Rammstein in Amerika (2015)

Jag snöade tydligen in på musikdokumentärer under en period. Rammstein in Amerika är en film om den tyska brutalgruppen Rammstein och deras erfarenheter av USA och hur det var att försöka slå igenom där. Jag tror jag hörde talas om Rammstein första gången i samband med att jag såg Lilja 4-ever (nej, jag snappade aldrig upp att Rammsteins låtar var med i Lost Highway) där deras låt ”Mein Herz brennt” ingår i soundtracket. Jag blev helt betagen av den låten när jag såg filmen. Den var brutal men samtidigt vacker och med en sorglig ton. Dokumentären är helt ok men inget speciellt. Vi får se klipp från bandets karriär och hyllande talking heads, kanske lite väl hyllande för att vara intressant. Det intressanta är bandets upplevelse av 11 september och dess efterdyningar och vad som händer när Rammsteins frisinnade, och för amerikaner chockerande, scenshow leder till att sångaren Till och keyboardisten Flake blir arresterade för ”otukt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Villebråd (2017)

Villebråd verkade vara en typ av film som jag borde gilla, i alla fall på ytan och speciellt när man läser filmens synopsis.

En del av Malmö Filmdagar är att välja ut vilka filmer man ska se. Jag själv börjar med att gå igenom programmet och läsa distributörens beskrivning av handlingen. Det är en konst det där att med några korta rader sälja in en film. Det är även en konst av se förbi dessa rader och inte låta sig luras.

Det påminner mig förresten om när man läser igenom programmet för Stockholm Filmfestival, som för övrigt börjar närma sig med stormsteg nu när höstmörkret sänker sig över oss. De är roliga att läsa de där korta synopsisarna (ja, det heter så i plural).

I beskrivningen av Villebråd läser jag bl a ”Villebråd är Oscarsnominerade Agnieszka Hollands återkomst till hemlandet Polen efter en framgångsrik tid som regissör för serier som House of Cards och The Killing. Filmen har av kritiker jämförts med mordmysterier som Twin Peaks och Fargo.

Hoppla! Nej, men den hamnar ju förstås på listan.

Villebård visade sig vara en snygg film och den hade en lagom mystisk handling som kretsade kring ett antal mordfall i skogarna utanför ett polsk samhälle. Påminner den om Twin Peaks? Nej, den har inte alls samma mysiga, otäcka, varma och blöta känsla.

I fokus är en gammal engelsklärarinna som bor tillsammans med sina två hundar ute på landet. När hundarna en dag försvinner spårlöst tar hon med sig hela skolklassen ut i de mörka skogarna för att gå skallgång. (Några av föräldrarna klagar efteråt.) Men några hundar hittar de inte. Senare hittas istället människor som vad det verkar blivit dödade av djur. Hur hänger allt ihop är väl frågan som ska få sitt svar.

Nja, det här var tyvärr inte speciellt engagerande. Jag kom aldrig in i handlingen. Jag lärde egentligen aldrig känna några av rollfigurerna, inte ens lärarinnan som ju är med väldigt mycket. Hon var en ganska mysig kvinna, lite barnslig men med en stark vilja. Men jag förstod nog aldrig henne.

Det fanns en massa andra bifigurerna som jag inte ens förstod vilka det var. Det fanns nån granne med stor näsa som verkade vara förtjust i lärarinnan. Det fanns en ung kvinna som jobbade i en klädbutik som verkade vara ihop med en ond man som hade nån sorts djurfarm i en betongbunker. Det dök upp en insektsforskare som lärarinnan blev ihop med vilket gjorde grannen svartsjuk. Eller? Då blev filmen plötsligt en sorts fars eller mustig komedi eller nåt.

Nej, filmen är för spretig, för otajt. Jag kände inte att det fanns några stakes. Jag antar att det var meningen man skulle ”heja på” lärarinnan, men jag vet inte, jag hejade inte på nån.

Att jag inte hängde med i handlingen kan ha berott på att jag var väldigt trött när jag såg filmen. Jag hamnade ibland i ett tillstånd där jag inte visste om jag drömde eller tittade på film. Eller så var det filmen som gjorde mig trött. Oavsett så funkade den inte. Berodde det på att den var gjord i en polsk stil som jag inte förstod eller var van vid?

Jag försöker sätta fingret på vad det var som inte funkade men jag känner att det är svårt. Så det kanske är lika bra att sluta och konstatera att detta inte var nån höjdare. Men ändå inte värdelös.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVillebråd har premiär idag fredag och den kan nog vara värd att se på bio för det snygga fotot. Sen om man kommer gilla filmens stil det vet jag inget om. Det är ju personlig smak det handlar om.

Andra som tycker till om Villebråd: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är den värd att hälla upp en sexa Żubrówka och skåla för?

Coherence (2013)

Coherence. Hmm, en ganska dålig titel. Den säger ju ingenting. Jag antar att det ska låta lite skumt och mystiskt kanske. Men för mig låter det mer som en film om mobbade pojkar på en internatskola, och inte som den sf-mysterie-film det är.

Coherence är ett mysteriekammarspel som hämtar drag från filmer som Primer, Melancholia, Sliding Doors, The Thing och Invasion of the Body Snatchers. Det låter ju kanon, och inledningsvis gillar jag den en hel del.

En grupp vänner som inte sett varandra på länge träffas för en middag ihop. Under kvällen passerar en komet jorden och märkliga saker börjar hända, och det är ju alltid intressant att försöka klura ut vad som egentligen händer. Rent temamässigt tar filmen upp ämnen som Internet, mobil-beroende och hur människor beter sig i extrema situationer.

För att en sån här lågbudgetrulle ska bli riktigt bra behövs dock ett bra manus och bra skådisar som kan dra in oss tittare i filmen. Jag tycker tyvärr det saknas. Ett problem är att det känns som att det är ett gäng främlingar som möts för första gången snarare än att det skulle vara frågan om gamla vänner. Dessutom tyckte jag mot slutet att det mest blev en massa prat hit och dit och att rollfigurerna kändes ganska jobbiga och irriterande.

Sen är det som att filmen känns lite för liten. Kanske är det orättvist att peka på det då det är en film med en liten budget inspelad på en enda plats. Men det går inte att komma ifrån att det ibland kändes som att jag kunde behöva en paus i form av ett miljöombyte.

Slutligen så var en av mina första insikter: ”Vänta, vad?! Är det där Xander från Buffy?!”. Jajamän, allas vår Xander är en av gästerna på middagen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stargate (1994)

Stargate SG-1 var en sån där tv-serie som jag såg på vardagkvällar (på Kanal 5 var det säkert) precis när jag kommit hem från jobbet, på den tiden man faktiskt såg tv live. Det var en perfekt blandning av sf, fantasy, action och äventyr och med precis lagom gnabb mellan huvudpersonerna.

Handlingen går i korthet ut på att man på jorden, i Egypten på tidigt 1900-tal, hittar en uråldrig cirkelformat konstruktion. Det visar sig vara en portal som, om den ”programmeras” rätt (vilket sker i nutid), kan transportera föremål och människor via maskhål till andra planeter i vårt universum.

Fram till för ett tag sen hade jag aldrig sett originalfilmen som serien faktiskt bygger på. Det var uppenbart att det behövde åtgärdas, så när filmen dök upp på Netflix var det inte mycket att tveka över.

Jag kan säga direkt att tv-serien slår filmen på fingrarna i de flesta avseendena. Filmen kom alltså 1994 och serien startade 1997 men ingen av skådisarna från originalet är med i serien, och lika bra var det. Fast nu ska jag inte skylla allt på skådisarna. I filmen har man liksom en chans att hitta rätt när det gäller hur rollfigurerna ska utformas. I en serie har man oftast några säsonger.

De två huvudfigurerna (i både filmen och serien) är militären överste Jack O’Neill och arkeologen (tillika språkgeniet) Dr Daniel Jackson. Jag kan bara konstatera att serien har fått till sina rollfigurer så mycket bättre. Här har man hittat rätt ton. I filmen är översten en totalt sinnesslö militärrobot som verkar vara drogad och hjärntvättad. Kurt Russell får inte till det alls. Då är MacGyver himself, alltså Richard Dean Anderson, så mycket bättre i serien med lite mer glimt i ögat och vett i skallen.

Likaså är James Spader som Dr Jackson överdriven åt andra hållet i filmen. Han är för mycket av en mjukis och bjuder utomjordingar på Snickers när O’Neills soldater siktar med sina vapen. Det blir mer fånigt än bra berättat. I serien spelas Jackson av okände Michael Shanks och han känns mer jordnära (även när de är på uppdrag på andra planeter).

Det som nästan räddar filmen är en svenska. Nämligen lady Viveca Lindfors som spelar den vetenskapliga chefen för det topphemliga Stargate-projektet. Hon är svinbra, på ren svenska, och spelar skjortan av alla sina medspelare på en härlig Ingrid Bergman-engelska. Dessutom är hon en vacker kvinna, helt utan spår av nån plastikkirurgi. När Lindfors bjuder på en mänsklig karaktär med vackra tårar mitt bland all fantasy och sf så vet Spader inte vad han ska göra och ser mest ut som en hundvalp. Kudos till Viveca Lindfors, en vad det verkar underskattad regissör och skådis. Jag ska se till att se några av hennes filmer.

En detalj som jag la märke till och som känns logisk när jag nu läser på om filmen i efterhand var att skurken, ”solguden” Ra, kändes androgyn på ett skönt sätt. Jag var ganska säker på att det var en man som spelade rollen men här fanns en tydlig kvinnlighet och kvinnliga drag. Ra spelades av Jaye Davidson. Ringer det ingen klocka? Då kan jag berätta att Davidson även spelade spelade Dil i Neil Jordans The Crying Game.

Filmen Stargate börjar som en arkeologi-sf-rulle för att mot slutet gå mer åt fantasyhållet. Det är en ganska ostig film som funkar som slötittsunderhållning och den stora behållningen är Viveca Lindfors.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

42 (2013)

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Circle (2015)

Ni har hört Niemöllers dikt Först kom de…? Den om hur nazisterna hämtade icke önskvärda människor och hur diktens jag inte höjde sin röst i protest, och sen när de kom för att hämta honom själv så fanns det ingen kvar som kunde protestera. Circle är ett klumpigt och övertydligt försök att filmatisera dikten. Ja, det är i alla fall min tolkning. En grupp människor vaknar upp i ett rum och finner sig stående i en stor cirkel. En efter en dödas de av en energistråle. Efter ett tag inser de att de själva kan rösta på vem som ska dö. Hmm, vilka ska vi välja? Gamla, unga, de med cancer, de utan barn, invandrare, de med fel politisk syn? Ja, vi får hela brädet. Precis när jag saknar gays… så tar man givetvis upp det. Check. Jag förstår inte poängen med filmen, förutom den uppenbara att fördomar är fel och att vi alla har dem. Mysteriet i filmen hindrar ändå bottenbetyg. Men läs dikten igen istället. Eller se Cube!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Anomalisa (2015)

Ett litet (och kanske ett generellt problem med dockfilmer) är att alla ansiktsuttryck i Anomalisa är exakt lika hela tiden. Filmmakarna får liksom välja om det ska vara ett glatt, neutralt eller ilsket ansikte. Här ser huvudpersonen, och alla andra, otroligt uttråkade ut. Filmen är aningen för dyster för min smak. Den påminner lite om Synecdoche, New York i sin dysterhet. Det blir för långsamt, för apatiskt. Handlingen känns bisarr men inte på det där vanliga sköna Charlie Kaufman-sättet. Det känns som att jag har sett det förut eller åminstone versioner av samma idé. Alla pratar likadant och ser likadana ut för huvudpersonen. Alla är lika och han är deprimerad. Jag tycker inte handlingen leder nån vart. Det finns ingen riktig dynamik här. Och den omtalade sexscenen? Hmm, inget speciellt med den. Men lite pinsam och gullig var den väl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Big Short (2015)

The Big Short handlar om en grupp finansmän som tjänade storkovan på att folk inte klarade av att betala tillbaka sina bolån i finanskrisens USA. Filmen är dokumentär i sin stil och sägs även vara en komedi. En ganska svart i såna fall. Jag försökte hänga med i de ekonomiska termerna men jag får erkänna att jag inte förstod fullt ut. I filmen säger Christian Bales rollfigur t ex ”I want to short the housing market”. Ok? Nu har jag läst på lite mer och har greppat det här med short, long, credit swaps etc. Men finansmarknaden är verkligen inte min grej. Det är liksom luftslott i luftslott. Man säljer nåt man inte har och sen köper man tillbaka det till ett lägre pris och så har man tjänat pengar. Jag uppskattar vad filmen försöker göra men jag har svårt att bli indragen, investerad (ehe). Det är för mycket snack och för lite känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sunshine (2007)

I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror Sunshine är en ganska uppskattad film. Själv tyckte jag inte den var så strålande. Texten skrevs i maj 2007.

Solen håller på att slockna. Ett rymdskepp med etniskt mixad besättning skickas för att nuka solen till liv igen, sju år efter det första försöket som misslyckades. 28 dagar senare som ju är en sorts sci fi-skräckis tyckte jag var helt ok. Här har Danny Boyle gjort – eller snarare borde ha gjort – en ren sci fi-thriller. Nu verkar det som att han (min kommentar: eller om vi ska skylla på manuset av geniet Alex Garland?) inte kunde låta bli att blanda in skräck mot slutet vilket blir filmens fall. Fram tills dess ligger filmen på en stabil trea. Det är snyggt, tajt stämning, hyfsade skådisinsatser (där Cillian Murphy skiner mest). Dock gick det inflation i snygga mäktiga klipp med rymdskeppet som sveper förbi framför kameran. Sen var det lite tråkigt med det vanliga upplägget där en efter en av besättningen går åt. Och sen slutet då… haha, ja, det blev nästan lite kalkon där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flickan på bron (1999)

Patrice Leconte är namnet på en fransk regissör som bl a har gjort två halvdana filmer som jag av nån anledning har sett. Eller ja, anledningen är nog att jag såg filmerna på den tiden som jag var och varannan dag sprang på Sture och såg på franska snackfilmer eller kollade in arty-farty-filmerna som SVT:s Filmklubben visade. Den ena filmen, Änkan från Saint-Pierre, har jag redan publicerat en text om. Den andra är Flickan på bron (La fille sur le pont) och den handlar det om idag. En sak som binder samman filmerna är skådisen Daniel Auteuil som jag gillade mycket under mitten av 00-talet. Texten skrevs i oktober 2005.

Vanessa Paradis spelar en ung tjej som lever ett kaotiskt liv där hon ständigt och jämnt blir utnyttjad. En kväll står hon på en bro i Paris redo att hoppa i vattnet för att ta sitt liv. Hon räddas dock av en knivkastare spelad av Daniel Auteuil som tycker hon istället ska bli hans cirkuspartner; om hon nu är trött på livet så har hon ju inget att förlora liksom. När de slår sin påsar ihop verkar det som om lyckan vänder för de båda.

Eftersom Daniel Auteuil är en av mina favvoskådisar (han är bl a grymt bra i Motståndaren) hade jag en del förväntningar på den här rullen. Det visade sig dock inte vara min typ av film. Jag blev aldrig gripen av historien som jag tyckte kändes tillgjord och… överdramatisk (i brist på mer träffande ord). Det snackas en hel del men jag tyckte det var en konstlad dialog med en massa floskler. Båda huvudrollsinnehavarna gör väl egentligen väl godkända insatser men, som sagt, det är själva historien som inte funkar tycker jag.

Hmmm, ibland är det svårt att komma på nåt att skriva när det handlar om en film som inte gjorde nåt större intryck, en film som man varken hatade eller gillade riktigt mycket. Det här är en sån film. Handlingen kändes helt enkelt tråkig och ointressant. Varför? Ja, jag vet inte, jag kunde kanske inte identifiera mig med karaktärerna. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt, nåt som jag aldrig sett i en film tidigare (vad jag minns just nu i alla fall). När Paradis och Auteuil är skilda åt ett tag under filmen så pratar de ändå med varandra, trots att de är i olika städer, i en sorts inre fjärrdialog (min kommentar: magisk realism?). Sen var fotot stilfullt snyggt i svartvitt. Well, thats about it folks, det blir en tvåa till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: