Into the Wild: The Edge (1997)

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Eller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens kant? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Ant-Man and the Wasp (2018)

Lite av nyhetens behag kanske var borta för min del när jag såg uppföljaren till den första filmen om myrmannen. Peyton Reeds Ant-Man från 2015 är en av mina favoriter bland MCU-filmerna. Vid den första titten hade jag så kul att jag delade ut en fyra. En omtitt senare hade betyget sjunkit till en stark trea.

I den andra filmen har myrmannen fått sällskap av en geting i filmtiteln, och faktum är väl att det är The Wasp a.k.a Hope Van Dyne (Evangeline Lilly) som tar mest plats i filmen. Åtminstone får hon den första actionsekvensen när hon slåss mot skurkens (Walton Goggins) underhuggare.

En nykomling, förutom den gäckande Ghost (Hannah John-Kamen), är Michelle Pfeiffer som spelar Hopes mamma som är fast i den subatomära kvantvärlden. I övrigt återser vi gamla bekanta som Paul Rudd (förstås, som Ant-Man själv), Michael Douglas (som den pensionerade f.d. Ant-Man) och så, lyckligtvis, snabbprataren Michael Peña och hans kompisar. Ja, Peñas kompisar kan jag vara utan, men en Ant-Man-film utan att Peña berättar en historia är inte en Ant-Man-film. Det är lite samma sak som en X-Men-film utan en Quicksilver-sekvens.

Som sagt, nyhetens behag var kanske borta. Det jag uppskattade med den första filmen var just att det var en ursprungshistoria, hur Scott Lang första gången fick uppleva hur det var att bli liten, den där Teskedsgumman-känslan. Här känner man till allt detta och det är lite mer fokus på action. Man växlar även hejvilt mellan att förminska saker och förstora saker, och man gör det i ett högt tempo.

Ant-Man and the Wasp är en uppfriskande och lättsam sommarfilm som passade perfekt att se i en sval biosalong under den svettiga semestern i juli. I grunden är det, precis som ettan, en actionkomedi och jag tyckte det var skönt att se den efter den fullmatade och för min del något övertunga Infinity War.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Into the Wild: Six Days Seven Nights (1998)

Six Days Seven Nights är som en filmversion av dokusåpan Robinson. Ett antal personer, i det här fallet Harrison Ford och Anne Heches rollfigurer, kastats iland på en öde ö. De ska försöka överleva, ta sig därifrån med de medel som står till buds, och så kanske det svåraste: att komma överens med varandra.

Varför hamnar de båda på ön? Jo, Anne Heches stressade New York-modemagasinsjournalist Robin ska på romantisk semester med sin blivande make Frank (David Schwimmer). Det ordinarie planet de ska flyga med den sista biten är inte på plats. Istället är det suputen och slarvern Quinn (Ford) och hans plan som gäller. Mot alla odds går dock flygturen bra

Nästa morgon ringer emellertid Robins chef (den underbara Allison Janney) och vill att hon ska sköta om en fotografering på Tahiti. Hon behöver bara flyga dit, fixa och trixa lite, och sen flyga tillbaka. Det tar bara några timmar. Yeah, sure. Quinn ställer, lite småbakis, upp som pilot. Nu går flygturen inte så bra. De hamnar i ett åskväder och tvingas nödlanda på en öde ö nånstans i Söderhavet.

Direkt när filmen börjar känner jag 90-talets vingslag fladdra. Det var ett inte helt behagligt fladdrande. Förtexternas typsnitt skriker romantisk komedi från 90-talet. Anne Heches rollfigur är så typisk: en stressad reklamare (eller om man ska kalla henne journalist) i New York med kaffe-to-go-mugg som kommer upp ur tunnelbanan och vecklar upp sin flip-mobil (!) som hennes chef ringer på.

Nu bedrog skenet ändå lite grann då Robin faktiskt inte var så stressad som det verkade och hennes chef verkade dessutom vara ganska vettig (först kändes hon som en Anna Wintour). Men ändå.

Ett sken som inte bedrog var känslan att filmen var oerhört förutsägbar i övrigt. Robin och Quinn gnabbas med varandra en masse inledningsvis men mjuknar givetvis och tycke uppstår. Samtidigt inser både Robin och vi tittare att fästmannen Frank är en tönt. Ja, publiken vet det redan från början eftersom Frank spelas av den sagolikt irriterande David Schwimmer (he’s no friend of mine).

Åh, gah, vad jobbig Schwimmer är. Han spelar och pratar hela tiden som om hans motspelare är barn. Det är för övrigt samma problem som jag har med en sån som Erik Haag. Prata med mig som om jag vore vuxen och inte med din barnsliga och fåniga röst, människa! Det känns bara krystat.

Filmens A-handling, med Robin och Quinn, på ön är en trea (kanske med plus i kanten t.o.m.) om jag ska sätta betyg. Det är en sevärd äventyrskomedi och med ett roligt samspel mellan de båda. Heche är en härlig komedienn (synd att hon delvis försvann från rampljuset) och Ford funkar som vrång och vresig pilot med hjärtat på det rätta stället (givetvis).

B-handlingen med Schwimmer och Quinns voluptuösa ”flygvärdinna” Angelica är både fånig och sexistisk och sänker filmen totalt. De två är kvar på turistön och… vad ska man säga… tycke uppstår.

Filmen är väldigt snäll. Det dyker upp ett gäng farliga pirater som Robin och Quinn får fajtas mot, men det känns aldrig som att de är i fara. Jag får för övrigt aldrig känslan av de är i fara överhuvudtaget. Den där öde ön verkar vara rena resorten och jag vet inte hur mycket utrustning Quinn hade i sitt plan, men det var mycket. Och Heche verkar ha plockat med sig mängder med schampo och smink.

Snäll är filmen alltså, men det hindrar inte att dialogen är fylld med sexuella anspelningar från början till slut. Detta var uppskattat eftersom det lyfte filmen från snäll till något med lite mer edge om man lyssnar ordentligt.

Förra gången jag såg filmen så tyckte jag det var en ganska mysig romantisk äventyrskomedi och gav den en stark trea. Jag tycker fortfarande det är en ganska mysig romantisk äventyrskomedi men jag har tydligen blivit mer känslig för rasistiska (de där piraterna) och sexistiska inslag. En stark tvåa blir betyget idag.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Söderhavsö med sandstränder, hav, djungler och berg.
Djurattacker: En ål slingar sig upp för Heches kortbrallor efter att ett vildsvin skrämt ner henne i en damm. En skorpion bosätter sig i Heches nytvättade hår. I bägge fallen kommer Ford till undsättning. Även mänskliga skurkar attackerar.
MacGyver: Mm, en del. Kamouflage för att döda påfågel och tillagning av densamma. Knopar och träkonstruktioner. Man gör om det kraschade planet till ett pontonplan med hjälp av delar från ett japanskt plan från andra världskriget som man hittar på ön.

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Into the Wild: Shoot to Kill (1988)

Att Shoot to Kill, eller Deadly Pursuit som den fick heta utanför USA, skulle bli ett trevligt återseende, det var jag helt säker på. Den hade en del att leva upp till då den hamnade så pass högt som på plats tre på min topplista över 1988 års bästa filmer. Skulle den hålla måttet vid den här omtitten?

Sidney Poitier spelar här FBI-agenten Stantin som jagar en synnerligen brutal, hänsynslös och slug juveltjuv. Det hela inleds med ett gisslandrama med tragisk utgång där vår brottsling slinker mellan polisens fingrar. Jakten tar oss tittare och Stantin upp i bergen, nära gränsen till Kanada, där skurken har infiltrerat en liten turistgrupp ute på hajk med guiden Sarah, spelad av Kirstie Alley.

Stantin paras ihop med Sarahs pojkvän, den vrånge bergsmannen Knox (Tom Berenger). Knox låter motvilligt, efter övertalning, Stantin att haka på när han ger sig av för att försöka rädda sin Sarah. Det blir inte en promenad i parken för stadsmannen Stantin. Knox tycker att Stantin sinkar honom och hoppas inget annat än att han ska ge upp. Men skam den som ger sig.

Bland det första jag tänker på är musiken som spelas under förtexterna. Den för direkt tankarna till smörig 80-talsmusik. Hehe, inte så konstigt då filmen är från 1988. Det är stråkar och ostig saxofon och så ett speciellt trumljud som David Sandberg återanvände i Kung Fury.

En lustig detalj är att jag inte mindes ett jota av filmens första 25 minuter som utspelar i San Francisco innan Stantin ger sig ut i vildmarken tillsammans med Know. Det beror ganska säkert på att inledningen är lite tråkig och bara en transportsträcka fram till att filmen kickar igång ordentligt. Detsamma gäller för övrigt avslutningen som jag inte heller kom ihåg mycket av. Fast Poitier är ändå sevärd hela tiden. Vilken pondus, grace och intensitet han har och, inte att förglömma, en bra komisk timing.

Filmens största behållning är helt klart samspelet mellan Poitier och Berenger. Faktum är att jag skulle nästan klassa Shoot to Kill som en buddy-komedi. Knox är vrång och vresig och försöker bli av med Stantin mest hela tiden. Stantin är tafatt där uppe i bergen men han gör ändå det han måste för att inte bli avhängd. Envis som en åsna. Givetvis växer det hos båda fram en beundran för varandra.

”Do you mountainmen do this kind of shit a lot?”
”Every damn day!”

”You FBI guys do this kind of shit a lot?”
”Every damn day.”

Upplägget med en okänd skurk i en mindre grupp är smart. Filmen försöker hela tiden luras och få oss att tro att det är fel man som är skurken. Om man sett filmen tidigare eller känner till skådisen som spelar den rollen så är det ju inte så svårt att räkna ut vem det är. I vilket fall så tycker jag det är ett smart upplägg. Och som jag skrev tidigare så är skurken verkligen hänsynslös och brutal.

Sidney Poitier är bäst i filmen och jag gillar att man inte gör nån stor grej av att han är svart. Det förekommer en redneck som har svårt att tro att han verkligen är en ”G-Man” och så skämtar man vid ett tillfälle om att en förvirrad björn nog aldrig sett en svart man förut. Men that’s it.

Jag gillar verkligen Shoot to Kill. Vi får härliga bergsmiljöer, action, buddy-komedi, vildmark, äventyr och en matinéstämning som är på topp. Kanske sjönk filmen ett halvt snäpp vid omtitten (några av de komiska inslagen kändes aningen fåniga den här gången) men en stark trea ska den ha.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En mördare och juveltjuv ska fly till Kanada och gömmer sig i turistgrupp som ger sig ut på hajk i vildmarken.
Miljö: Riktigt trevliga miljöer i form av skog, berg, forsande älvar, raviner, linbanor, raststugor i trä och så en liten snöstorm.
Djurattacker: Japp, en björnattack plus en stirrande älg.
MacGyver: Inte så mycket men vi får uppleva klättring medelst rep över en ravin och även gammal hederlig bergsklättring. Inte så mycket MacGyver alltså.

 

Into the Wild: The Hunted (2003)

The Hunted kanske inte riktigt passar in i ”Överleva i vildmarken”-mallen likt de flesta andra filmerna i temat. Det handlar förstås om att överleva men den främsta motståndaren är en annan människa snarare än den vilda naturen. Ja, det är t.o.m. så att vildmarken är huvudpersonernas vän, och då syftar jag både på filmens titelfigur och den som jagar honom. Men jag kände ändå att den passade in i det avseendet att det handlar om att vara helt utlämnad och utnyttja de små medel man har till hands för att överleva.

I rollen som Den Jagade ser vi Benicio Del Toro som spelar Aaron Hallam, en dödsmaskin skapad av den amerikanska armén. Det har blivit fel i hjärnan på Hallam och istället för att lönnmörda ondskefulla serbiska krigsherrar i Kosovo så massakrerar Hallam harmlösa och oskyldiga hjortjägare i skogarna i nordvästra USA.

Den ärrade veteranen Tommy Lee Jones spelar L.T. Bonham a.k.a Jägaren a.k.a Mannen Som Talar Med Vargar. L.T. är mannen ansvarig för att ha skapat Hallam då han ledde utbildningen av militärens hemliga lönnmördare. Egentligen är han, eller tror han är, en natursjäl som värnar djurens rätt. Vad som gör honom intressant för militären är dock att han innehar kunskapen om hur man dödar en människa på det mest effektiva sättet med en kniv. Och dessutom vet han hur man tillverkar en sån kniv med det som naturen erbjuder.

L.T. får (förstås) i uppdrag av FBI, med Connie Nielsens agent i spetsen, att fånga in sin forne elev. Jakten kan börja.

Jag kan väl börja direkt med att säga att det här känns som en uppenbar homage till PTSD-filmernas PTSD-film, nämligen den första filmen om Vietnamveteranen John Rambo, First Blood, som vi för övrigt hittar på plats fyra på min topplista över 1982 års bästa filmer. Skillnaden här och det som gör The Hunted till en film där det är svårare att sympatisera med huvudpersonen är att Hallam dödar jägare för att de jagar hjort med avancerade gevär med kikarsikten istället för med kniv. Rambo, han ville ju bara lämnas ifred.

En lustig detalj är att när jag såg The Hunted för flera år sen, då jag försökte gå iland med det här vildmarkstemat första gången, så förstod jag inte Bonhams motivation till att vilja jaga Hallam. Hallam, som jag tyckte bara ville vara just ifred, precis som Rambo. What? Ja, Bonham kanske vill vara ifred men han dödar ju oskyldiga på löpande band för att de jagar djur på fel sätt. Dessutom har ju Bonham varit med och skapat Hallam.

Om jag ska gnälla på nåt så är det kanske att jag ville ha haft mer miljöer ute i vildmarken, ute i de där fina och gröna Oregon-skogarna. Här är allt mossigt och fuktigt och träden är beslöjade med härlig grågrön skägglav. Men samtidigt tyckte jag att det var lite kul att filmen blandade jakter som utspelade sig i skogen med tafatt i den urbana miljön i Portland. Det går tydligen att använda sig av samma typ av spårknep som ute i skogen, i alla fall om man jagar varandra genom stadsparker och fontäner.

Det filmen kokar ner till är väl konflikten inuti Tommy Lee Jones rollfigur. Hallam är ganska ointressant. Han har blivit galen helt enkelt. Bonham däremot: han ogillar pistoler, blir flygsjuk när han åker helikopter, har aldrig dödat någon MEN han utbildar militärer i konsten att döda. Ska han själv kunna döda någon om han verkligen är tvungen?

Slutligen är det väl dags att nämna filmens regissör: William f*cking Friedkin. Mannen bakom filmer som To Live and Die in L.A. och Killer Joe. Ja, och så The French Connection och The Exorcist också. Och alltså The Hunted.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En militär blir galen börjar döda folk. Hans lärare, och i viss mån hans mentor, måste fånga in honom.
Miljö: Det är lite blandat. Vi bjuds på fina skogsmiljöer, både under vintertid med snö och under sommaren/hösten (se nedan). Detta blandas upp med urbana miljöer där en del av jakterna äger rum. Det förekommer mycket vatten i form av både naturliga vattenfall och fontäner.
Djurattacker: Inga alls faktiskt. Ja, det är i själva verket så att Bonham hjälper en stackars varg som fastnat i en snara.
MacGyver: Ett antal smarta fällor. Man gör knivar av både rostiga metallbalkar och flinta. Metallkniven tillverkas ute i naturen där man agerar smed efter att ha gjort upp eld (givetvis helt utan artificiella medel som t ex tändstickor). Obs! MacGyver hade ju förstås aldrig gjort ett vapen…

 

Söndagar med Bergman: Skepp till Indialand (1947)

Än så länge, under sommaren, så kommer mina Bergman-inlägg komma ut på söndagar i form av Söndagar med Bergman. I höst går jag nog över till att publicera lite tätare och då byter temat namn till Dagar med Bergman rätt och slätt. Just nu handlar det om film nummer tre i ordningen. En film med den något märkliga titeln Skepp till Indialand (ibland skrivet som Skepp till India land) från 1947.

Efter den mediokra Det regnar på vår kärlek så hade jag inte så stora förhoppningar på nästa Bergman-film som stod på tur. Den visade sig dock vara ganska annorlunda – och framförallt bättre. Det förekommer inte så mycket jönserier. Manuset är klart bättre med intressanta personer och teman. Birger Malmsten i huvudrollen som sjömanssonen är väl hyfsad och stör inte som han möjligen gjorde i Det regnar på vår kärlek. Bäst, helt klart, är pappan sjökaptenen spelad av Holger Löwenadler. Han är ett riktigt svin men framställs ändå inte som genomond. Han behandlar sin omgivning sadistiskt; främst sonen och hustrun (Anna Lindahl) får lida en del. Bergman får till en ganska bra känsla i filmen, vilket kanske beror på miljöerna som filmen utspelas i. Det förekommer en del exteriöra scener när de är ute på en båt för att bärga ett fartyg. Sen är det alltid snygga tjejer i Bergman-filmer. Kanske ingen toppensnäcka denna gång men ändå. Mot slutet blir det spännande och dramatiskt med bra scener mellan pappan (Löwenadler) och sonen (Malmsten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Into the Wild: The Snow Walker (2003)

I The Snow Walker gör Barry Pepper rollen som Charlie, en f.d. andra världskrigspilot som nu flyger i norra Kanada. Han kraschar med sitt plan tillsammans med en inuittjej som han efter att ha fått dyrbart elfenben lovat att ta till sjukhus eftersom hon är sjuk. Till saken hör att Charlie är en odräglig idiot som dumpar gifttunnor hos inuiterna. Charlie visar ingen sympati med nån; han är en slarver och i början inte en sån där slarver med hjärtat på det rätta stället. Charlies beteende förklaras till viss av att han i andra världskriget förändrades. När man gör avskyvärda saker så börjar man hata sig själv. Strandsatt på det arktiska tundran blir Charlie tvungen att hitta sig själv (sic!) för att överleva.

Annabella Piugattuk är underbar i rollen som inuittjejen Kanaalaq som Pepper så att säga får på halsen. Fast egentligen är det tvärtom. Trots sin vacklande hälsa är det Kanaalaq som hela tiden hjälper Charlie. Kanaalaq är inuit som levt på det som naturen ger, en äkta vildmarkstjej på riktigt alltså.

Filmen är ojämn vilket är synd. Den har en förmåga, ibland, att trycka på rätt knappar då jag blir berörd trots att det bres på med musik och handling som är nästan för mycket. Naturbilderna är otroliga och man har verkligen material för en riktigt bra film. Men det är nåt med tempot som man inte riktigt får till. Ibland blev det nästan för mycket med inuittjejen som lär upp den slarvige stadskillen. Charlie är inte alls förberedd på att han faktiskt kan krascha ute i vildmarken. Om man har varit med i andra världskriget så tycker man att man kanske ska vara lite erfaren och inte börja slå på det kraschade planet i frustration.

Kanaalaq är nästan för bra för att vara sann. Hon är för snäll och Charlie är för dum.

Åh, och sen slutet. Jag kan bara inte tycka att det skulle ha slutat som det gjorde. Jag brukar uppskatta slut som inte slutar lyckligt. Slut där man inte gör allt för att tillfredsställa publiken. Men ibland vill även jag faktiskt att det ska bli ett riktigt jubel- och applådslut. Jag tyckte att Kanaalaq var värd det. Men ok, slutscenen är faktiskt maffig och talande. Charlie har börjat uppskatta sig själv och kan släppa det materiella och börja leva. Kanske stannar han bland inuiterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Vanligaste händelsen i den här typen av filmer?
Miljö: Den arktiska tundran, först under sommar/höst och sedan under vintern med snö.
Djurattacker: Myggor, massor av myggor!
MacGyver: Mängder av inuit-lösningar: tillverka kläder och skor från djur, göra upp eld genom att slå sten mot varandra, använda mossa för att läka sår, fångst av fisk och lämmel, göra människodockor av stenar för att förvirra renar så att man kan döda dem.

Söndagar med Bergman: Kris (1946)

Jag börjar mina söndagar med Bergman med Ingmar Bergmans första film som regissör: Kris från 1946. Kanske är egentligen Hets, som kom två år tidigare och regisserades av Alf Sjöberg, mer av en Bergman-rulle då ju den bygger på ett originalmanus av Bergman själv. Kris har Bergman skrivit filmmanus till men historien är från början en teaterpjäs av dansken Leck Fischer.

Att filmen fick just titeln Kris är förstås för att den ska föra tankarna till den framgångsrika Hets. I vissa (många) avseenden så funkade nog filmbolagen precis på samma sätt som idag.

För några veckor sen var jag med på Dämonquizet som var Stockholms Filmquiz sista quiz innan sommaruppehållet och det handlade förstås om Bergman. Hur många meter räls lades ut för att göra den långa tagningen på stranden i Persona? Vårt lag kom åtta men gick ändå inte lottlösa då vi vann en del prylar i utlottningen som hölls i slutet. Jag norpade en fribiljett till en film att se på SF Anytime. Vad lämpligt då att just SF Anytime hade just Kris, en av inte så rackarns många Bergman-filmer som jag inte hade sett.

Att Kris bygger på en pjäs är inget man försöker dölja. Nej, det är t.o.m. så att filmen ”vet” detta faktum och inte gör nåt för att dölja det. En berättarröst säger rent ut att det är en pjäs vi ska få se. ”Låt pjäsen börja”. ”Ridån kan gå upp” – och det gör den faktiskt bokstavligen i form av en rullgardin i ett fönster. Jag gillade detta lilla metagrepp.

Filmen är väl i grunden en melodram. Det är stora känslor. Nelly är en tjej som växt upp i en liten håla på landet med en fostermamma, pianolärarinnan Ingeborg (Dagny Lind), efter att hennes biologiska mamma lämnat bort henne direkt efter födseln. När Nelly är 18 dyker plötsligt mamman, Jenny (Marianne Löfgren), upp från storstaden för att hämta sin dotter. I släptåg har hon sin toyboy Jack (Stig Olin, pappa till Lena!) som blir intresserad av Nelly och börjar flirta med henne. Intrigerna kan börja.

Stora känslor skrev jag. För Ingeborg är Nelly allt. Hon har ingen annan familj, inga andra barn eller en man. Till råga på allt är hon sjuk och har bara nåt år kvar att leva (nåt hon givetvis håller hemligt). Då dyker alltså den här storstadsprimadonnan upp och ska ta Nelly ifrån henne. Ingeborg har inget att kontra med när Jenny erbjuder jobb i sin glamorösa skönhetssalong i Stockholm. Nelly vill ju naturligtvis upptäcka världen, och det förstår ju även Ingeborg.

Det förekommer en ganska lång, lite udda och rolig sekvens där Nelly går på bal, en bal hon sett fram emot länge. Och gissa vilka två som har har köpt henne en klänning? Vilken ska hon välja? Surt för Ingeborg som i princip fått leva på existensminimum för att ha råd med klänningen. Jag sa ju att det var en melodram.

På den där balen dyker förstås Jack upp och ställer till med en sorts skandal. Vad gör han? Jo, han ser till att ordna en improviserad danstillställning med boogie-woogie. Farlig musik! Musik spelad av Charlie Norman för övrigt. Borgmästaren i hålan och hans likar som gillar vals och operett håller på att gå upp limningen.

Som alltid när jag ser gamla filmer från 40- eller 50-talet så är det alltid kul att se hur det fungerade i vardagen. Små vardagliga detaljer som t ex hur man pratade (eller kanske snarare dialogen som Bergman skrivit). Man får höra gamla uttryck där vissa lever kvar idag och andra inte. ”Hur är det fatt?”, ”Jag mår lite tjockt bara”, ”Vi ska träffas på tu man hand”.

Kvinnors situation på den här tiden var som den var. Inte mycket förklaras kring varför Jenny agerade som hon gjorde men jag antar att hon var väldigt ung när hon blev gravid och helt enkelt skjutsades ut på landet, födde sitt barn i hemlighet och sen åkte tillbaka till stan (utan sitt barn).

Filmen är egentligen väldigt mörk. Den handlar om sjukdom, död, självmord, livsval och annat djupt, men så här tidigt i karriären så har Bergman nog inte fullständig konstnärlig kontroll över sina filmer. Troligen så har han helt naturligt inte heller inte mognat som filmskapare för att våga gå all in.

Jag snappade dock upp en liten detalj som kändes som Bergmansk. När Nelly är i Jennys skönhetssalong står det plötsligt en äldre man med ett otäckt utseende och stirrar in genom skyltfönstret. Han säger inget, han bara står där och stirrar. Det bara måste vara en, för Bergman tidig, symbol för allas vår annalkande död. Och mycket riktigt…

Kris, som borde ha haft titeln Nelly, känns som lite av en halvmesyr men den var rolig att se. Jag delar ut en trea till den, kanske mest för att den var just rolig att se och att ha sett.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Boogie-woogie-partaj

Into the Wild: The Grey (2011)

Liam Neeson har blivit något av en favorit på sistone. Jag har gillat honom i Taken och Unknown där han varit en åldrad baddass som man inte jiddrar med. The Grey är en film som jag fortfarande hör det snackas om i diverse podcasts som jag lyssnar på. Den har dykt upp gång på gång när det ska göras årslistor för 2012. Filmen kom i januari 2012 och har lyckats hålla sig kvar i snacket, även om den inte blev Oscarsnominerad i nån av de större kategorierna (om ens någon?).

Neeson spelar här Ottway, en man utan hopp (efter att ha separerat med sin fru) som jobbar i Alaska med oljeborrning. Hans jobb är att skydda oljearbetarna från vargattacker. Ottway är deprimerad och vill inte leva längre. Den sista dagen innan arbetarna ska flyga hem så beslutar sig Ottway för att ta livet av sig. I sista stund ångrar han sig dock och tar dagen efter flyget hem som alla andra. Planet kraschar emellertid och nu finner sig plötsligt Ottway kämpa för sitt liv tillsammans med sex andra överlevande. De har inte bara kylan att kämpa emot utan snart (eller ganska direkt) får man en blodtörstande flock vargar emot sig.

Jag var inte riktigt förberedd på hur allvarlig och mörk den här filmen skulle vara. Jag trodde jag skulle få en äventyrsfilm med vackra scenerier, snöstormar och skogar. En matinérulle helt enkelt. Det här är inte en matinérulle. Direkt efter flygkraschen kommer en scen, en dödsscen, som jag nog inte helt tog in när jag såg den. Den känns helt unik i den här typ av film och det är nog först nu (efter att ha hört andra prata om den) som jag förstår det. Just att jag inte riktigt fick det jag förväntade mig gör kanske att jag inte uppskattar filmen så som jag borde.

Det som störde mig en hel del var hur vargarna betedde sig. Det kändes väldigt märkligt. Enligt filmen och vargauktoriteten Ottway dödar de tydligen inte människor för att äta upp dem. Nej, människorna dödas för att de anses utgöra ett hot i deras revir. Njae, är det verkligen så. Varför skulle en grupp utsvultna, halvt ihjälfrusna människor betraktas som ett hot? Kan inte nån vargkännare dementera detta?

Jag tycker ändå man lyckats få ihop en ganska bra story trots allt. Bäst är filmen när det inte är vargattacker utan andra saker som hotar gruppen, som interna stridigheter eller bergsklyftor som man måste ta sig över. Så fort cgi-vargarna dyker upp så blir det mer som en halvdålig skräckis och jag kastas lite ut ur filmens stämning.

Det finns en bra story här. Mannen som givit upp livet och sen hamnar i en situation där han plötsligt kämpar och gör sitt yttersta för att överleva. Det finns nånting här som jag inte var riktigt beredd på kanske. Trots en intressant story och snygga frostiga skogar, snöiga fält och isiga floder så kan jag inte ge mer än en svag trea. Till det bidrar även de störande vargarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Snö, is, kallt, Alaska, vinter, fjäll, snö, skog, forsande vatten.
Djurattacker: Well, ja… vargar, massor med vargar! En handfull om inte mer vargattacker.
MacGyver: Lite roligt vapen i slutet där små glasflaskor krossas och tejpas fast på varje finger; ett udda sätt att ta sig över en ravin; ett spjutgevär där man fäster en patron på änden av en stav; att förkolna spetsen på ett spjut för att få den hårdare och mer tålig. MacGyver nämns till och med.

%d bloggare gillar detta: