Black Panther (2018)

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

14 Responses to Black Panther (2018)

  1. Pingback: Black Panther (2018) | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Pingback: Black Panther (2018) | Mackans Film

  3. Henke says:

    Oj då, högt betyg efter ord om att den försvann snabbt etc. På din text låter det som att filmen inte gjorde speciellt starkt intryck. Men det var kanske miljöerna och scenografi som gjorde det för dig? Jag håller med om det mesta men för mig blev reaktionen mer drastisk! Utan karaktärer som lyfter filmen eller humor för underhållning blev det en riktigt tråkig upplevelse för mig. Rankar denna som näst sämst i hela MCU. Bara The incredible hulk är sämre.

    • Jojjenito says:

      Den försvann ganska snabbt efter visningen, ja. Nu brukar jag lägga ganska mycket vikt även på upplevelsen under själva visningen (mer än du brukar göra tror jag). Och som du säger så räckte miljö/scenografi/känsla tillräckligt långt för en trea. Och så gillade jag hon Okoye och även Shuri.

      För mig är det en film som hamnar mellan plats 10 och 5 på listan över MCU-filmer.

      • Henke says:

        Vi sätter betygen vid olika tidpunkter måhända, men vi hade sannerligen olika upplevelser också.

        Jag tyckte Sofia beskrev svagheterna med filmen bra, men hon hamnade också på en trea. Starkt av filmen att få höga poäng trots allt…

        Du rankade MCU på podden., plats 5-10:

        5. Ant-Man
        6. Captain America: Civil War
        7. Doctor Strange
        8. Iron Man
        9. The Avengers
        10. Thor: The Dark World

        http://harduintesettden.se/buffypodden/were-still-friends-right/

        • Jojjenito says:

          Jo, vi hade nog det. Jag får säga att jag blev lite förvånad att du var så negativ där direkt efter visningen. Mina positiva vibbar som jag trots allt hade då framgick nog inte.

          Japp, och efter det har Spider-Man: Homecoming (in på topp-5) och Thor: Ragnarök (utanför topp-10) tillkommit. Black Panther hamnar nog på plats 8 eller nåt sånt.

  4. Sofia says:

    Ugh, musselskum, låter inte särskilt aptitligt. Mest salt 🙂 Och 240 pix för lite salt skum låter som en rätt dålig affär.

    Ja, det var kul att Shuri fick inta en Q-roll men tyvärr hade jag svårt för hennes humoristiska anslag, det kände rätt krystat.

    Ledar”valet” kändes väl på ett sätt rätt givet i den blandning av tradition och teknik som utgjorde Wakanda. Jag reagerade i så fall mer på det faktum att en enda släkt i rakt nedstigande led hela tiden producerat sådana överlägsna ledare.

    • Jojjenito says:

      Nå, om man nu har med det där skummet på en tallrik med nåt sött, syrligt och kanske lite umami så kan det nog bli gott. 😉

      Ja, nånstans kände även jag att Shuris repliker ibland kändes väldigt skrivna men jag tyckte ändå hon levererade dem med en viss charm och glimt i ögat.

      Nja, att man slåss tills nån dör eller ger upp kändes märkligt för min del, trots blandningen av teknik och tradition. Är det en tradition som man vill marknadsföra i FN t ex? Monarchy by murder. 😉

  5. filmitch says:

    Helt ok – lite för lång och högtravande samt oskicket att ta död på bra rollfigurer som har mer att ge. En mellanfilm dvs ok för stunden.

    • Jojjenito says:

      Den var ok, och kanske inte mer än så. Sen finns det aspekter, som t ex casten, som faktiskt lyfte filmen en del just för att det kändes fräscht.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: