Filmspanar-tema: På väg – The Straight Story

Lost HigwayÅrets första filmspanartema blev PÅ VÄG. Min första tanke var road movies, den andra hurra! Tack för det, Rebecca! Road movies är en av mina favoritgenrer, och jag visste dessutom ganska direkt vilken film jag skulle se. Det skulle bli en omtitt av en gammal favoritfilm från en gammal favoritregissör. Road movies är för mig filmer som handlar om någon eller några som är på väg, både bokstavligt och bildligt talat, mot nånting nytt, mot en uppenbarelse, mot en insikt. Vi får vara med om en resa rent fysiskt men vad viktigare är oftast även mentalt.

Vad är det jag gillar med road movies? Mmm, det är nog känslan av att vara på väg, att inte veta vad som väntar bakom nästa krök. Det är nog därför jag gillar att resa också. Det är spännande samtidigt som det är avslappnande. Man tar dagen som den kommer. Det här var nåt jag upplevde när jag reste i Australien under några veckor för några år sen. Efter en vecka hade jag helt kommit in i road movie-mode. Man åkte från en stad till en annan med buss. Stannade en eller två nätter, upplevde saker, rullade vidare. Det var hur trevligt som helst… fram till att jag kraschade med en mountainbike, bröt nyckelbenet, fick skrubbsår över hela kroppen, och fick sy några stygn på knät, och såg The Matrix på flyget hem.

En sak jag insett är att det finns en subgenre inom road movies, eller kanske det är det en systergenre. Det jag syftar på är filmer som utspelas på en plats, oftast i en stad på natten eller kanske bara på en nattklubb. Det är filmer som After Hours, Into the Night eller 25th Hour. De brukar vara upplagda på ungefär samma sätt: huvudpersonen träffar på ett antal personer som påverkar hur hen ser på livet. Det är en road movie även om den fysiskt förblir mer eller mindre stationär.

Nu till den film jag valt att skriva mer om till detta tema!

****

The Straight StoryTitel: The Straight Story
Regi: David Lynch
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

The Straight Story såg jag på bio när den kom 1999 och jag gillade det jag såg då. Jag minns speciellt att musiken, fotot, stämningen, karaktärerna sög in mig i en skön mysig bubbla som ändå hade vemodiga svarta kanter. Men att det skulle vara en av de bästa filmerna jag har sett, det var väl att ta i. Samtidigt var det en film som jag brukade dra till med när jag fick frågan om vilken av David Lynchs filmer som jag tyckte var bäst. Jag svarade The Straight Story just för att den är så annorlunda jämfört med hans övriga filmer. Det är kanske denna och Elefantmannen som är de mest ”normala”. Om nån som inte var så bekant med Lynch så kändes The Straight Story som en bra film att börja med för att inte bli bortskrämd av alla konstigheter i filmer som Eraserhead, Blue Velvet, Lost Highway osv.

Samtidigt som jag ofta rekommenderade den till andra så kände jag själv att det inte var så hippt att själv gilla just den mest, vilket jag ansåg att jag inte gjorde. Då var Lost Highway eller Mulholland Drive snäppet bättre, tyckte jag nog. På den senaste filmspanarträffen var det två med i sällskapet som inte hade David Lynch som favorit. Nu minns jag inte exakt vad som sas men stilen i hans filmer ansågs jobbig och konstigt, inte tilltalande. Det kan även ha varit så att man egentligen inte hade sett några av Lynchs filmer. Jag sa då att ”kolla på The Straight Story och Elefantmannen i alla fall”.

När det sen bestämdes vilket filmspanartema det skulle bli så visste jag direkt att jag skulle se om The Straight Story, och jag hoppades att den inte skulle vara sämre den här gången. Det brukar ju ofta vara så, en film som man sett och gillat för länge sen bleknar och man tycker bara den är helt ok. Hur skulle det bli denna gång? Well, bleknat hade den iiiiinte gjort…

Filmen handlar Alvin Straight (Richard Farnsworth) som bor med sin vuxna dotter (Sissy Spacek) i en småstad i Iowa. En kväll får de ett telefonsamtal om att Alvins bror Lyle blivit sjuk, han fått en stroke. Lyle och Alvin har inte pratat på över tio år men nu bestämmer sig Alvin att det är dags att lägga gammalt groll åt sidan och besöka sin bror. Lyle bor många långa mil bort i en annan delstat. Det är en resa som Alvin bestämmer att han måste göra själv. Han vill inte få skjuts med bil och han vill inte åka buss. Men besöka sin bror ska han. Han bestämmer sig för att åka dit på sin gräsklippare.

Richard FarnsworthStämningen i den här filmen är helt underbar. Jag har svårt att sätta ord på allt jag gillar med filmen. Först och främst, Richard Farnsworth i huvudrollen är strålande. Han fångar Alvins envisa, snälla, kloka gubbe perfekt. På väg mot sitt mål träffar Alvin på ett antal personer som han pratar med, spenderar en liten stund med. På ett eller annat sätt så använder Alvin sina egna erfarenheter för att hjälpa dem han träffar och som han tycker kanske behöver lite hjälp, lite stöd, lite goda råd. Det handlar t ex om en ung tjej som rymt hemifrån eller en gammal veteran från andra världskriget som behöver prata ut.

Och att prata ut är nog inte så dåligt för Alvin själv. Han döljer en del mörka saker inom sig själv, saker som bara antyds i filmen. Trots att Alvin är en mysfarbror så finns det ett tydligt svart stråk i honom. Och det är ju typiskt Lynch, att det svarta blandas med det ljusa. Skillnaden i denna Disneyproduderade (!)  film är att det svarta som sagt bara antyds. Det tar inte överhanden.

En sak som slog mig är att de människorna som Alvin möter på sin väg mot sin bror är så sympatiska. Det är enkla människor. Människor som inte hetsar upp sig. Människor som inte tvekar att bjuda in en främling som behöver hjälp men som samtidigt inte är påträngande med alla möjliga frågor om ditt och datt. Är det såna människor man träffar på när man är på road trip i Iowa och Wisconsin låter det som en trevlig semester.

Filmen har även en lågmäld underfundig humor. Det är ganska små saker, inte några standardskämt och punchiga one-liners. Nej, det är lite udda karaktärer, lite udda situationer, lite udda repliker, och så sitter jag där med ett stort leende. Jag låter mig vaggas in i en stämning som bara fortsätter filmen igenom. Till det bidrar även musiken som förstås är skriven av Angelo Badalamenti. Inledningsstycket påminner en del om Laura’s Theme från Twin Peaks med skillnaden att det varken är lika läskigt och obehagligt eller supersentimentalt som Lauras sång blir. Med jämna mellanrum får vi även bilder på gula sädesfält och skördetröskor som ackompanjeras av en sugande skön fiolbluegrass. Titta bara på det här underbara klippet med sorgglad musik då Alvin påbörjar sin gräsklipparresa till gubbvännernas upprörda tillrop.

Jag undrar om det är så att David Lynch kanske är som bäst när han filmatiserar nån annans manus? Det måste förstås vara ett bra manus från början men att låta Lynchs stil blandas med en annan och kanske mer normal stil kanske är ett lyckokast. The Straight Story bygger ju som de flesta vet på en verklig händelse där faktiskt en man vid namn Alvin Straight åkte till sin bror Lyle på en gräsklippare. Manus till filmen har skrivits av Lycnhs fru och klippare Mary Sweeney och John E. Roach. David själv står förstås för regin, och jag står för betyget på filmen – och det blir det högsta. Hurra!


eller uttryckt i siffror 5/5

****

Vart är mina filmspanarkompisar på väg? Kolla in här:

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

22 Responses to Filmspanar-tema: På väg – The Straight Story

  1. Pingback: Filmspanartema: På Väg! | Flmr

  2. Pingback: Vanishing Point (1971) | Addepladdes filmblogg

  3. Pingback: My favorite road movie of all time « The Velvet Café

  4. Pingback: On the road again… « Rörliga bilder och tryckta ord

  5. Pingback: Filmspanarna: The Road Warrior (1981 Australien) | FILMITCH

  6. Fiffi skriver:

    Med tanke på vad jag nyss skrev inne hos Henke, nu VET jag: The Straight Story ÄR den ultimata roadmovien! Älskad av så många av oss, den är banne mig oslagbar! Och en femma av dig! Jag säger som du lite längre upp i texten: HURRA!

  7. Henke skriver:

    Hurra!

    Är det inte så att vi filmälskare ofta också är svaga för road trips, att resa iväg, den nedåtgående solen i väster står rakt i ögonen, lägg i sexan och låt bilen flyga fram över den varma asfalten.

    Filmupplevelser = resa ?

    LOL, Jojje. Lite sneaky av dig att länka till filmen. Man kan ju knappt sluta titta!

    Mitt betyg? 5/5

    http://fripp21.blogspot.se/2011/08/straight-story-1999.html

    • Jojjenito skriver:

      Jo, du kan vara inne på rätt spår där med att se filmupplevelsen som en resa.

      Haha, ja, jag blev själv förvånad när hela filmen visade sig finnas på tuben. Kan inte vara helt lagligt… men konstigt om den är kvar i såna fall.

  8. Markus skriver:

    Ah! Det va The Straight story som var femman! Det va längesen jag såg den, nu blev jag sugen på att se den igen

  9. Jessica skriver:

    Den här har jag inte sett, men det är tydligt att jag borde göra det efter alla lyriska recensioner som dök upp samtidigt.

  10. filmitch skriver:

    Det har gått allt för lång tid sedan jag såg den här fina filmen. Ett bra val och en bra film.

  11. Sofia skriver:

    Tycks vara en stor favorit hos alla som sett den, ytterligare en puff för oss vanliga dödliga i rätt riktning… Nu har jag två Lynch med skyhöga förväntningar att ta itu med.

    • Jojjenito skriver:

      Det var faktiskt länge sen jag såg en film som jag gillade så mycket som jag gillade The Straight Story. En helt underbar film. Det är mycket sällan jag ger en film högsta betyg utan att tveka.

  12. Steffo skriver:

    Hurra från mig med!!! Kanonkul!
    Ytterst bra val!
    Och jag sällar mig till massan; här har vi den totala På Väg-filmen!!!🙂

  13. BlueRoseCase skriver:

    Jag är ju av åsikten att The Straight Story är extremt mycket David Lynch i hela utförandet. Men nu är det alltför längesen dessvärre som jag såg den för att kunna förklara mig närmare. Får absolut ändra på det, för en fantastisk film är den i vilket fall! Angelo Badalamentis musik fungerar dessutom utmärkt på egen hand också.

    • Jojjenito skriver:

      Ja, alltså jag håller med. Det är väldigt mycket Lynch över filmen men det skiljer sig ändå från många av hans mer vad ska man säga mörkt twistade filmer. Men t ex tycker jag det är bra mycket mer Lynch över The Straight Story än t ex Wild at Heart. Hur som helst, en helt underbar film är det i alla fall.

  14. Pingback: moving landscapes · På väg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: