Tema: Decennier – Sammanfattning

decades”Det är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina decennie-spanarkompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat…”

Så inledde jag ett inlägg för ett tag sen. Nu, efter flera år (!),  är decennie-temat slut och jag sammanfattar hela härligheten genom att skapa en speciell sida för Tema: Decennier. Jag listar alla filmer jag har sett med betyg och länkar till mina recensioner. Dessutom utser jag den bästa och den sämsta filmen bland de 36 filmer som jag skrev om. Här hittar ni den nya sidan.

Hur sammanfattar Henke och Christian det hela? Nostalgi? Sorg? Lättnad? Glädje? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Still Walking (2008)

decadesDen sista (sista!) gemensamma filmen i Henkes och Christians mastodontprojekt kallat Tema: Decennier blev en japan. Det handlar om Hirokazu Koreedas Still Walking eller Aruitemo aruitemo som den heter på japanska. Aruitemo aruitemo betyder helt enkelt ”gå gå”. Gå vidare? Gå vidare i livet? Livet går vidare?

Filmen handlar om en familj som under en årlig sammankomst minns den äldste sonen som gick bort i en olycka för 12 (15?) år sen. Varje år samlas familjen, mer eller mindre motvilligt, för att äta mat, minnas eller förtränga Junpei samt försöka undvika all form av social kontakt med varandra.

Social kontakt var det. Jag överdriver förstås en del. Vissa familjemedlemmar är mer socialt slutna än andra. Men det här är alltså Japan vi pratar om och då är det lite annorlunda kulturella spelregler som gäller.

Just förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar är nåt jag känner igen från Yasujirô Ozus filmer, framförallt Föräldrarna (Tôkyô monogatari/Tokyo Story) och de två andra delarna i den s.k. Noriko-trilogin. I Föräldrarna är det barnen som inte tycker att de har tid, ork, lust att besöka sina föräldrar. Under ytan är det väl förmodligen andra orsaker än att de inte bryr sig men de (barnen) framställs som ganska hänsynslösa och osympatiska. Föräldrarna var för övrigt en av decennietemats gemensamma fredagsfilmer i februari förra året! Cirkeln är sluten.

Still Walking

I Still Walking är det en son (den yngre brodern till den som omkom) som känner att det där med att besöka föräldrarna inte är världens roligaste. Han är less på att få frågor om hur det går på jobbet (ett jobb som han i själva verket inte har), om han varit hos tandläkaren (!) osv. I botten finns givetvis problematiken kring att ”fel” son dog. Ordinary People? En film som jag inte sett men som jag drar paralleller till.

Det första jag tänkte på när filmen började var att en vuxen kvinna (dottern i familjen) lät som ett barn. Det är tydligen så här man pratar i Japan. Jag vet inte om det berodde på att hon just i den första scenen pratade med sin mamma, men det lät hur som helst mycket märkligt. Fast jag känner nog igen det från andra japanska filmer om jag tänker efter.

Det andra jag tänkte på var hur man fokuserade på mat, och tillagning av mat, och hur detta kan vara en meditativ och rogivande syssla som får folk att komma närmare varandra. Mat, och maträtter, precis som musik, kan framkalla nostalgiska känslor kopplade till minnen. Detta visar filmen på ett fint sätt.

Slutligen fick jag återigen bekräftat att asiater ofta sitter på huk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är decennietemat slut för min del. Här hittar ni alla filmer jag skrev om. Vad ska jag nu skriva om för filmer på fredagar?!

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Still Walking. Hade de svårt att sitta stilla av upphetsning eller bad de en stilla bön om att filmen skulle ta slut?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Man from Earth (2007)

decadesTeater på film? Är det nåt att ha? Att filma en pjäs och släppa som en film? Tv-teater typ? The Man from Earth är nåt så udda som en science fiction-teaterpjäs. Ja, science fiction är nog den genre som ligger närmast till hands för att kategorisera filmen. Just science fiction är väl inte det första man tänker på när det gäller teaaaaatern. Men The Man from Earth är en film om idéer som det så fint brukar heta.

Huvudperson är John Oldman. Oldman, hmmm? Han har precis sagt upp sig från sitt jobb som lärare och ska flytta. Han försöker smita iväg osedd men hans vänner och kollegor hinner precis dyka upp för en improviserad avskedsfest. Varför väljer John att dra vidare? Han påstår att det är så han funkar bara. Han blir rastlös helt enkelt. Men ligger det egentligen nåt annat bakom och kommer John berätta det för sina vänner?

Även om ”det stora avslöjandet” kommer tidigt i filmen och även finns med som en grundpremiss när man läser om filmen på IMDb eller Filmtipset så föreslår jag att ni slutar läsa nu om ni vill se filmen helt ospoilad.

Avslöjandet: John är en Cromagnonmänniska som efter att han blev 35 aldrig åldras och nu har han levt på jorden i 14000 år. Haha, japp, bara så där. John har jagat mammutar och levt i grottor. Han har varit kompis med Buddha. Han har seglat med Columbus. Han har fått en tavla av van Gogh.

Beskedet tas emot med en nyfiken skepsis av kollegorna, som alla är professorer/doktorer/lärare inom diverse vetenskapliga ämnen. Men låt oss spela med, tänker de flesta när John fortsätter berätta om sitt långa liv.

The Man from Earth

Det första jag tänkte på var att det var en ganska mysig stämning där hemma hos John. Kollegorna som dyker upp verkar vara en ganska väl sammansvetsad grupp. Vissa av skådisarna kanske inte är jätteövertygande men jag kände ändå att det var en mysig stämning, som sagt. Till stämningen bidrog främst två figurer. Dels den gemytlige men på gränsen till irriterande John Billingsley (som jag kände igen som Dr Phlox från Star Trek: Enterprise, yay!), och dels mannen med en ruggigt skön svart basröst, Tony Todd. Gemyt.

The Man from Earth är i grunden ett kammarspel där rollfigurerna sitter och pratar i ett rum hela filmen. Vi får små avbrott då och då när två eller tre personer går ut för att göra något annat en stund. Men annars: en och en halv timmes prat mellan sju, åtta personer om Johns historia. Om den är sann eller ej. Hur kan man i bevisa att den är sann, eller tvärtom motbevisa den.

Jag tycker konceptet är klart intressant. Det ger upphov till en del funderingar. Vid ett tillfälle går kanske det hela lite för långt, och det är när John påstår sig vara en biblisk figur. Det blev liksom för mycket här, även om också detta väckte intressanta funderingar kring hur fantastiska myter kan uppstå ur vardagliga och helt realistiska händelser.

Musiken. Jag brukar oftast inte skriva om eller ens komma ihåg musiken (score och soundtrack) i filmer. Här stack den ut. Den pågick ständigt upptäckte jag efter ett tag. Den fanns hela tiden i bakgrunden vilket kändes udda och lite b. Det var som att filmmakarna inte litade på sin egen story och skådisarna. Ändå var det på nåt sätt passande. Mycket märkligt var det i alla fall.

Jag kan inte låta bli att ge fimen en trea. Den var så pass intressant rent idémässigt, även om det förstås inte går att komma att ifrån att det egentligen inte är en film utan en filmad pjäs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om The Man from Earth.Vill de kolla på filmen varje dag de kommande 14000 åren?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Rörliga bilder och tryckta ord har sen tidigare skrivit om filmen. Sofia var inte helt nöjd.

Tema: Decennier – Un long dimanche de fiançailles

decadesOn setDet är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina decennie-spanarkompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat. Precis som förra fredagen så har de två herrarna ytterligare en gång valt en film som jag redan har sett och skrivit om och det finns inte utrymme för nån omtitt (så mycket film, så lite tid, ni vet) så det blir bara en länk till min recension.

Jean-Pierre Jeunet är en regissör jag oftast uppskattar. När jag kollade på Filmtipset så ser jag att jag nästan har sett alla hans långfilmer. Den enda jag missat är den senaste, The Young and Prodigious T.S. Spivet från 2013. Så här har jag tyckt om hans filmer. De två första gjorde han tillsammans med Marc Caro.

Delicatessen – 3/5
La cité des enfants perdus – 3/5
Alien: Resurrection – 3/5
Amélie – 4/5
Un long dimanche de fiançailles – 3/5
Micmacs – 3/5

Här hittar ni Henkes och Christians texter om En lång varig (ehe) långvarig förlovning:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tema: Decennier – Ong-bak

decadesDet är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina kompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat. Vi har nu nått fram till 00-talet och den här gången handlar det om en spektakulär martial arts-film. Vi pratar om ONG-BAK!

Första gången jag hörde talas om Ong-bak var inför Stockholm Filmfestival 2003. Jag hade vid den här tiden precis börjat uppskatta martial arts-filmer och Ong-bak skulle visas på festivalen. Tyvärr så ingick den (givetvis) i sektionen Twilight Zone och då var det visningar sent (typ kl 23) på vardagskvällar och i små salonger som gällde. Så det blev ingen titt för mig den gången. Två år senare, när jag en sommar jobbade i Östersund, så hittade jag Ong-bak i en lokal videobutik och filmen förgyllde en ljus sommarkväll efter en hård (yeah, right) arbetsdag. Så här tyckte jag Ong-bak då.

Ong-bak är cirkus. Tony Jaa är en cirkusartist. Det är allt jag kommer att skriva om Ong-bak idag. Istället länkar jag till en härlig YouTube-video där vi får se hur Tony och gänget tränade inför filmen. Det framgår ganska tydligt att det krävs mycket träning för att få till det vi får se i den färdiga filmen. Dessutom verkar det vara så att Tony inte förstått det här med smärta och gravitation.

Så. Vad tyckte nu Henke och Christian om detta akrobatiska martial arts-spektakel. Krävs det en speciell gen för att man ska uppskatta em sån här typ av film? Här hittar ni min gamla recension och domen från mina decenniekollegor:

Jojjenito
Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Yi yi (2000)

decadesChristian och Henke är ena rackare på att välja de gemensamma filmerna i sitt Tema: Decennier. Nu är vi inne på 00-talet. Nej, inte 1900-talet, det handlar förstås om 2000-talet. Den första fredagsfilmen blev Yi yi från just år 2000. Under det tidiga 2000-talet var min prettofilmsgen inte så försvagad som den är nu och Yi yi var en film som jag jättegärna ville se vid den här tiden. Av olika anledningar så blev det aldrig av, trots stark prettofilmsgen. Nu säger jag inte alls att Yi yi är en prettofilm men jag tror ändå att det krävs en ganska stark prettofilmsgen (eller ett decennie-tema) för välja att se just denna film.

Yi yi är ett taiwanesiskt familjedrama av regissören Edward Yang. När jag skulle se på filmen tänkte jag att ”det här klarar jag av en vardagskväll efter jobbet”. Jo, tjena. Filmen är tre (3!) timmar lång. (Ben-)Hur ska det här gå!? Jo, precis som var fallet med det bibliska dramat med Charlton Heston i huvudrollen så delade jag faktiskt upp filmen i två tittar. Detta är väldigt ovanligt för mig. När jag väl börjar kolla in en film så brukar jag se den klart och det gäller t.o.m. senaste gången jag avnjöt femtimmarsversionen av Bergmans Fanny och Alexander. Med Yi yi så bestämde jag att ta det i form av en tvåstegsraket.

Så här upplevde jag de första 97 minuterna:

Under inledningen kände jag viss oro. Det förekom ingen dialog. Musiken var som tagen ur en såpa, ett smörigt pianostycke. Det kan bli lång kväll det här. (Det här var innan jag hade fastlagit att jag skulle se filmen i två sittningar.) Men sen etableras alla karaktärer och filmens tema ganska så direkt på ett väldigt enkelt sätt. Jag nämnde att musiken kändes såpaaktigt. Faktum är att hela filmen på ett sätt känns som en såpa. Utgångspunkten är ett bröllop. Ganska snart förstår vi att det finns mycket dolt under ytan. Gamla kärlekar dyker upp. Förvecklingar, intriger, gräl, sjukdom, folk hamnar i koma, hat, passion… ja, det var riktigt roligt faktiskt. 🙂

En filmisk detalj var att man ofta filmat med stillastående kamera och med ett ovanligt avstånd. Det kändes udda, som att filmarna övervakade, filmade på håll, som övervakningskameror. Faktum är att vi i början får se huvudpersonerna i bilder från övervakningskameror. Jag undrar om detta var en medveten blinkning till att det under ytan i vanliga människors liv ofta pågår mer än man tror, och att filmen visar just det livet under ytan.

Yi yi

Det förekommer även en del andra filmiska trick, t ex när replikerna vi får höra kommer från en helt annan scen än den vi i själva verket får se men att orden ändå passar perfekt till bilderna och sammanhanget.

Ja, jag gillar mycket här. Det är en episk men ändå enkel historia. Det här är nåt jag ofta noterar i asiatiska filmer, och jag gillar det. Episkt men samtidigt enkelt.

Efter 97 minuter tryckte jag på stopp precis efter en fest för att fira att ett barn blivit fött, typ en fest efter ett dop (baby shower heter det väl på svenska). Festen ballar ur och en av huvudpersonerna står efteråt hemma och upprepar ”It’s all over”. Så slutar alltså del ett av Yi yi.

Fortsättning följer

 

NU!

Ja, del två inleds med stort drama, ett överdrivet farsartat men samtidigt allvarligt drama. Det är den asiatiska stilen. Take it or leave it.

Filmen fortsätter i samma stil. Det är vemodigt och många förlorade kärlekar och missade chanser blir det.

Regissören Yang verkar ha hakat upp sig på hur livet upprepas. Livets hjul. I filmen får vi följa både den äldre och den yngre generationen och deras historier flyter ihop till en. De äldre karaktärernas backstory (saker som hände när de var unga) visas genom att vi får se ungefär samma saker hända för de yngre karaktärerna. Jag tyckte detta var snyggt ihopsatt.

Jag tycker filmens ton påminner om Boyhood (även om Boyhood inte är en lika bra film). Livet rinner iväg som det alltid gör. Plötsligt sitter man där och undrar vart det tog vägen, som Patricia Arquette gjorde i den bästa scenen i Boyhood. I Yi yi förekommer en liknande och minst lika gripande scen.

Ibland kan det möjligen bli lite övertydlig med repliker som känns skrivna. Repliker som rollfiguren aldrig skulle komma på att säga. Slutscenen var ett exempel på ett sånt ögonblick. Men det är petitesser.

Några slutnoteringar:

  • Musiken blev bra till slut. Såpaklinket försvann och ersattes av jazzig pianoblues eller klassisk musik.
  • Tyst gråt är nog den jobbigaste
  • Alla i filmen har dubbelnamn. Ting-Ting, Yang-Yang, Min-Min, osv.
  • I Taipei har man märkliga signaler på sina dörrklockor. När man ringer på i Taiwan får man nämligen höra fågelsång.
  • Fasiken, vad mandarin är vackert. Xièxiè.
  • Det förekommer många scener där filmens värld reflekteras i speglar eller fönster av olik slag.
  • Japaner och kineser pratar engelska med varandra.

Bra val av film, Henke!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Yi yi. Ja ja eller nej nej?!

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Kikujiros sommar (1999)

decadesKikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?

Pojken Masao bor hos sin mormor. När alla andra skolkamrater drar iväg med sina föräldrar på sommarlovet får Masao stanna hemma. Men Masao drömmer om att träffa sin mamma, som av nån anledning jobbar på annan ort, och ger sig därför av. Innan han riktigt kommit iväg får han dock sällskap av en lite butter och vresig granne, spelad av regissören Takeshi Kitano själv. Masao får ett spännande sommarlov, trots allt.

Av Takeshi Kitano har jag tidigare sett Sonatine och Hana-bi. Detta har varit poetiska men samtidigt våldsamma filmer. De känns ganska annorlunda jämfört med andra filmer. Speciellt Sonatine hade en barnslig humor också mitt i allt våldsamma. I Kikujiros sommar är våldet helt borta. Återstår gör alltså humorn och poesin. Och det räcker ganska långt. Det hela är en road movie där det udda paret träffar på en del lustiga och och en del mindre lustiga figurer. På nåt sätt känns den ganska typisk (japansk?) eftersom det liksom inte finns nån egentlig story. När det gäller anime-filmer brukar man ju snacka om att de är karaktärsdrivna. Jag gillade de drömsekvenser som återkommer med jämna mellanrum. En skön film som är lite för… tunn. Som vita lakan som fladdrar i vinden, vackra men svåra att greppa… för att vara poetisk.

Ja, i mångt och mycket så håller jag med mig själv. Men jag tycker även at jag missar en hel del i det jag skriver. Våldet är ju INTE helt borta. Det finns under ytan hela tiden och är t.o.m. med i bild även om det är filmat på avstånd alternativt att vi bara får se följderna av våldet. Psykiskt våld förekommer definitivt.

När jag började kolla in sydkoreanska filmer så kändes det bitvis som att filmmakarna nästan var från en annan planet. De vanliga reglerna för hur storyn skulle berättas saknades. Lite så kändes det nu också. Musiken var konstigt smörig. Rollfiguren som Takeshi Kitano gör har man inte riktigt koll på. Jag känner igen mig från en del anime-filmer. Ingen är riktigt god eller riktigt ond.

En sekvens som jag inte alls gillade från inledningen var när Kitano och pojken var på cykelarenan och spelade. Det blev bara långdraget och krystat, och Kitano framstod som orimligt dum och fånig.

Och sen dyker det upp en pedofilgubbe i en park. Här hade filmen en märklig ton. Barn på sommarlovsäventyr… pedofili… Hmmm. Jag undrar också vad Kitano egentligen gjorde med gubben förutom att slå honom sönder och samman, men det fick man ju inte se.

Hade Kitano varit gangster tidigare i sitt liv? Jag misstänker det. Han är som ett barn som tror att han ska få det han pekar på genom att hota och bara säga ”jag vill ha”.

Sen, plötsligt, dyker det upp en magisk drömsekvens då pojken drömmer en mardröm om sin mamma och peddogubben. Läskigt och som taget ur en film som är en mix av David Lynch och The Cell. Ja, filmen är en märklig blandning av allvarligt drama och buskiskomedi. Mot slutet får väl Kitanos rollfigur sig en tankeställare och det visar sig att inte bara pojken letar efter sin mamma. Fast jag tycker ändå att jag saknar någon form av avslut, både för Kikujiro och pojken. Men det var väl by design antar jag.

Förresten, lite udda att filmen heter Kikujiros sommar (det är även den japanska titeln). Man luras ju att tro att det är pojken som är Kikujiro och att det hans sommar det handlar om…

Det förekommer en hel del snygga bilder i filmen och här bjuder jag på några av dessa som avslutning.

Kikujiro 1

Kikujiro 2

Kikujiro 3

Kikujiro 4

Kikujiro 5

Kikujiro 6

Kikujiro 7

Betyg 2004:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om den här sommarfilmen. Blev det en sommarflirt eller var det mest mulet och regn?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)

decades”My movie is not about Vietnam… my movie is Vietnam.”

Haha, med dessa ord från Francis Ford Coppola inleds den här dokumentären som också är den tredje gemensamma filmen som vi tar oss an när decennietemat nu är inne på 90-talet. Känns orden aaaaningen pretto, eller vad tycker ni? De yttras när Coppola ska presentera sin film Apocalypse Now på Cannes-festivalen 1979.

”There were too many of us, we had access to too much equipment, too much money, and little by little we went insane.”

Men om man lägger till det han sa vidare så handlar det väl mer om självinsikt. Inspelningen av Apocalypse Now var helt enkelt en galen tid och det är den inspelningen som Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse handlar om.

Apropå pretto så var Coppola under inspelningen fullständigt livrädd att Apocalypse Now skulle framstå som pretentiös. Detta framgår i det ”bakom kameran”-material som dokumentären visar upp. Förutom filmat material så spelade Francis fru Eleanor dessutom in intervjuer med sin man. Dessa var tänkta som komplement till en sorts dagbok som hon skrev under inspelningen. (Eleanor fungerar även som dokumentärens berättarröst.) I intervjuerna, eller snarare terapisamtalen, så är Francis helt öppen med hur han känner. Det var väldigt intressant att ta del av detta och inse hur förtvivlat läget var. Eller var det egentligen så farligt? Handlar det mer om gnäll, liksom för att ta bort pressen från sig själv?

Men faktum är att Apocalypse Now-inspelningen nog var ganska galen. Det finns så många märkliga saker att notera. För att nämna några…

  • Coppola lyckades få till ett avtal med Filippinernas president/diktator Ferdinand Marcos om att låna ett antal militärhelikoptrar av armén. Dessa kunde dock med kort eller inget varsel plötsligt tas tillbaka om nåt kommunistuppror i närheten behövde slås ner.
  • I början av inspelningen beslutar Coppola att huvudrollen inte ska spelas av Harvey Keitel trots att man redan börjat spela in scener. Coppola tycker inte Keitel funkar och anlitar istället Martin Sheen.
  • En tyfon drabbade inspelningen som fick avbrytas under två månader och en stor del av filmteamet fick åka hem till USA. En stor del av de uppbyggda inspelningsplatserna var nu förstörda och fick byggas upp på nytt.
  • Martin Sheen som till slut alltså gjorde huvudrollen som Willard var inte i bra form. Han drack sig stupfull innan inspelningen av den välkända hotellrumsscenen. Scenen spelades in, Sheen gjorde ett karateutfall mot en spegel skadade handen. Denna sekvens kom med i den färdiga filmen och jag minns den mycket väl. Sheen verkar fullkomligt galen och borta i den. En tid efter inspelningen av den scenen får Sheen en hjärtattack och Coppola står utan sin huvudskådis under flera veckor.
  • Coppola har ingen aningen om hur han ska avsluta filmen. Rollfiguren Kurtz som träder in i handlingen i slutet av filmen ska vara en lång och smal, i princip undernärd, figur. När Marlon Brando som ska göra Kurtz dyker upp så är han kraftigt överviktig och fet. Dessutom har han inte läst kortromanen Heart of Darkness av Joseph Conrad som filmen löst bygger på. Det blir en mardröm för Coppola. Istället skriva ett slut och låta skådisarna spela in det så väljer Coppola att improvisera, att helt enkelt spela in scen efter scen, efter scen. Många hävdar att slutet inte riktigt funkar och de har nog rätt. Det är filmens svagaste del men jag gillar det ändå, till stor del beroende på musiken och stämningen.
Heart Attack

Vilken bild…

För mig som håller Apocalypse Now som en av mina absoluta favoritfilmer (5/5) så var det här en mycket trevlig och intressant dokumentär. Det kan kanske verka lite konstigt att jag inte sett den förut, men ibland kan jag tycka att magin hos en film försvinner om man vet för mycket om den. Det är t ex därför som jag inte vill veta allt om hur man spelade in en film som Gravity. När det gäller Apocalypse Now och dokumentären om dess tillkomst så känns det inte så efter att jag nu har sett dokumentären. Jag tror det beror på att filmen och inspelningen liksom flyter ihop. Det är en enhet. Det är som Coppola själv sa i början om Vietnam. Filmen och inspelningen av filmen är ett. Jag ser fram emot att Apocalypse Now igen, och då givetvis INTE den förlängda Redux-versionen.

Bland det mest överraskande i dokumentären var att jag fick veta att Laurence Fishburne bara var 14 år när han fick rollen som en i flodbåtens besättning. Helt galet. 14 år och vara med i dessa galenskaper. Stackars Larry förstod nog inte riktigt vad som pågick här och jag tror inte han var mogen, vilket framgick när han blev intervjuad om vad han tyckte om Vietnamkriget.

En detalj jag saknade i dokumentären var att få se de scener som spelades in med Harvey Keitel. Men det kanske var för känsligt eller så ligger det rättighetsproblem eller nåt annat bakom. Hur som helst så hade det varit kul att se hur Keitel var jämfört med Sheen.

Den bästa sekvensen i hela dokumentären är den om inspelningen med Sheen i hotellrummet där Sheen är full så han inte kan stå, krossar en spegel och fortsätter blödande att spela in scenen. Och så får han en hjärtattack senare. En hjärtattack som Coppola tycks förneka eller åtminstone förtränga. Och även om den verkligen har hänt eller om Sheen t.o.m. dör så ska ingen säga nåt om det så att filmens producenter kan få reda på det.

”If Marty dies, I wanna hear that everything’s okay, until I say, ”Marty is dead.””

Var Coppola fullkomligt besatt av filmen eller var han bara fullkomligt besatt?

Jag tror Apocalypse Now i princip avslutade Coppolas karriär som framgångsrik och välkänd regissör. Filmen vann flera Oscars, bl a för bästa film, och Guldpalmen i Cannes men jag tror den brände ut Coppola själv. Om jag minns rätt blev en av Coppolas efterföljande filmer ett monumentalt fiasko, en film med en tokhög budget som blev ett publikt misslyckande. Coppola har givetvis fortsatt göra film men i mindre skala. Fast hans version av Dracula var en storfilm som funkade riktigt bra. Den gillade jag skarpt.

Som avslutning kan jag säga att jag gillade, och faktiskt blev rörd av, Coppolas slutord:

”To me, the great hope is that now these little 8mm video recorders and stuff have come out, and some… just people who normally wouldn’t make movies are going to be making them. And you know, suddenly, one day some little fat girl in Ohio is going to be the new Mozart, you know, and make a beautiful film with her little father’s camera recorder. And for once, the so-called professionalism about movies will be destroyed, forever. And it will really become an art form. That’s my opinion.”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om denna dokumentär. Apokalyps nu? Eller blev de mest hungriga och ville äta kalops?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Proof (1991)

decadesEn positiv sak med Henkes och Christians deceinnieprojekt är att det inte är jag som väljer de gemensamma fredagsfilmerna. Nej, det sköter de båda själva, efter intrikata och långa diskussioner har jag förstått. För mig är det lite som en present att få en film tilldelad till mig som jag ska se och skriva om. Det är som en filmutmaning i miniformat varje fredag. Det allra bästa är när det är en film som jag inte ens visste existerade. Då får jag den där mysiga känslan av att gå på filmfestival. Du kliver in i salongen och i princip det enda du vet om filmen är titeln och kanske några av skådisarna. Vad väntar? Bu eller bä? Precis så var det med den australiensiska filmen Proof från 1991.

Proof. Jag hade aldrig hört talas om rullen. Det enda jag visste var att Hugo Weaving och Russell Crowe skulle vara med. Jag visste inte om det var ett drama, en komedi, en thriller. Det var faktiskt riktigt spännande att slå sig ner i filmsoffan och låta filmen rulla igång.

Det visade sig att Hugo Weaving spelar Martin, en blind man som går omkring med en kamera och fotograferar sin vardag. Att ta bilder är för Martin ett sätt att se den verklighet han inte kan se. Han tar sina bilder och sen ber han personer i sin närhet (de få som finns) att beskriva dem. Det här har Martin sysslat med ända sedan han fick en kamera som barn.

Proof

Martin har en anställd hushållerska, Celia (Geneviève Picot). De har ett komplicerat förhållande och det pågår hela tiden ett maktspel mellan de båda. Martin avskyr henne men samtidigt låtar han henne vara kvar. Jag ska inte gå in mer på varför deras relation var som den var men det var i alla fall mycket intressant. Celia är oftast den som beskriver Martins bilder för honom. Men inga tjänster är gratis…

En dag träffar Martin av en slump på Andy (en ung och smal Russell Crowe). Andy är en happy-go-lucky-snubbe som jobbar på en restaurang. De två blir vänner och ett triangeldrama mellan Martin, Andy och Celia tar sin början.

Haha, vilken positiv överraskning det här var! Så rackarns roligt. Filmen inleds som en mysig indiekomedi. Hugo Weaving har en underbar skön torr stil och hans samspel med Crowe gör filmen till en sorts buddy-film. Sekvensen med Andy och Martin på drive-in-bio var helt underbar. Ja, det är klart man kan gå på bio även om man är blind. Jag skrattade högt, helt oväntat. Jag fick en mysig The Station Agent-känsla. Skönt. Lustigt också att Martin skrattar precis på samma sätt som Agent Smith från The Matrix.

Efter en inledning som går i ”må bra”-stil så blir filmen sen även gripande och tänkvärd när vi får veta mer om Martins bakgrund och hans relation till sin mor. Varför är det så viktigt för Martin att ta sina bilder och få dem beskrivna för sig på ett sanningsenligt sätt?

Ja, det här var verkligen en positiv överraskning. Proof är en rolig, intressant och bitvis rörande film om tillit, brist på tillit, sadism och maktförhållanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Proof. Blind kärlek?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Slacker (1991)

decadesIbland lär man känna regissörer bakvägen liksom. Richard Linklater är en sån regissör för mig. Den första film jag såg av Linklater var den mumbojumbofilosofiska snack- och flumfilmen Waking Life. I den agerade riktiga skådisar men i efterhand la man till animering ovanpå det hela med en teknik som kallas rotoscoping. Effekten tyckte jag var riktigt cool och jag gillade Waking Life som helhet.

Förresten, jag får ta tillbaka att Waking Life var min första Linklater-film. Jag upptäckte nu, medan jag skriver denna text, att jag faktiskt såg The School of Rock som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival hösten 2003, och den Jack Black-musikalkomedin tyckte jag var hur rolig och skön som helst. Så med två av hans rullar under bältet var han en liten favorit och då visste jag knappt om att han hade gjort två filmer som hade titlar som började med Before…

Innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar 2013 så tog jag mig tid att titta på de två första filmerna i Before-trilogin eftersom den tredje, Before Midnight, skulle visas där nere. Jag gav de två första filmerna en stark trea eller svag fyra i betyg. Nånstans i den häraden. Jag tyckte det var bra filmer men inga favoriter.

I höstas så var det återigen Linklater som stod för årets snackis under Malmö Filmdagar i och med hans 12-årsprojekt Boyhood. Återigen tyckte jag att det handlade om en bra film men jag blev inte blåst av banan.

Mina Linklater-favoriter är fortfarande Waking Life och The School of Rock, tro’t eller ej.

Varför babblar jag om det här undrar ni? Jo, mina filmspanarkompisar Henke och Christians decennieprojekt har dragit igång igen och nu har vi kommit till 90-talet och jag är som vanligt med som vicesheriff och skriver om de gemensamma fredagsfilmerna. Första filmen är Slacker från 1991. Slacker är Richard Linklaters egentliga debut. Rent teoretiskt kanske den räknas som hans andra långfilm. Hans första, It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books, spelades dock in på Super 8 och finns inte utgiven som en egen dvd.

Slacker är en episodfilm där vi i mer eller mindre korta sekvenser möter ett antal personer i Austin, Texas. I den inledande scenen spelar Linklater själv en snubbe som åker buss och sen taxi på väg till Austin. Den dialog (eller monolog!) som förekommer i taxin påminner väldigt mycket om Waking Life. Linklater funderar på alternativa tidslinjer, drömmar i drömmar och andra filosofiska spörsmål. Slacker är ganska uppenbart en sorts övningsfilm inför Waking Life.

Slacker

Efter en scen hoppar man vidare till en annan person under en kort stund. Slacker är en sorts hyperlänkfilm men där man aldrig länkar tillbaka till en tidigare person. Det är en linjär hyperlänkfilm med bara en riktning. Det här gör ju att det i princip inte finns någon handling, vilket i sin tur gör att det är ganska svårt att dras in i filmen.

De personer vi möter babblar och snackar, snackar och babblar, om konspirationsteorier (många konspirationsteorier blir det!), om smurfar, om annat. Det är inte alltid speciellt intressant. Personerna vi möter är slackers (nähä!) och man skulle kunna säga att det är mycket snack och lite verkstad. Pretty much nothing happens…

Men på något konstigt sätt så kände jag plötsligt att filmen inte var så dålig ändå. Det var som att jag drogs in i dess icke-tempo. För att uppskatta flum måste man vara flummig själv. Det fanns något här. Ett tag i alla fall…

Tre bra saker med filmen, saker jag noterade, intressanta frågeställningar eller scener:

  • Om resor. När man varit på en resa kan det ibland kännas som att det inte är en själv som varit med om den utan att man sett den på tv.
  • Om hur man konsumerar media och hur daterad filmen är. I Slacker läser man tidningar, tittar på tv och använder fasta telefoner, t.o.m. så kallade telefonkiosker. Det här, tillsammans med klädstilar och frisyrer, gör nästan Slacker till ett historisk kostymdrama of sorts.
  • En kvinna på ett fik som pratar med en främling och upprepar ”You should quit traumatizing women with sexual intercourse… I should know… I’m a medical doctor…”. Haha, en galen sekvens och märkvärdigt udda och nästan obekväm.”You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women”. Det var nästan lite spoken word över det hela.

En sak jag tänkte på under filmen är om den är Richard Linklaters syn på USA:s gemensamma medvetande eller om det mer är Linklaters egna tankar och funderingar. Jag antar att det är en kombination. Första scenen lär ju vara något som Linklater själv blivit besatt av i alla fall, det här med drömmar och alternativa tidslinjer.

Jag kom att tänka på en film som My Dinner with Andre, som vi såg när decennietemat var inne på 80-talet. Det är i princip samma film med den skillnaden att vi i My Dinner with Andre bara träffar två personer som sitter och pratar på ett ställe. Det lustiga är att jag, trots beiga gubbar och beige mat, gillar den bättre. Till Slacker kan jag inte dela ut mer än en tvåa, en stark tvåa. Den känns för exkluderande och kanske är detta Linklaters problem rent generellt för min del när det gäller många av hans filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Slacker. Vill de flytta till Austin i början av 90-talet för att flumma runt?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: