Anomalisa (2015)

Ett litet (och kanske ett generellt problem med dockfilmer) är att alla ansiktsuttryck i Anomalisa är exakt lika hela tiden. Filmmakarna får liksom välja om det ska vara ett glatt, neutralt eller ilsket ansikte. Här ser huvudpersonen, och alla andra, otroligt uttråkade ut. Filmen är aningen för dyster för min smak. Den påminner lite om Synecdoche, New York i sin dysterhet. Det blir för långsamt, för apatiskt. Handlingen känns bisarr men inte på det där vanliga sköna Charlie Kaufman-sättet. Det känns som att jag har sett det förut eller åminstone versioner av samma idé. Alla pratar likadant och ser likadana ut för huvudpersonen. Alla är lika och han är deprimerad. Jag tycker inte handlingen leder nån vart. Det finns ingen riktig dynamik här. Och den omtalade sexscenen? Hmm, inget speciellt med den. Men lite pinsam och gullig var den väl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Big Short (2015)

The Big Short handlar om en grupp finansmän som tjänade storkovan på att folk inte klarade av att betala tillbaka sina bolån i finanskrisens USA. Filmen är dokumentär i sin stil och sägs även vara en komedi. En ganska svart i såna fall. Jag försökte hänga med i de ekonomiska termerna men jag får erkänna att jag inte förstod fullt ut. I filmen säger Christian Bales rollfigur t ex ”I want to short the housing market”. Ok? Nu har jag läst på lite mer och har greppat det här med short, long, credit swaps etc. Men finansmarknaden är verkligen inte min grej. Det är liksom luftslott i luftslott. Man säljer nåt man inte har och sen köper man tillbaka det till ett lägre pris och så har man tjänat pengar. Jag uppskattar vad filmen försöker göra men jag har svårt att bli indragen, investerad (ehe). Det är för mycket snack och för lite känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sunshine (2007)

I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror Sunshine är en ganska uppskattad film. Själv tyckte jag inte den var så strålande. Texten skrevs i maj 2007.

Solen håller på att slockna. Ett rymdskepp med etniskt mixad besättning skickas för att nuka solen till liv igen, sju år efter det första försöket som misslyckades. 28 dagar senare som ju är en sorts sci fi-skräckis tyckte jag var helt ok. Här har Danny Boyle gjort – eller snarare borde ha gjort – en ren sci fi-thriller. Nu verkar det som att han (min kommentar: eller om vi ska skylla på manuset av geniet Alex Garland?) inte kunde låta bli att blanda in skräck mot slutet vilket blir filmens fall. Fram tills dess ligger filmen på en stabil trea. Det är snyggt, tajt stämning, hyfsade skådisinsatser (där Cillian Murphy skiner mest). Dock gick det inflation i snygga mäktiga klipp med rymdskeppet som sveper förbi framför kameran. Sen var det lite tråkigt med det vanliga upplägget där en efter en av besättningen går åt. Och sen slutet då… haha, ja, det blev nästan lite kalkon där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flickan på bron (1999)

Patrice Leconte är namnet på en fransk regissör som bl a har gjort två halvdana filmer som jag av nån anledning har sett. Eller ja, anledningen är nog att jag såg filmerna på den tiden som jag var och varannan dag sprang på Sture och såg på franska snackfilmer eller kollade in arty-farty-filmerna som SVT:s Filmklubben visade. Den ena filmen, Änkan från Saint-Pierre, har jag redan publicerat en text om. Den andra är Flickan på bron (La fille sur le pont) och den handlar det om idag. En sak som binder samman filmerna är skådisen Daniel Auteuil som jag gillade mycket under mitten av 00-talet. Texten skrevs i oktober 2005.

Vanessa Paradis spelar en ung tjej som lever ett kaotiskt liv där hon ständigt och jämnt blir utnyttjad. En kväll står hon på en bro i Paris redo att hoppa i vattnet för att ta sitt liv. Hon räddas dock av en knivkastare spelad av Daniel Auteuil som tycker hon istället ska bli hans cirkuspartner; om hon nu är trött på livet så har hon ju inget att förlora liksom. När de slår sin påsar ihop verkar det som om lyckan vänder för de båda.

Eftersom Daniel Auteuil är en av mina favvoskådisar (han är bl a grymt bra i Motståndaren) hade jag en del förväntningar på den här rullen. Det visade sig dock inte vara min typ av film. Jag blev aldrig gripen av historien som jag tyckte kändes tillgjord och… överdramatisk (i brist på mer träffande ord). Det snackas en hel del men jag tyckte det var en konstlad dialog med en massa floskler. Båda huvudrollsinnehavarna gör väl egentligen väl godkända insatser men, som sagt, det är själva historien som inte funkar tycker jag.

Hmmm, ibland är det svårt att komma på nåt att skriva när det handlar om en film som inte gjorde nåt större intryck, en film som man varken hatade eller gillade riktigt mycket. Det här är en sån film. Handlingen kändes helt enkelt tråkig och ointressant. Varför? Ja, jag vet inte, jag kunde kanske inte identifiera mig med karaktärerna. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt, nåt som jag aldrig sett i en film tidigare (vad jag minns just nu i alla fall). När Paradis och Auteuil är skilda åt ett tag under filmen så pratar de ändå med varandra, trots att de är i olika städer, i en sorts inre fjärrdialog (min kommentar: magisk realism?). Sen var fotot stilfullt snyggt i svartvitt. Well, thats about it folks, det blir en tvåa till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Focus (2001)

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Alien: Covenant (2017)

Den första filmen i Prometheus-serien som kom 2012 gillade jag så pass mycket att jag gav den en fyra. Visst, den hade sina korkade rollfigurer men snyggheten, stämningen och kopplingarna till en annan film-franchise gjorde att den höjde sig över det mediokra. Den hade nåt speciellt och jag minns att det fanns väldigt mycket att diskutera efter att man sett den. I veckan var jag på bio och såg den nya filmen i serien tillsammans med Joel och Henke.

Vilken annan film-franchise undrar ni? Ja, Alien, givetvis. Men var inte Prometheus en film i just den serien av filmer? Jo, den sades vara en prequel men för mig så kändes det som en helt annan typ av film som slängde in en random koppling till Alien. Det var som Joel sa efter visningen i onsdags: Prometheus verkar ha kommit till på samma sätt som Die Hard 3. Ett manus som inte alls var en Die Hard-film döps om och kallas Die Hard 3. Manuset till Prometheus känns inte alls som en Alien-film. Prometheus var mestadels en filosofisk fantasyrymdfilm om letandet efter människans ursprung. Sen har filmmakarna valt att slänga in Alien i handlingen. Det skavde en del, i alla fall så här i efterhand. Ändå var jag barnsligt, motsägelsefullt, förtjust i alla referenser till Alien: det mystiska bågformade skeppet, The Space Jockey och en chestburster i slutet.

Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än en prequel till Alien. Referenser till Alien finns här, t.o.m. i större mängd, men de kändes tråkigare, liksom uppradade utan nån riktig poäng. Michael Fassbenders android David (eller om det var Walter?) kallar xenomorfen för ”a perfect organism”. Vi får ett antal bröst/rygg/mun-sprängare. Vi hör spänningspianot från Alien. Vi får samma typsnitt och sakta framträdande av filmens titel under förtexterna. Vi får ägg och ansiktskramare. Inget som direkt tillför nåt till Alien-universumet utan mer av samma scener som vi redan sett.

För mig var magin borta. I Prometheus fanns den kvar, kanske eftersom referenserna där inte kändes så intryckta bara för sakens skull utan gav mer information.

Samtidigt som Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än som en Alien-film så är den ändå betydligt enklare och rakt på sak än Prometheus. Manus är tajtare, rollfigurerna beter sig inte alla som korkhattar. På många sätt är det en bättre film, men sammantaget så känns den tråkigare. Jag såg jag den och sen var det bra med det. Efter Prometheus ville jag snacka av mig.

Michael Fassbender är strålande i sina två androidroller. Jag älskar hur han gör sina två konstgjorda människor med en subtil men tydlig skillnad i ton. David är en tidigare prototyp som fått mer känsloliv i sin programmering. Walter är en nyare modell där man dragit ner på känslorna i koden och gjort androiden lite kallare. Fassbender gestaltar skillnaden på ett mycket skickligt sätt. Det är nästan så jag höjer betyget bara för Fassbender. Det är som att han att utvecklat sin android i Prometheus vidare genom att ta hjälp av en av de bästa androidgestaltare som vi sett på film, Alicia Vikander. Speciellt under inledningsscenen drog jag paralleller mellan Ava och David, deras karaktärsdrag och sätt att röra sig.

Nykomlingen (för mig) Katherine Waterston var bra. Hon har ett lite annorlunda utseende, ingen klassisk skönhet, vilket känns fräscht. Hon påminde lite om Jennifer Jason Leigh i Single White Female med sin kortklippta frisyr.

(Det visar sig att Waterston inte var nån nykomling för mig då jag har sett henne bl a i Inherent Vice och Fantastic Beasts and Where to Find Them.)

Billy Crudup spelar Oram, en besättningsmedlem som får ta över som kapten på skeppet Covenant. Oram är osäker, har ingen pondus och resten av besättningen litar inte honom. Han känns vek. Här far mina tankar direkt till löjtnanten Gorman i Aliens.

En lustig detalj är att alla i besättningen är par, man och fru, gifta med varandra. Jag får tyvärr ingen känsla för detta och vet inte vem som är ihop med vem, och då faller ju hela meningen med detta upplägg. Kanske är det så att de enligt manus ska agera på ett mer yrkesmässigt sätt när de är ”på jobbet”, men även då försvinner poängen.

Hmm, det är något svårbedömd film det här. Den är inte dålig, men den sticker inte ut på nåt sätt utan känns som vilken rymdskräckactionrulle som helst. Det blir en överdos av xenomorfer vilket gör att magin försvinner på ett sätt som den aldrig gjorde i Alien (men möjligen i Aliens).

Jag gillade slutet även om jag förstås förstod vilken android det egentligen var som skulle säga godnatt till våra överlevande hjältar. Jag undrar ju lite vart nästa film tar vägen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det har släppts två små bonusfilmer (The Crossing och Last Supper) som fungerar som prologer till huvudfilmen. Först en sorts brygga mellan Prometheus och Alien: Covenant med Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) på Ingenjörernas bågformade rymdskepp på väg mot deras hemplanet.

Sen har vi en nästan fem minuter lång scen där besättningen (inklusive kaptenen spelad av James Franco) på Covenant har en sista fest innan de ska sova i sina kryokammare. Den här scenen önskar jag hade varit med i filmen. Den etablerar rollfigurerna och deras relationer på ett helt annat sätt än filmen gjorde. Ja, filmen misslyckade helt med det i mina ögon. Bara denna lilla scen gjorde det bättre. Men den var inte med i filmen. Synd. Notera vad James Franco säger innan han går och lägger sig…

 

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus

Andra som tyckt till om Alien: Covenant:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmparadiset
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

Ju-on: The Grudge (2002)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det fjärde om Ju-on: The Grudge. Texten skrevs i september 2005 och jag konstaterar att inte all J-Horror var bra.

Nä, nä, nä, det här var ingen höjdare. Efter vad jag har förstått kan kanske denna film sägas vara del 3 i en serie skräckfilmer av samme regissör, Takashi Shimizu. De två första Ju-on-filmerna gjordes som tv/video-filmer och nu fick han (efter framgångarna för Ring-filmerna tro?) chansen att göra ”samma sak” på vita duken. Det blev tyvärr inte bra. Nu har jag inte sett de två första tv-filmerna i serien så jag kan bara bedöma denna biofilm (som jag i och för sig såg på dvd) men det känns faktiskt som en halvdålig remake där man upprepar ett koncept från tidigare filmer. Samma scener vevas om och om igen utan att det är riktigt läskigt. Den påminner lite om den dåliga skräckisen The Eye. Tyvärr, det här tyckte jag aldrig var läskigt eller bra på nåt sätt. Det enda som är bra är att japanskor är söta (i alla fall i den här filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Bad and the Beautiful (1952)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det första om The Bad and the Beautiful. Texten skrevs i september 2005. Hmm, det känns som att jag var snällare i betygsättningen på den tiden.

Mjaha, det här skulle vara en av de bästa filmerna som visar upp Hollywood från insidan, och det är mycket möjligt att den gör det, och det är mycket möjligt att det är en av de bästa i den ”genren”, men jag gillade den inte. Varför inte? Den berörde mig inte alls. Kirk Douglas & Co försöker spela skjortan/blusen av varandra men det blir aldrig komedi eller drama av det, tycker jag. Den ska visa på Hollywoods skoningslösa cynism och pengafixering men det känns ändå som lekis. Sen försöker regissören få det hela intressantare genom ett berättande som sker i lite omvänd tidsordning, men det funkar inte… här. Det blir bara en gimmick, enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: