Boyhood (2014)

Frisyren

Frisyren

Boyhood här var helt klart den film som jag hade hört mest om av de filmer jag såg under Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Även förra året var det en Richard Linklater-film som var den mest emotsedda. Då handlade Before Midnight, avslutningen (?) på Linklaters Before-trilogi.

Boyhood är ett episkt projekt som nog kommer (borde) gå till filmhistorien. Filmen började spelas in 2002 och därefter spelade man in scener med jämna mellanrum (typiskt ett år i taget) fram till 2013. Vi får följa Mason under hans uppväxt från sex års ålder fram till att han ska börja college. Mason (Ellar Coltrane) bor med sin syster (Lorelei Linklater) och mamma (Patricia Arquette). Pappan, som givetvis spelas av Linklater-älsklingen Ethan Hawke, är i inledningen frånvarande (i Alaska) men han dyker upp efter ett tag för att ”ta sitt ansvar som far”. Mamma Arquette är kvinna som inte får till med karlar. Efter herr Hawke avverkar hon två andra män som till en början ser ut att vara trevliga (well, typ) men som det går dåligt med i slutändan. Allt tumult leder till att Mason och hans familj får flytta en hel del.

Men livet rullar på…

Boyhood är en både episk och enkel historia om livet. Det går upp, det går ner, men det behöver inte alltid vara som en supercool berg-och-dal-bana. Framförallt går lite framåt och det är just detta som vi får se gestaltat på ett magiskt sätt i filmen. Det är allra tydligast (förstås) med barnskådisarna Coltrane och Linklaters dotter Lorelei. Vi får se några scener, jag vet inte, kanske under en kvart, när de är sex, sju år. Efter ett tag har något hänt. De ser lite äldre ut. Inte mycket men lite. Det är en gradvis förändring. Om du tittar på hur Mason ser ut i filmens första scen jämför med hur han ser ut i den sista så är det givetvis en stor skillnad. Det är två olika personer. Men när vi ser filmen är det samma person vi får se växa… gradvis. Japp, magiskt.

Varför ger jag inte filmen högsta betyg? Varför bara en stark trea? Hur tänker jag? Jag skriver ju att det är magiskt! Ja, jag vet inte. Det kanske är lite som David Chen sa i Slashfilmcast om Boyhood. Han jämförde Boyhood med en hypotetisk film om en bestigning av Mount Everest. Att bestiga jordens högsta berg är en i sig episk prestation men det gör inte nödvändigtvis filmen om bergsbestigningsäventyret till en episk film. På samma sätt tycker jag ”projektet” Boyhood är ett episkt projekt och den resulterande filmen är riktigt bra men inte en 5/5-film. Tycker jag då.

Jag tycker Mason är en ganska blek figur. Jag känner inget under ytan. Vad är han för typ av person? Jag tycker han är litet undanglidande. Jag kan inte riktigt förklara det. Samtidigt är den där känslan av vardaglighet det som gör filmen speciell. Just jag som filmtittare verkar ändå kräva något mer. Jag har märkt det när det gäller t ex Linklaters filmer. Jag gillar dem men jag hyllar dem nog inte som andra gör.

Bästa scenen är med mamma Arquette då Mason ska köra iväg till college… Sorglinostalgisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallBoyhood har biopremiär nu på fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan kan ni säkert hitta några förbehållslösa hyllningsrecensioner:

The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

25 Responses to Boyhood (2014)

  1. Pingback: BOYHOOD

  2. Steffo skriver:

    Intressant betyg. Men jag tror jag förstår vad du menar. Kanske.
    Hur som helst verkar det vara en film som ytterst få har svårt att värja sig emot. Alla verkar ganska lätt kunna ta till sig feelingen som filmen verkar utstråla.
    Den här får man ju ta sig ett kik på såklart.🙂

    • Jojjenito skriver:

      Jag veeeet. Jag förstår knappt själv. Jag var väldigt imponerad av filmen och hade en mysig stund men nånting saknades för att jag skulle få den där totala wow-upplevelsen, och så har det varit med många andra av Linklaters filmer. Det är något med den pratiga stilen som inte riktigt går hem. Kanske är det för vardagligt och äkta, och kanske jag är funtad så att jag vill ha något mer tillspetsat, spektakulärt när jag ser på film.

      I slutändan är Boyhood en bra, väldigt bra, film men jag går på känslan jag hade under och efter visningen och då blir det 3,5/5, vilket är ett bra betyg. Jag tror att om jag ser om den så får den nog en fyra och då är ju plötsligt alla (inklusive Henke) nästan nöjda med betyget trots att det bara skiljer en halv poäng.

  3. Henke skriver:

    Surgubbe! Välkommen till det avtrubbade och cyniska landet Jojjenito?

    Jag förstår inte riktigt varför du känner som du gör. Du tycker den är magisk men du blir inte berörd. Du tycker att den (borde) gå till filmhistorien, men du tycker också att huvudpersonen är ganska blek.

    Magkänslan är svår att hantera för Hjärnan ibland!🙂

    Har inte lyssnat på slashfilmcast-avsnittet men… Saknas det inte en del i din text? Liknelsen känns otydlig och inkomplett. Vilken film? Film om Mount Everest? Eller Boyhood?

    • Jojjenito skriver:

      Jag ber dig först notera att det bara är ett halvt snäpp från 4/5.😉 Men eftersom jag visste att 3,5/5 skulle betraktas som ett otroligt lågt betyg så blir det lätt att man i texten försöker beskriva varför man ger detta ”orättvisa” betyg, och då tror jag texten framstår som mer gnällig än jag själv egentligen är.

      Det som var magiskt var just den gradvisa förändring hos huvudpersonerna.

      Den här gången var det hjärnan som ville gilla mer men magen sa 3,5/5.

      Har uppdaterat texten om liknelsen. Förstår vad jag är ute efter nu?

      • Henke skriver:

        Tack för uppdateringen. nu förstår jag liknelsen perfekt. Du hade bara kunnat hänvisa till filmen vi såg i Malmö förra året, The climb eller vad den nu hette…

        Du ska med rätta skita fullständigt i vad jag tycker om dina betyg, och det gör du också, men jag hoppas att det är ok för mig att vara frågande och undrande om hur och varför du tycker, de gånger dina betyg verkar konstiga eller till och med orimliga…?🙂

  4. Carl skriver:

    Jag känner exakt likadant. Som när man ser gamla mästerverk och imponeras av deras existens men utan att direkt bli berörd. Jag föreställer mig att många hade den känslan förra året när de såg Gravity.

    • Jojjenito skriver:

      Du känner exakt likadant? För Boyhood menar du då? Om du har nån text om filmen så skulle jag gärna läsa den!

      • Carl skriver:

        Ja, jag känner likadant för Boyhood. Att det är mer intressant filmhistoriskt än innehållsmässigt. Det känns inte som att Linklater har något att säga utan bara ville göra ett proof-of-concept.

        Jag krafsade ned mina första tankar på Letterboxd: http://boxd.it/3Ml7Z

    • Henke skriver:

      Det där har jag råkat ut för många gånger under projektet decennier. Ger oftast en känsla av besvikelse och förvåning…

      • Jojjenito skriver:

        Jag tror faktiskt mina förväntningar på Boyhood och att jag hade hört lite för mycket om den innan jag såg den spelade in en aning. Om jag bara satt mig ner utan att veta NÅNTING så hade jag förmodligen blivit totalt blown away.🙂

  5. Sofia skriver:

    Instämmer lite nu och desto mer imorgon😉

    • Jojjenito skriver:

      Ser vi fram emot.🙂

      • Sofia skriver:

        Ja, som sagt vi tycker ju väldigt lika. Bara att jag var liten anings generösare med betyget. Däremot kan jag inte känna att jag störde mig på att vi inte fick veta så mycket om karaktären Mason Jr, något jag annars lätt hakar upp mig på. Kanske alla händelserna upptog min uppmärksamhet?

        • Jojjenito skriver:

          Egentligen behövde jag inte veta så mycket om Mason. Det handlade mer om att jag kände att det nästan inte fanns nåt att veta heller. Det händer ju att en rollfigur är spännande och liksom magnetisk utan att man vet speciellt mycket förutom det man ser hända. Här var det nästan tvärtom. Vi visste ganska mycket (hur han bodde, om hans familj, osv) men jag vet inte. Och så tyckte jag att han rörde sig som en sömngångare.😉

  6. Pingback: Boyhood (2014) | Rörliga bilder och tryckta ord

  7. Movies - Noir skriver:

    Var och såg den i måndags och jag slås av hur lika vi ser på filmen. Det är en episk film och det är verkligen häftigt att man fått till det och att få se inte bara barnen, men även Hawke och inte minst Arquette ”växa” upp. Men jag håller med dig, får inte heller den där wow-känslan av vare sig Mason eller manuset. Det är lite för vardagligt och jag tyckte filmen blev lite slarvig och enkel längre fram.

    Så här skriver jag idag om Boyhood.

    • Jojjenito skriver:

      Ja, du är en av få (som jag känner till, Har du inte sett den?-Carl är en till) som inte ger den en fyra eller mer. Som jag skrev så är det väl projektet som är episkt snarare än filmen kanske.

      Alltså om man sett den utan att veta NÅNTING om filmen så hade man ju blivit fullkomligt bortblåst förmodligen och då hade det nog garanterat blivit en fyra från min sida. Som det var nu så hade man hört det snackas om den under ganska lång tid och då försvinner lite av spänningen och den där wow-känslan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: