Arrival (2016)

arrivalJag tror det var i somras som jag råkade klicka på en länk till en trailer för en film som hette Arrival. Det var tydligen en kommande science fiction-film i regi av ingen mindre än Denis Villeneuve och med Amy Adams i en av huvudrollerna. Jag tittade på trailern endast en gång och visste direkt att det här var en film för mig. Efter det inleddes en lång väntan där det viktiga var att hålla sig borta från allt som hade med filmen att göra.

Vi spolar fram tiden (ehe) några månader till början av december och nu sitter jag alltså i en fullsatt Rigoletto-salong tillsammans med Fiffi och Joel. Efter kanske en halvtimme av filmen var jag totalt fast och satt på helspänn resten av visningen. Jackpott!

Det är ju som vanligt bäst att veta så lite om handlingen som möjligt, speciellt i en sån här typ av mysteriefilm fylld med hjärnföda, så jag ska väl inte nämna så mycket om den. Men i korta drag: Amy Adams spelar en språkprofessor som blir anlitad av amerikanska militären för att försöka prata med utomjordingar som parkerat sitt skepp på en äng i Montana.

Om ni fortsätter läsa så kan jag ändå inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta från spoilers, och jag lägger nog till några bilder efter recensionen också (och bilder kan ju vara spoilers de med).

Denis Villeneuve är en av mina absoluta favoritregissörer, tillsammans med Jeff Nichols och Paul Thomas Anderson (om vi glömmer Inherent Vice). Filmer som Enemy, Prisoners och Sicario är guldkorn. Vad är det med hans filmer som tilltalar mig? Det är alltid svårt att förklara varför man gillar nåt. Vad är det som gör att det klickar? När jag ser Villeneuves filmer så är det bara så att jag sugs in. Det finns alltid en nerv som går att ta på. Det är oerhört välgjorda filmer. Det är filmer som tar sin publik på allvar. Det är filmfilmer. Det är ofta filmer för ens hjärna, och det kan vara nåt som vissa andra ser som ett litet problem, att filmerna kan kännas kalla, kliniska kanske. För mig är det inte så alls, men jag har hört den kritiken.

Arrival inleds med att vi får träffa Amy Adams och spendera lite tid med henne samtidigt som utomjordingarna anländer. Tolv mystiska skepp svävar några meter ovanför jordytan på tolv olika platser världen över. Adams blir kontaktad av militären, i form av Forest Whitaker. På väg till skeppet i Montana träffar hon även andra som ska jobba med att försöka kommunicera med de utomjordiska varelserna, bl a en forskare spelad Jeremy Renner.

Under den här inledningen så känner jag att det är en välgjord film och det är hyfsat spännande. Det finns en viss förväntan i luften men jag är inte helt inne i filmen. Det jag gillar är ändå hur sparsmakat det är så här i början. Vi som tittare vet lika mycket (eller lite) som Adams och vi får följa med på hennes resa samtidigt som hon gör den. Vi får se skeppet för första gången samtidigt som hon själv ser det. Vi får se varelserna för gången efter ganska så lång tid, och återigen samtidigt som Adams.

När blev jag totalt insugen i filmens värld? Jo, det var under en helt magisk sekvens när Adams och Renner flyger med helikopter in mot platsen där skeppet svävar. En lång tagning där vi liksom snurrar ett varv runt platsen. En vacker plats för övrigt. En grön äng omgiven av bergsliknande sluttningar och låga dimmoln som skeppet verkar dra till sig.

Det som gjorde att jag kapitulerat fullständigt var nog MUSIKEN. Den är helt otrolig, skriven av islänningen Jóhann Jóhannsson. Det är inte musik i form av en låt rakt upp och ner. Nej, det handlar mer om att skapa en ljudbild. Tillsammans med fotot och designen på rymdskeppet gav det mig en känsla av under, just under den scenen när de flyger in mot platsen där skeppet svävar. Just känslan av under var kanske det jag uppskattade mest med Arrival; att man lyckats skapa en film som inte återanvänder grepp från andra filmer utan istället känns unik på ett utomjordisk sätt.

Lyssna på låten som heter just Arrival på Spotify. Efter ungefär en minut så börjar de, ljuden som låter som, ja, som vad då? Kanske som en sorgsen men ändå nyfiken blåval. Magiskt.

Förutom att foto, musik, design (på skepp, varelser och deras skriftspråk) och skådespelarinsatser håller högsta klass så bjuds vi även på en film som får det att snurra runt i huvudet. Tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Det är bara att konstatera att detta är en filmfilm, en rejäl film, och jag delar ut det andra toppbetyget för året. Därmed har jag även bytt header på bloggen. Jag tackar Midnight Special för sin tid som header men nu har en ny 5/5-film alltså anlänt. Arrival.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Arrival.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Spel och Film

 

arrival1

arrival2

arrival3

arrival4

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

13 Responses to Arrival (2016)

  1. Simon says:

    Detta är en sån film som är rätt klurigt att skriva om utan att spoila något. Men mycket bra film överlag, dock så håller jag både Prisoners och Sicario högre.

    http://www.filmnight.se/2016/12/04/arrival-2016/

    • Jojjenito says:

      Nej, om man ska skriva nåt vettigt så får man helt enkelt spoila skiten ur filmen och så varna för spoilers i början av texten. Annars blir det mest löst snack.

      Prisoners är nästan en femma för mig så den är väldigt nära Arrival. Sicario gillar jag väldigt mycket också men den håller sig på en stabil fyra. Det var nåt med stämningen i Arrival som tilltalade mig.

  2. Henke says:

    Håller med om det mesta. Detta är en 5/5-film för mig med. Precis som Sicraio var. Prisoners är en stabil fyra för mig.

    Arrival var såklart i första hand stimulerande för hjärnan men jag kände också mycket i hjärtat. Att jag satt med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna var dock mer på grund av att filmen var så bra än en emotionell break down. Jag älskade ljuddesignen och musiken, Amy Adams och den härliga sci-fi-storyn av bästa ”what if”-karaktär.

    Tack för länken.

    • Jojjenito says:

      Aha, Sicario var en femma för dig. Coolt. Jag tyckte Prisoners var starkare.

      Ja, det var nog en perfekt blanding för både hjärnan och hjärtat. Den här typen av sci-fi är the shit, helt klart. Känns skönt att det trots allt finns filmbolag som fortfarande satsar på dessa typer av originalkoncept som inte bygger på redan existerande franchises.

  3. Steffo says:

    Gött! Detta låter mycket bra även från denna kant!
    Visst är det härligt att få dela ut toppbetyg då och då!? 🙂

  4. Pingback: Recension: Arrival (2016) – Carling Creations

  5. Har inte läst ännu då jag fortfarande inväntar att se denna. Såg dock att du gett den högsta betyg! Har hört några intryck av denna filmen som hintar om djupa tänkvärdheter och originalitet, vilket gör mig klart intresserad. Anade att det skulle vara en stabil film av förklarliga anledningar, men tänkte inte att den skulle vara särskilt djup utan lite lättare än vad det fanns potential för. Får se vad mitt utlåtande blir när den är sedd. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: