmet är bedrövligt. Dessutom är salongen märkligt utformad då den är bredare än den är lång. Under inledningen av filmen inser jag att om jag sitter kvar där sitter så kommer jag få leva med att en person sitter och sparkar på min stolsrygg under hela filmen. Som en förebyggande åtgärd innan det går överstyr flyttar jag fram en rad och kan sitta och bli uttråkad av filmen i fred.

#SFF15: Tale of Tales (2015)

sff_logoTale of TalesNovember. Söndag. Kaffe. Stockholm Filmfestival. Kanelbulle. Sagofilm. Det enda som störde bilden var biografen Parks biosäten. Men det visade sig att jag tydligen utvecklat immunitet mot dem. Jag kanske t.o.m. kan våga mig på Reflexen igen nästa år. Nej, där går gränsen.

Aaaaaanyway. Jag har alltså sett Tale of Tales som är en mustig sagofilm med bl a Salma Hayek och Tobey Jones i rollerna. Som jag hade förstått det så skulle det vara en antologifilm bestående av tre skrönor som berättades i tur och ordning. Det stämde inte riktigt. Nej, istället har regissören Matteo Garrone valt att som i Cloud Atlas köra enligt Round Robin, dvs först lite historia ett, sen lite historia två, sen lite historia tre, och så börja om med historia ett igen. Skillnaden är väl att Cloud Atlas hade man sex historier att berätta, så i Tale of Tales får vi ganska långa sjok med samma historia.

Sagorna i Tale of Tales hänger inte ihop mer än att de alla utspelas i samma universum. Det förekommer några scener då karaktärer från alla tre historier är med samtidigt men de samverkar egentligen inte med varandra.

Handlingen i de tre sagorna är som följer.

The Queen
Salma Hayek och John C. Reilly spelar drottning och kung som vill få barn men hur mycket de än försöker så händer inget. De får ”hjälp” av en magiker som föreslår att drottningen ska äta hjärtat från ett sjömonster. Och just det, hjärtat ska givetvis tillagas av en jungfru. Sagt och gjort så kliver kungen ner i vattnet med en dykardräkt och fixar hjärtat, som tillagas och äts, och barn föds. Grejen är dock att även jungfrun blev med barn. Så plötsligt har vi två barn, exakt lika albinobarn av nån anledning.

The Flea
En kung blir besatt av en loppa istället för att bry sig om sin dotter. Kungen är ständigt med sin loppa som av nån galen anledning växer och växer och snart är lika stor som en gris. Sen ska dottern giftas bort och av olika anledningar (främst att pappa kungen är en galning) blir det en gigantisk trollaktig grottman som blir hennes man.

The Two Old Women
En sexberoende kung (Vincent Cassel) lockas av en ung kvinna med en underbar röst. Kungen har aldrig sett henne utan bara hört den gudomliga sången. Grejen är att kvinnan inte alls är ung utan gammal rynkig tant (med en ljus och sammetslen röst) som bor sin ännu rynkigare syster. Eftersom han inte har sett henne fortsätter han sina försök att få henne upp till slottet och i sin säng. Till slut går tanten med på det. Hon ska bara fixa till sin hud först…

Bäst var möjligen The Queen. Märkligast nog var The Flea. Roligast var kanske The Two Old Women.

The Queen tyckte jag började riktigt bra. Tyvärr var John C. Reilly med alldeles för lite. Jag gillade hela sekvensen när han med en härligt gammaldags dykardräkt gav sig på att fixa det där hjärtat av sjömonstret. Skön matinékänsla här.

Historien om loppan var bitvis ganska rolig men även bara konstig. Ganska dålig cgi på loppan när den var stor som en gris. Hela avsnittet när dottern var hos grottmannen kändes mest märkligt.

Vincent Cassel som kungen med fruntimmersbekymmer var faktiskt ganska rolig. En hel del naket här också vilket inte brukar vara så vanligt i sagor för barn.

På den (medel)tiden som de här sagorna skrevs så har jag förstått att man tyckte att sex och brutalt våld var alldeles utmärkt innehåll i barnsagor. Filmen bygger alltså på italienaren Giambattista Basiles sagosamling Il Pentamerone även kallad Sagornas saga eller underhållning för de små. Just det faktum att sagorna är fyllda med svart och lite vågad humor var kanske det bästa med dem. Jag skulle inte kalla det sagor för barn direkt.

Jag gillade även att filmen är inspelad i riktiga miljöer och att man inte överanvänt greenscreenen.

Slutligen är jag fascinerad av att en av regissörens Matteo Garrones tidigare verk är Gomorra, en helt annorlunda film som var en favorit på filmfestivalen 2008.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag eftermiddag, kaffe och bulle på 7-Eleven, och sen en mustig skröna på bio. Skönt. Den här gången tyckte jag alltså inte sätena var så jobbiga på Park. Några idioter gick ut efter halva filmen. Efter det kom det in två idioter med popcorn och slog mig i huvudet med en tung läderjacka. Varför gå ut efter halva filmen för att köpa popcorn? Eller om det nu var två sent anlända, varför fick de komma in? Idioter i vilket fall.

Sen tidigare har en viss Filmitch skrivit om Tale of Tales och hans höga betyg var ett ganska tungt vägande skäl till att jag valde att se den på festivalen. Även om jag inte delar ut ett lika högt betyg så får jag ändå varmt tacka för tipset.

#SFF15: Office (2015)

sff_logoOfficeSista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska Office. Som väntat – eftersom det handlade om en korean – var det en ganska oväntad genremix. Office är i grunden en film om deprimerade kontorsarbetare som jobbar för mycket övertid, blir mobbade av chefer och kollegor. Efter för mycket press, stress och utfrysning slår det slint för en av medarbetarna på en arbetsplats och istället för att krama om sin familj när han kommer hem efter jobbet slår han ihjäl dem med en hammare. Därefter åker han tillbaka till jobbet men försvinner sen.

Huvudperson i filmen blir istället den unga kvinnan Mi-rye (Ko Ah-sung från både The Host och Snowpiercer, yay!). Mi-rye är en praktikant med provanställning som snart går ut. Kommer hon få en fast tjänst? Efter ett tag anställs en ny praktikant, en ung snygg tjej med toppbetyg som dessutom pluggat utomlands. Mi-rye som kommer från de norra delarna av Sydkorea (typ vischan) känner sig mer och mer nedtryckt. Hur mycket hon än försöker vara alla till lags så blir det fel.

Plötsligt sker ett ett mord på arbetsplatsen. Muahahaha…

Ja, mitt ”muahahaha” antyder att det som alltså är lite lustigt med Office är att det är en dramafilm med skarp (eller åtminstone tydlig) kritik mot hur det funkar på koreanska arbetsplatser men även i vissa scener samtidigt en ren skräckis. Folk hör konstiga ljud. Folk går i trappor där ljuset plötsligt slocknar och det blir beckmörkt. Folk blir slashermördade.

Just detta att liksom inte bry sig om hur en viss genre ska vara, eller blanda genrer hejvilt, är nåt jag lärt mig uppskatta när det gäller koreansk film. Jag blir ofta upplivad av det jag ser. Koreanska filmer, även, blockbuster-filmer, tar inga fångar, lägger inga fingrar emellan.

Nu kanske det låter som jag hyllar Office och det är dags att dela ut ett toppbetyg. Tyvärr tappade filmen mig nånstans på vägen. Jag kanske var trött men den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut. Jag hade myror i benen och ville bara kasta mig ut från biografen, ut i kylan och luften och andas lite. Jag var ofantligt uttråkad. Varför? Ja, filmen var för lång. Den drog ut på sig på längden utan anledning. Det tajta, skarpa, fräscha försvann och det blev bara upprepningar. Jag vet inte hur jag ska förklara men ibland blir det så där. Jag förlorar intresset. Men ändå – nästan en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Oj, vad minns jag från den här visningen som är värt att nämna? Inte mycket, förutom att jag bara ville springa ut från bion sista kvarten. Det var inte så mycket folk så det fanns inte så mycket som kunde hända kanske. Ja, jo, ja, vi hade ju en viss Fiffi som med mobillurar i öronen lyssnade på en viss fotbollsmatch under visningen. Helt galet tyckte jag. Välj EN grej, liksom! Men det beror väl på att vi män har så dålig simultanförmåga. 😉 Och hon satt inte i närheten av mig så det är bara att köpa! 🙂

#SFF15: Evolution (2015)

sff_logoEvolutionÅrets filmspanardag på Stockholm Filmfestival är avklarad. Som vanligt har det varit en härlig blandning av filmer. Själv såg jag dokumentären The Wolfpack (som jag skrev om i söndags), koreanska Office och så då Lucile Hadžihalilovićs Evolution som blev den gemensamma filmen som filmspanarna skriver om idag.

Evolution handlar om… mmm, därom tvista de lärde. Jag tänkte så här: jag beskriver grundhandlingen lite kort, helt enkelt vad som händer rakt upp och ner, och sen kommer jag med några teorier om vad som faktiskt hände.

SPOILERS från och med nu. Läs på egen risk.

En pojke bor på en ö i havet. Han är ute och simmar och ser på botten en drunknad pojke (jag tyckte i och för sig att det såg ut som en docka) med en sjöstjärna på magen. Han ritar en teckning av pojken i sitt ritblock. Hans mamma lagar mat åt pojken. Det är alltid samma mat, en grönbeige sörja med nån sorts maskar (eller om det är pasta?). Varje kväll innan läggdags får pojken dricka en medicin. Det är en kolsvart vätska. Varför pojken behöver medicinen uppfattar jag inte riktigt men det kan möjligen ha nåt med hans kommande pubertet att göra. På ön bor bara vuxna mammor med sina pojkar. Vuxna män finns inte. Ej heller saker som bilar, cyklar, affärer, frisörer, skolor, restauranger, etc.

(Nyligen såg jag Det stora blå och faktum är att Evolutions inledning påminde väldigt mycket om inledningen i just Det stora blå. Jag tänkte på det direkt när filmen började. Frågan är om det kan vara så att de är inspelade på samma ställe? Förmodligen inte men det var samma typ av klippiga kustlandskap.)

En bit in i filmen läggs pojken in på sjukhus. Flera pojkar är inlagda där. Pojken blir injicerad i magen med nåt. Efter det växer ett foster (?) i hans mage. Sjuksystrarna tittar med jämna mellanrum på tv på en film där ett kejsarsnitt skildras. Efter ett tag visar det sig att kvinnorna (som alla är klädda i liknande kläder och har samma frisyr) har nån form av sugkoppar på ryggen. Syftet med dessa framgår inte. Däremot framgår att kvinnorna om nätterna har nån form av orgier tillsammans på stranden. Dessutom hetsäter de även skaldjur från havet, främst tagghudingar som sjöborrar vad det verkade.

På sjukhuset undersöks pojken med jämna mellanrum med ultraljud för att se att fostret (?) mår bra. Vid ett tillfälle sänks pojken ner i en vattentank och två foster börjar ”amma” på hans mage. Fostren såg inte riktigt mänskliga ut.

En av sjuksystrarna (som var lite yngre än de andra) verkar känna nån form av sympati för pojken och ger honom t ex en penna och låter honom att rita i sitt block. I slutet av filmen hjälper hon honom att fly från ön till… ja, till vad? Till vår värld som vi uppfattar den? Vi får i alla fall se land och en riktig stad.

Mmm, ungefär så. Några teorier:

Eller vafan, jag har inga teorier som ens är nära att gå ihop.

Eller vafan, några teori får jag väl ändå slänga fram.

Nåväl. Ett tag trodde jag att pojkarna med hjälp av medicinen och nåt mer genomgick ett könsbyte och blev kvinnor. De där sugkopparna som kvinnorna hade, ska de visa på att kvinnorna var nån slags bläckfiskkvinnor. En varelse som utvecklats genom att den äter sjöborrar? En människa fast med inslag av bläckfisk-DNA?

Sen kan man ju strunta i att få ihop filmen rent logiskt och bara fundera på vad den försöker säga. Försöker den säga nåt så är det inte helt lätt att förstå vad. Var det ett sorts feministiskt inlägg i en samhällsdebatt? Jag vet inte.

Men jag gillade Evolution. Jag tyckte den var fascinerande i all sin obegriplighet. Jag har alltid gillat att fundera på vad som egentligen händer i obegripliga filmer. Ja, förutom när det gällde Upstream Color och Holy Motors, haha. Även Holy Motors var för övrigt en filmspanarfilm som vi såg på filmfestivalen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Efter en härlig och stark Lamm Rezala i den kitchiga källaren på Indira var jag i toppform för en skum film. Jag nickade inte till en enda gång utan satt fullt fokuserad hela tiden. Jag kan inte minnas några störningsmoment. Eller, jo, förresten, vi fick återigen uppleva klassikern med folk som inte vill flytta ihop in mot mitten så att de lediga sätena hamnar längst ut på raderna. Nej, givetvis lämnade folk luckor mellan sig inne i mitten sig så att de som kommer sent (eller såna som får komma in i mån av plats) måste krångla sig in och en halv rad måste ställa sig upp. Fast det var kanske inget störningsmoment utan mer roande att titta på på avstånd, eftersom ju vi givetvis satt utan luckor på vår rad. Efter visningen bollades teorier fram och tillbaka mellan filmspanarna. Jag gillar såna filmer. Sofia ansåg att filmen var övertydlig och jag trodde ett ögonblick att hon menade allvar och jag ville jättegärna få en förklaring av filmen. Den uteblev.

filmspanarna_kvadratSå vad tyckte nu de andra filmspanarna? Jag vet att de var lika förbryllade som jag men frågan är om de tyckte detta var en angenäm känsla eller inte. Tyckte de filmen var lika utvecklande som jag?

Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (såg filmen då det även hölls ett F2F med regissören!)
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

PS. Aaah, hon som spelade den snälla sjuksyrran (Roxane Duran) kände jag så väl igen. Precis som pojkens mamman så har hon ett ganska speciellt utseende. Nu såg jag att hon var med i Det vita bandet och att det var där jag sett henne tidigare. Alltid skönt när man kan reda ut sånt. 🙂 DS.

#SFF15: The Wolfpack (2015)

sff_logoThe WolfpackFörsta filmen för min del under årets filmspanardag på Stockholm Filmfestival blev dokumentären The Wolfpack. Det är en märklig, eller kanske mest tragisk, historia det här. Det påstås att regissören Crystal Moselle 2010 av en slump råkade träffa på sex udda bröder ute på stan i New York. Bröderna var klädda i likadana kostymer och hade svarta solglasögon, som tagna ur Quentin Tarantinos Reservoir Dogs med den skillnaden att alla svart långt hår ända ned till midjan.

Moselle, som vid den här tiden var konststudent, blev intresserad och fick veta att det här var en av få gånger som bröderna hade lämnat sitt hem. De bodde i en trång lägenhet i Manhattan tillsammans med sin pappa, mamma och syster. I ett totalt feltänkt sätt att ”skydda” sin familj hade pappan Oscar förbjudit resten av familjen att överhuvudtaget lämna lägenheten. Han åkte ensam iväg om det behövdes mat eller nåt annat.

Oscar och mamman Susanne (som spelas av Susanne Angulo, ja, eller vänta…) var tydligen nån sorts hippies/hare krishna-anhängare och ville låta barnen växa upp vid sidan om samhället ute på landet. Men brist på pengar gjorde att de istället hamnade på Manhattan och då tyckte pappan det var för farligt att gå ut. Eller nåt. Det finns förmodligen (läs: garanterat) mycket som vi som tittare inte får reda på. Men strunt i det just nu, för jag gillade nämligen filmen.

Den inleds aningen segt, eller så var det jag som var trött, för jag satt nämligen och nickade till. Efter ett tag piggnade jag till samtidigt som historien blev mer intensiv. Historien säger ni, det är väl ingen historia utan en dokumentär som skildrar verkligheten? Spelar ingen roll säger jag. Både en dokumentär och ren fiktion måste ha ett manus. Och The Wolfpack har ett hyfsat manus. Jag blev mer och mer fascinerad av bröderna och av hur de uppfattar världen. Under sin uppväxt har de lärt sig om världen via film. Troligen var även pappan otroligt filmintresserad och bröderna ser mängder av film. När de väl kommer ut i ”världen” så refererar de genomgående till saker från filmer. En skog påminner om Fangorn från Sagan om ringen. En sandstrand på Coney Island påminner om öknen i Lawrence av Arabien.

En del av dokumentären består av scener från filmer som bröderna iscensätter, och det handlar om riktigt bra rekonstruktioner. Bröderna kan replikerna innan och utan och scener från Pulp Fiction och Reservoir Dogs spelas upp läskigt bra. T.o.m. Tim Roths udda andning från Reservoir Dogs återges. Jag sitter och funderar på om de har skådespelartalang eller om det bara handlar om ren kopiering.

Med tanke på sin uppväxt verkar bröderna nånstans ändå ganska vettiga. Intressant är hur de uppfattar språk, slang, datorer, Google, osv. De har tydligen fått sin utbildning av sin mamma som agerat lärare i hemmet, och därmed fått lön för det. Hur den lönen ska betala för hyra, mat och alla dvd-filmer framgår inte. Om pappan jobbar med nåt framgår inte heller. Johan B, som jag träffade senare under dagen, hade hört att pappan, som var peruan (?), hade problem med sitt arbetstillstånd.

Apropå pappan så verkar han fortfarande vara en person som lever i total förnekelse över vad han har gjort. Han ser på tv och dricker (för att dämpa ångest antagligen). När han lämnar lägenheten med resten av familjen har han hela tiden lurar i öronen (med musik) och samverkar överhuvudtaget inte med nån, förutom mamman och dottern Visnu (ja, alla barnen är döpta efter hinduiska gudar). Här har vi ett oläkt sår som nog aldrig kommer att läka, och kanske inte ska det heller.

Apropå dottern Visnu. Vad händer med henne? Varför är det så litet fokus på henne? Har hon nåt typ av handikapp? *researchar*… Japp, tydligen…

Det finns en scen mot slutet av filmen som jag tyckte var riktigt bra. De har åkt ut på landet och besöker en äppelträdsodling. Bröderna springer runt bland träden och käkar äpplen. Mamman, pappan och dottern håller sig vid sidan av. Sen beslutar sig mamman för att det är dags att gå fram till bröderna för att se vad de gör, att släppa sargen och vara med dem. De går mot bröderna hand i hand men pappan viker av och deras händer släpper taget om varandra. Dottern blir liksom kvar i mitten, vilket gav mig en klump i halsen. Kanske var det hela iscensatt, kanske inte, men jag tyckte det var en fin scen.

Ju mer jag läser på om filmen desto mer undrar jag vad vi som tittare inte har fått se. Oj, oj, det är alltid svårt det här med dokumentärer. I slutändan tror jag ändå inte The Wolfpack ljuger. Känslan den förmedlar tror jag är sann.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jaha, skulle jag skriva om visningen också? Det hade jag glömt. Jag minns inte att nåt speciellt hände förutom att jag hade väldigt svårt att hitta filmspanarna på Victoria innan filmen började trots att det är en liten foajé. Jo, just det, lutningen på Victoria 4 är inte bra så om du får en lång person framför dig är det bäst att flytta eller så får du baksidan av ett huvud att titta på istället för nederdelen av filmen.

PS. En av bröderna, Mukunda Angulo var förresten med i Skavlan i fredags och avsnittet går att se på SVT Play. DS

#SFF15: Alice in Earnestland (2015)

sff_logoAliceDet bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.

Det näst bästa kanske är att se en film som du verkligen sett fram emot och som inte kommer på bio förrän i typ mars. Det sämsta är oftast att se en svensk film som har biopremiär tre dagar efter att festivalen avslutats.

Alice in Earnestland är en film som aldrig kommer att komma på bio i Sverige. Den inleds på ett ganska skönt quirky sätt som vilken indiekomedi som helst. Under förtexterna till quirky musik får vi mysiga närbilder på en tjej som åker skoter. Man zoomar in på detaljer: hennes hand med avklippta vita fingervantar på gasreglaget, hennes lustiga kängor, hjulen som snurrar. Vart är hon på väg? Jo, det ska vi snart bli varse. Hon besöker en kvinnlig psykolog som hon överfaller och binder fast i kontorsstolen. Skotertjejen heter Soo-nam och hon vill berätta sin livshistoria för psykologen. Men först bjuder hon på lite mat och inte vilken mat som helst…

Vi tittare får se vad som hänt tidigare i Soo-nams liv samtidigt som hon berättar för psykologkvinnan. Hur hon träffar en döv kille som får ett hörselimplantat. Hur de gifter sig. Hur saker går fel på jobbet för mannen. Rejält fel. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Mannen hamnar på sjukhus och Soo-nam går av nån anledning runt i kvarteret där de bor för att samla in namnunderskrifter för att supporta nån sorts nybyggnation/upprustning av bostäder. Andra personer i grannskapet var tydligen emot projektet. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände här. Jag vet inte, det kan bero på att jag nickade till under några minuter under mitten av filmen…

Ganska länge är Alice in Earnestland fånig koreansk komedi. Humorn är udda. Grejen är att denna typ av tramsiga humor även förekommer i annars mörka thrillers som t ex Memories of Murder (där poliser plötsligt beter sig som fåntrattar som tagna ur en svensk nyårsrevy). I såna thrillers klarar jag av det eftersom det adderar en lustig krydda till resten av filmen. Det kan ta ett tag att vänja sig vid stilen men jag har lärt mig uppskatta den.

Alice in Earnestland är en komedi och de fåniga tramsinslagen är på ett sätt grunden här, och då blev det för mycket för mig. Humorn funkar inte. Jag får en överdos. Filmens karaktärer brister t ex ofta ut i en totalt överdriven skrikgråt som jag bara vill att den ska ta slut. Eller ska man skratta? Förmodligen.

Det som gör att jag ändå är lite fascinerad av filmen är att den samtidigt som den är en komedi är förvånansvärt mörk. Om man bara tar handlingen rakt upp och ner och beskriver den utan några humorinslag så är det ju en kolmörk film. Att Soo-nams man råkar ut för en liten olycka på fabriken där han jobbar är bara början om jag säger så. Att Soo-nam binder fast den där psykologen i sin stol är bara början det med.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer blandas det mörka i filmens handlingen upp med inslag av vrickat ultravåld. Soo-nam lägger inte fingrarna emellan om man säger så. Tyvärr funkade inte humorn på mig. Jag tror det är tänkt att man ska se det humoristiska i ultravåldet och hur det utförs. Jag ser humorn men det är inte riktigt min typ av humor.

Huvudrollen som Soo-nam spelas av Lee Jung-hyun. Jag läste på lite om LJH och det visade sig att hon i Sydkorea (och Kina) är en superkänd skådis och artist. Hon kallas ”The Techno Queen” eftersom hon var den som introducerade technon för det koreanska folket.

Avslutningsvis: såg jag några referenser till Alice i Underlandet? Nope, ingenting, men det står på filmens Wikipedia-sida att den är baserad på Lewis Carrolls nonsensroman.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jag kom till Klarabiografen i Kulturhuset en kvart innan filmen skulle börja. Det hade bildats en kö som inte var alltför lång så jag fick en bra plats i mitten eftersom folk hade lämnat luckor mellan sig (att de aldrig lär sig?). En volontär utan koll sa att detta var Klarabiografen men glömde att hälsa oss välkomna till festivalen. Efter lite om och men lyckades hon (nästan) uttala filmens titel. En mobiltelefon ringde under filmen och bredvid mig satt en sån där ”smart” skrattare som minsann skulle visa att han förstod filmens humor. Men allt som allt var det en bra visning att starta festivalen med! 🙂

%d bloggare gillar detta: