Darkest Hour (2017)

Darkest Hour är den perfekta tvillingen till Dunkirk då den fokuserar på det politiska spelet bakom kulisserna på den brittiska sidan just under belägringen av Dunkerque. Premiärministern Neville ”Peace for our time” Chamberlain är hårt kritiserad för att vara för inaktiv gentemot den österrikiske målaren och låta nazisterna härja fritt i Europa. Chamberlain tvingas avgå och istället tillträder den färgstarke Winston Churchill.

Gary Oldman ÄR Winston Churchill, och därför vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll i söndags. Det är en roll som gjord för Oscarsjuryn. Darkest Hour är en BOATS och biografifilm där en känd skådis som aldrig vunnit en Oscar förvandlar sig med hjälp av smink och manér till en helt annan person. Det kan ju bara sluta på ett sätt, speciellt eftersom jag tycker att Oldman är bra. Fast nog balanserar han på överspelets gräns titt som tätt. Men vad vet jag, kanske Winston var som ett vuxet barn på riktigt.

Churchill framställs som en mytisk person samtidigt som han ska vara en sorts grinig mysgubbe. Kvinnosynen är inte fräsch. Churchills fru (Kristin Scott Thomas) försöker trösta en ny sekreterare som blivit utskälld av Winston med orden ”He’s a man!”. Ah, men då så. Jag vet inte. Verkligheten var (och är) förmodligen så, men här känns det som att man vill framställa det hela som nåt så där lite udda charmigt.

Jag satt hela filmen igenom och önskade mig att Lily James rollfigur, sekreteraren miss Leyton, skulle få mer att göra än att bara försöka vara Churchill till lags. Jag känner att hennes rollfigur är av det inskrivna slaget (även om den är baserad på en verklig person). Samtidigt är det ganska smart gjort eftersom miss Leyton fungerar som ett substitut för publiken då både hon och vi tittare lär känna Winston för första gången.

Det är intressant och kanske skrämmande att fundera på vad som hade hänt om Storbritannien inte hade stått upp mot Nazityskland. Ja, eller snarare vad som hade hänt om man försökt med det diplomatiska spåret. För det var ju inte så att man stod upp direkt. Det man gjorde var att ordna en räddningsaction för att undsätta de brittiska soldaterna i Dunkerque. Man slickade sina sår och senare stod man upp tillsammans med de andra allierade som då även inkluderade USA.

Om man hade försökt den diplomatiska vägen, vad hade hänt? Hade det bildats en brittisk marionettregering som i Frankrike och Norge? Det är väl sånt här som alternativhistoriska författare undersöker. Mmm, spännande och tankeväckande. Jag drar även paralleller till en film som Black Panther där det ju kokade ner till just hur man ska agera, aggressivt eller mer balanserat. Och när man vet man vad som är rätt väg? Det Chamberlain gjorde i München 1938 var förmodligen rätt just då men kanske inte ett senare skede?

Jag gillar Joe Wright och hans stil. Wright är expert på historiska dramer med kriget som fond. Hans Atonement är ett (mer personligt) drama som till största delen utspelar sig i England men där Dunkirk spelar en viktig del i handlingen. Darkest Hour är ett stabilt historiskt BOATS-drama som jag delar ut en trea till.

PS. Jag tänkte för övrigt inte ett ögonblick på att det faktiskt var Gary Oldman där bakom sminket och manéren. DS

Andra som skrivit om Darkest Hour: Fripps filmrevyer, Flmr, Fiffis filmtajm och Movies – Noir.