10 i topp: Filmer 2018

Ganska länge under 2018 så kände jag att året kanske inte var så rackarns bra filmmässigt. Visst såg jag bra filmer, t.o.m. fantastiska filmer, men jag tyckte ändå att jag hade lite svårt att bli så där riktigt exalterad över en film. Det fanns förstås undantag och 5/5-filmer, som t ex min etta på den lista det handlar om idag. Men ändå: känslan var att 2018 var betydligt svagare än tidigare år. Frågan jag ställde mig var om det var mig eller filmerna det var fel på. Hade jag överdoserat, blivit avdomnad, så att inget längre bet på mig. Svaret på min fråga var att det varken var fel på filmerna eller på mig. Under slutdelen av 2018 och inledningen på 2019 så började jag nämligen beta av de där filmerna som det hade pratats om men som jag hade missat, och då dök de upp, filmerna som stack ut och som fick mig att känna den där upphetsningen igen. Skönt. Puh.

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-21-lista eftersom jag inleder med mina elva bubblare, och 21 är ju som alla vet oslagbart. Som vanligt kände jag att det allra svåraste var att bestämma vilken film som skulle knipa den där tiondeplatsen och vilken som skulle hamna på elvan och därmed titta in från utsidan på hur mysigt topp-10-filmerna har det med fina bilder, längre texter och allt.

Håll till godo!

21. Bird Box – Oväntad bra apokalyps-film från Netflix där Sandra Bullock blundar för skräcken.
20. Blaze – Min favorit från Stockholm Filmfestival i höstas mycket pga den härliga musiken.
19. If Beale Street Could Talk – Jag gav den högt betyg pga att den är så pass vacker som den är.
18. The Rider – En fin och poetisk skildring, med dokumentär känsla, om en hästviskare.
17. Mission: Impossible – Fallout – Tom Cruise flyger helikopter och bryter benet för vår skull.
16. Den skyldige – Den film som utspelade sig på andra sidan luren var ruggigt spännande.
15. Leave No Trace – Årets Captain Fantastic? Nja, inte riktigt men jag gillade den väldigt mycket.
14. Blindspotting – En uppfriskande och skarp skildring av livet för två kompisar i Oakland.
13. Aniara
– Svensk domedags-sf i form av en filmatisering av Harry Martinssons rymdepos.
12. Cold War – En vacker och komplicerad kärleksrelation i svartvitt av regissören till Ida.
11. First Man – Sååå nära att ta sig in på topp-10. Storslagen, nervig, personlig och sorgsen.

10. Eighth Grade
Eighth Grade
Jag vet inte riktigt varför jag väljer Eighth Grade som min nummer tio och därmed förvisar First Man till elfteplatsen men så blev det till slut. Jag velade fram och tillbaka. Jag gillar inte Eighth Grade lika mycket som The Edge of Seventeen men det är filmer som utspelar sig i samma miljöer och tar upp liknande problem. Att det är komikern Bo Burnham som både skrivit och regisserat Eighth Grade är häpnadsväckande.

9. Hold the Dark
Hold the Dark

Snöfilm är aldrig fel. Jeffrey Wright är aldrig fel. Jeremy Saulnier är aldrig fel. Krydda med vargar, ett mysterium, årets shootout, en hel deciliter flum och en psykopatisk Alexander Skarsgård och vi kan konstatera att Hold the Dark inte heller är fel. Det är inte Saulniers bästa film (det är Blue Ruin) men den platsar på topp-10.

8. Upgrade
Upgrade
Upgrade var en underbar och positiv överraskning för mig. Glöm allt det där snacket om att Logan Marshall-Green skulle vara nån Tom Hardy-light. I Upgrade är han strålande som ett förlamat offer som förvandlas till förbannad martial arts-hämnare när han får ett AI-chip inopererat i ryggmärgen. Upgrade > Venom!

7. Widows
Widows
Britten Steve McQueen är inte en filmskapare som jag springer benen av mig för att se hans nästa film. Han lockar inte. Hans filmer känns iskalla, och jag faktiskt bara sett en, 12 Years a Slave, och den var väl ok men jag kände en viss distans till det som skedde. Widows var för mig nåt helt annat. Den hade en livfullhet och humor som friskade upp. Historien är komplex och i fokus är staden Chicago och några av dess politiker/kriminella. Mina tankar gick osökt till favoritserien The Wire och det är gott betyg bara det.

6. Dogman
Dogman

På Twitter uttryckte jag mig så här om det här italienska crimedramat: ”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”. Japp, det är ett starkt och tragiskt drama om en figur vid namn Marcello som i en italiensk kuststad driver en hundsalong. Men vare sig han vill det eller ej så är han del av en kriminell värld och han hamnar i en rävsax. Jag kände stor empati med Marcello och filmen kände jag av både i magen under visningen och i huvudet efteråt.

5. Prospect
Prospect
Prospect är för mig årets största överraskning som jag mer eller mindre av en slump betade av precis innan årsbästalistan skulle spikas. Det är en lågbudget-sf-rulle om en far och en dotter som försöker tjäna ihop stålar genom att skörda nån form av kristallsvampar på en avlägsen måne. Jag blev helt tagen på sängen av filmen. Jag gillade det vardagliga, det skitiga och inbodda. Det förekommer ingen tradig exposition. Vi kastas in i handlingen direkt utan skyddsnät och filmen tog vändningar och visade sig ha lager som både överraskade och fascinerade mig.

4. Juliet, Naked
Juliet, Naked

Juliet, Naked är årets må-bra-film helt utan konkurrens. Mysigare än jag hade i salongen under visningen av Juliet, Naked är det svårt att ha. Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt och är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?”. Ja, vi gör nog det. Rose Byrne, Ethan Hawke och Chris O’Dowd är strålande och strålande castade.

3. Mandy
Mandy

Jag skrev att Prospect var årets överraskning och det stämmer nog även om Mandy är en stark kandidat till den titeln. Men medan Prospect kom från ingenstans så har det snackats en del om Mandy, och mitt intryck var att åsikterna gick isär. Mandy var en s.k. vattendelare. Jag blev fascinerad och helt indragen i filmen från första stund. Ljudspåret av det isländska musikgeniet Jóhann Jóhannsson (VIF) är perfekt. Så hypnotiskt och sorgligt på samma gång vilket är en rätt bra beskrivning av filmen. Jag älskade blandningen av alla galna saker.

2. First Reformed
First Reformed

Även i First Reformed var ljudspåret en starkt bidragande orsak till att filmen lyfte till oväntat höga höjder. I First Reformed är det den brittiske musikern Lustmord som står för fiolerna, ja, eller syntarna i alla fall. Musikgenren kallas dark ambient och har blivit min nya programmeringsmusik på jobbet. Att Paul Schrader skulle göra en film som hamnar tvåa på min topplista var mycket överraskande speciellt efter att jag toksågade hans Dog Eat Dog för några år sen. First Reformed är även den andra filmen med Ethan Hawke på listan. Jag har aldrig ogillat Hawke direkt men han har aldrig varit nån favorit. Det här är hans bästa roll nånsin i mina ögon, tyvärr totalt ignorerad av Oscarsjuryn.

1. Annihilation
Annihilation
Jag märker ett tema bland mina tre filmer som är överst på listan. Samtliga har ljudspår som jag älskade och det handlar om liknande elektroniska och hypnotiska ljudbilder. I Annihilation är det Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow som står för syntarna och försatte mig i trans. Under filmens sista kvart sitter jag på helspänn, på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystik. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

 

Filmer som återstår att se: Shoplifters, Burning, Suspiria, The House That Jack Built och Bad Times at the El Royale.

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2018 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Vad blir det för film?
Har du inte sett den?-Carl

10 i topp: Filmer 2017

Förra året hade jag en blåslampa i baken då det gällde att färdigställa min årsbästalista över 2016 års bästa filmer. En blåslampa i form av Shinypodden där jag var med och listade mina favoritfilmer från året som varit. När väl poddningen skulle spelas in gällde det ju att ha sett de filmer man ville se.

Den där blåslampan hade jag inte i år och det är nog en av anledningarna till att det hela har dragit ut på tiden. Fortfarande kände jag ju att jag ville se där filmerna som det pratades om. För ett tag sen tillkännagav jag ändå till slut på Twitter att jag var klar. Att jag hade dragit ett streck och nu hade sett de filmer jag ville se. Sen kunde jag ändå inte låta bli att fråga om nån verkligen brann för de filmer jag hade missat. Det var som att jag ändå inte riktigt ville vara klar. Efter de tips som kom in så bockade jag ytterligare två filmer – och det är jag glad för eftersom en av dessa tog sig in hela vägen på topp-10-listan.

Hur tyckte jag 2017 var som filmår rent generellt? Klart sämre än 2016 är min spontana känsla. Det har funnits många filmer som jag gillat men de där absoluta toppfilmerna har lyst med sin frånvaro. Jag har inte sett enda 5/5 från 2017! När jag går igenom filmerna från 2016 så hittar jag inte mindre än tre (!) 5/5-filmer. Kan det ha det göra att med att jag helt enkelt har sett färre filmer? Låt oss se. Sedda filmer från 2016: 83. Sedda från 2017: 79. Nej, ingen större skillnad.

En intressant sak jag dock noterar när jag nu går igenom mina olika betyg är att jag har gett betydligt fler 2017-filmer betyget 4/5. 22 st filmer från 2017 har fått 4/5 medan enbart 10 st 2016-filmer har fått det. Det är ju stor skillnad. Min teori är att 2017 nog är ett minst lika bra filmår t.o.m. för mig men att jag helt enkelt inte blivit berörd på det där speciella sättet man måste bli för att dela ut toppbetyget. Bredden finns ju helt klart för 2017 – ja, den är ju klart bättre än för 2016. Well, det beror ju på vad man värderar högst? Bredden eller topparna?

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-22-lista eftersom jag inleder med mina tolv bubblare. Håll till godo!

22. Kong: Skull Island – Förvånansvärt underhållande matinéäventyr med gigantisk Kong.
21. John Wick: Chapter Two – Bättre än ettan! Kvalitén på fajterna höjs ytterligare en nivå.
20. Spider-Man: Homecoming – Den klart mest underhållande MCU-filmen från förra året.
19. The Endless – En mystisk sf-rulle utan mysterium som snurrar runt i huvudet efter titten.
18. The Square – Inte bättre än Play men fylld med hjärngympa och förhöjda pinsamheter.
17. The Shape of Water – Ingen är bättre på att blanda magisk realism och sagor än del Toro.
16. God’s Own Country – Rörande och lerigt drama om en ung fårbonde som hittar sig själv.
15. Okja – Ok? Ja! Bong Joon-ho bjuder de vanliga tvära koreanska tonskiftena.
14. Molly’s Game – Dialogtung och spännande Aaron Sorkin-BOATS med bästa Jessica Chastain.
13. It Comes at Night – Oerhört tät och nervig skräckthriller som klår A Quiet Place.
12. Good Time – En natt i New York bjuder på en intensiv resa med oväntade vändningar.
11. The Florida Project – Sååå nära att ta sig in på topp-10 p.g.a. det magiska slutet.

10. Star Wars: The Last Jedi
Star Wars: The Last Jedi
Det här är den enda filmen på listan som jag har sett om. Vid omtitten hände det trevliga att jag uppskattade filmen mer än jag gjorde första gången, och då gillade jag ändå The Last Jedi när jag såg den på bio. Det som jag gillade (relationerna Rey-Luke och Rey-Ren, humorn, miljöerna, kaxigheten och viss mån respektlösheten mot tidigare filmer) gillade jag lika mycket andra gången. Det som kanske inte funkade (kasinoplaneten och Laura Dern) störde mig mindre, eller inte alls, andra gången. Den förtjänar därför en tiondeplats och kickar därmed ut The Florida Project från topp-10.

9. Brawl in Cell Block 99
Brawl in Cell Block 99

En årets stora överraskningar för mig. Jag hade tidigare hört talas om men inte sett regissören S. Craig Zahlers film Bone Tomahawk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av filmen med den härligt exploitationklingande titeln Brawl in Cell Block 99. Det blev en härlig resa. Vince Vaughn är stenhård som fängelsekunden Bradley med nävar av stål och ett hjärta av guld (well, kanske inte av guld men ett hjärta har han definitivt). Jag ser redan fram emot Zahlers kommande film med den (återigen) härliga titeln Dragged Across Concrete, och Bone Tomahawk står på ska-se-listan.

8. Phantom Thread
Phantom Thread
Paul Thomas Anderson har länge varit en stor favorit. I konkurrens med Denis Villeneuve är han min favoritregissör. Just idag får jag säga att Villeneuve tagit över förstaplatsen efter en serie ruggigt starka filmer. PTA:s senaste film för Phantom Thread var Inherent Vice och den gillade jag inte alls. Nu tycker jag dock han är tillbaka i superform. Filmen skildrar en maktkamp/kärlekslek mellan klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis i sin sista (?) film) och hans nya musa Alma (nykomlingen Vicki Krieps). Med i spelet finns även Reynolds granithårda syster, utmärkt spelad Lesley Manville. Det var en njutning att se filmen. Den är vacker, tar oväntade vändningar och är dessutom bitvis väldigt rolig. Välkommen tillbaka, PTA!

7. Mother!
Mother!
Det här var en av de filmer som jag såg allra sist. Ja, jag tror t.o.m. det var den sista jag såg innan jag satte samman min lista. Jag visste att folk hade pratat om den. Det skulle vara en sån där vattendelare och nåt man helt enkelt borde ha sett. Jag är jätteglad att jag såg den för jag gillade den nämligen väldigt mycket. Den är så speciell och udda att jag inte kunde låta bli att dras in i dess värld. Hur ska jag beskriva filmen? Ja, för mig känns det som en blandning av Polanskis Carnage, kanske en home invasion-skräckis, den outhärdliga Sauls son och nån av Roy Anderssons senare filmer. För mig var det jackpott. Det finns mycket att smälta. Jag har hört att det spekulerats i vad den egentligen handlar om. Vad är det den symboliserar? För mig var det uppenbart men det tar jag i min recension när jag väl skriver den.

6. Columbus
Columbus

Oj, det här var en sällsam film i regi av för mig okända och Seoul-födda Kogonada. Kanske är detta raka motsatsen mot Mother!. En film att vila i. En film att stilla betrakta. En film att inte bli rastlös över. Två för varandra okända personer spelade av John Cho och Haley Lu Richardson möts i Columbus, Indiana, och spenderar p.g.a. orsaker ett antal dagar tillsammans. Staden Columbus är precis som filmen en sällsam stad, fylld med modernistiska byggnader designade av bl a världsberömda (men för mig okända) finska arkitekter. Filmen är stiliserad, långsam, utstuderad och funkar perfekt för mig. Vad är det den lyckas med? Ja, att vara poetisk och fin utan att bli pretto.

5. Dunkirk
Dunkirk
Dunkirk blev en av årets bästa bioupplevelser. Filmen sågs i IMAX (Liemax) i Mall of Scandinavia i 2D. Just 2D:n tror jag var viktig. Att se denna intensiva rulle i 3D hade nog gjort mig yr i bollen. Som det var nu satt jag på helspänn i princip hela filmen utan att kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där! Ljudspåret är enormt. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor. Fotot av Hoyte Van Hoytema är så bra att det välförtjänt fick en Oscarsnominering. Slutligen så gav Tom Hardys sista glidflygande insats mig gåshud.

4. Blade Runner 2049
Blade Runner 2049

Om Dunkirk var en mäktig upplevelse att se på bio så var det kanske än maffigare att avnjuta Denis Villeneuves Blade Runner 2049. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är något utöver det vanliga. Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri. Harrison Ford är här bättre än i originalet. Men skådisarna i all ära, det som lyfter filmen det där lilla extra är dess scenografi, foto och ljudbild.

3. The Disaster Artist
The Disaster Artist

The Disaster Artist skulle visas under Stockholm Filmdagar och jag kände typ noll pepp. Det hela skulle ju bygga på The Room, de dåliga filmernas Citizen Kane. Jag har aldrig förstått nöjet med att se på usla filmer. Så dålig att den blir bra och underhållande? Nej. Så jag förstod liksom inte poängen med att göra en BOATS om skapandet av en usel film. Men jag tänkte att det kunde vara kul att faktiskt ha sett The Room bara för att. Så jag såg The Room och sen The Disaster Artist och det är jag väldigt glad för. Det var länge sen jag hade så här roligt i en biosalong. Ett tag var filmen faktiskt uppe och snuddade vid en femma. Jag skrattade läppen av mig. James Franco har fångat Tommy Wiseau perfekt. Så fort han öppnar munnen är det komiskt guld. En komedi som får mig att skratta på det här sättet och samtidigt har en hel del tänkvärda poänger ska premieras. Årets Toni Erdmann!

2. Logan
Logan

Logan var en film som sågs tidigt under året men den håller definitivt än. Den har inte släppt sitt grepp trots att jag inte sett om den. Logan är helt enkelt den bästa filmen med en superhjälte i huvudrollen som nånsin gjorts. För jag vet inte om jag vill kalla det för en superhjältefilm. Logan är sliten. Professor X är livsfarlig och gaggig. Världen är sliten och inga X-Men finns kvar. Men det finns hopp. Flickan Laura, strålande spelad av Dafne Keen, tillhör en ny generation x-människor. Filmen utvecklar sig till en rörande roadmovie där Laura, Logan och Xavier färdas mot sina egna och landets gränser. + blir x.

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var för mig ett mer eller mindre perfekt exempel på en filmfilm. Den är välskriven, välgjord och välspelad. Efter fem minuter av filmen så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Martin McDonagh visar sig vara en mästare på att blanda djup tragik med svart och skrattframkallande humor. Frances McDormand är en naturkraft och väl värd sin Oscar. Mitt i all film noir så kunde det ändå bränna till i hjärtat och plötsligt alldeles äkta. Jag tänker speciellt på filmens finaste scen då McDormands rollfigur blir förhörd av den sympatiske polischefen spelad av Woody Harrelson. Det var inte långt ifrån toppbetyget och därmed även en ny bloggheader. Men att vara etta på topp-10-listan över 2017 års filmer får räcka.

 

Filmer som återstår att se: Personal ShopperA Quiet PassionRawWonderstruckThe Meyerowitz Stories, Wind River och T2 Trainspotting. Och kanske några fler? Vilka saknas?

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2017 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Viktor Fredriksson

10 i topp: Filmer 1973

1973: Var ett år med få live-spelningar för Parliament-Funkadelic och det verkar inte finnas nåt inspelat heller, förutom en härlig reklamvideo för Funkadelics album Cosmic Slop. Parliament kunde fortfarande inte ge ut skivor under namnet Parliament pga skivbolagstrubbel. Funkadelic som alltså hade samma bandmedlemmar som Parliament gav däremot ut just Cosmic Slop.

Muhammad Ali gick bl a två matcher mot Ken Norton under 1973. Den första slutade med förlust och en bruten käke för Ali. I den efterföljande matchen vann Ali mycket knappt och var världsmästare igen.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista. Den här gången såg jag endast tre tidigare osedda filmer men samtliga tog sig faktiskt in på listan. De är markerade med * nedan.

 

10. High Plains Drifter*
High Plains Drifter

För att Clintan återigen visade att Clintan är Clintan.

9. Serpico
Serpico
För Al Pacinos kläder och huvudbonader.

8. Mean Streets
Mean Streets
För en ung Robert De Niro och för att jag såg den på Cinemateket.

7. The Sting
The Sting

För att det är en mysig heistfilm och för den klassiska låten.

6. The Long Goodbye*
The Long Goodbye
För Elliott Goulds avslappnade ”it’s ok by me”-attityd och för hans oförlåtande attityd när det till slut inte var ok.

5. Coffy*
Coffy

För Pam Grier! Igen.

4. Don’t Look Now
Don't Look Now

För att den innehåller nåt så ovanligt som en bra sexscen.

3. Soylent Green
Soylent Green

För att man trots 70-talsstämningen ändå lyckas få fram en känsla av en dystopisk framtiden, och för Edward G. Robinson.

2. The Exorcist
The Exorcist
För att jag gillar demonfilmer och för att Sofia hos Rörliga bilder och tryckta ord just nu har demontema.

1. O Lucky Man!
O Lucky Man!
För att det är en sevärd odyssé genom ett bisarrt Storbritannien.

 

Bubblare? Japp, några stycken: Amarcord, Westworld, Dag som natt (och kanske Scener ur ett äktenskap, men den ser jag mer som en tv-serie även om det finns en filmversion).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’73.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr
Cinema Absurd

 

Två bonusbilder. Arnold från The Long Goodbye och pimpen King George från Coffy.

10 i topp: Filmer 1974

1974: Parliament-Funkadelic spelar live i bl a Boston. Det återupplivade Parliament återkommer med albumet Up for the Down Stroke efter en paus på fyra år pga rättighetsproblem med namnet Parliament. Funkadelic släpper Standing on the Verge of Getting It On (I’ll Stay!).

Muhammad Ali gick två matcher under 1974, en mot Joe Frazier och sen hans kanske mest kända match: The Rumble in the Jungle mot George Foreman till tonerna av James Brown (The Payback!).

När Henke skickade ut sitt mail om årsbästalistan så kände jag den här gången att jag inte var redo att publicera mitt inlägg på det utvalda datumet. Jag hade inte tio filmer som jag kunde stå för och ville därför se några välkända klassiker som jag missat. Semester och annat gjorde att det drog ut lite på tiden men nu har jag hunnit med att beta av sex stycken hittills osedda filmer och jag känner mig redo för min lista. Av de sex filmer jag såg (markerade med * nedan) så tog sig fyra in på listan, en blev bubblare och en var en stor besvikelse.

 

10. Chinatown
Chinatown

För att det är en bra neo-noir med en obehaglig John Huston.

9. Truck Turner*
Truck Turner
För Isaac Hayes sätt att rikta sin pistol mot sina offer innan han skjuter dem, för Nichelle Nichols (Uhura från Star Trek!) som bordellmamma och så för musiken (Pursuit of the Pimpmobil!) förstås.

8. The Taking of Pelham One Two Three*
The Taking of Pelham One Two Three
För att det är en bra kidnappningsthriller och att vi får njuta av New Yorks gamla tunnelbana.

7. The Sugarland Express
The Sugarland Express

För att den har etsat sig fast och jag inte vill att den ska glömmas bort.

6. Death Wish*
Death Wish
För de härliga New York-miljöerna och brumbjörnen Charles Bronson plus den slemmigaste versionen av Jeff Goldblum.

5. Foxy Brown*
Foxy Brown

För Pam Grier!

4. The Parallax View
The Parallax View

För att det är en av de bästa konspirationsfilmerna från 70-talet.

3. The Conversation
The Conversation

För att John Cazale och paranoian.

2. The Towering Inferno
The Towering Inferno
För den klassiska katastroffilmskänslan och för att jag såg den ganska nyligen.

1. The Godfather: Part II
The Godfather: Part II
För att det är världens bästa uppföljare?

 

Bubblare? Japp, några stycken: A Woman Under the Influence, NattportierenMurder on the Orient Express* och Gone in 60 Seconds. Årets stora besvikelse som bara visade sig vara jobbig, jobbig och äcklig: The Texas Chain Saw Massacre*, och jag verkar vara i minoritet om att tycka så.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’74.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr

10 i topp: Filmer 1975

1975: Parliament-Funkadelic spelar live en hel massa gånger under året men tyvärr verkar inget ha spelats in. Parliament släpper de två klassiska albumen Chocolate City och Mothership Connection. Funkadelic släpper Let’s Take It to The Stage.

Muhammad Ali gick fyra matcher under 1975 och han vann samtliga varav den mest kända är den s.k. Thrilla in Manila mot Joe Frazier.

Det som var kul med den förra årslistan, den som fokuserade på 1976, var att jag passade på att se ett antal filmer som jag inte hade sett förut från det året. Tyvärr fanns inte riktigt samma tid den här gången (då >14 MCU-filmer håller på att betas av) så jag hann bara med en. Å andra sidan så kom just den filmen med på listan.

 

10. Picnic at Hanging Rock
Picnic at Hanging Rock

För att stämningen vid Hanging Rock är ytterst obehaglig. Lite som i en David Lynch-film fast poetiskt.

9. Flåklypa Grand Prix
Flåklypa Grand Prix
För att det måste vara Norges bästa stop motion-animerade film och en barndomsfavorit.

8. Dog Day Afternoon
Dog Day Afternoon
För att jag hade glömt att Al Pacinos rollfigur utför bankrånet för att bekosta sin partners könsbyte, och så för John Cazale förstås.

7. Night Moves
Night Moves

För att det är jätteroligt att se lite mer okända filmer med kända skådisar där de gör lite annorlunda roller. I det här fallet är det Gene Hackman som är en skön lirare, vilket var lite oväntat. Det här var den filmen som jag hann med att bocka av innan listan skulle publiceras.

6. Profondo rosso
Profondo rosso
För bildspråket, stämningen och musiken av Goblin.

5. Yrke: Reporter
Yrke: Reporter

För slutscenen som är magisk och lång, och för en nedtonad och mystisk Jack Nicholson.

4. Three Days of the Condor
Three Days of the Condor

För Max von Sydow i glasögon och lönnmördaren i keps med regnskydd. Just det där regnskyddet har av nån anledning etsat sig fast precis som von Sydows glasögon.

3. Gökboet
Gökboet

För att slutet är både vackert och tragiskt.

2. Barry Lyndon
Barry Lyndon
För den episka historien om en simpel man, den klassiska musiken av bl a Händel och givetvis det naturliga ljuset.

1. Hajen
Hajen
För att ibland är en film en klassiker värd namnet, och så för att den mekaniska gummihajen oftast inte funkade under inspelningen.

 

Bubblare? Japp, en några stycken. Men en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Berättelsen om Adèle HKatharina Blums förlorade hederMonty Python and the Holy Grail och Dersu Uzala

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’75.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmfrommen

10 i topp: Filmer 2016

Som vanligt när det börjar bli dags att få till sin topplista över förra årets bästa filmer så kollar jag igenom vilka filmer jag har missat. Nu finns det ju hur många filmer som helst som jag har missat och jag kommer givetvis inte se alla. Nej, det handlar om de där filmerna som det snackats om, som hyllats, och som jag känner har potential för mig. Det blev en ganska lång lista på kanske 15 filmer. Förra året kom min lista 13 april. I år blev jag klar i slutet av mars, mycket tack vare att jag skulle vara med i Buffypodden Special där vi skulle prata om våra tio favoriter från 2016. Och pratade gjorde vi – i fyra och en halv timme. Här hittar ni del 1 och del 2 av det poddsnacket.

En sak jag konstaterar är att 2016 var ett mycket bra filmår. Det kan bero på att jag har sett ovanligt många av de omtalade filmerna som jag trodde skulle passa mig, eller så var det helt enkelt ett grymt filmår. Förmodligen är handlar det om en kombination.

Eftersom jag av nån anledning valde att rangordna även mina bubblare, som var nio till antalet, så kommer här mina 19 favoritfilmer från 2016.

19. Cameraperson – Överblivet material från andra dokumentärer blir en egen historia.
18. Paterson – En film som visar på livets skönhet i det lilla.
17. Christine – Rebecca Halls insats var värd en Oscarsnominering.
16. Hidden Figures – En härlig blandning av rymdäventyr, kvinnokamp och må bra-film.
15. The Neon Demon – Snyggare än så här blir det inte.
14. Under the Shadow – En intensiv skräckis om kvinnors lott i Iran.
13. The Handmaiden – En film med många ansikten.
12. The Witch – En skräckis med en dokumentär känsla av 1600-tal.
11. 10 Cloverfield Lane – Ett svettigt bunkerspel med ett överraskande avslut.

10. Nocturnal Animals
Nocturnal Animals
Ett stilistiskt om än lite kliniskt (för min smak) mästerverk av kläddesignern Tom Ford. En kader av skådisar som inte går av för hackor: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon och, överraskande nog, Aaron Taylor-Johnson. Johnson var den som stack ut mest. Jag fattade inte ens att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Filmens olika delar hakar i varandra på ett fascinerande sätt, och de scener som är baserade på den bok som Amy Adams läser är som tagna ur en skruvad Hitchcock-thriller av det nervigaste slaget. Jag ville alltid tillbaka till dessa scener.

9. Hell or High Water
Hell or High Water

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla övergivna fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig. Ben Foster och Jeff Bridges är strålande och t.o.m. pretty boy Chris Pine fungerar utmärkt.

8. Suburra
Suburra
BLYTUNG. En italiensk maffiathriller som ger mig sköna The Wire-vibbar. Precis som i Baltimore-serien så har det även i Suburra betydelse för alla (t.o.m. påven) vad den som står lägst ner på samhällsstegen gör eller inte gör. Allt är sammanvävt och korrumperat. Musiken och det regniga nattfotot med glänsande asfalt är det bara att njuta av. BLYTUNG.

7. The Edge of Seventeen
The Edge of Seventeen
Det är inte ofta att komedier letar sig in på mina årsbästalistor men plötsligt händer det. Det hände den här gången. The Edge of Seventeen är en dramakomedi (eller ett drama med komiska inslag om man så vill) som är hysteriskt rolig, pinsam och berörande på samma gång. Hailee Steinfeld gör sitt livs roll (än så länge) och scenerna där hon samtalar med sin lärare, spelad av Woody Harrelson, är komiskt guld. Harrelson sävliga personlighet avväpnar Steinfelds speediga high school-tjej på ett sätt som lockade mig till många skratt.

6. Manchester by the Sea
Manchester by the Sea

Manchester by the Sea är en speciell film. Det är en sorts mysteriefilm då man allteftersom i flashback-scener får reda på vad som har hänt med Casey Afflecks rollfigur och då får en förklaring till varför han är som han är. Manchester by the Sea fick mig även att må fysiskt illa under vissa intensiva och briljanta scener. Dessutom fick den mig att skratta mitt i all misär och det var just detta som lyfte filmen för mig. Nu blir jag sugen på att se Margaret, Kenneth Lonergans problembarn till film från 2011 (som spelades in 2005!) med bl a Anna Paquin. Frågan är bara vilken version man ska se?

5. Midnight Special
Midnight Special
Jeff Nichols är en regissör att lita på. Jag har inte blivit besviken på en enda av hans filmer. I Midnight Special blandas Nichols Americana-drama med science fiction och för mig är det filmiskt guld. Jag skulle kunna beskriva Midnight Special som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland, så då gör jag det. Michael Shannon (givetvis!) är strålande som pappan som vill skydda sin egensinnige son som både en mystisk sekt och FBI är ute efter.

4. Moonlight
Moonlight

Moonlight är filmen som i mina ögon välförtjänt vann en Oscar framför näsan på La La Land. Det är en amerikansk WKW-film. Den är vacker, både på ytan och djupet. Allt handlar om känslan filmen förmedlar. I tre delar får vi följa Chirons uppväxt i Miami gestaltad av tre helt olika men i slutändan ändå lika skådisar. En fascinerande film vars avslutande del var spännande, poetisk och hoppfull.

3. Toni Erdmann
Toni Erdmann

Oj, vilken film Toni Erdmann är! Sprängfylld av det mesta: konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad. Dessutom är den förlösande rolig i vissa nyckelscener. Och ändå hamnar den bara på plats tre.

2. Captain Fantastic
Captain Fantastic

Vissa filmer kapitulerar jag inför utan att kunna värja mig. Captain Fantastic var en sån film. Jag älskade den från första stund. Det är en rörande historia där Viggo Mortensen spelar en pappa som tror han uppfostrar sina barn på rätt sätt genom att leva utanför samhället. Visst kan det vara nyttigt att koppla bort sig från sitt online-liv och leva ute i skogen på det som naturen ger. Men vad ska barnen göra när de flyger ur boet? Är de verkligen förberedda på det verkliga livet? Viggos pappa får mycket att fundera på, liksom vi tittare. Captain Fantastic är en fantastisk liten film. Vacker, sorglig, rolig och berörande på samma gång.

1. Arrival
Arrival
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Arrival. En film jag såg två gånger på bio, vilket inte hör till vanligheterna, och den blev bättre andra gången. Favoritregissören Denis Villeneuve bjuder på tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Förutom det tankemässiga innehållet bjuds vi på musik (Jóhann Jóhannsson) och foto (Bradford Young) som inte är av denna värld. Slutligen, och det som cementerar filmen som min nummer ett: Amy Adams. Hon bär filmen på sina axlar. Avgå Oscarsjuryn.

 

Årets…

Överraskning som ändå inte platsade på topp-10: 10 Cloverfield Lane (fast den blev elva ändå)
Film som jag tycker är bra men ”alla andra” tycker är ett mästerverk: Train to Busan
Film som jag önskar att jag kunde få in på topp-10: The Witch
Michael Bay: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi
Filmer som återstår att se: Sing Street och The Wailing
Besvikelse: Independence Day: Resurgence
Bästa svenska: Den allvarsamma leken
Bröderna Coen: Hail, Caesar!
Må-bra-film: Hidden Figures
Sång: Whitney Schnuck

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2016 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?-Carl
Spel och Film
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch

10 i topp: Filmer 1976

1976: Parliament-Funkadelic spelar live i Houston som vanligt. Parliament släpper The Clones of Dr. Funkenstein. Funkadelic släpper både Tales of Kidd Funkadelic och Hardcore Jollies.

Förutom att försvara sin tungviktstitel fyra (!) gånger så gick Muhammad Ali en ”match” mot den japanske brottaren Antonio Inoki i nån sorts bisarr battle of the kampsporter.

Det som var kul med just den här 70-talslistan var att jag faktiskt hann med att se ett antal 76-filmer som jag inte hade sett tidigare, och dessutom visade det sig att jag gillade just de filmer jag valde ut. Faktum är att alla slog sig in på listan!

 

10. Im Lauf der Zeit
Im Lauf der Zeit

För att en roadmovie alltid är en roadmovie.

9. Silver Streak
Silver Streak
För att en tågfilm alltid är en tågfilm.

8. Taxi Driver
Taxi Driver
För att, ja, jag pratar med dig!

7. The Omen
The Omen

För att jag alltid gillar religiösa skräckisar där det strids mot djävulsbarn. En av de filmer som jag valde att se innan jag gjorde min lista.

6. The Outlaw Josey Wales
The Outlaw Josey Wales
För att det är en antikrigsfilm och att den handlar om hur man faktiskt kan bryta en ond hämndspiral och hitta en ny familj. En av de filmer som jag valde att se innan jag gjorde min lista.

5. The Missouri Breaks
The Missouri Breaks

För att Marlon Brando var fullkomligt galen men ändå inte överspelade och för att Jack Nicholson spelade en roll och inte en överdriven version av sig själv. En av de filmer som jag valde att se innan jag gjorde min lista.

4. 1900
1900

För att jag insåg att jag gillar den här typen av storslagna filmer som utspelas under lång tid där vi får följa olika personers utveckling och även historiska och politiska skeenden. Jag såg det drygt fem timmar långa eposet under en helg när SVT visade det för tio år sen.

3. Marathon Man
Marathon Man

För att jag älskar filmer där oskyldiga dras in i mardrömsliknande trubbel. ”Is it safe?”

2. Network
Network
För att det är en skarp satir över mediesamhället och för att alla skådisar gör briljanta insatser.

1. All the President’s Men
All the President's Men
För att det är murvelfilmernas murvelfilm och väl värd att hamna i spotlighten.

 

Bubblare? Japp, en hel del faktiskt. Fast en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Logan’s RunRockyAssault on Precinct 13Le locataireMannen på taketThe Killing of a Chinese Bookie och Bugsy Malone (gräddkulsprutor!).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’76.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Filmitch
Flmr
Filmfrommen
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm

Jojjenito gästar Buffypodden där 2016 års bästa filmer koras – del 2

Tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och Niklas från spelpodden Speccat gästar jag Buffypodden/Fripps filmrevyer-Henke för att lista och prata om våra tio favoriter från filmåret 2016. Nu har vi anlänt till den andra och avslutande delen där vi går igenom platserna 5-1 samt några nämner några av våra bubblare och även betar av några andra kategorier (största besvikelsen t ex!)

Hos Buffypodden.se kan du ladda ner avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Buffypodden.

Jojjenito gästar Buffypodden där 2016 års bästa filmer koras – del 1

Tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och Niklas från spelpodden Speccat gästar jag Buffypodden/Fripps filmrevyer-Henke för att prata om och lista våra tio favoriter från filmåret 2016. I denna den första delen går vi igenom platserna 10-6.

Del två kommer om en vecka. Hos Buffypodden.se kan du ladda ner det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Buffypodden.

10 i topp: Filmer 1977

1977: Parliament-Funkadelic spelar live i Houston. Parliament släpper Funkentelechy Vs. the Placebo Syndrome. Funkadelic släpper faktiskt ingen skiva alls under 1977.

Muhammad Ali försvarar sin tungviktstitel två gånger under året.

Ett antal filmer släpps också och här har ni mina favoriter bland de jag har sett.

 

10. Bröderna Lejonhjärta
Bröderna Lejonhjärta

För att jag ser ljuset. Ljuset, Jonatan.

9. The Serpent’s Egg
The Serpent's Egg
För den grymt snygga, avlånga röda nattklubben som dyker upp i slutet av filmen. Bergman på engelska!

8. Begärets dunkla mål
Begärets dunkla mål
För de sköna 70-talsmiljöerna och för Fernando Rey.

7. Den amerikanske vännen
Den amerikanske vännen

För skådespelarinsatserna av en galen Dennis Hopper och en suverän Bruno Ganz.

6. Bernard och Bianca
Bernard och Bianca
För nostalgin och albatrossen Orville. (Filmen har den sämre titeln The Rescuers på engelska.)

5. Eraserhead
Eraserhead

För kvinnan bakom värmeelementet som sjunger ”In Heaven (Everything Is Fine)”.

4. Star Wars
Star Wars

För att den skapade Kylo Ren.

3. Suspiria
Suspiria

För rött, för grönt, för gult, för blått och för Goblin.

2. Close Encounters of the Third Kind
Close Encounters of the Third Kind
För mötet med utomjordingarna och melodistrofen som François Truffaut använder för att kommunicera med dem. Contact och Arrival spelar i samma liga.

1. Annie Hall
Annie Hall
För att jag råkar ha Mr Allen med mig här just nu och han säger att Annie Hall är hans bästa film och dessutom 1977 års bästa film. Notera postern.

 

Bubblare? Nope. Däremot önskar jag att jag hade tagit mig tid att se Capricorn One, Rabid, Cross of IronSorcerer och Looking for Mr. Goodbar.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’77.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmfrommen
Flmr
Filmitch
Absurd Cinema

%d bloggare gillar detta: