Blade Runner (1982)

Blade Runner är en sån där klassiker som jag rimligen borde älska. Senaste gången jag såg den var för kanske tio år sen. Av den titten minns jag inte jättemycket förutom att jag inte var speciellt imponerad och att filmen inte lämnade nåt vidare intryck (tydligen, eftersom jag inte minns så mycket, duh).

Nu när det kommit en uppföljare, Blade Runner 2049, var det givetvis hög och perfekt tid att se om Ridley Scotts science fiction-klassiker. Skulle den lyfta denna gång och leva upp till sitt klassiker-epitet?

Svaret för mig blev det lite tråkiga: nej, tyvärr inte denna gång heller. Jag tror jag ändå börjar med att ta upp det som jag gillar, för det är i själva verket ganska mycket, ja, det mesta till och med.

Jag gillar miljöerna. Los Angeles är som ett enda stort, dystopiskt och regnande Chinatown. Jag gillar hur all kultur och alla språk verkar ha flutit ihop. Det pratas kinesiska och andra språk, man äter nudlar och dricker whisky, och sen spelas det plötsligt arabisk musik.

Jag gillar blandningen av high- och low tech. Vi har flygande bilar men vi har även persienner på ett poliskontor där M. Emmet Walsh sitter bakom ett hederligt gammalt skrivbord. Här kommer vi även in på film noir-känslan som är tydlig. Harrison Fords rollfigur Deckard är en klassisk deckarsnubbe som får ett fall på halsen med en tillika klassisk femme fatale i form av Sean Youngs rollfigur Rachael. I bioversionen av filmen har vi även Fords noiriga berättarröst.

Filmens teman är fortfarande aktuella och behandlas i många samtida filmer. Var Blade Runner en föregångare i detta avseende? Jag vet inte. Såna här frågor måste ha diskuterats redan före Metropolis. Vad gör oss mänskliga? Är det våra minnen? Den detalj jag fann kanske mest tankeväckande var att vi i filmen har en replikant som inledningsvis inte vet att den är replikant. Här fanns nåt rörande och sorgligt.

Så på ytan fanns mycket här som jag gillade. Ändå lyfter filmen aldrig till några mirakelhöjder för min del. Jag kände aldrig nåt starkt för karaktärerna och jag kände aldrig nån sorts känsla av förundran (sense of wonder på engelska) över de teman och idéer som filmen tar upp.

På grund av det som skrev i stycket ovan så kände jag även att handlingen liksom segade sig fram. Jag kände mig bitvis aningen uttråkad och det är aldrig ett bra betyg. Enda gången som det brände till och jag tittade riktigt ordentligt på det jag såg var under Rutger Hauers och Harrison Fords slutuppgörelse.

Roy Battys katt och råtta-lek med stackars Deckard, som är förtvivlat underlägsen, var fascinerande. Hur den slutar var fascinerande. Battys slutdialog är bra men det är ju inte det bästa sen skivat bröd. Jag fick inte gåshud om man säger så. Men det är bra i alla fall.

Så har vi då kommit till frågan med stort F. Är Deckard en replikant? Jag såg den version av Blade Runner som kallas Final Cut. Som jag förstått det så kan det skilja en del i hur de olika versionerna behandlar Deckards natur. För mig kändes det som att Final Cut på ett subtilt sätt antyder att Deckard är replikant.

Varför tror jag det? Jo, det är ett antal små detaljer. Ögon är viktiga exempelvis. Det antyds att replikanters ögon ibland lyser rött, ungefär som när man får röda ögon på fotografier. Vid ett tillfälle blänker det till på det sättet i Deckards ögon, precis efter att vi sett samma rödhet i Rachaels ögon.

Rachael frågar vid ett tillfälle om Deckard har genomgått testet som avgör om en person är replikant eller ej. Hon får dock inget svar eftersom Deckard har slocknat i sängen.

Slutligen så har vi drömmen, som jag inte tror finns med i bioversionen, om en enhörning som Deckard har vi ett tillfälle. I slutet av filmen så hittar sen Deckard en enhörning som hade lämnats där av Edward James Olmos rollfigur Gaff. Jag tolkade det som att det skulle visa att den drömmen hade planterats hos Deckard. Varför skulle annars Gaff lämna just en enhörning? Och vem var den där Gaff egentligen? Bara en av Deckards kollegor? Hmmm.

Slut.

Eller vänta. Efter att ha skrivit klart texten så känner jag att jag inte lyckats sätta fingret på varför jag inte fascineras mer av filmen med tanke på de teman den tar upp. En film som exempelvis Ex Machina fascinerade ju mig nåt enormt. Jag tror det är konceptet med replikanterna som jag inte köper fullt ut. Replikanter ser ut exakt som människor vilket gör att jag inte inser, förutom i min logiska hjärna, att de är konstgjorda. För mig känns de som människor som av nån anledning kallas replikanter. Just att de är artificiella känner jag aldrig av, så hela frågeställningen kring vad som gör oss och dem mänskliga blir ointressant för mig. För mig är de mänskliga från dag ett så det finns inget för mig att grotta ner mig i där. Jag är på ett sätt på deras sida redan från början.

Sen funderar jag på hur vettigt det var (inte vettigt alls!) att göra replikanter som är identiska med vanliga människor, som helt enkelt inte går att särskilja från människor förutom om man utför ett omständligt test med frågor där man studerar reaktionen på ögats pupill. Huh? Och inget av-knapp finns det heller. Nej, istället har man infört en livslängd på… låt oss säga… fyra år. Det blir väl bra. Huh? Nej, det finns nåt med replikant-konceptet i Blade Runner som skaver för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu ser jag fram emot Blade Runner 2049 i regi av favoriten Denis Villeneuve. Ja, faktum är att jag redan har sett den och recensionen kommer på onsdag.

Andra som tycker och tänker om Blade Runner:

Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ögon…

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to Blade Runner (1982)

  1. Henke says:

    Hehe, hur ofta får man rysningar ovh en känsla av förundran av en film om det är det man förväntar sig av filmen? Omöjligt att uppnå hur bra filmen än är. Vilket bevisas om och om igen. Det där med betungande förväntningar.

    Filmen var ju inte en stor hit när den gick på bio, den fann sina fans i efterhand. De som är fans av filmen, jag är helt klart en av dem, gillar nog storyn om replikanterna, de moraliska och filosofiska frågorna samt den vemodiga stämningen mer än du. Man kan inte tycka lika om alla filmer. Jag har en liknande inställning till många klassikers som du har till denna, tex Apocalypse now och Gudfadern-filmerna. Bra filmer men jag får inte känsla av förundran, inga rysningar… Men man vet ju aldrig, kanske vid nästa omtitt! 😊

    • Jojjenito says:

      Nja, det var inte det, alltså en känsla av förundran, jag förväntade mig av filmen, i alla fall inte den här gången jag såg den. Jag hade inga speciella förväntningar inför denna titt. Det var mer så att jag efteråt konstaterade att jag borde ha gillat den mer med tanke på vad filmen är för typ av film. Men det är klart, ett visst mått av förväntan fanns där nog.

  2. Steffo says:

    En både-och-recension tror jag bestämt. Så kan det gå. 🙂

    Själv tror jag att för egen del är en av just storheterna med filmen……att replikanterna är så mänskliga (fysiskt) men inte inombords…och att de själva liksom vill vara ”vår” avbild…fullt ut.

    Men så är det….the smak är som the bak. Och skönt är väl det!

    • Jojjenito says:

      Ja, det är lite både och. Jag fick nog aldrig den där känslan av att de var annorlunda inombords. Det finns många människor som är mer fucked up än Roy Batty, eller snarare begår mer fucked up handlingar än Roy Batty.

      Men det är ju en bra film. 3/5. 🙂

  3. Sofia says:

    Tack för ping! Tror jag nämnde det i lördags, men det jag fångades av sist jag såg filmen var den halvsorgliga och sympatiserande stämningen i relation till replikanterna. Det tycker jag lyfter framställningen ett par snäpp. Men rysningar blir det aldrig några. Och visst finns det måååånga frågor man kan ställa sig när det gäller replikanternas produktion. Gissar att Philip K. Dick kanske var ute efter ett slags självutvecklat AI för annars är det ju svårt att se poängen med att ge replikanterna ett så pass rikt känslomässigt och intellektuellt inre…

  4. Pingback: Bladerunner 2049 (2017) | Rörliga bilder och tryckta ord

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.