Slacker (1991)

Ibland lär man känna regissörer bakvägen liksom. Richard Linklater är en sån regissör för mig. Den första film jag såg av Linklater var den mumbojumbofilosofiska snack- och flumfilmen Waking Life. I den agerade riktiga skådisar men i efterhand la man till animering ovanpå det hela med en teknik som kallas rotoscoping. Effekten tyckte jag var riktigt cool och jag gillade Waking Life som helhet.

Förresten, jag får ta tillbaka att Waking Life var min första Linklater-film. Jag upptäckte nu, medan jag skriver denna text, att jag faktiskt såg The School of Rock som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival hösten 2003, och den Jack Black-musikalkomedin tyckte jag var hur rolig och skön som helst. Så med två av hans rullar under bältet var han en liten favorit och då visste jag knappt om att han hade gjort två filmer som hade titlar som började med Before…

Innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar 2013 så tog jag mig tid att titta på de två första filmerna i Before-trilogin eftersom den tredje, Before Midnight, skulle visas där nere. Jag gav de två första filmerna en stark trea eller svag fyra i betyg. Nånstans i den häraden. Jag tyckte det var bra filmer men inga favoriter.

I höstas så var det återigen Linklater som stod för årets snackis under Malmö Filmdagar i och med hans 12-årsprojekt Boyhood. Återigen tyckte jag att det handlade om en bra film men jag blev inte blåst av banan.

Mina Linklater-favoriter är fortfarande Waking Life och The School of Rock, tro’t eller ej.

Varför babblar jag om det här undrar ni? Jo, mina filmspanarkompisar Henke och Christians decennieprojekt har dragit igång igen och nu har vi kommit till 90-talet och jag är som vanligt med som vicesheriff och skriver om de gemensamma fredagsfilmerna. Första filmen är Slacker från 1991. Slacker är Richard Linklaters egentliga debut. Rent teoretiskt kanske den räknas som hans andra långfilm. Hans första, It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books, spelades dock in på Super 8 och finns inte utgiven som en egen dvd.

Slacker är en episodfilm där vi i mer eller mindre korta sekvenser möter ett antal personer i Austin, Texas. I den inledande scenen spelar Linklater själv en snubbe som åker buss och sen taxi på väg till Austin. Den dialog (eller monolog!) som förekommer i taxin påminner väldigt mycket om Waking Life. Linklater funderar på alternativa tidslinjer, drömmar i drömmar och andra filosofiska spörsmål. Slacker är ganska uppenbart en sorts övningsfilm inför Waking Life.

Efter en scen hoppar man vidare till en annan person under en kort stund. Slacker är en sorts hyperlänkfilm men där man aldrig länkar tillbaka till en tidigare person. Det är en linjär hyperlänkfilm med bara en riktning. Det här gör ju att det i princip inte finns någon handling, vilket i sin tur gör att det är ganska svårt att dras in i filmen.

De personer vi möter babblar och snackar, snackar och babblar, om konspirationsteorier (många konspirationsteorier blir det!), om smurfar, om annat. Det är inte alltid speciellt intressant. Personerna vi möter är slackers (nähä!) och man skulle kunna säga att det är mycket snack och lite verkstad. Pretty much nothing happens…

Men på något konstigt sätt så kände jag plötsligt att filmen inte var så dålig ändå. Det var som att jag drogs in i dess icke-tempo. För att uppskatta flum måste man vara flummig själv. Det fanns något här. Ett tag i alla fall…

Tre bra saker med filmen, saker jag noterade, intressanta frågeställningar eller scener:

• Om resor. När man varit på en resa kan det ibland kännas som att det inte är en själv som varit med om den utan att man sett den på tv.
• Om hur man konsumerar media och hur daterad filmen är. I Slacker läser man tidningar, tittar på tv och använder fasta telefoner, t.o.m. så kallade telefonkiosker. Det här, tillsammans med klädstilar och frisyrer, gör nästan Slacker till ett historisk kostymdrama of sorts.
• En kvinna på ett fik som pratar med en främling och upprepar ”You should quit traumatizing women with sexual intercourse… I should know… I’m a medical doctor…”. Haha, en galen sekvens och märkvärdigt udda och nästan obekväm.”You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women”. Det var nästan lite spoken word över det hela.

En sak jag tänkte på under filmen är om den är Richard Linklaters syn på USA:s gemensamma medvetande eller om det mer är Linklaters egna tankar och funderingar. Jag antar att det är en kombination. Första scenen lär ju vara något som Linklater själv blivit besatt av i alla fall, det här med drömmar och alternativa tidslinjer.

Jag kom att tänka på en film som My Dinner with Andre, som vi såg när decennietemat var inne på 80-talet. Det är i princip samma film med den skillnaden att vi i My Dinner with Andre bara träffar två personer som sitter och pratar på ett ställe. Det lustiga är att jag, trots beiga gubbar och beige mat, gillar den bättre. Till Slacker kan jag inte dela ut mer än en tvåa, en stark tvåa. Den känns för exkluderande och kanske är detta Linklaters problem rent generellt för min del när det gäller många av hans filmer.

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Slacker. Vill de flytta till Austin i början av 90-talet för att flumma runt?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer