Atomic Blonde (2017)

Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.

Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.

Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.

Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.

Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).

Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.

Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.

Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.

Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).

Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).

Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.

Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Atomic Blonde: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm och Har du inte sett den?-Carl.

 

Hmmm (igen), jag undrar hur många stunttjejer de egentligen använde? Imponerande, Charlize.

Delicatessen (1991)

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

2 x Bröderna Marx

Bröderna Marx? Är det nåt man ska se mer av, eller? För länge sen visade SVT två Marx-filmer och då passade jag på att spela in dem för att ta chansen att bekanta mig med bröderna och deras humor. När jag läser mina gamla omdömen om filmerna så verkar det som att bröderna Marx som helhet inte riktigt är min grej. Däremot så minns jag fortfarande att Groucho bitvis var väldigt rolig (ordvitsar är ju aldrig fel…). För några år sen körde för övrigt Filmspotting ett Marx-maraton och varken Adam eller Josh var speciellt förtjusta i filmerna, till Michael Phillips stora förtret. Den film de gillade bäst var just A Night at the Opera. Mina korta texter skrevs i januari 2004.

 

A Night at the Opera (1935)

Precis som Greenie (en filmforumvän från förr) så spelade jag in filmen med bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg i syfte att hjälpa två vänner att få sjunga på operan i New York.

Den här filmen blandar ibland lysande sketcher med ganska tunn handling i övrigt. Filmen känns inte helt tajt så att säga. Roligast är Groucho med sin oändliga ström av one-liners och ordvitsar. För att fatta allt så gäller det att inte läsa den svenska texten utan bara lyssna på vad Groucho säger. Det är verkligen en strid ström av vitsar här. På nåt sätt så är kvantiteten imponerande. Tyvärr så är filmen alldeles för spretig och tradig emellanåt, bl a med diverse musikalnummer som känns malplacerade. Så fort Groucho inte är med så blir det lite tråkigt. Han är filmens behållning helt klart. Roligast var scenen där operadirektören förs bakom ljuset genom att man flyttar fyra sängar från ett rum till ett annat samtidigt som direktören springer från det ena rummet till det andra utan att se vad som händer. Slapstick av högsta klass. Men filmen som helhet får bara medelbetyg. Godkänt med inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

A Day at the Races (1937)

Återigen ser vi bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg. Denna gång i syfte att hjälpa två vänner att behålla ett sanatorium bl a genom att vinna hästkapplöpningar.

Egentligen är detta samma film som Galakväll på operan. Det är Groucho som droppar one-liners, Harpo som spelar stum och harpa, och Chico som spelar bl a piano. Groucho är den stora behållningen återigen. Roligast blir det när Groucho, som egentligen är veterinär men utger sig för att vara läkare, luras i telefonen med nån som försöker kolla upp om Groucho är en riktig läkare. Återigen slapstick på hög nivå. Tyvärr tycker jag den här filmen håller ihop sämre än Galakväll på operan. Dock finns ett, nästan bisarrt, musikalnummer, som känns märkligt i vår tid. Det är Harpo som spelar flöjt i ett svart ghetto och alla svarta dansar och sjunger. Det skulle nog inte gå att göra i en film idag på det sättet.

I båda Marx-filmerna jag har sett så spelar en snubbe vid namn Alan Jones den manlige ”hjälten”, som tjejerna ska vila ögonen på är det väl tänkt. Han är otroligt tråkig och hans repliker är töntiga. Nyligen såg jag två Chaplin-filmer från samma era, Moderna tider (1936) och Diktatorn (1940), och dessa filmer är två klasser bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Band Aid (2017)

Filmfestivalens sista dag inleddes på den stora salongen med det lilla benutrymmet (Saga alltså) med en quirky och mysig indie-komedi, vilket kändes perfekt för en lunchvisning på en söndag. Band Aid, som filmen heter, handlar om ett par som kommer på den briljanta idén att lappa ihop sitt förhållande genom att starta ett band och skriva låtar om sina gräl. Anna (Zoe Lister-Jones) spelar bas, Ben spelar gitarr (Adam Pally), båda två sjunger och som trummis anlitar de sin något märklige granne Dave (Fred Armisen).

Det finns egentligen inget att inte gilla med den här filmen. Multitalangen Zoe Lister-Jones, som även skrivit och regisserat, och Adam Pally har en bra kemi, även när de grälar, och känns som ett riktigt par. De känns helt enkelt bekväma med varandra.

De går till en parterapeut som på ett roligt sätt förklarar hur saker och ting fungerar i ett förhållande men sen ledsnar på dem och flyttar till Kanada. De går på barnkalas och stortrivs inte direkt då de själva inte har barn, vilket Bens mor (spelad av Susie Essman från Curb Your Enthusiasm, yay!) inte är sen att påminna Ben om. De får besök av sin granne Dave när de håller att repa i garaget. Dave har nåt märkligt, minst sagt, över sig men han kan ju spela trummor. Det är småroliga scener mest hela tiden.

Band Aid (en perfekt filmtitel får man lov att säga) är en komedi men den ryggar inte för mer mörka aspekter av livet och därför blev den bättre som helhet. Musiken som Anna och Michael spelar är kanske inte världens bästa men scenerna när de jammar fram eller spelar låtar är mysiga och har nåt rörande över sig. Jag tror det är den mänskliga sång som gör det. Det blir utlämnande.

Vad vill filmen säga? Ja, jag tror att den vill säga att det är bra att skriva låtar om sina gräl som en form av terapi. Men för att en relation ska fungera behöver man även skriva egna låtar, eller rita egna teckningar, eller vad man nu gör för sin egen skull och som man tycker är roligt och kreativt.

Som jag skrev i början så finns det inget att inte gilla med filmen. Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, är att det kanske inte heller finns nåt att verkligen tokälska. Nåt som sticker ut, slår en i magen, ger en käftsmäll, knockar en totalt. Ja, välj vilken metafor ni vill. Men en mysig och smårolig film är det. En perfekt film att se en söndagseftermiddag med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg alltså Band Aid på Stockholm Filmfestival och vill du se den själv, vilket jag rekommenderar, så finns den att se på alla möjliga ställen. Kolla in på Vodeville och välj den tjänst som passar dig!

På söndag kommer min recension av The Florida Project, den mest framemotsedda filmen och även den sista jag såg under festivalen.

The Lovers (2017)

The Lovers handlar om Mary och Michael, ett gift par som glidit ifrån varandra totalt. De lever ihop, typ, men båda har älskare vid sidan om och det vet förmodligen bägge om. Mary och Michael kanske inte hatar varandra men de har noll känslor för varandra när vi möter dem i filmen. Det har gått så långt att om de har sex med varandra så är det som att de båda vänsterprasslar och bedrar sina respektive älskare. Hehe, ett något lustigt upplägg får man säga.

Nu ska deras son komma på besök med sin flickvän och frågan är om nån nyhet ska droppas av Mary och Michael, som t ex att de ska skiljas. Så är i alla fall planen, men när de börjar känna känslor för varandra igen (att bedra sina älskare med sig själva funkar tydligen bra som krydda) så ställs allt på sin spets.

The Lovers var en film som var lustig att se för mig ur skådespelarperspektiv. Jag visste ingenting om filmen, jag visste inte vilka som skulle vara med. När sen filmen rullade igång så kände jag direkt igen en, och endast en, av skådisar i de fyra största rollerna, nämligen Aidan Gillen (borgmästare Carcetti i The Wire, yay!). Gillen har lustigt spjuveraktigt sätt att forma läpparna när han pratar eller ler.

Sen efter kanske en halvtimme så började jag undra om inte hon som spelade den kvinnliga huvudrollen som Mary inte kunde vara Debra Winger. Visst var det Debra Winger? Från An Officer and a Gentleman och som jag hade en crush på. Ja, visst var det hon!

Efter ytterligare ett tag insåg jag att jag kände igen hon spelade Michaels älskarinna Lucy. Är inte det hon som fick ihop det (typ) med John C. Reilly i Magnolia? Vad var det hon hette? Melora nånting? Melora Walters! Ja, visst är det hon.

Den enda jag inte kände igen var han som spelade Michael, men jag tyckte han var riktigt bra. Av nån anledning fick jag intrycket av att han inte var en ”riktig” skådis. Jag vet inte riktigt vad det var men vissa rörelser han gjorde kändes väldigt egna och bara kopierade från hans egen personlighet. Som t ex när han liksom gungade fram och tillbaka när han verkade tveka mellan att säga nåt eller bara säga hejdå och gå iväg. Manér brukar man prata om. Men det är kanske det skådespeleri handlar om: att ta nåt inom, eller utom, sig själv och applicera på en rollfigur.

När sen eftertexterna rullade så ser jag namnet Tracy Letts. Haha, det är ju pjäs- och manusförfattaren som bl a skrivit manus till Killer Joe och August: Osage County, två riktigt bra filmer. Kul att gubben kan skådespela också, och sjunga och spela piano vilket han visar i slutet av The Lovers (i en kanske ostig scen?).

The Lovers är en annorlunda romantisk dramakomedi (tragedi?) som tar vägar man inte riktigt väntar sig. Som bäst var filmen i scenerna mellan Mary och Michael medan scenerna med deras respektive älskare kändes mer tråkiga. Som helhet en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg The Lovers på Stockholm Filmfestival under den stora filmspanardagen och här hittar ni fler recensioner:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Beast (2017)

Beast är en film som faktiskt har växt en del efter visningen. Direkt efteråt var jag lite förvirrad och undrade varför huvudpersonen hade betett sig som hon gjorde i slutet. Jag förstod inte poängen med filmen, och det gör jag kanske inte fortfarande men den har snurrat en del i mitt huvud, vilket är positivt.

Beast är regisserad av den brittiske långfilmsdebutanten Michael Pearce och handlar om Moll (Jessie Buckley), en ung kvinna med nån typ av psykiska problem. Exakt vad vet vi inte men hon trivs inte direkt med livet och det hintas även om en mörk historia från hennes förflutna. Nåt om att hon försökte hugga en klasskamrat med en sax.

Under sin egen födelsedagsfest så försöker hon hålla fasaden uppe men när hennes syster Polly, förstås både söt och ordentlig, låter annonsera att hon väntar tvillingar tillsammans med sin perfekte pojkvän så faller korthuset ihop. Hon uppvisar självskadebeteende och flyr sen iväg för supa skallen i bitar och dansa på en nattklubb.

Hon spenderar natten på stranden tillsammans med en snubbe som under morgonen blir lite väl närgången. Då dyker bohemen Pascal upp med ett gevär i näven och skrämmer bort Molls plågoande. Pascal erbjuder sen Moll skjuts hem och man kan säga att det är kärlek vid första ögonkasten.

Problemet är bara att Pascal är misstänkt för att ligga bakom ett antal mord på unga kvinnor som ägt rum under den senaste tiden. Samma morgon som Pascal och Moll träffas hittas ytterligare en kropp.

Beast är en brittisk film och det känns som en brittisk film. Det är nåt med den råa stämningen och den bistra personligheten hos folket som ger en brittisk känsla. Miljön är kanalön Jersey där även regissören är född. Det förekommer många fina bilder på havet, klippor och stranden. Maffigt, och filmens produktionsvärde överraskar mig en del. Den är snyggt gjord med en vad det verkar hyfsat hög budget.

Ju längre filmen lider desto mer förvirrad blir Moll. Hon ser syner där hon antingen själv blir utsatt för våld eller så är det hon själv som agerar exekutor. Vad är Moll egentligen för typ av tjej? En mobbad tjej som till slut fick nog i plugget och använde en sax i självförsvar? Eller finns det nåt sinistert hos henne under den tafatta ytan? Ja, det är frågor jag ställer mig dagarna efter att jag sett filmen, och svaret är fortfarande oklart. Där har filmen lyckats.

Rollbesättningen är riktigt bra. Molls mamma spelas av den superstrikta Geraldine James som är perfekt som mamman from hell. Molls docksyster Polly är också perfekt gestaltad av Shannon Tarbet. Slutligen funkar Johnny Flynn (från tv-serien med den härliga titeln Scrotal Recall) som den udda driftern Pascal som inte har nåt fast jobb men jobbar med händerna.

Mmm, nu har det gått några dagar sen jag såg filmen som jag skulle beskriva som en psykologisk skräckis om psykisk ohälsa. Det var en slow burn under visningen och även efteråt. Den ligger och skvalpar fortfarande. Men jag lägger ganska stor vikt på den initiala upplevelsen av en film och då hamnar jag till slut på en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Beast på Stockholm Filmfestival. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.

Om Stockholm Filmfestival har en bra lösning för när man vill köpa sin medlemsbiobiljett på plats direkt på biografen? Svar: Nej.

PS. Scrotal Recall har sedemera bytt titel till Lovesick. Vad tråkigt. DS

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Minns ni den unga killen som var på fiskebåten tillsammans med Mark Rylance i Dunkirk? Han, skådisen alltså, heter Barry Keoghan och är 25 år gammal. 25 år gammal?! What? Jag trodde han var typ 17. Han ser ut som det i alla fall.

I Dunkirk är han inte med så mycket men det lilla han var med så fanns det nåt envist, nästan obehagligt eller åtminstone udda, över honom.

I Giorgos Lanthimos nya film The Killing of a Sacred Deer är Keoghan (lustigt stavade namn de ofta har, de goda irländarna) perfekt castad som en psykopatpojke som plågar en familj bestående av läkaren Steven (Colin Farrell), hans fru Anna (Nicole Kidman), dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Psykopatpojken, som heter Martin, verkar till en början vara en ganska vanlig pojke (i alla fall för att vara en pojke i en värld skapad av Lanthimos). Efter ett tag inser vi som tittare emellertid att inte allt står rätt till i huvudet på Martin. Av orsaker som ni får upptäcka när ni ser filmen så börjar Martin på ett Funny Games-liknande sätt att infiltrera Stevens familj. Till en början är det till synes oskyldigt, men känslan av att nåt är fel finns ändå där. Och det blir bara värre och värre för stackars Steve och resten av familjen.

Mmm, ja, Giorgos Lanthimos har verkligen en egen stil. De tre filmer jag nu har sett av denne grekiske auteur (eller är det ett förlegat uttryck?) har alla det gemensamt att de bygger upp en konstruerad värld där vanliga spelregler inte gäller. För att filmerna ska funka behöver man släppa det här med logik, normalt beteende och vanliga fysiska eller biologiska lagar. Här kan allt hända, och i Lanthimos värld så funkar det, förutsatt att du går in i filmen med öppet sinne.

Ta bara en sån sak som hur skådisarna levererar sina repliker. De uttrycker sig stelt och utan känslor. Jag undrar vilken regi skådisarna har fått från Lanthimos. ”Spela totalt uttryckslös utan ilska, sorg, glädje eller nerv”. Och sen blir det ändå så nervigt som det blir. Känslan av att nåt är fel är påtaglig redan från början. Är det lite som en kall version av David Lynch kanske?

Jag tror det kan vara bra att se om filmen för att snappa upp tonen som filmen vill sätta så fort som möjligt och liksom vänja sig vid den.

Hur klarar sig skådisarna då? Ja, Colin Farrell passar exempelvis perfekt i Lanthimos filmer. Det har han ju redan visat i The Lobster. Farrell är uttrycklös på ett sätt som ändå förmedlar nåt sorts uttryck (vilket vet jag inte riktigt).

Pojkvaskern Keoghan (som alltså är 25) är som sagt suveränt castad och mycket obehaglig, så det räcker och blir över, i sin gestaltning av psykopatpojken Martin. Han kan säga helt vansinniga saker med en ton som om han i förbifarten nämner vad han åt till frukost. Otäckt.

Alicia Silverstone har en trevlig liten biroll som Martins mamma. Det var kul att se henne eftersom det var ett tag sen (för mig i alla fall).

Nicole Kidman är bra hon med men jag undrar om inte en sån som Farrell passar ännu bättre ihop med Lanthimos och det icke-skådespeleri som han vill ha.

Om jag ska jämföra med hans andra filmer så gillade jag Dogtooth ganska så mycket mer. Den känns som en än mer vrickad konstruktion fullt ut. The Killing of a Sacred Deer kändes inte lika extrem vilket gjorde att den sjönk en aning för mig. Det går ju inte att känna nåt för rollfigurerna då de aldrig visar känslor, och då kan det lika gärna vara så extremt (skruvat, vrickat) det bara kan vara, vilket jag tyckte det var i Dogtooth. Här kändes det kanske ibland som en ”vanlig” film och då blev den möjligen inte lika intressant.

Det är lite svårt att sätta betyg. Som jag skrev på Twitter direkt efter att jag sett filmen så är den en konstruktion som jag behöver fundera på ett tag till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Killing of a Sacred Deer har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Jag tror man tjänar på att se den på bio där man, förutsatt att publiken sköter sig, kan ha fullt fokus på filmen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Star Trek Beyond (2016)

Jag har accepterat att Star Trek-filmerna är actiondrivna äventyr med humor och spektakel snarare än filmer med mystiska fenomen och tidsparadoxer i fokus. Det gäller för övrigt även de äldre filmerna då det främst är i tv-serierna man hittar mer koncept- eller idébaserade teman.

Jag har nog inte bara accepterat det utan tycker nog det är ganska vettigt. Vissa av de äldre filmerna försökte vara seriösa, vilket misslyckades kapitalt. Det gäller väl främst det första filmförsöket från 1979, Star Trek: The Motion Picture, som är segare än kola.

I och med J.J. Abrams omstart av Star Trek 2009 så skakades nytt liv i franchisen. Besättningen på stjärnskeppet Enterprise föryngrades och därmed även rollbesättningen. Man la lite mer vikt på återkommande gnabb mellan rollfigurer och betonade att folket ombord var en familj. Den kvinnliga kommunikationsofficeren Uhura fick mer utrymme. Actionsekvenserna blev mer slicka. Det mesta gjordes coolare och mer modernt, och samtidigt kanske lite tråkigare (jämfört med, återigen, tv-serierna).

I den tredje filmen efter återuppväckelsen är kapten Kirk desillusionerad. Han har tappat tron på sig själv och funderar över poängen med att vara kapten på ett stjärnskepp. De åker ju bara runt och ”utforskar”. Kicken som fanns initialt har avtagit och han funderar på att hoppa av.

Men Kirk får ganska snart annat att tänka på då en superskurk i form Idris Elbas Krall dyker upp. Krall är av nån anledning arg på Federationen och vill förgöra dem. Let the rymdaction begin.

Jag gillade Star Trek Beyond. Det är lättsam rymdaction med duktiga skådisar som får till ett bra gnabb mellan sina rollfigurer. Jag gillade exempelvis att besättningen en bit in i filmen splittras upp och därmed tvingas samarbeta med partners som de kanske inte skulle ha valt själva. Främst gäller det ju förstås Spock (Zachary Quinto) och Bones (doktorn spelad av Karl Urban) som med glimten i ögat varit i luven på varandra ända sen tidigt i originalserien.

Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen Mandela: Long Walk to Freedom där Elba gestaltade just Nelson Mandela?

En rollfigur som jag däremot gillade mycket var badass-kvinnan Jaylah, som spelades av mumien själv, dvs Sofia Boutella. Hon var kaxig, frispråkig och badass på ett bra sätt. Men även hon var kanske alien-sminkad en aning för mycket. Eller, nej förresten, nu när jag tittar på bilder på henne från filmen konstaterar jag att hon ser cool ut med sitt vita ansikte med svarta tribal-streck.

Det förekom en del skön musik i filmen också. Jag hoppade t ex till i soffan när jag hörde tonerna av Public Enemys Fight The Power. Scotty, spelad av Simon Pegg som för övrigt även skrivit filmens manus, var inte ett fan. Jaylah däremot gillade beatet och skrikandet. Hmm, beatet och Chuck D:s mässande kulspruteflyt skulle jag uttrycka det.

Star Trek Beyond är inte den bästa filmen i franchisens historia men den är klart godkänd. Perfekt underhållning om du är sugen på rymdaction och lagom mycket humor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Battleship (2012)

Man kan tydligen göra film på det mesta. Spelet Sänka skepp t ex. Peter Berg är inte nån favoritregissör. Han ligger bl a bakom den usla Lone Survivor. Så när jag satte mig ner för att kolla in Battleship så var inte mina förväntningar höga. De var låga. Filmen inleds som en komedi med en slackerbrorsa (Taylor Kitsch) och en marinbrorsa (Alexander Skarsgård). Det är en hyllning till den amerikanska marinen, men vilka ska man slåss mot? Det råder nämligen förbrödring. Man har krigsövning tillsammans med japaner och de spelar även fotboll ihop. Svaret är givetvis: man ska slåss mot utomjordingar. Filmen har ett otroligt högt tempo och jag ställer mig tidigt frågan om det är en parodi? En Top Gun-parodi? Allt är totalt överdrivet med Michael Bay-bilder, krigsskepp och hårdrock. När man mot slutet startar upp ett gammalt slagskepp från andra världskriget och använder veteraner som besättning så slår parodimätaren i taket. Jag skrattar högt och har jätteroligt. Är det kanske lite Home Again-vibbar över Battleship?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deadpool (2016)

Jag har konstaterat det förr: en viss sorts av referens- eller metahumor i filmer funkar inte fullt för mig. Visst kan sån här humor funka men aldrig fullt ut. X-Men-filmen Deadpool är ett bra exempel, kanske t.o.m. typexemplet. För mig kändes Deadpool som en serie, ofta roliga, sketcher staplade på varandra snarare än en film med en story. Jag har nog samma problem som jag hade med The Lego Movie. Det finns ett lager för mycket, ett metalager eller vad vi nu ska kalla det. För mig ger det en sorts distans som i viss mån underminerar filmen. Då gillar jag MCU-filmen Ant-Man betydligt mer, om jag nu ska jämföra med en annan superhjältefilm med humorinslag. Där tycker jag humorn mer bygger på situationer som rollfigurerna hamnar i snarare än coola repliker. Men Deadpool är ändå småputtrig och rolig. Förtexterna var nog det bästa med hela filmen. Sen missar jag säkert massor pga det uppskruvade tempot (samma problem hade jag med Lego-filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: