Lady Bird (2017)

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

14 Responses to Lady Bird (2017)

  1. Henke says:

    Snygg poster till filmen du hittat! Jag gillar den skarpt.

    Men du, loggar du bara dina betyg på fyra ställen? Svagt.

    😉

    Skämt åsido. Jo denna var svagare än förväntat. Det var som du skriver mysigt att se filmen, miljöerna och människorna var tilltalande, men den dröjde sig inte kvar i mitt huvud speciellt länge. Som jag skriver i min text är jag inte helt såld på Saoirse Ronan i huvudrollen vilket drar ner betänkligt.

    • Jojjenito says:

      Visst är den snygg! La till lite mer information om den i inlägget. Inspirerad av en Alphonse Mucha-målning.

      Fyra ställen?! Du menar Filmtipset, Letterboxd, min egen lista, och sen på bloggen? Tänkte inte på bloggen då den inte är en lista på samma sätt. Men jag håller med. Svagt. 😉

      Jag kan inte påminna mig att jag störde mig på Ronan eller tyckte att hon inte var sympatisk. Hon är inte världens varmaste. Vilket passar väldigt bra i Hanna (utan h).

  2. Sofia says:

    Jamen visst var det trevligt att återse Tracy Letts?! Jag landade däremot i den här Jaha-känslan redan under själva titten. Charmig, men knappats något exceptionellt

    • Jojjenito says:

      Letts var trevlig att återse. Han har en skön stil tycker jag. Men frågan är om han helt enkelt spelar sig själv, lite lagom loj.

      Ja, om det var bara Jaha under titten så räknar jag med ett lägre betyg från din sida. Antar att det dyker upp en text under veckan. Jag tjuvade ju lite.

  3. Cecilia says:

    Jag hade faktiskt en liknande upplevelse. Lämnade visningen med starka känslor svallande i kroppen. Mamma-dotter-relationen var extremt välskriven, jag gillade att de nästan aldrig ”klickade” när de var i varandras sällskap, utan gick runt och älskade varandra i den andres frånvaro. Tyckte också mycket om den katolska närvaron, ett extra litet lager som kontrasterade mot Ladybirds tonårsrevolt, men som man förstod ändå spelade en viss roll för henne (vilket vi fick se i New York). Tycker helt klart att Gerwig förtjänade sin reginominering, även om jag egentligen förstod att hon inte skulle vinna. Håller med om Laurie Metcalf och Tracy Letts, de gjorde väldigt mycket för sina rollfigurer.

    • Sofia says:

      Med risk för att fortsätta piska den döda hästen skulle jag vilja säga — återkom när du sett Three Billboards och jämför Gerwigs regissörsinsats med Martin McDonaghs. Jag kan tycka att just den nomineringen var oförtjänt med tanke på konkurrensen

      • Henke says:

        Ursäkta sirap i huvudet… Vems nominering var oförtjänt? McDonaghs? ”Kliar mig i huvudet..:”

      • Jojjenito says:

        Ja, Three Billboards har en helt annan tyngd, och ja, jag tycker nog McDonagh borde ha nominerats. Fast jag hade kanske bytt ut Peel. Obs! Har inte sett The Shape of Water.

        @Henke: Sofia menar nog att Gerwigs reginominering var oförtjänt, speciellt med tanke på att McDonagh inte nominerats.

      • Henke says:

        Ja just det McDonagh var inte nominerad för regipriset! Encroyable. Snubbad pga av akademins ängslighet… Ja det var surt. Nu är jag med.

    • Jojjenito says:

      Så den har sjunkit undan en del även för dig?

      Den katolska aspekten tänkte jag inte så mycket på, förutom att det var en nunna som var rektor. 😉

      Påminn mig, vad fick vi se i NY?

      • Cecilia says:

        Hej, sorry såg inte att du hade svarat på min kommentar, nåt fel med mina notifikationer uppenbarligen.

        Ja, den har sjunkit undan en smula för mig – men var en stark upplevelse i stunden. Och jag delar dina tankar om Ladybird och relationen till föräldrarna.

        I New York besöker hon en katolsk kyrka, remember? 🙂 Enkel, men fin återkoppling till hemstaden Sacramento. Men som nunnan nämnde noterade hon avsevärt mycket om en stad hon påstod sig hata.

        @Sofia: Jag tyckte bättre om Ladybird än Three Billboards.

        • Jojjenito says:

          Lady Bird bättre än 3 Billboards?! Huh. 😉

          Aha, en katolsk kyrka. Nej, kan inte säga att jag minns det. Minns mest att hon blev full och inlagd för att sova ruset av sig…

  4. Pingback: Lady Bird (2017) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: