Yi yi (2000)

Christian och Henke är ena rackare på att välja de gemensamma filmerna i sitt Tema: Decennier. Nu är vi inne på 00-talet. Nej, inte 1900-talet, det handlar förstås om 2000-talet. Den första fredagsfilmen blev Yi yi från just år 2000. Under det tidiga 2000-talet var min prettofilmsgen inte så försvagad som den är nu och Yi yi var en film som jag jättegärna ville se vid den här tiden. Av olika anledningar så blev det aldrig av, trots stark prettofilmsgen. Nu säger jag inte alls att Yi yi är en prettofilm men jag tror ändå att det krävs en ganska stark prettofilmsgen (eller ett decennie-tema) för välja att se just denna film.

Yi yi är ett taiwanesiskt familjedrama av regissören Edward Yang. När jag skulle se på filmen tänkte jag att ”det här klarar jag av en vardagskväll efter jobbet”. Jo, tjena. Filmen är tre (3!) timmar lång. (Ben-)Hur ska det här gå!? Jo, precis som var fallet med det bibliska dramat med Charlton Heston i huvudrollen så delade jag faktiskt upp filmen i två tittar. Detta är väldigt ovanligt för mig. När jag väl börjar kolla in en film så brukar jag se den klart och det gäller t.o.m. senaste gången jag avnjöt femtimmarsversionen av Bergmans Fanny och Alexander. Med Yi yi så bestämde jag att ta det i form av en tvåstegsraket.

Så här upplevde jag de första 97 minuterna:

Under inledningen kände jag viss oro. Det förekom ingen dialog. Musiken var som tagen ur en såpa, ett smörigt pianostycke. Det kan bli lång kväll det här. (Det här var innan jag hade fastlagit att jag skulle se filmen i två sittningar.) Men sen etableras alla karaktärer och filmens tema ganska så direkt på ett väldigt enkelt sätt. Jag nämnde att musiken kändes såpaaktigt. Faktum är att hela filmen på ett sätt känns som en såpa. Utgångspunkten är ett bröllop. Ganska snart förstår vi att det finns mycket dolt under ytan. Gamla kärlekar dyker upp. Förvecklingar, intriger, gräl, sjukdom, folk hamnar i koma, hat, passion… ja, det var riktigt roligt faktiskt. 🙂

En filmisk detalj var att man ofta filmat med stillastående kamera och med ett ovanligt avstånd. Det kändes udda, som att filmarna övervakade, filmade på håll, som övervakningskameror. Faktum är att vi i början får se huvudpersonerna i bilder från övervakningskameror. Jag undrar om detta var en medveten blinkning till att det under ytan i vanliga människors liv ofta pågår mer än man tror, och att filmen visar just det livet under ytan.

Det förekommer även en del andra filmiska trick, t ex när replikerna vi får höra kommer från en helt annan scen än den vi i själva verket får se men att orden ändå passar perfekt till bilderna och sammanhanget.

Ja, jag gillar mycket här. Det är en episk men ändå enkel historia. Det här är nåt jag ofta noterar i asiatiska filmer, och jag gillar det. Episkt men samtidigt enkelt.

Efter 97 minuter tryckte jag på stopp precis efter en fest för att fira att ett barn blivit fött, typ en fest efter ett dop (baby shower heter det väl på svenska). Festen ballar ur och en av huvudpersonerna står efteråt hemma och upprepar ”It’s all over”. Så slutar alltså del ett av Yi yi.

Fortsättning följer…

 

…NU!

Ja, del två inleds med stort drama, ett överdrivet farsartat men samtidigt allvarligt drama. Det är den asiatiska stilen. Take it or leave it.

Filmen fortsätter i samma stil. Det är vemodigt och många förlorade kärlekar och missade chanser blir det.

Regissören Yang verkar ha hakat upp sig på hur livet upprepas. Livets hjul. I filmen får vi följa både den äldre och den yngre generationen och deras historier flyter ihop till en. De äldre karaktärernas backstory (saker som hände när de var unga) visas genom att vi får se ungefär samma saker hända för de yngre karaktärerna. Jag tyckte detta var snyggt ihopsatt.

Jag tycker filmens ton påminner om Boyhood (även om Boyhood inte är en lika bra film). Livet rinner iväg som det alltid gör. Plötsligt sitter man där och undrar vart det tog vägen, som Patricia Arquette gjorde i den bästa scenen i Boyhood. I Yi yi förekommer en liknande och minst lika gripande scen.

Ibland kan det möjligen bli lite övertydlig med repliker som känns skrivna. Repliker som rollfiguren aldrig skulle komma på att säga. Slutscenen var ett exempel på ett sånt ögonblick. Men det är petitesser.

Några slutnoteringar:

• Musiken blev bra till slut. Såpaklinket försvann och ersattes av jazzig pianoblues eller klassisk musik.
• Tyst gråt är nog den jobbigaste
• Alla i filmen har dubbelnamn. Ting-Ting, Yang-Yang, Min-Min, osv.
• I Taipei har man märkliga signaler på sina dörrklockor. När man ringer på i Taiwan får man nämligen höra fågelsång.
• Fasiken, vad mandarin är vackert. Xièxiè.
• Det förekommer många scener där filmens värld reflekteras i speglar eller fönster av olik slag.
• Japaner och kineser pratar engelska med varandra.

Bra val av film, Henke!

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Yi yi. Ja ja eller nej nej?!

Movies – Noir
Fripps filmrevyer