#SFF15: The Wolfpack (2015)

sff_logoThe WolfpackFörsta filmen för min del under årets filmspanardag på Stockholm Filmfestival blev dokumentären The Wolfpack. Det är en märklig, eller kanske mest tragisk, historia det här. Det påstås att regissören Crystal Moselle 2010 av en slump råkade träffa på sex udda bröder ute på stan i New York. Bröderna var klädda i likadana kostymer och hade svarta solglasögon, som tagna ur Quentin Tarantinos Reservoir Dogs med den skillnaden att alla svart långt hår ända ned till midjan.

Moselle, som vid den här tiden var konststudent, blev intresserad och fick veta att det här var en av få gånger som bröderna hade lämnat sitt hem. De bodde i en trång lägenhet i Manhattan tillsammans med sin pappa, mamma och syster. I ett totalt feltänkt sätt att ”skydda” sin familj hade pappan Oscar förbjudit resten av familjen att överhuvudtaget lämna lägenheten. Han åkte ensam iväg om det behövdes mat eller nåt annat.

Oscar och mamman Susanne (som spelas av Susanne Angulo, ja, eller vänta…) var tydligen nån sorts hippies/hare krishna-anhängare och ville låta barnen växa upp vid sidan om samhället ute på landet. Men brist på pengar gjorde att de istället hamnade på Manhattan och då tyckte pappan det var för farligt att gå ut. Eller nåt. Det finns förmodligen (läs: garanterat) mycket som vi som tittare inte får reda på. Men strunt i det just nu, för jag gillade nämligen filmen.

Den inleds aningen segt, eller så var det jag som var trött, för jag satt nämligen och nickade till. Efter ett tag piggnade jag till samtidigt som historien blev mer intensiv. Historien säger ni, det är väl ingen historia utan en dokumentär som skildrar verkligheten? Spelar ingen roll säger jag. Både en dokumentär och ren fiktion måste ha ett manus. Och The Wolfpack har ett hyfsat manus. Jag blev mer och mer fascinerad av bröderna och av hur de uppfattar världen. Under sin uppväxt har de lärt sig om världen via film. Troligen var även pappan otroligt filmintresserad och bröderna ser mängder av film. När de väl kommer ut i ”världen” så refererar de genomgående till saker från filmer. En skog påminner om Fangorn från Sagan om ringen. En sandstrand på Coney Island påminner om öknen i Lawrence av Arabien.

En del av dokumentären består av scener från filmer som bröderna iscensätter, och det handlar om riktigt bra rekonstruktioner. Bröderna kan replikerna innan och utan och scener från Pulp Fiction och Reservoir Dogs spelas upp läskigt bra. T.o.m. Tim Roths udda andning från Reservoir Dogs återges. Jag sitter och funderar på om de har skådespelartalang eller om det bara handlar om ren kopiering.

Med tanke på sin uppväxt verkar bröderna nånstans ändå ganska vettiga. Intressant är hur de uppfattar språk, slang, datorer, Google, osv. De har tydligen fått sin utbildning av sin mamma som agerat lärare i hemmet, och därmed fått lön för det. Hur den lönen ska betala för hyra, mat och alla dvd-filmer framgår inte. Om pappan jobbar med nåt framgår inte heller. Johan B, som jag träffade senare under dagen, hade hört att pappan, som var peruan (?), hade problem med sitt arbetstillstånd.

Apropå pappan så verkar han fortfarande vara en person som lever i total förnekelse över vad han har gjort. Han ser på tv och dricker (för att dämpa ångest antagligen). När han lämnar lägenheten med resten av familjen har han hela tiden lurar i öronen (med musik) och samverkar överhuvudtaget inte med nån, förutom mamman och dottern Visnu (ja, alla barnen är döpta efter hinduiska gudar). Här har vi ett oläkt sår som nog aldrig kommer att läka, och kanske inte ska det heller.

Apropå dottern Visnu. Vad händer med henne? Varför är det så litet fokus på henne? Har hon nåt typ av handikapp? *researchar*… Japp, tydligen…

Det finns en scen mot slutet av filmen som jag tyckte var riktigt bra. De har åkt ut på landet och besöker en äppelträdsodling. Bröderna springer runt bland träden och käkar äpplen. Mamman, pappan och dottern håller sig vid sidan av. Sen beslutar sig mamman för att det är dags att gå fram till bröderna för att se vad de gör, att släppa sargen och vara med dem. De går mot bröderna hand i hand men pappan viker av och deras händer släpper taget om varandra. Dottern blir liksom kvar i mitten, vilket gav mig en klump i halsen. Kanske var det hela iscensatt, kanske inte, men jag tyckte det var en fin scen.

Ju mer jag läser på om filmen desto mer undrar jag vad vi som tittare inte har fått se. Oj, oj, det är alltid svårt det här med dokumentärer. I slutändan tror jag ändå inte The Wolfpack ljuger. Känslan den förmedlar tror jag är sann.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jaha, skulle jag skriva om visningen också? Det hade jag glömt. Jag minns inte att nåt speciellt hände förutom att jag hade väldigt svårt att hitta filmspanarna på Victoria innan filmen började trots att det är en liten foajé. Jo, just det, lutningen på Victoria 4 är inte bra så om du får en lång person framför dig är det bäst att flytta eller så får du baksidan av ett huvud att titta på istället för nederdelen av filmen.

PS. En av bröderna, Mukunda Angulo var förresten med i Skavlan i fredags och avsnittet går att se på SVT Play. DS

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

5 Responses to #SFF15: The Wolfpack (2015)

  1. Sofia skriver:

    Säger inte någon av bröderna precis i början att Vishnu är ”lite speciell”? Utseendemässigt upplevde jag att det fanns drag av Downs syndrom hos henne, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att hon är yngsta barnet. Den där slutscenen blev också väldigt konstig för min del — med tanke på hur filmen lade upp sin historia bör detta ha varit första gången många av barnen åkte bil, såg riktiga pumpor, plockade äpplen osv. Knepigt…

    • Jojjenito skriver:

      Jo, det var nog nån som sa det. Jag uppfattade det när jag hörde det mer som att hon var speciell, men inte i meningen att hon hade nåt sorts handikapp, utan mer speciell som person. Jag forskade, som jag skrev, lite om det hela och tydligen har hon nåt som kallas Turners syndrom, vilket när jag läser på om det på Wikipedia kan behandlas och flickor som drabbas av det kan leva ett helt normalt liv (bara flickor drabbas), vilket gör det hela mer tragiskt (för jag tror inte Visnu har behandlats).

      (Och, jo, det borde stavas Vishnu men av nån anledning stavades det Visnu i textningen så valde att köra med det.)

      För mig blev inte slutscenen konstigt utan mest fin om än ganska sorglig.

  2. Cecilia skriver:

    Kul att du gillade filmen. Tyckte också om den, även om mycket lämnas osagt. Men vad menar du på att mamman ”spelas” av Susanne? Syftar du på rekonstrueringen av vissa scener? En av mina favoritscener är när den av bröderna som skaffar sig en praktikplats på nåt hippt ställe försöker bonda med sina arbetskamrater via Game of Thrones. Sättet han säger det på, helt oironiskt🙂 det är så gulligt på nåt sätt…

    • Jojjenito skriver:

      ”Mamman spelas”… ja, det var ett otydligt och dåligt försök att referera till att vissa delar av dokumentären känns iscensatta (fast du fattade ju så så dåligt var det nog inte.😉 ). Nu ska sägas att jag by default inte har nåt egentligt problem med iscensättningar (så länge det som händer nånstans förmedlar en känsla som är äkta).

      Jag brukar snacka om Mr. Robot på samma sätt vid fikat på jobbet.😀

  3. Pingback: The Wolfpack (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: