La La Land (2016)
27 januari, 2017 12 kommentarer
Tidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.
Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.
Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.
La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.
Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.
Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.
Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.
Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.
Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!
Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.
La La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.
Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: La La Land (2016) | Rörliga bilder och tryckta ord
Jepp. Det är väl så att detta är en genrefilm och som sådan kommer den inte falla alla på läppen. Jag är ju i och för sig inte heller speciellt orienterad mot musikaler, men jag kan gilla dem om de är bra, som Hair och Singin’ in the rain som du nämner till exempel. Jag var inte helt uppfylld av filmen under titten men jag ser fram emot att se om den, och då låta mig svepas med i berättarglädjen.
Sen tror jag som du att det har en stor betydelse om man gillar musiken eller ej och jag har nu lyssnat på soundtracket en herrans massa gånger och jag älskar det.
Ja, om varken genren eller dess musik är favoriter då är det svårt att övertyga (mig).
Ja, tycker du inte om musiken så kanske det inte är en film för dig. Tråkigt, då det är en sån jävla välgjord film på alla sätt!
Välgjord men tyvärr inte min kopp te. Så är det ibland.
Captain Fantastic funkade desto bättre på dig ser jag 😉
Haha, ja, det gjorde den. Du upptäckte min uppdaterade header. Kul. 🙂
Pingback: La La Land (2016) | Absurd Cinema
Håller med om det där med att jag inte direkt känner för karaktärerna. Jag tycker synd om Emma Stones karaktär och hade kunnat tycka synd om Goslings karaktär om han spelats av den där unge Whiplash-skådisen, enbart på grund av ytlig likeability. Goslings karaktär är en sån som får mycket gratis utifrån (han har utseende och han har talang) men som saknar själ. Ironiskt och i efterhand fascinerande att han talar om hur jazzen dör ut idag och talar om den tidiga jazzens själ, som det var en kritik mot honom själv – vad han själv saknar. Gosling gör så gott han kan men karaktären är en träkloss.
Öppningsscenen är tekniskt mycket skicklig – hög svårighetsgrad, men viss, den tillför kanske inte så mycket som uppoffringen att göra den är värd.
Är dock säker på att den lyfter för mig vid en andra titt. Finns riktigt gott godis i den också.
Här är min recension: https://exceptfear.wordpress.com/2017/01/28/la-la-land-2016/
Jag kände inte för karaktärerna, jag gillade inte musiken nåt speciellt. Då är det uppförsbacke.
När det gäller Gosling så har jag inte lika mycket problem med honom som många andra har.
Har länkat till din recension. 🙂
Oj, ointressant musik?! Det var nästan det bästa med hela filmen kan jag tycka. Men också själva tempot och utvecklingen tilltalade mig mycket. Hmm, det verkar ändå som att La La Land har svårt att gå hem hos de musikal-tveksamma…
Alla klassiska musikalinslag tyckte jag var ointressanta (inledningen på motorvägen, när tjejerna ska ut och ha party, när Gosling och Stone är uppe vid observatoriet). Gillade City of Stars, jazzgubbarna och i viss mån John Legend och liveuppträdandet.
Sooooorry. 🙂