The Martian (2015)

The MartianI våras gick min torsdagsbiokompis Anders och jag och såg PTA:s senaste Inherent Vice och efter det var det tänkt att Sagan om prinsessan Kaguya skulle bli vår nästa film. Men nu slumpade det sig så att Kaguya blev en filmspanarfilm och jag hade inte lust (läs: tålamod) att se den en gång till. Därför blev det ett litet uppehåll i vår trevliga tradition. Men i förra veckan plingade det till i mailboxen och Anders föreslog The Martian. Perfekt! Så i tisdags (japp, tisdag, torsdag, nästan samma) efter jobbet bar det av in till Sergel med 3D-glasögonen i kavajfickan för att kolla in MacGyver på Mars.

Matt Damon spelar den på Mars kvarglömda astronauten Mark Watney som medan han väntar på rymdtaxin roar sig (nåja) med att lyssna på disco, gödsla sin potatisodling med sitt eget bajs samt ta ökenturer med sin rover. Ja, och så försöker han överleva rent allmänt också.

På Jorden får NASA så småningom reda på att Mark lever och då inleds arbetet med hur man ska rädda… eller vänta, arbetet inleds med att prata om huruvida man ska rädda honom eller ej. Allt detta pågår utan att besättningen ombord på rymdfarkosten Hermes, som är på väg tillbaka till Jorden, vet nånting.

Jag gillade mycket med The Martian. Jag gillade att vetenskap stod i centrum. Jag gillade att det i mångt och mycket handlade om att lösa problem. Jag gillade att det inte finns en ond och en god sida i filmen. Det finns vissa rollfigurer, t ex NASA-chefen spelad av Jeff Bridg… Daniels, som behöver ta jobbiga beslut. Men det är just detta som chefer är till för, vilket en av NASA-medarbetarna uttryckte snyggt i en replik.

För att vara en science fiction-blockbuster som utspelas på Mars och i rymden så är The Martian ovanligt jordnära. Kanske är detta både till dess för- och nackdel. Just jag uppskattade det försök man gör att hålla det hela hyfsat trovärdigt rent vetenskapligt, och det säger jag utan att ha doktorerat i rymdfysik. Nej, jag går mest på magkänsla här. Andra tittare kan möjligen efterlysa mer explosioner och spektakulära scener. Fast vi får nog det så det räcker ändå.

När det gäller det jordnära så tappar man tyvärr bollen lite i slutet i scen som påminner inte så lite om en scen i mästerverket Gravity (ja, mästerverk!). Jag återkommer till det.

Hur upplevde jag Marks tid på Mars? Kändes det att han var där helt ensam och utsatt under så lång tid? Nja, inte riktigt. Jag vet inte om det berodde på att filmen växlade mellan Mark på Mars och scener på Jorden med NASA. Mark spelar in röstmeddelanden på datorn och dessa fungerar som en sorts berättarröst för att förklara hur han känner. Bl a beskriver han hur känslan var att för varje plats han kom till, varje liten kulle han besteg, varje sandkorn han trampade på, så var han den första människa som nånsin gjort det. Mmmm, maffigt. Men just detta gav inte en känsla av att tid passerade utan mer en storslagen, inte utsatt, känsla. Nej, jag tyckte nästan han hade det för lätt. Fast det var ju just det där med att filmen inte var för mycket over the top utan (nästan hela tiden) hade fötterna på jorden.

Mars

Nu till den oundvikliga jämförelsen. Hur står sig The Martian jämfört med de senaste årens rymdfilmer Gravity och Interstellar. Hyfsat bra skulle jag säga, men det går inte att komma ifrån att den är två snäpp sämre än Gravity och ett snäpp sämre än Interstellar. För mig är Gravity i det närmaste en perfekt liten film, och den känns unik. I den får vi inte en enda scen som inte utspelas uppe i rymden och hos Sandra. Det närmaste vi kommer mission control på Jorden är en del radiokommunikation i inledningen innan det börjar gå åt pipsvängen.

När det gäller Interstellar så gav den mig mer av en wow-känsla än The Martian. Den pampiga orgelmusiken av Hans Zimmer gav mig gåshud och dockningsscenen efter att en viss Matt Damon fuckat upp är magisk. Däremot håller Interstellar inte riktigt hela vägen för mig. Jag tycker den är för lång, för övertung, bitvis nästan töntig mot slutet. Hej, morsealfabetet, jag pratar med dig!

Musiken i The Martian funkar inte lika bra som Zimmers orgel. Disco och Abba i alla ära men jag fick lite jobbiga Guardians of the Galaxy-vibbar.

Är det dags att nitpicka lite? Ja, det är det. Jag kör det inom spoilertaggar. Spoiler I slutet ska Hermes fånga in Marks lilla kapsel efter att han skjutit upp sig från Mars. Hermes och Mark hamnar dock för långt ifrån varandra och det är dessutom för stor skillnad i hastighet mellan de båda föremålen för att man ska kunna fånga in Mark på ett säkert sätt. Hermes behöver sänka sin hastighet och det gör man genom att placera en hemmagjord på bomb i en luftsluss. När den sprängs ska explosionen göra att Hermes saktar ner. Min fråga är: varför behövde Sebastian Stans astronaut ge sig ut på en rymdpromenad utanpå hela skeppet när Kate Maras rollfigur ändå levererade bomben från insidan?! Det fanns ingen poäng med det… förutom att det skulle vara spännande när Stan (av nån anledning utan säkerhetslina!?) tog sig fram längs skeppet plus att Mara fick anledning att kyssa Stan på visiret. Och som grädde på moset dök de upp i slutmontaget med en nyfödd bebis. Haha, njaaee. Spoiler slut.

Just det, det var ju en sak jag skulle återkomma till. Det handlade om hur filmen kändes jordnära men att man tappade bollen. Det gäller förstås Spoiler när Mark ska leka Iron Man och sticker hål på sin rymddräkt för att på så sätt skapa nån sorts jetdrift. När Sandra använder en brandsläckare i Gravity funkade det (för mig). Här kändes det inte lika bra Spoiler slut.

The Martian är en klart godkänt rymdrulle som av några anledningar inte gav mig samma wow-känsla som jag fick av Interstellar och Gravity. Nu kan ju alla filmer inte ge samma wow-känsla. Då vore det ju samma film om och om igen, och det skulle ju vara tråkigt. I The Martian finns sekvenser mot slutet som jag fann ganska onödiga och som sänkte filmen en del. Hej, Mr Montage, jag pratar bl a med dig! Jag är ändå nöjd med mycket i filmen så det blir en stark, stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fripps filmrevyer skriver om marsipanen (mmmm) idag. Andra som plitat ner sina tankar: Rörliga bilder och tryckta ord, Rymdfilm, Movies – Noir, Flmr och Spel och Film.

PS. Kul att se norske Aksel Hennie aka Max Manus som en av astronauterna. Under filmen försökte placera honom och till slut kände jag igen honom. Ser han förresten inte ut lite som simmaren Lars Frölander? Jo, fasiken. DS

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

21 Responses to The Martian (2015)

  1. Fiffi skriver:

    Det känns ganska svårt att _inte_ jämföra The Martian med Interstellar och Gravity, filmerna spelar ju liksom i samma liga på nåt sätt. Och jag skulle gärna se både Matt Damon och Jessica Chastain i varenda rymdrulle som produceras framöver.

    Vad gäller din sista spoiler så har jag förstått att den inte fanns med i boken så det kanske är en blinkning till inte bara Iron Man utan även Sandra Bullock?😉

  2. Steffo skriver:

    Se där ja!
    Och jag håller med dig om ordningen när vi ska sortera in rymdrafflen i samma burk! 🙂 Hahaha.
    Såg den utan 3D, det var jäkligt skönt!

    Den första spoilern kan jag förstås hålla med om…ifall man ska vara lite…nitpickig. Å andra sidan är det så mycket spänning just då, lite överallt, så det sväljs ganska snabbt utan att blinka!

    Trevlig helg!

  3. Pingback: The Martian (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

  4. Henke skriver:

    Kul att du gillade filmen. Håller med om att den inte kommer upp i samma nivå som Gravity eller Interstellar. Gravity var den starkare bioupplevelsen, men Interstellar kan var den film som håller längst. Tror jag.

    Angående din första spoiler så berodde det nog på att de på Hermes hade så ont om tid. Jag tror nog att det framgick i filmen, och det var tydligt i boken också. Alltså, han han inte hinner gå in för att sedan gå ut igen efter de smält av bomben. Det gjordes ju kort tid innan de interceptade Mark. Det var så jag såg på det i alla fall. Sen upplevde jag inte alls att det var någon spänning med hans rymdfärd. I boken behandlades det inte alls som en spänningsscen. Håller med om att de försökte få till en nerv där i filmen. Inte helt lyckat kanske.

    Andra spoliern. det var på gränsen till patetiskt och det där gjorde att jag stördes ur stämningen lite. I boken var han mer eller mindre knockad och gjorde inget alls. Han blev bara upplockad av Beck (inte Lewis).

    Allt som allt en mycket snygg och bra film. Vi tycker nog relativt lika, men jag tvekade inte om att ge den en ren fyra.

    • Jojjenito skriver:

      Du kan ha rätt om att Interstellar möjligen är den som håller längst. Gravity är väl kanske mer av en berg-och-dalbanetur. Fast jag tycker bristerna (som jag ser) i Interstellar sänker den en aning.

      Jag såg ingen anledning att behöva gå på utsidan. Hon tog ju bomben från insidan. Då hade man lika gärna kunnat ta på sig rymddräkten där, sätta fast bomben, öppna yttre luckan, stänga inre luckan. Nej, gick inte ihop. Under scenen satt jag hela tiden och funderade på varför han hade kommit dit. Vad var det han skulle göra? Men det kom inget svar. Nåja. Bara en liten detalj.

      Haha, ja, när han nämnde att han skulle vara Iron Man och göra hål på sin dräkt var jag säker på att han skämtade bara. En del av den vanliga jargongen bara. Men, nej, han menade allvar. Synd, eftersom resten av filmen kändes vetenskapligt seriöst.

      Jag var precis på gränsen mellan en stark trea och en fyra. Men ibland måste man vara hård.

  5. Sofia skriver:

    Tack för ping. Vill haka på en del av Henkes kommentar — jag upplever också att man drog upp dramaturgin en smula mot slutet med konsekvensen att det kanske känns lite mer krystat. Jag skulle nästan dubba denna film till en rymdfilm snarare än en sci-fi trots att den beskriver Mars-expeditioner som ännu inte genomförts.

  6. Pingback: Recension: The Martian (2015) - Spel och Film

  7. Plox skriver:

    Ha, jag som tyckte den där krystade Gravity-avslutningen var filmens höjdpunkt. Äntligen fick man svettas lite.

    Och ja, jag hade gärna sett lite mer av Chastain och resten av besättningen. Tyckte de försvann helt.

    Bra rymdfilm, men inte i närheten av varken Gravity eller Interstellar.

    3/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: