Mulholland Drive


Titel:
Mulholland Drive (Mulholland Dr.)
Regi: David Lynch
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Plox nyligen skrev om Mulholland Drive så postar jag här en gammal recension av Lynchs mytiska och mystiska film från 2001. Recensionen skrevs efter den andra gången jag såg filmen och, ja, jag uppskattade den bättre den gången. Filmen växte, åtminstone ett snäpp. Innan ni läser vidare så ska ni vara medvetna om att det förekommer grova spoilers i texten. Se det som en varning om ni av nån märklig anledning inte har sett filmen än. 😉

Eftersom jag nu hade en egen tolkning av vad som händer så kunde jag bara njuta av stämningen och samtidigt lägga märke till nya detaljer. I själva verket är det ju en ganska enkel och inte så invecklad tragisk historia. Det handlar om tjejen, Diane (Naomi Watts), som kommer från landsbygden till Hollywood för att försöka bli skådis. Hon blir älskarinna åt en kvinnlig stjärna, Camilla (Laura Harring), och lyckas på så sätt få en del småroller i Camillas filmer. Diane tar deras romans på allvar och när det visar sig att Camilla betraktat Diane som en trevlig leksak blir hon ledsen och besviken. Dessutom förödmjukas Diane genom att Camilla tar med henne på en fest bara för att där meddela att hon ska gifta sig med regissören Adam. Diane blir så desperat att hon lejer en mördare för att döda Camilla. Sen drivs hon till vansinne av inre demoner och tar till slut sitt eget liv.

Även om det, som sagt, är en enkel historia i grunden, så är det ju så att ca 2/3 av filmen är en (önske)dröm som Diane har. Här är Diane den oskuldsfulla Betty, som precis som Diane kommit till Hollywood för att pröva lyckan som skådis. Camilla ”spelar” i drömmen rollen som en kvinna (sig själv) som tappar minnet efter en bilolycka och sen gömmer sig i huset som Betty hyr av sin moster. Tillsammans söker de två efter Ritas riktiga identitet (Rita är det namn Camilla i drömmen tar efter att ha sett en affisch med Rita Hayworth). Parallellt med detta, men fortfarande i drömmen, får vi följa regissören Adam (Justin Theroux) och hans arbete med en film. Speciellt gäller det frågan om vem som ska spela den kvinnliga huvudrollen, vilket en del mafiosos har åsikter om och det gillar förstås inte Adam som vill bestämma själv.


Det första jag tänkte på var den stämning som Lynch tillsammans med kompositören Angelo Badalamenti bygger upp. Det börjar direkt med limousinen som färdas i den mörka Los Angeles-natten till småkuslig musik. Den här stämningen finns kvar hela filmen. Man känner liksom att nånting är fel, nåt kusligt pågår här. Det går inte riktigt att ta på. Ta bara den märkliga scenen med mannen på fiket (Winkie’s) som ska berätta för en vän om en dröm han har haft. Den scenen är ruggigt bra gjord, och jag fattar inte, men fast jag vet vad som ska hända så är den riktigt obehaglig. Sånt här är Lynch riktigt bra på. Likadant när den äldre kvinnan vid namn Louise Bonner (plastikopererad till max, precis som hyresvärdinnan Coco) knackar på hos Betty och Rita, och säger att nån är i trubbel och nåt otäckt håller på att hända. Nåt med hur ljuset faller på hennes ansikte gör att hon ser riktigt läskig ut och hela scenen känns obehaglig på det där märkliga Lynch-sättet. Sen kommer Coco är ber om ursäkt för den förvirrade Louise, ljuset förändras i Louises ansikte, och då bryts den läskiga stämningen men den finns ändå hela tiden kvar i bakgrunden.

När jag såg Mulholland Drive första gången så gillade jag inte den del av handlingen där vi fick följa regissören Adam så mycket. Jag vet inte, jag tyckte inte den tillförde något och tyckte inte den hängde ihop med resten av filmen (precis som Winkie’s-scenen för övrigt, även om just den scenen var bra). Nu njöt jag även av den historien, och tyckte att Adam var en bra karaktär, vilket jag inte tyckte första gången, då jag störde mig på honom. Hela scenen där mafioso-snubbarna träffar Adam m.fl. för att diskutera den kvinnliga huvudrollen är ju underbar. Mafioson som är espresso-gourmet spelas för övrigt av Angelo Badalamenti. Likaså är det så skönt Lynchigt när Adam åker för att träffa den i mystiska gåtor talande The Cowboy.

Och sen har vi slutet av Dianes dröm som utspelas på klubben Silencio. Oj, oj, vad bra detta är! Vackert, mystiskt och läskigt på en gång. Samtidigt som det är vackert känner man ju att nåt inte står rätt till här. Rebekah Del Rios sång är underbar. Sen har vi bara de sista ca 20 minuterna kvar då Diane har vaknat upp ur sin dröm. Vi får se vad som egentligen har hänt i en serie flashbacks. Här har vi ju en del surrealistiska inslag, bl a då det äldre paret (som i drömmen har träffat henne på flyget) kommer ut ur uteliggartrollets påse i form av minimänniskor och tar sig in Dianes lägenhet och driver henne till vansinne så att hon slutligen tar livet av sig. Förmodligen är det hennes föräldrar.


Nu finns det ju en massa andra analyser och tolkningar man kan göra, men det känns ganska meningslöst att aktivt ägna tid åt det… även om jag har gjort just det, haha. Jag undrar fortfarande lite över uteliggartrollets roll i det hela. Hon (det är faktiskt en hon!) symboliserar väl förmodligen något, kanske den mörka bittra sanningen, eftersom hon i slutet sitter och håller i den blå lådan. Hur som helst, efter att jag förstod (i alla fall för mig själv och hade min egen tolkning) vad som hände i filmen så är det liksom bara att njuta av filmen. Om man sen råkar se något i Dianes dröm som man sen kopplar ihop till något i Dianes verklighet, eller nåt symboliskt som man tycker man har en förklaring till, så är det ju bara positivt. Men bara man har ”the big picture” klar så räcker det.

Jag måste även säga att Naomi Watts gör en grym insats, först som den äppelkindade Betty som tycker allt är ”oh, wow”, och sen som den verkliga, slitna och bittra Diane. Just ja, scenen med Betty på audition är ju underbar. Hela scenen är rolig med den frånvarande regissören som droppar floskler och sen Watts metaskådespeleri mot den där typiske manlige såpaskådisen med de grå tinningarnas charm… ja, det är underbart.

Det är vilket fall en underbar film, och den får snäppet högre betyg denna gång, men till femman räcker det inte än så länge. Filmen känns lite spretig fortfarande, och ibland var jag inte helt uppslukad av det som hände och då blir det ingen femma.

4+/5

PS. Apropå uteliggartrollet så förgyller det för övrigt filmbloggaren Micke sida BlueRoseCase. Där har vi för övrigt (igen) under den senaste tiden kunnat ta del av den ultimata Twin Peaks-analysen: Karaktärerna, Symbolerna, De lösa trådarna, Sambanden.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

15 Responses to Mulholland Drive

  1. Kul läsning och det mesta (om inte allt) stämmer även överens med min analys.

    Audition-scenen finner jag också underbar, gillar den varje gång jag ser filmen. Riktigt bra på alla sätt och vis, och Naomi Watts är strålande.

    Sången som Rebekah Del Rio sjunger på Club Silencio är den spanska versionen av Roy Orbisons låt ”Crying”, något jag inte visste förrän för bara någon vecka sen när jag hörde Orbisons version i bakgrunden i någon film eller liknande.

    Finns mycket att diskutera med filmen och det är bara att se den om man inte redan gjort det. Min (inte lika avslöjande) text om filmen finner man här.

    • Jojjenito says:

      Jo, när jag sökte efter ett klipp av sången (Llorando alltså) på YouTube så dök även Roy Orbison upp bland träffarna. Nu vet jag varför.

      Väldigt många har sett filmen så den här gången valde jag att inte hålla mig när det gäller spoiler utan istället tydligt varna i början och sen skriva utan restriktioner. Om man ändå läser så får man skylla sig själv. 😉

      • Du gör absolut rätt, blir intressantare läsning när man i det här fallet gör sin analys av en film de flesta sett (och de som inte sett den får sig en varning så de får verkligen skylla sig själva att de inte sett den plus att de inte kan låta bli att läsa om så är fallet)…

        Roy Orbison och Rammstein, hmm, Lynch har lite speciell smak. Fast jag klagar inte, gillar också båda (för det mesta)…

  2. BlueRoseCase says:

    Jag har nog sett Mulholland Drive tre gånger och den gör alltid samma intryck på mig som första gången. Stämningen är helt oslagbar och scenen på Silencio är en av mina absoluta favoriter någonsin i en film. Det var väldigt intressant att läsa dina tolkningar av filmen! Och tack för länken!

  3. Plox says:

    Vi borde ju nästan kunna slå fast den här analysen snart, vi verkar i alla fall vara många som delar den och då måste det ju ligga någon form av sanning i den. 🙂

    Funderade också mycket på vad ”uteliggartrollet” symboliserade och din teori känns på alla sätt rimlig även. Men samtidigt också det som är det härligaste med hela filmen – man hittar alltid nya saker och hjärnan går alltid på högvarv när eftertexterna rullar. Jag har nästan alltid ett sug efter att se om den direkt efteråt också, vill uppleva den med ”analysen” färsk i sinnet och bara njuta av stämningen.

    Vad tror ni för övrigt om teorin att piloten (de inledande två timmarna av filmen) skulle utgöra större delarna av serien? Dvs att hela serien skulle utspela sig i denna önskedröm. Frågan är om Lynch då skulle avslutat serien lika ”påtvingat” som med Twin Peaks – dvs avslöja mysteriet. Jag tror Lynch sökte upprättelse med Mulholland Drive-serien, nu blev det ju ingen serie, istället en fantastisk film. Men tycker det är en jäkligt intressant aspekt.

    Tack för ping och trevlig läsning!

    • Jojjenito says:

      Ja, det är mycket möjligt att tanken var att serien skulle utspela sig i önskedrömmen men jag är inte säker på det. Vi får väl fråga Lynch nästa gång han är på besök i Sverige, även fast han förstås kommer vägra svara. 😉 Däremot känns det ganska tydligt att de inledande två timmarna är inspelade vid ett tillfälle, medan de avslutande 20 minuterna (”verkligheten”) är nåt som spelades in senare. Jag vet inte om Lynch hade den tanken hela tiden eller om det var nåt han beslutade att göra när det inte blev nån serie för att han ville göra nåt skruvat för att få till en mer spännande film. Som sagt, vi får fråga honom.

      Förresten, Plox, är inte det här sånt som man får reda på om man har en massa snygga dvd-utgåvor med Lynch-filmer/serier? 😉

  4. Plox says:

    Haha, jo det kan man ju tycka. Vet inte hur många intervjutimmar med Lynch jag suttit igenom de senaste månaderna, men ja – det är ju inte mycket konkret man får ut egentligen. Men jäkligt skön gubbe att lyssna på. Kan inte få nog. 🙂

    • Jojjenito says:

      Ja, Lynch är underhållande. Och då måste jag bara i sammanhanget påpeka att det var häftigt att träffa honom live på Sthlm Filmfestival 2003. 😉 Förresten, i de intervjuer som du sett de senaste månaderna, sitter han och viftar med ena handen samtidigt som han pratar?

  5. Plox says:

    Händerna går i ett i alla fall i 99% av fallen, haha. 😀

  6. filmitch says:

    Påpekar att jag är en av få som inte sett filmen men å andra sidan brukar jag faktiskt inte bry mig speciellt mycket om en film eller berättelse blir spoilad. Får lov att ta mig i kragen och se den här filmen snart.

    • Jojjenito says:

      Filmitch, jaha, intressant, de flesta brukar vara ganska känsliga när det gäller spoilers och så. I vilket fall så är det, som du skriver, dags att ta sig i kragen. Jag tror inte du kommer ångra dig.

  7. Pingback: Om David Lynch och hans filmer - Film & Media

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: