Filmspanar-tema: Film om film – Living in Oblivion

Vi vore väl inte filmspanare om vi inte nån gång körde temat ”film om film” tyckte Henke på vår förra träff. Det var ingen som direkt sa emot. Som vanligt – ja, det har faktiskt varit så de senaste gångerna – så visste jag direkt vilken film jag skulle skriva om.

Film om film, vad är då det för något som jag ser det? Jag skulle väl säga att det finns två huvudkategorier. Den första är filmer som handlar om att göra film, det kan handla om en filminspelning eller om filmbranschen (State and Main, Mulholland Drive). Den andra är filmer som inte nödvändigtvis, i alla fall inte direkt, handlar om filmskapande, även om de kanske gör just det ändå. Men jag menar alltså filmer som  vet om att de är just filmer (Adaptation, Annie Hall, Persona). Just detta, då en film visar tydligt att den är just en film (t ex genom att bryta den fjärde väggen), brukar i alla fall jag kalla metafilm. Lite googlande/wikipediande visar dock att begreppet metafilm används för båda kategorierna. Jag brukar oftast gilla såna här filmer, kanske främst från den senare kategorin. Den film jag valde att se gillade jag också när jag såg den senast för tio år sen. Nu var det dags för en omtitt. En lika trevlig omtitt som jag hoppades på?

****

”And… action!”

Titel: Living in Oblivion
Regi: Tom DiCillo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Living in Oblivion, eller Living in Oblivion – tystnad, tagning! som den svenska titeln lyder, är en lågbudgetkomedi om en filminspelning. Vi möter regissören Nick (Steve Buscemi), som kanske önskar att han kunde få samma mandatory mind wipe som Tom Cruise får i Oblivion så att han också kunde leva i glömska efter varje inspelningsdag.

Nicks lilla filmteam ska spela in två scener i sin film Living in Oblivion under den dagen vi följer dem. Vi har kamerakillen som vill köra handhållet för att få bättre känsla. Vi har den kvinnliga skådisen som var bra i den där duschscenen i Richard Gere-filmen men vad har hon gjort efter det? Vi har ljudkillen som droppar micken vid fel tillfälle. Vi har hunkskådisen som tror han är Brad Pitt men både är seriös och stjärna (tror han alltså). Vi har inspelningsledaren som är ihop med kamerakillen men gör slut. Ja, vi har helt enkelt ett filmteam. Ja, och så har vi Peter Dinklage från Game of Thrones och The Station Agent som en token dvärg som ska dyka upp i en drömsekvens med ett äpple.

Den andra scenen man ska spela in är just den där drömscenen med dvärgen och äpplet. Den första är en scen mellan Nicole (Catherine Keener), duschscensskådespelerskan, och mandivan Chad Palomino (James Le Gros). Det här blir en mardröm för regissören Nick. Faktum är att både han och Nicole redan haft mardrömmar under natten innan filminspelningen där allt som kan gå fel, går fel. Men nu är det på riktigt… och allt som kan gå fel, går fel, igen.

Living in Oblivion säger många är en hyllning till alla indiefilmskapare och det kanske det är. Framförallt är det en fantastiskt rolig film. Men visst, den är proppfull med små referenser hela tiden. Man äter mat på inspelningsplatsen trots skyltar som säger ”No food on set!”. Man är tvungen att stiga upp vid 4-tiden på morgonen för att hinna med dagens scener. Man har hittat en rökmaskin från tidigt 80-tal (för den där drömsekvensen). Alla och ingen vet hur den fungerar.

Filmen tar även upp en hel del om de problem som uppstår vid alla filminspelningar, oavsett budget. Hur får man t ex fram det bästa ur en skådis? Ska man repetera och riskera att sen missa det där äkta som man kanske bara får fram första gången när man väl kör live. Sen gäller det ju t ex att skådisar inte går ur bild eller mikrofoner dyker ner från överkant av bild mitt under scenen också. Haha, den här filmen är helt galet rolig. Jag visste inte att det fanns så mycket som kan gå fel under en inspelning. Jag skrattar högt rakt ut ett gäng gånger.

Under filmens gång, och det är en mysig gång, kom jag att tänka lite på skillnaden, i mina okunniga filmögon, mellan en lågbudgetindiefilm och en större produktion. I den senare har filmmakarna hela tiden de som bidrar med pengarna att ta hänsyn till. De har kanske inte, troligen inte, final cut. De kan i slutändan inte bestämma hur filmen ska se ut, hur ska slutscenen se ut. I den film som man spelar in i Living in Oblivion har man inte några sådana producenter som ställer till problem. I alla fall visar de sig inte i filmen. Problemet här är snarare brist på resurser och kanske engagemang hos alla i teamet. Många gör det här ideellt och kanske ser det som en språngbräda för att komma vidare i filmbranschen. Kanske kan man t ex lämna över ett filmmanus, som man i smyg skrivit, på till Chad (mandivan ni vet).

Jag avslutar den här texten med att säga att ni ska se Living in Oblivion om ni inte har gjort det tidigare. Det är en galet rolig och mysig film om filmskapande med ett foto där man blandar svartvitt och färg på ett snyggt metasätt. Krydda detta med en härlig Catherine Keener och en roligt gnällig Steve Buscemi… och ni har en härlig anrättning, tänkte jag säga men det är ju inte en mat- utan en metafilm så då säger jag inte det.

eller uttryckt i siffror 4/5

****

Känner ni att ni vill meta efter fler metafilmer? Kolla in hos mina filmspanarkompisar och se vad som nappar:

Flmr
Filmitch
Addepladde
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord