Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice
5 juni, 2013 27 kommentarer
Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.
****
Manliga… posörer?
Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb | Filmtipset
Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.
Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.
Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.
Loco
Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.
Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.
Bäst i filmen
Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.
Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.
Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.
eller uttryckt i siffror 2/5
****
Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: ”Where no man has gone before” | Rörliga bilder och tryckta ord
Pingback: There’s a hole in the cage! – Brief notes about a revolution in the air | The Velvet Café
Pingback: Filmspanarna: Manlighet | Flmr
Pingback: FILMSPANARTEMA: MANLIGHET
Pingback: Manlighet « Har du inte sett den?
Hahaha, den ordvitsen var ju riktigt fyndig. Klart du skulle skriva om en film av Micke Mann-lighet. Jag försökte se denna film en gång men gav upp en bit in. Jag fattade inte vad som hände…
Du fångar exakt mina känslor runt tv-serien i första stycket. Jag önskar att du kunde skriva mer om tv-serien istället. Det är den värd!
Haha, jag vet inte hur fyndig ordvitsen egentligen var. Den kändes mer som en cop out. 😉 Och min kommande cop out gjorde Fiffi mos av i en kommentar.
Ja, visst var det en grym serie, Miami Vice. Jag var fullkomligt hooked.
Pingback: Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film | Except Fear
Kommer du skriva om Anthony Quinn (Zorba?) när det är dags för Quinnlighet? 😉
Jag hade tänkt det, ja, men nu får jag tänka om, tänka mer seriöst, lite mer på riktigt, vilket kan vara nyttigt, och jag tror jag till slut har kommit på vad jag jag ska skriva om. 🙂 Jag gillade ändå aldrig riktigt det där med Quinnlighet, kändes krystat hur ordvitsigt det än var.
(Och jag skämtar inte, jag hade verkligen tänkt skriva om tre filmer med Anthony Quinn… och möjligen om hur kvinnorna framställdes i dessa filmer.)
Tänk då om inte Gong Li hade förgyllt filmen med sin närvaro? Hade det funnits något minnesvärt? Nä, urholkad action och urholkad manlighet, inte bra.
Ja, om inte Gong Li hade varit med så hade filmen varit outhärdlig, det är korrekt.
Snygg vinkling in på temat.
Och en rätt passande rulle att använda också..både vad gäller den här filmen och dess tv-föregångare. 😉
Dessutom är vi rätt överens om att den här filmen känns bland de onödigare som sett dagens ljus…
Ja, det var faktiskt en ganska snygg vinkling, jag håller med. 😉 Alltså, det är nåt med manligheten i serien som funkar som bara inte funkar i remaken. Kan det vara så att Heat är den sista filmen där det funkar?
Det är jobbigt att läsa, men jag förstår dig och andra som inte gillar filmen. Jag försvarar den inte, men gillar den ändå på något sätt. Har sett den ett par gånger och det är mer det visuella och vissa scener som gör filmen skön att se på. Men den är absolut inte utan sina brister.
Tycker filmen inleder starkt första halvtimmen eller så. Det mesta faller på plats här. Tror det är fram till kärleksscenen mellan Tubbs och hans flickvän.
Musiken? På det stora hela gillar jag den, men det finns något bottennapp. Håller helt klart med Phil Collins-låten som förstörs helt. Varför inte använda originalet istället?
Slutuppgörelsen funkar inte, håller med. Både med den opassande musiken och hela pang-pangandet som borde ha varit en minnesvärd scen. Den blir det, men på ett negativt sätt.
För mycket fokus läggs på Sonny Crockett. Det ska ju vara Crockett och Tubbs tillsammans, den manliga dynamiken 😉 Visst är vissa scener mellan Crockett och tjejen ganska bra, men det blir för utdraget och filmen tappar fokus.
Colin Farrell hade en del alkoholproblem (och kanske annat) under inspelningen. Man ser t.ex. att han inte alls är i form (lite för mycket vikt) så det är nog det man ser mest av i hans blick, haha.
Skurkarna? Tycker de funkar väl. Knarkkungen Montoya (Luis Tosar) gillar jag verkligen. Bra tyngd, inte så korkad som de brukar vara och är ju inte med när slutuppgörelsen kommer. Istället skickar han sina medhjälpare som får ta skiten.
