The Edge of Seventeen (2016)

Finns det inte tillräckligt många bra komedier där ute eller är det så att just jag har en udda smak vad gäller komedier? Eller jag kanske helt enkelt ser för få av de bra komedier som faktiskt finns?

Vad som än är fallet så kvarstår det faktum att jag ganska sällan ger en komedi ett högre betyg än en trea, och än mer sällan händer det att en komedi letar sig in på en av mina årsbästalistor. När jag kollar igenom mina topplistor från 2010-talet så hittar jag hur många komedier? Min känsla är att det de kanske kan räknas på ena handens fingrar.

Om man ska lita på IMDb:s genrebeteckningar (men det ska man ju inte) så är svaret sju, nämligen Carnage, The Wolf of Wall Street, The Way Way Back, Chef, Birdman, The Grand Budapest Hotel och Inside Out. De flesta av dessa filmer skulle jag inte kalla rena komedier utan snarare dramer med komiska inslag. Det skulle väl kanske vara Chef som är det närmaste man kan komma en ren komedi även fast det mest är en må bra-film. Vilka komedier har ni haft med på årsbästalistor under 2010-talet?

Två filmer som jag har haft med på årsbästalistor som jag själv skulle kalla dramer med komiska inslag, men som IMDb inte satt komedibeteckningen på, är The King’s Speech och Lisa Langseths klassiker Hotell. Och här har vi nog kommit fram till pudelns kärna. Jag gillar roliga filmer men det ska vara filmer där det roliga uppstår som en följd av en framväxande handling och hur karaktärerna beter sig. Det är lite som skillnaden mellan en riktigt duktig och engagerande ståuppkomiker jämfört med en som endast drar torra ordvitsar (inget ont om torra ordvitsar!) och billiga skämt.

Varför babblar jag om det här? Jo, för att jag faktiskt har sett en riktigt bra komedi, eller ja, ett drama med mängder av väl underbyggda komiska inslag.

Nadine

The Edge of Seventeen handlar om high school-tjejen Nadine (Hailee Steinfeld). Hon har en enda bästis i Krista (Haley Lu Richardson) men så blir Krista ihop med Nadines äldre bror (Blake Jenner) och Nadine känner sig som femte hjulet. Den ende Nadine kan eller vill anförtro sig till är läraren Mr Bruner (en härligt sävlig Woody Harrelson).

Jag älskade filmen från första stund. Inledningsscenen satte stämningen direkt. Hailee spelar en totalspeedad tjej med en mun som går som en kulspruta. Kontrastera detta mot en lugn och sävlig Woody som inte låter sig imponeras, och det uppstår stor humor, i alla fall för mig. Jag hade väldigt roligt varje gång de två möttes i en skådespelarbatalj. Det är inte så ofta jag skrattar högt när jag ser på film men här satt jag från och till och vred mig i skratt i soffan. Befriande.

Läraren

Även samspelet mellan mor och dotter var hysteriskt. Kyra Sedgwick spelar Nadines självupptagna mamma och hon gör det bra. Kanske den jobbigaste mamman sen Kristin Scott Thomas i Only God Forgives. Precis som i scenerna mellan Nadine och Mr Bruner så finns det komiskt guld att vaska när Nadine och hennes mamma utbyter repliker utan att lyssna på vad motparten egentligen säger.

I grunden handlar filmen om det så vanliga och jobbiga: att hitta sin plats i tillvaron. Att hitta sitt gäng, sin klick. Nadine försöker (dåligt) och är inte framgångsrik. Eftersom hon har lagt alla ägg i en korg, Kristas korg, så faller det samman när Krista blir ihop med brorsan hennes. Nadine hanterar deras relation dåligt, minst sagt, ungefär som ett barn som har fått för lite godis. Hon försöker gå med på en fest med de två men känner sig totalt utanför. Ugh, en jobbig kväll och sekvens som Nadine beskriver som ”the worst night of my life” (innan hon avbryts av mamman som hämtar med bilen och som givetvis inte lyssnar).

Mamman

Nadine droppar alltså repliker i kulsprutetempo, och det är repliker som både är roliga och ibland väldigt sanna. Hon är lite av en Cordy och Anya från Buffy skulle jag säga. Jag gjorde i alla fall den kopplingen när jag såg filmen.

Sen har vi charmtrollet Erwin (Hayden Szeto) som är en stor beundrare av Nadine, en beundrare som dock är totalt osynlig för Nadine och som hon länge behandlar som en hund. Även här uppstår många gånger pinsam komik på hög nivå (t ex i ett pariserhjul).

Beundraren

Jag tycker att The Edge of Seventeen är en jättefin film. Det går möjligen lite väl snabbt i slutet när allt ska ordnas upp och Nadine ska hitta sin grupp men jag köper det förenklade berättandet den här gången. Filmen visar på ett fint sätt, om än alltså väl enkelt, hur man kan få en ingång om nån visar vägen och bjuder in en, och att man då ska våga ta steget. Men det behövs alltså nån som ser en och bjuder in en vid rätt tillfälle när man själv är redo.

Är det inte lite märkligt att filmen inte fått mer uppmärksamhet än den fått? Eller är det jag som inte har hängt med? Det verkar även vara dåligt med möjligheter att se den via nån av alla filmtjänster som finns på nätet. Tråkigt.

The Edge of Seventeen är en både rolig och rörande film som inte backar för nåt. Den vågar skämta om och ta upp det mesta, precis som Nadine.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andras tankar om The Edge of Seventeen: Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm, Filmnight och Flmr.

 

Bästisen

Brorsan

 

Slutligen två YouTube-klipp: Bloopers och en bortklippt scen som för tankarna till Falling Down.


Om Jojjenito
And all that is good is nasty

16 Responses to The Edge of Seventeen (2016)

  1. Jag har inte sett filmen du recenserar så jag ska inte gå in på den, men chansen att jag ser den ökade nämnvärt tack vare denna positiva recension. Det där med komedier ja… Filmerna som av IMDB räknas som komedier (delvis) är på sin höjd dramedi, satir eller har inslag av absurdism eller moment av humor. Komedi däremot tycker jag ska definieras som en genre vigd åt det som *drivs* av humor. För drama, skräck, dokumentär – osv – kan innehålla komiska inslag och ibland mycket humor, men det är först när något drivs av humor som det blir komedi av det. Fight Club är rolig emellanåt – mer inslag av humor där än Birdman tycker jag nog, men jag skulle inte kalla Fight Club komedi alls. Ibland är allvarliga saker så hysteriska bara och det älskar jag.

    Jag personligen föredrar filmer som föreställer något men gör det till humor (eller ringar in humorn i det) och på så sätt drivs av den motivationen. Satir i stil med Cry-Baby, Wet Hot American Summer, Shaun of the Dead. Dessa filmer är hysteriskt roliga för mig. Finns nog flera som inte kulle kalla dessa filmer satir men det är faktiskt vad dom är. OCH komedi, men satirhumor är mer specifikt min smak. The Wolf of Wall Street är en slags satir, men inte komedi. Ibland kan en film vara både satir och komedi, ibland endast komedi.

    • Jojjenito says:

      Många olika sorters komedier blir det. 🙂

      Två favoritkomedier är In the Loop och Office Space, bara för att nämna två. Är det rena komedier?

  2. Fiffi says:

    Fint att läsa din text och jättekul att den gick hem hos dig. Du har helt rätt i det du skriver om uppmärksamheten, jag fattar inte att den ”försvunnit” (kan något försvinna som knappt ens fanns från början?). Den borde ha gått upp på bio, den spelar trots allt lite i samma liga som Easy A och den gick rätt bra på bio här.

    Vi får hoppas att så många som möjligt får upp ögonen för filmen nu när vi bloggare plussar den! 🙂

    • Jojjenito says:

      Easy A har jag inte sett. Det är den med Emma Stone, va? Som är en tolkning av nån Jane Austen-roman väl? Var är Sofia när man behöver henne. 😉

      Ja, jag tror faktiskt att den skulle komma på bio i Sverige men så blev det inte. När man googlar filmens titel och SF så får man en träff, men sen när man går inte på sidan så finns den inte. Så nån gång har det kanske varit tänkt att den skulle visas.

      Men så dåligt att den inte går att se på nätet via de vanliga tjänsterna. Att enbart köra med dvd/bluray håller inte, inte heller att vänta några månader med den strömmade releasen. Inte i dessa dagar.

      • Fiffi says:

        Easy A är ”baserad” på The Scarlet Letter, du vet bokstaven A som hon fick ha på sig i den filmen pga varit otrogen. Och ja, det är den med Emma Stone. Jättebra film! *tipsar*

        • Jojjenito says:

          Aha, The Scarlet Letter, som vi såg på Cinemateket med livemusik av Anna Järvinen!

          Jag tänkte på Clueless, som är baserad på Jane Austens roman Emma.

  3. Henke says:

    Jag gillade också denna film. Helt klart värd att tipsa om. Men jag blev kanske inte lika förtjust som du.

    Mycket intressant att du jämför Nadine med Cordy och Anya, två karaktärer som jag älskar som du vet. Jag ser likheterna, men ändå känns det inte rätt. Så kom jag på det! Både Cordy och Anya är mer sympatiska (i mina ögon). Javisst, de har alla tre ”vassa tungor” och de kan alla tre säga obekväma saker nästan utan att tänka sig för. Men den stora skillnaden som gör att jag inte tog denna film till mitt hjärta är nog hur jag uppfattar huvudpersonen. Hon är osympatisk och lite kall. Men med det sagt tycker jag Nadine är en frisk fläkt, hon är härligt intensiv och relationen mellan henne och läraren är helt klart filmen höjdpunkt.

    Komedier? Jag har inte dubbelkollat mot imdb (på din order), men följande filmer från 2010-talets topplistor kan kanske anses som renodlade eller åtminstone delvis komedier:
    Scott Pilgrim, Toy story 3, Kick-ass, Midnight in Paris, Ted, Moonrise kingdom, Hello I must be going, Frances Ha, Hotell, The way way back, Enough said, The skeleton twins, Mistress America och Inside out (räknar inte in The wolf…). Av alla dessa 14 är det bara Ted som jag ser som en renodlad komedi och inte en mixad genre… Ok, vad säger detta nu då?

    • Jojjenito says:

      Jag blev väldigt förtjust vilket jag hoppas framgår av texten. Vi får se om den eventuellt kan leta sig in bland 2016 års bästa filmer.

      Jag kände aldrig att Nadine var osympatisk och lite kall. Hon är en pain in the ass men ändå vansinnigt charmig. Jag kunde inte låta bli att gilla henne mycket, och därav mitt högre betyg till filmen skulle jag tro.

      Ja, vad säger det? Att de renodlade komedierna sällan hyllas som favoritfilmer och får därmed svårt att leta sig in på topplistor. De blir kanske för enkelspåriga och ytliga för att de ska beröra och sen locka till ett skratt som kommer djupt inifrån en själv. Ofta har de renodlade komedierna problem under slutfasen då de inte sällan plötsligt blir mer allvarliga och alla problem ska lösas. De får då en ton som inte riktigt matchar resten av filmen.

  4. Steffo says:

    Riktigt bra den här rackarn!
    Jag tycker att Hailee skulle ha haft en oscarsnominering. Minst! 😉

    En film att ta till sig i hjärtat.

  5. Du har helt rätt angående komedier. För egen del är det väldigt sällan en renodlad komedi tar sig in på mina årslistor eller bland mina favoriter. Det ska finnas något mer (helst) och det brukar oftast en handling med hjärta kunna fixa. Men av någon anledning är det svårt för många komedier att klara av det. För det mesta blir de bara upprepande om de försöker vara roliga mest hela tiden utan att kunna bjuda på så mycket mer.

    Jag gillade också denna och håller med om allt du skriver om. Gärna fler såna här filmer i genren, det tackar jag inte nej till.

    http://moviesnoir.blogspot.com/2017/02/the-edge-of-seventeen.html

    • Jojjenito says:

      Ja, de flesta som har sett den verkar vara förtjust i den. Lite synd att den inte fått uppskattning/uppmärksamhet på en bredare front.

      Komedier är klurigt. Hur är det med en film som Role Models? Den har jag hört ganska många verkligen uppskatta, som en film som både har hjärta och humor. Själv har jag inte sett den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: