Elvira Madigan

Titel: Elvira Madigan
Regi: Bo Widerberg
År: 1967
IMDb | Filmtipset

Då var det dags för ännu en gammal recension av en Bo Widerberg-film efter ett mellanspel med Total Recall. Även om Kvarteret Korpen faktiskt blev Oscarsnominerad så tror jag ändå att det här var filmen som fick Widerberg känd internationellt.

Bo Widerberg är en intressant regissör. Han är inte en personlig favorit på något vis, men jag känner ändå för att kolla igenom hans filmer. På sistone har jag sett Barnvagnen och Kärlek 65, två tidiga Widerbergare. Nu var det dags för det naturromantiska dramat om löjtnanten Sixten Sparre (Thommy Berggren) och lindanserskan Elvira Madigan (en 17-årig Pia Degermark där rösten görs av Yvonne Ingdahl) som flyr till Danmark för att kunna leva tillsammans.

Elvira Madigan är en film utan egentlig handling. Så det är inte en spännande plot som gör den bra. Istället är det känslan som Widerberg förmedlar med bilder, skådespel och musik som lyfter filmen. Över hela filmen råder det en vacker, drömsk, bitterljuv stämning. I början av rullen lever kärleksparet som i en drömvärld. Verkligheten rycker dock allt närmare. Speciellt en scen vid en picknick är väldigt talande. Allt är trevligt, det vackra paret i den vackra naturen som äter ost och dricker vin. Allt är trevligt tills de plötsligt råkar välta vinflaskan vars innehåll rött sprider sig på den vita duken.

Castingen av den unga Pia Degermark visade sig vara en lyckokast för Widerberg då hon förmedlar en drömsk men ändå bestämd och självständig känsla. Man förstår att Sparre blivit förtrollad av henne. Handlingen i filmen är som sagt inte det viktiga här. Men Widerberg har en förmåga att få till underbara sekvenser där han skapar en poetisk och drömsk stämning, exempelvis med hjälp av musik eller susningar i träden som skvallrar om kommande olycka (he, nu kom jag att tänka på David Lynch och Twin Peaks där det ju susar en hel del i granarna). Hur som helst, jag gillar det här. Åh, och så slutet då. Så fint att det nästan är för mycket.

4/5