Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr