Krisha (2015)

Krisha är en liten indie-film från 2015 som gjordes av Trey Edward Shults. Om regissörens namn kanske låter bekant så kan det bero på att han även ligger bakom den lågintensiva skräckisen It Comes at Night från 2017 (som för övrigt hamnade på plats 13 på min topp-22-lista över 2017 års bästa filmer).

Krisha är namnet på filmens huvudperson som kommer hem till sin familj för Thanksgiving-middag. Krisha, rollfiguren alltså, har en historia med drogberoende och har inte haft kontakt med sin familj på länge, inklusive sonen som växt upp hos hennes syster. Nu har Krisha dock lovat att hon är nykter och att hon dessutom ska laga middag till alla.

Kalkon! Nej, jag syftar inte på filmen utan på vad Krisha ska laga. Det är stort fokus på den där kalkonen. Hur ska det gå? Lyckas hon få den mör och saftig eller blir det pannkaka av alltihop?

Under inledningen av dagen och kvällen är alla övertrevliga. Krisha är nervös. Alla spelar sina roller (som Helena Ekdahl skulle ha sagt). En parentes är att det var lite synd att jag inte såg filmen textad på engelska då det var aningen svårt att höra allt som sägs. Det var så stimmigt i huset där de alla var samlade.

Musiken brukar jag oftast inte notera när jag ser på film. Den här gången stack den dock ut. Det handlar om en udda och hetsig musik, som gjord för att göra en nervös. Den visar verkligen hur Krisha känner sig. Det var likadant med klippningen, som hoppade kors och tvärs mellan scener på ett hetsigt sätt.

Ju mer filmen fortskrider desto mer övergår den till att bli en sorts skräckis. Givetvis är det en skräckis helt utan övernaturliga inslag. Det är en vardagsskräckis i form av en middag som blir mer och mer lik en Norén-middag där stämningen går att skära igenom (som när man skär upp en kalkon kanske).

Jag gillar att regissören har gjort en personlig film där det känns som att han har haft en tydlig och egen vision. Filmen är allt annat än generisk. Och bara för att motsäga mig själv så tyckte jag att den påminde en del om August: Osage County. Båda filmerna handlar om familjesammankomster, drogberoende och saker som dolts under ytan.

Mot slutet blev Krisha riktigt intensiv men kanske var det i senaste laget så mitt betyg hamnar till slut på en stark trea. Fast det känns som att den har växt en del i efterhand.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Narc (2002)

Vad gör Ray Liotta nuförtiden? Var köper han sina tröjor? Han var väl rätt het där ett tag under 90-talet. Nu var det ett tag sen man hörde nåt speciellt. Oavsett så tar jag och dammar av en gammal preblogg-recension om en Liotta-rulle, Narc från 2002, och min text om den skrevs i maj 2007.

Jag tog och såg den här filmen i helgen. Det visade sig vara en riktigt bra tv-deckare i biofilmsformat. Den för mig hittills okände Jason Patric gör rollen som Nick, en undercover-polis som blir avstängd efter en tragisk händelse. 18 månader senare vill polisledningen att Nick ska jobba ihop med aggrobrutalkommissarien Henry (Ray Liotta) för att lösa ett gammalt fall med en mördad polis. Nick går motvilligt med på det hela, vilket förstås visar sig leda in i en komplex härva av droger, lögner och fan och hans moster.

Som sagt, det kändes faktiskt som ett pilotavsnitt av Uppdrag: Mord (eller nån liknande polisserie med kvalitet), vilket var positivt i mina ögon. Jag gillade den skitiga, dystra miljön och att det är fokus på karaktärerna, främst Nick. Fotot överraskade en del, bl a med en bra och nervig jaktscen precis i inledningen som sätter stämningen direkt. Sen träder Ray Liotta in i filmen. Han är nog en liten favorit trots att jag inte har sett så många filmer med honom. Han är strålande i Maffiabröder förstås. Men han har helt klart nåt galet över sig, vilket funkar bra i Narc.

Av nån anledning så fick Narc mig att tänka på den dåliga filmen Brick trots att filmerna är helt olika. Jag tror det beror på att det i bägge filmerna äger rum avgörande händelser i tunnlar, typ stora avloppstunnlar. Hur som helst, Narc är bättre än wannabe-pretto-filmen Brick. Glöm att jag nämnde Brick överhuvudtaget. Narc rullar egentligen på filmen igenom. Inledningen var suverän med en del överraskande scener, <spoiler>bl a när Nick står i duschen – med sin lilla baby-son visade det sig – just efter att han som undercover-polis av misstag orsakat en gravid kvinnas fosters död. En vacker bild som kontrasterade mot det som skett tidigare i filmen på ett talande sätt.</spoiler>

Då och då dyker det dock upp en del klichémässiga scener, typ en frustrerad kommissarie som kört fast i sin utredning och i ett utbrott vildsint rensar bordet på alla utredningspapper. (Jag vet att ni kan se det framför er.) Det finns några fler exempel på såna här scener men som helhet funkar filmen bra. Jag gillade som sagt stämningen; det kändes slitet, rått och ruffigt. Ungefär som i Uppdrag: Mord. Bra med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Crazy Ray

Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

Så vit som en snö (2001)

Jag fortsätter med en till gammal preblogg-text om en Jan Troell-film, en film med den kanske vackraste titeln nånsin (i konkurrens med Bleka dödens minut och Medan vi faller…). Min text om Så vit som en snö skrevs i augusti 2004.

I SVT:s retro med Jan Troell-filmer såg jag bara två stycken. Den första var Här har du ditt liv och nu har jag sett Så vit som en snö. Det är en till största delen fiktiv berättelse om den verkliga personen Elsa Andersson, som var den första kvinnan i Sverige som tog dykcert.. eh ska vara flygcertifikat. Hon var dessutom en hejare på att hoppa fallskärm. Vi får följa hennes liv, som präglas av utanförskap och längtan till nåt annat, från uppväxten och fram till hennes tragiska slut.

Det här är i mångt och mycket en välgjord film. Fotot och miljöerna är vackra, men filmen är lite väl långdragen och den är pretentiös, vilket i detta fall är både positivt och negativt. Amanda Ooms är bra på att fånga den udda Elsa. Bra i sina roll är även Björn Granath som Elsas pappa som är orolig när hans dotter är ute och flyger. Han lyckas inte, och vill kanske inte, tygla henne. Detta är det intressanta i filmen. Däremot tyckte jag inte om Stina Ekblad som försöker prata med dansk brytning eftersom hon spelar en danska som blir pappans nya fru (efter att Elsas mamma dör i barnsäng, tidigt i filmen). Shanti Roney har jag aldrig gillat riktigt. Han ser så jävla skum ut. Här känns han krystad. Sen undrar jag varför Richard Wolff ska vara med. Jag hade precis samma undran hade jag när jag såg kalkonen Tre solar. Det blir godkänt till denna film som har en grammatiskt konstig men väldigt vacker titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. För den som är intresserad kan jag nämna att både Ooms och Björn Kjellman visar prov på lite full frontal nudity i en ganska märklig scen.

Här har du ditt liv (1966)

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Fårödokument (1970)

Fårödokument (särskrivet i förtexterna, ajabaja) är en av Ingmar Bergmans få dokumentärfilmer och den handlar förstås om Bergmans älskade ö där han ju i Hammars hade sitt hem under många år (och hans bostad och personliga biograf finns ju fortfarande kvar och är nu en del av Bergmangårdarna). Materialet till dokumentären spelades in våren 1969 och den hade sedan premiär i svensk tv på nyårsdagen 1970.

Redan från början står det klart att det inte är en naturfilm det handlar, även om naturen, vattnet och djuren spelar en stor roll. Nej, filmen är tillägnad Fåröborna själva förkunnar förtexterna. Bergman agerar berättarröst och det var lite kul att höra hans röst och sätt att prata. Jag fick intrycket att han läste innantill. Ändå blev det inte tråkigt då han trots den uppläsande känslan har nåt skarpt där också.

Bergman åker runt på Fårö och träffar vanligt folk för att få reda på deras livssituation. Hur är det att bo och verka i glesbygd som Fårö? Det framkommer att Fåröborna känner sig ungefär på samma sätt som Gotlänningar känner sig gentemot fastlandet. Det är liksom bara ett pinnhål ner på stegen. Allt ska centraliseras och Fårö har slagits ihop med ett antal andra Gotlandskommuner och styrs numera från Fårösund som ju ligger på Gotlandssidan.

Vi träffar en kvinnlig bonde som inte gillar statlig inblandning i det hon gör. Hon gillar småskalighet och fri konkurrens. I det lilla glöms inte människan bort anser hon. Trots att hon är kritisk så är hon i grunden positiv och glad, en sorts naturkraft. Och som man brukar säga nuförtiden, en människotyp och ett sorts liv som man inte ser så ofta idag.

Ja, det är det klassiska som jag sett i ett antal dokumentärer som t ex Palme eller Jan Troells Sagolandet. Det handlar om ett Sverige som inte finns längre. Det som är speciellt med just Sagolandet och Fårödokument är att det inte är nygjorda dokumentärer utan de är filmade i den tid som det handlar om. Så det finns liksom två lager här. Först en svunnen tid som de i filmen saknar eller håller på att förlora. Men även den tid som jag som tittare idag upplever inte finns. Det finns potential för en hel del nostalgi här. Men det var det som var lite kul med de som intervjuades; de hade inte en nostalgisk syn på det hela utan mer praktisk.

En gubbe som intervjuas är 102 år gammal. Han föddes alltså på 1860-talet. Wow! Som tidsdokument den här typen av filmer obetalbara.

En stor fråga, och en evighetsfråga, är frågan om det ska byggas en bro mellan Gotland och Fårö. Fåröborna själva verkar vara för en bro, i alla fall om man ska tro på de som intervjuas i filmen. En uttrycker det så här:

”Många gånger har man nog önskat sig en bro, i synnerhet när man kommer i synnerligen god tid till nästa färja”. 😀

Brofrågan återkommer i Bergmans dokumentäruppföljare som kom 1979. Den kommer vi till framöver.

Det förekommer underbara klipp med skolungdomar på en buss. Bergman frågar hur de trivs på Fårö och om de vill flytta där ifrån. ”Det finns ingenting att göööööra!” låter de flesta svaren. Genomgående kändes det som att tjejerna är de som är mest benägna att dra till fastlandet. ”Här finns ju inga joooooobb!”. Killarna verkar tveka mer, och en kille säger att han måste se vatten, det blir ju så när man har vuxit upp på en ö tycker han. Stockholm, det kan han inte tänka sig. Vi återkommer även till honom i uppföljaren.

Inklippt med intervjuerna med ungdomarna i bussen får vi se och höra en präst oroa sig för sin församling. Kommer den överhuvudtaget finnas kvar om tio år? På gudstjänsterna är det ju mest gamlingar konstaterar han krasst.

Det kanske bästa i filmen är en intervju med en gammal gumma. Hon bröt benet när hon var ute och cyklade för flera år sen. Den bristfälliga vårdpersonalen som fanns på plats på ön sa dock åt henne att det bara var en stukning. I två månader låg hon hemma i sängen men benet läkte ju aldrig riktigt ordentligt. Det läkte liksom ihop fel. En tid senare fick en kunnig läkare se detta och hon skjutsades direkt till lasarettet (ett härligt gammal ord) på Gotland och man försökte fixa till benet. Men det lyckades inte utan man tvingades amputera det. Sorgligt. Men gumman, jo, hon berättade glatt historien med en glimt i ögat som är lite svår att förstå. En kärv krutgumma om man säger så, precis som lantbrukarkvinnan i inledningen.

Det Bergman har gjort är en partsinlaga och han avslutar själv filmen med en slutplädering för Fåröbornas sak. Eller är det jag som har gjort en partsinlaga i och med detta inlägg?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lantbrukaren Ingrid

Bibliotekarien Emilia

Poststationsföreståndaren Vera

Hereditary (2018)

Min bror var i Stockholm för att inhandla… vandringsskor (eller om det var fotinlägg?) och efter förrättat verk gick vi och såg Hereditary, en filmtitel som jag nu efter fyra försök till slut stavade rätt.

Regissören heter Ari Aster och om jag har förstått saken rätt så är det här hans debutfilm. En imponerande debut får jag lov att säga. Bild- och stämningsmässigt är filmen mycket välgjord. Regissören verkar även ha god hand med skådisar och att få scener att bli intensivt obehagliga. Apropå obehagligt: kluck-kluck.

För mig var filmen som allra bäst när den var ett kolmörkt familjedrama. Det förekommer en middagsscen med tysta familjemedlemmar och klinkande bestick som fick mig att vrida på mig av ångest.

Filmen överraskade mig även några gånger då handlingen tog vägar som jag inte riktigt hade väntat mig. Det gäller t ex vem som egentligen var den huvudsakliga ”skurken” i filmen. *Huvud*sakliga skurken.

Toni Collette är otäckt bra som mamman i familjen. I vissa scener vet man inte riktigt om hon är rädd, arg eller på gränsen till att bli galen. Det är ett nyanserat skådespeleri.

Slutet av filmen är nåt som inte går av för hackor. Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta talesätt just nu. Men slutet går i alla fall inte av för hackor. Samtidigt är det kanske inte speciellt bra heller för den delen. Nånstans på vägen så hade jag även tappat tråden och förstod helt enkelt inte vad som pågick. Slutscenerna i sig var ganska häftiga men jag förstod inte riktigt vad de hade med resten av filmen att göra.

Att jag inte delar ut ett högre betyg har dels med filmens spretighet att göra och dels att visningen inte var klockren. Hereditary är en ganska tyst och långsam film. Jag tror att vissa av biobesökarna därför hade svårt att hålla både koncentrationen och sig själva lugna vilket gjorde att att stämningen i salongen inte verkade för filmens bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Green Book (2018)

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Semestersabotören (1953)

Jacques Tati är inte en komiker som jag är speciellt bekant med. När jag kollar på Filmtipset – ja, den sajten lever faktiskt fortfarande, men jag måste nog snabba mig med att föra över mina betyg till Letterboxd för säkerhets skull – så verkar det som att jag bara har sett en enda film, och det är just Semestersabotören. Men jag tror att jag även har kollat in Playtime en gång i tiden. Anledningen till att det inte blev några fler filmer är kanske att jag inte riktigt förstod tjusningen med Tati. Min lilla text skrevs i januari 2007.

Tati. Ta i. Försök gilla. Jag försöker, men tyvärr, det här var inte riktigt bra. Eller, ibland var det roligt och det hade kanske funkat om det hade varit en 25 minuters novellfilm. Tati har en helt egen stil. Semestersabotören hade lika gärna kunnat vara en stumfilm med ljudeffekter och musik. En annan egenhet är att det liksom inte finns nån historia. Handling och rollfigurer i egentlig mening finns inte. Det är i princip en episodfilm med korta och lågmälda slapstick-scener. I längden blev det lite tråkigt och figuren Hulot (som Tati gör)… nja, jag vet inte, jag tyckte inte han var nåt speciellt. Då är Mr Bean (Rowan Atkinson har säkert tittat på Tati) tio gånger roligare, tycker jag. Gammal är inte alltid äldst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mowgli (2018)

Ska det verkligen behövas en till filmatisering om den lille pojken som växer upp i djungeln, uppfostras av vargar och måste föras till människobyn?

”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”

Jag pratar givetvis om Mowgli och Djungelboken. Bara för två år sen så kom Disney och Jon Favreaus nya version, ett cgi-spektakel där alla verklighetstrogna miljöer är gjorda med s.k. virtual production, dvs i datorn. Den enda rollfigur som krävde en skådis framför kameran var just Mowgli själv. Well, och så kanske några skådisar i svarta sparkdräkter med vita prickar i ansiktet och på kroppen.

Tydligen tyckte Andy Serkis (hans andra film som regissör) och Netflix (bidrog med slantarna) att det var dags för ytterligare en omtolkning av Rudyard Kiplings böcker.

Jag gillar stämningen i Mowgli från början. Den känns betydligt råare än The Jungle Book, 2016 års Disney-version. Ett exempel är att man faktiskt får se ett rovdjur döda ett byte. Det är Bagheera som under en jakt tar död på en hjort. Som panter måste han ju äta, och jag gillar att filmen inte sticker under stol med detta faktum. Mowgli själv var intressantare som rollfigur. Här spelas han av en lite äldre barnskådis som funkade bättre för mig. Fortfarande med gigantiska rådjursögon men aningen mindre gullig och jag tycker han är mer av en egen person.

Djungeln och djuren i djungeln sjunger på sista versen. Det är en förgången djungel som har en sorglig stämning över sig. Djuren är gamla och slitna. Mossiga. Det råder en grym och otäck stämning här. Äta eller ätas. Det är inte nån tillrättalagd naturdokumentär detta, och jag gillar’t.

Mowgli som växt upp i en vargfamilj går och springer på alla fyra som andra vargar. Det är ju så han har lärt sig att det ska vara. Men när det är fara på färde på riktigt (när tigern Shere Khan dyker upp) så tar instinkten över och han springer på två ben eftersom han nånstans vet att det går snabbare. Intressant.

Under filmens sista 30 minuter kraschlandar filmen tyvärr totalt. Detta händer när vi och Mowgli kommer till människobyn. Här blir handlingen fånig och saker och ting händer alldeles för snabbt och utan logik. Mowglis karaktärsutveckling är inte rimlig. Ena sekunden är han en medlem i vargflocken, sen hävdar han att människobyn är hans enda rätta hem, och slutligen vänder han igen och blir förkämpe för djurens och djungelns rätt. Det han känner och hur han vänder fram och tillbaka är egentligen rimligt men man lyckas tyvärr inte förmedla det i filmen. Det bara händer utan förklaring på två röda sekunder.

Trots den väldigt svaga avslutande delen så kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Mowgli då den var tillräckligt intressant fram tills dess.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: