First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har gjort First Man till sin egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villeneuves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

12 Responses to First Man (2018)

  1. Sofia says:

    Mja, den där storslagenheten och nerven missade jag tyvärr. Det jag inte kan invända mot är det rena hantverket. Med tanke på att First Man ändå är en biopic, hur kommer det sig att du hade förväntat dig en mindre personlig film?

    • Jojjenito says:

      När jag gick in i filmen var mina förväntningar att det var mer av en BOATS snarare än en personlig biopic. Ämnet inbjöd till de tankegångarna hos mig.

      Ser fram emot din text!

  2. Carl says:

    Det vore ju intressant att se Ron Howards version av denna och Chazelles version av Apollo 13. Eller ännu hellre Apollo 17, när månlandningar blivit så vardagligt att man inte iddes fortsätta.

  3. Henke says:

    Ja den var sannerligen personlig och sorgsen. I loved it. Tonaliteten var distinkt annorlunda än den i Apollo 13, vilken för övrigt är den klart bästa filmen av de tio jag sett av Ron Howard. Även en vanilla-regissör kan lyckas ibland tydligen.

    Du nämner att filmen påminde dig om Arrival. Vad var det som triggade det? Ser inte riktigt kopplingen. Fotot?

    På tal om fotot var det väldigt bra. Jag tror att jag glömde nämna det i min revy.

    Håller med om att det känns som att Claire Foys karriär snart kan ta fart som en raket!

    Jasså, sa han Chappelle? LOL. Tänkte inte på det, men det är inte så svårt att säga fel kan jag tänka mig. Samma melodi i namnen…

    Mitt försök att formulera några stringenta tankar om filmen:
    http://fripp21.blogspot.com/2018/10/first-man-2018.html

    • Jojjenito says:

      Från Ron Howard tycker jag även Frost/Nixon var rätt bra. Apollo 13 funkar också men det var länge sen jag såg den.

      Det som fick mig att tänka på Arrival var känslan som First Man förmedlade när Neil stod där på månen med halsbandet. Just den otroligt jobbiga men på ett sätt fina känslan av förlust.

      Ja, han sa Chappelle. Sen var det även uttalet, liksom med svenskt uttal Damian Tjappel.

  4. Pingback: First Man (2018) | Rörliga bilder och tryckta ord

  5. Pingback: FIRST MAN

  6. Henke says:

    Denna artikel går igenom frågan om Neil lämnade armbandet på månen. Verkar mer troligt att han gjorde det än vad jag tidigare trodde…

    https://www.thewrap.com/first-man-neil-armstrong-daughter-karen-bracelet-moon/

    • Jojjenito says:

      Mm, tack för länk. Ja, ingen som vet alltså men inte otroligt. Lite ”lustigt” också med Buzz som glömde lämna sina saker och liksom fick kasta ner dem när han var på väg upp för stegen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.