Nej, som sagt, den kunde varit bättre och det är synd att den inte lyckas fullt ut.
Skrivit mer om Miami Vice.
”Det är jobbigt att läsa”. Haha, sorry, kunde inte låta bli att skratta. Tråkigt att behöva göra dig besviken. 😉
På det stora hela hatade jag musiken. Värsta sorten i mina öron.
Kanske halvvägs in var jag redo att ge filmen godkänt, enbart pga det visuella som Mann har fått till. Tyvärr blev filmen efter det bara sämre och sämre, och blev nästan parodi för mig.
But of course — utmärkt val! Och jag kan förstås inte nog applådera ditt omdöme om den 😉 Jag fastnade liksom du bland annat för melankolin i serien, vilken tyvärr helt lyser med sin frånvaro i detta sammanhang. Det blev bara som en halvdålig dussinaction.
Japp, den där melankolin var bra. Tubbs, Calderone, flickvänner i bilar som exploderar… nu börjar det komma tillbaka. 😉
Ja, faktiskt, det blev nästan dussinaction av det hela. Svårt att förstå när det är Mann bakom rodret.
Jag har ännu inte sett den här och har bara hört ljumma uttalanden om filmen, tillsammans med dåliga. Älskar ju Manns filmskaparfasoner men gillar inte ens den här idén, skådisarna eller looken på förhand.
Har heller ingen egentlig relation till originalserien (som ju Mann låg bakom), menhar ju sett introt ett par gånger och minns bäst den mörkhyade skådisen när han var med i Filip och Fredriks High Chaparall. Kul avsnitt och mysko snubbe som gillar att sjunga barnsånger väldigt seriöst! 😀
Jag ska dock ta mig an filmen en vacker dag, men det enda egentliga suget är för att pricka av ännu en Michael Mann-film och ha det avklarat.
Kul teori angående att Colin Farrell eventuellt längtade till Terrence Malicks The New World-projekt. 🙂 Minns att han efteråt hade aningen mer av ett frågetecken i blicken dock, då han inte alls förstod vad Malick var ute efter under inspelningen, haha! Malick har ju en förkärlek för natur framför skådespelare vilket kan göra skådespelare osäkra när fokuset inte ligger på dem, för att förtydliga.Kan också ha varit så att Farrell tog med sig spritflaskan även till den inspelningen. 😉
Filmskaparfasoner! Bra uttryck. Tv-serien är en klassiker.
Ja, det var lite så jag kände också. Det var liksom dags att kryssa filmen. Jag gillar ju också Mann men jag hade hört en del negativt om Miami Vice-filmen så därför blev det inte av förrän nu.
Ja, nu minns jag också det där avsnittet av High Chaparall där Tubbs sjöng barnsånger. Så skumt. 🙂
Miami Vice är verkligen före min tid. Har alltid fått för mig att vi varit jämngamla :/.
Slår den starsky and hutch?
Ja, det här är ingen komedi utan en Mann-film 🙂
Jämngamla? Far from it… 😛
Slår den Starsky and Hutch? Svar: JA.
Haha, du är rolig du!
Jag har aldrig sett Miami Vice, vare sig som film eller TV-serie. Jag antar att jag är rätt ålder, men när det gick så var jag upptagen med helt andra intressen i livet. Tittade inte alls på sånt där, inte min stil, inte min grej.
Ja, visst är jag. 😉
Om det är nåt du skulle se så är det väl filmen (det är ju enklare än att kolla en hel serie) fast jag kan inte rekommendera filmen. Är ganska säker på att du skulle avsky den. 😉 Serien, däremot, den är riktigt bra. Fast jag minns att jag nog tappade intresset efter några säsonger.
Förresten, ”tittade inte alls på sånt där”. Vad menar du med ”sånt där”?
Solbrända snubbar i vita kavajer som gled omkring i bilar? Typ? Mina fördomar såklart. Men det var helt enkelt lite för mainstream och vanligt för mig då. Jag var ju punkare ju. 🙂
Haha, ja, det är nog så långt bort från punk man kan tänka sig. Men som sagt, det som gjorde att serien stack ut för min del var melankolin. Det fanns nåt dystert över den parallellt med den glassiga ytan.