Avengers: Endgame (2019)
1 maj, 2019 22 kommentarer
Obs! Spoilers för Endgame förekommer rikligt!
Jag frågar mig själv: vad hände där?! Vad hände egentligen? Hur gick det till? Jag har nämligen uppdaterat min bloggheader, och det händer inte speciellt ofta ska ni veta. Nej, denna ”byte av bloggheader”-ceremoni äger endast rum när jag har sett en film som jag delar ut toppbetyget 5/5 till.
Förra året hände det bara en gång och då var det Natalie Portmans brinnande ögon från Annihilation som prydde övre delen av bloggen. Att det skulle hända igen just den här helgen efter att jag sett Avengers: Endgame på bio trodde jag inte ens i mina vildaste fantasier.
Men det hände. Och jag undrar varför. Jag förstår förstås att det inte bara ha att göra med kvaliteten på just Endgame som enskild film. Det ligger mer bakom. Ja, givetvis, det säger ju sig självt. Endgame är ju avslutningen på en 22 filmer lång filmserie som startade 2008 med Iron Man.
Jag har sett alla dessa MCU-filmer på bio. Jag har sett om dem och poddat om flertalet av dem. Nu inför Endgame såg jag om Black Panther, Infinity War och Ant-Man and the Wasp och såg Captain Marvel på bio. Dessa fyra filmer gjorde mig inte speciellt upphetsad. Det är helt ok filmer som samtliga hamnar på betyget 2,5/5 till 3,5/5. Mellanmjölk liksom.
Jag tror det var mycket viktigt att jag ändå hade den här bakgrunden när jag klev in på den proppfulla biosalongen på Rigoletto. (För övrigt var det kaos på Rigoletto då det endast fanns en, EN (!), person som kollade biljetterna vid entrén. Det var lång kö ända ut på gatan bara för att komma in i lobbyn. När filmen väl började kom folk fortfarande in i salongen med mobillampan på för att hitta sin plats i den nedsläckta salongen.) Jag hade koll på relationerna mellan nyckelfigurerna. Nat och Clint. Steve och Nat. Nat och Bruce. Steve och Tony. Steve och Sam (on your left). Bucky och Steve. Steve och Peggy. Tony och Peter. Wanda och Thanos. Wanda och hennes bror. Tor och Thanos. Thanos och Nebula. Nebula och Gamora. Gamora och idioten Quill.
Alla dessa relationer som har byggts upp under 21 filmer får här sin utbetalning. Eller snarare, det är jag som får utbetalningen, en känslomässig sådan. Efter att ha investerat timmar (hur många?) på dessa filmer så kommer äntligen utbetalningen och det kändes förlösande. Och äntligen gjorde Marvel Studios en film, EN film, en avslutning som inte var en fortsättning eller en inledning på nåt. Nej, det var ett bokslut. Och dessutom fick vi ingen extrascen efter eftertexterna – förutom en klingande ljudbonus.
För min del så den förra Avengers-filmen Infinity War på sin höjd helt ok. Den gången kände jag aldrig nåt engagemang för rollfigurerna. Jag tyckte hela filmen var övertung, full med ganska tråkiga fajter (förutom den där idioten Quill förstörde allt), för många historietrådar där man hoppade från den ena till den andra utan att nånsin landa.
I Endgame har man dragit upp speltiden till hela tre timmar och därmed kan man kosta på sig att låta filmen vila flera gånger med scener där originalmedlemmarna i Avengers bara samspelar med varandra, för att klura ut hur man ska göra det omöjliga möjligt. Det är inte alls lika mycket action som i Infinity War. Vi får förstås en gigantisk slutfajt men t.o.m. den funkade eftersom filmen fokuserar sitt intresse på små händelser i striden snarare än dess episkhet.
Filmen sätter tonen direkt i den allra första scenen med Clint (Hawkeye) och hans familj. Jag fick en klump i halsen direkt samtidigt som jag drog efter andan. Redan här kände jag mer än jag gjort under hela Infinity War, inklusive dess avslutning där en efter en av våra hjältar förvandlades till aska. I Endgame kändes det verkligen på riktigt till skillnad från i Infinity War.
När vi fick se Thanos huvud rulla redan efter en kvart av filmen blev jag häpen och undrade vad som skulle hända nu. Då gör filmen det briljanta att hoppa fem år framåt i tiden. Fem år. Thanos plan verkar inte ha funkat, i alla fall inte på jorden. Tanken var ju att vår planet skulle bli ett paradis med resurser som räcker till alla efter att hälften av befolkningen försvunnit. Thanos hade nog inte räknat med de negativa effekterna av sorg och saknad. Jorden har förvandlats till en mörk, grå och trist plats utan glädje. Steve Rogers leder en terapigrupp och Natasha har tagit över efter Nick Fury och leder Avengers-teamet efter bästa förmåga.
Ingen mår speciellt bra. Förutom Tony Stark, som gift sig med Pepper och fått en dotter vid namn Morgan. Han lever familjeliv i ett hus på landet och trivs ganska bra med tillvaron. Så när Scott Lang (Ant-Man) dyker upp, tillbaka från kvantvärlden, med en idé om att man kan utnyttja kvantvärlden för att resa tillbaka i tiden för att återställa Thanos fingerknäpp är inte Tony superentusiastisk. Men han ger med sig efter hand.
Här fanns en konflikt som jag tyckte var riktigt intressant. Tony som inte förlorat mest av alla utan snarare kanske vunnit en familj efter Thanos knäpp. Och så resten där de flesta har förlorat allt, som t ex Clint som blivit en ronin, en herrelös mördare i Tokyo. Denna konflikt hade man kanske kunnat utforska mer. Nu fanns den i början men dess betydelse minskade när det plötsligt, av nån anledning, var möjligt att återställa allt men ändå behålla Tonys dotter i den nya tidslinjen. Jag antar att man kunde önska sig vad man ville när man knäppte sina fingrar med handsken.
De tre timmarna kändes inte alls som tre timmar. Tiden flög fram och jag hade allvarligt talat kunna hänga med våra hjältar en timme till. Alla de viktigaste rollfigurerna fick sin beskärda del av speltid. Scott Lang som träffade sin nu tonåriga dotter Cassie. Hulk som blivit professor Hulk efter att ha lyckats bemästra en stabil sammansmältning av Bruce och sin gröna sida. Tor som dricker öl och spelar datorspel i Tønsberg i Norge.
Jag gillade verkligen världsbyggandet och skildringen av jorden fem år efter Thanos knäpp. Ta bara en sån sak som monumentet med alla namnen på de som försvann. Scott stöter på det precis när han återvänt från kvantvärlden och hoppas desperat att han inte ska hitta sin dotters namn. Istället hittar han sitt eget namn. Ja, han försvann ju han med så det är helt logiskt.
Om det var nåt som möjligen funkade mindre bra så var det Brie Larsons Captain Marvel. Hon är helt enkelt en alltför allsmäktig och kraftfull hjälte för att det ska fungera rent logiskt att ha med henne. Filmen hittar på ursäkter för att hon inte kan vara med: hon måste rädda några andra planeter på andra sidan universum. För om hade varit med så borde hon ha kunnat förgöra Thanos på fem glödande sekunder. Nu är hon faktiskt med under slutfajten men får ändå av nån anledning stryk av Thanos. Och det trots att vi sett henne förinta ett gigantiskt rymdskepp genom att helt enkelt flyga igenom det i filmen Captain Marvel. Nej, detta var filmens svagaste kort.
Men trots denna lilla anmärkning så känns det härligt att dela ut en klockren femma till Avengers: Endgame. Vilken avslutning på en episk filmserie. Ja, den känns faktiskt episk nu så här i efterhand trots att jag är ganska ljumt inställd till många av filmerna.
Jag avslutar med att lista några av mina favoritögonblick från filmen.
- Första scenen där Clints familj förvandlas till aska. Nästan skräckfilmsstämning här. Och klump i halsen som sagt.
- Nat och Clint på Vormir där de ska få tag i Själsstenen. Oj, oj, här blev det dammigt i salongen när Nat offrade sig själv.
- Tony Stark träffar sin egen pappa 1970 innan Tony själv hade fötts. En fin scen och för en gångs skull gillade jag Tony.
- När Steve Rogers under slutstriden svingar Mjölnir och Tor utropar ”I knew it!”. Härlig återkoppling till Avengers: Age of Ultron. Jubel i salongen!
- Återigen under slutstriden då Steve får höra ”on your left” från Sam/Falcon (återkoppling till The Winder Soldier) och alla hjältar från de tidigare filmerna kommer till undsättning via magikernas portaler.
- När Steve efter detta säger, med konstpaus mellan orden, ”Avengers… assemble!”. Gåshud.
Ja, Tonys begravning var fin, men mest som en uppvisning i form av mängder av figurer från alla MCU-filmer (inklusive ungen från Iron Man 3). Men det är Steves ”Avengers… assemble!” som tar priset. Jag har alltid tyckt att det är Steve som är filmseriens själ och hjärta. Men Tony behövs som kaxig och egoistisk motpol, det får jag ge honom.
Andra som skrivit om Endgame:
Flmr
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Hrm jag verkar ha hamnat i fel biosalong när jag såg rullen för hur skulle man annars kunna förklara att jag verkar vara den enda person i hela världen som tyckte filmen var något av en besvikelse. I detta fall verkar vi nog ha helt olika åsikter då jag tyckte förra filmen funkade ypperligt och kände inte alls av de svagheter du nämner.
Jag tror att mitt ogillande bottnar i allt för höga förväntningar samt att jag inte är så himla förtjust i sådana här ”knyta ihop säcken/avslut filmer” som i mina ögon har en tendens att bli för övertydliga.
Men jag håller med om att hammaren samt Avenger assemble gav en wow-känsla. Rogers är den jag gillar bäst i gänget.
Du kanske hamnade i en salong som körde Infinity War igen. 😉
Ok, du är alltså Team Rogers. Kul! Många andra är Team Stark. Men som jag skrev, de kompletterar varandra.
Se där — härligt! Jag var inte lika fångad som du men heller inte lika surmagad som herrn ovan 🙂 Håller dock med er båda om att hammarscenerna faktiskt fick nackhåren att resa sig en smula. Däremot blev jag mest bara less på Hawkeye och Nats ”käbbel” om the Soul Stone. Plus att det smakade lite illa när jag blev påmind om att hon i Age of Ultron kallade sig för ett ”monster” för att hon inte kunde få barn. Typ… 🙂 Slänger upp mina synpunkter fre
Ja, det var härligt – och en positiv överraskning.
Jo, Nat och Clints scen på Vormir var inte perfekt men för mig räckte det med den bakgrund som de hade genom serien samt deras spel just i slutet när Nat hänger i Clints hand. Lite Gravity-vibbar där. 😉
Angående att Nat kallar sig för monster i Age of Ultron, det är ju hon själv som kallar sig det, inte filmen. Eller hanterar inte filmen det ordentlig efter att hon har sagt det?
Yup, det är Nats beskrivning av sig själv. Och jag har alltid tolkat hennes assessment av sig själv i mer generella ordalag, dvs de skapade monster, mördarmaskiner utan känslor osv, som dessutom gjordes sterila så att de inte skulle få något annat att bry sig om än ”uppdraget”. Menade inte Nat att de gjort ett monster av henne? Inte att det faktum att hon inte kunde få barn gjorde henne till ett monster. Att manus skulle vara så dåligt köper jag inte…
Det är den vanliga skillnaden: om en film skildrar nazism så betyder ju inte det att filmen är nazistisk. Nu säger jag inte att Sofia missar denna skillnad. För egen del så var det lite för länge sen jag såg Age of Ultron för att jag ska kunna komma med detaljer men jag är nog inne på din linje, Henke, även om steriliteten nog spelar en ganska stor roll för Nat själv i sitt utlåtande om att hon är ett monster. Men om jag minns rätt så är det som att hon liksom säger det inom citationstecken. Nånstans i bakhuvudet så är det ändå nåt litet som stör med filmernas behandling av Nat som rollfigur (inklusive slutet i Endgame).
I likhet med WoWS tycks AoU vara något av en vattedelare i vad tittaren uppfattar att filmen vs rollfiguren säger 🙂 Min upplevelse av scenen mellan Nat och Banner är att hon (1) säger att hon inte kan skaffa en familj för att hon inte kan skaffa ”egna” barn och (2) kallar sig själv för monster bla pga detta (men inte enbart).
Men när det gäller Nat är det väl kanske summan av hennes insatser som färgar mitt omdöme också. Känns som om hon fick lite av en raw deal på det hela taget och så inte ens en riktig begravning på det 😦
WoWS?
Jo, det du skriver är så klart sant, det är det hon säger. Sen vad filmen vill ha sagt genom att låta henne säga det, det får jag fundera på…
Jag håller med. Tycker filmen behandlade Nat ungefär som om den svek en gammal vän. Efter att hon försvunnit så nämndes hon några gånger men överskuggades helt av det som hände med Tony och Cap. Själv var hon ensam kvar på Vormir. Njae.
Jag håller med Sofia i sågningen av Joss Whedon. Det är ju de som skaffar barn som är monster, inte tvärtom.
@Carl: Du driver förstås. Men @Sofia: Jag börjar komma till insikt. Att Natasha ens säger så som hon gör är inte en vettig utveckling när det gäller en sån stark och viktig rollfigur. Allt undermineras på nåt sätt. Jag håller med dig om detta.
Aha! Nu kom jag på det: WoWS = Wolf of Wall Street. Ja, bra exempel.
Men om jag ska vara ärlig så var den där detaljen i AoU inte ens nåt jag reflekterade över efter att ha sett den. Bra då att andra kan komma in peka ut den detaljen.
Det tar emot att försvara Joss, men jag vill påstå att Henkes tolkning är rimligast. Hennes hela redemption och vilja att bli en Avenger är för att hon känner skuld över att vara en mördarmaskin. Och den cirkeln sluts i Endgame. Att hon inte kan få ungar har inget med saken att göra, utan är bara ett ögonblicks dåligt skriven dialog.
Och därmed knyter jag in den här diskussionen i en rosett. 🙂
Ja detta var sannerligen en överraskning. Du som knappt ger MCU filmer högre än en trea i betyg och allt prat om mellanmjölk. Lustigt hur det kan svänga! 🙂
Det fanns många favoritscener i filmen och du listar flera av dem. Mina favoriter inkluderar första scenen med Clints familj, Nebula och Tony spelar sällskapsspel, Tonys första avskedsvideo, Thor och Frigga, träffa Loki igen, Tony möter Peter Parker igen, Avengers…assemble (allt med Steve Rogers egentligen), Tonys död, Tonys andra avskedsvideo, Happy och Tonys dotter, dansen, autograferna och avsaknaden av en post credit scen, men med ett litet ljud från första filmen som blinkar tillbaka till 2008.
Jag var inte lika tagen av Nats död. Tyckte scenen var rörig och de hanterade känslorna hos Nat och Clint, och oss åskådare, dåligt eller i alla fall slarvigt. /filmcast belyste svagheterna i den scenen bra.
Fast jag kan knappt komma ihåg filmen vilket tyder på total overload under titten…
Som sagt, jag förstår själv inte vad som hände där. Jag tror det är en blandning av filmen helt enkelt passade mig bättre samt att nostalgifaktorn fick stor utdelning (och det trots att jag har varit ganska ljummet inställd till flera av filmerna).
Jag noterar att Tony dyker upp i flera av dina favoritscener. Han dök ju t.o.m. upp i en av mina så där gjorde filmen ett bra jobb. 😉
Ja, jag förstår invändningarna mot hur Nats död hanterades. Men som jag skrev till Sofia så sålde skådisarna scenen mot slutet och då fick jag kapitulera. Kan dock tycka att hennes frånvaro liksom glömdes bort under resten av filmen. Hade man inte kunnat ha en liten ceremoni för henne också? Nu låg hon kvar i ensamhet på Vormir. Usch, vad hemskt.
Angående eftertexternas autografer, som taget ur Star Trek VI: The Undiscovered Country där det gamla gardet tackar för sig:
Tony var stark i denna film! 😉
Men alla scener med Steve var bäst! Också…
Nats död. Jo de gamla relationerna och deras historik var superviktig för scenen, men ändå kände jag inte tyngden av vad som höll på att hända på grund av konstig tonalitet och röriga turer med switch på switch på switch…
Det var en balansgång i tonalitet där uppe på klippan. Nästan fars ena stunden för att sen bli djupt tragiskt på en sekund. För mig gick de ändå i mål.
En meget bra text! Sammanfattar precis nästan allt som jag kände också! Detta är ett mästerverk! 🙂
Trevlig helg!
Tack! 🙂
Inför min visning på Rigoletto var det ingen som kollade biljetter. Det stod en såsig snubbe och krafsade på ett papper och sade åt folk att de inte fick gå in utan att få sin biljett kollad, men han gjorde ingen antydan till att faktiskt genomföra denna koll. Det bildades en liten kö av förvirrade personer (inklusive undertecknad) innan han till slut började göra sitt jobb efter fem minuter. Under tiden kom en annan biografanställd och bytte några ord med honom, men också utan intresse för att släppa in folk.
Jag tycker faktiskt att hanteringen av Captain Marvel var riktigt bra. Hennes insats visade än en gång att det inte är superkrafterna i sig som gör hjälten, utan att det sitter i sinnet. Captain Americas obevekliga kamp för hela mänskligheten är loket som drar hela gänget och håller hoppet uppe tills de där oövervinnerliga tar sig tid att fokusera på just denna kamp.
Mjölnir-incidenten är riktigt välkonstruerad. Det är tillräckligt tydligt och otydligt när den kommer flygande att man hinner tänka att det kanske var Thor som gjorde något men att det vore mäktigt om det var det de teasade om i AoU, sedan klipp till hjälteshot, och så klipp till Thor som uttrycker publikens gåshudsorgasm. Klockrent.
Ibland har man svårt att förstå hur SF… ehe Filmstaden resonerar.
Ja, det satt i Captain Americas sinne! Captain Marvel däremot hanterades på ett sätt som jag tycker visar att de inte vet hur de ska använda henne. Vi får väl se hur Captain Marvel 2 sköter det hela. Har hört lite om de ska fokusera på hennes svagheter, vad dessa nu kan vara.
Klockrent är ett klockrent ord för att beskriva denna klockrena scen.
Pingback: Avengers: Endgame (2019) | Rörliga bilder och tryckta ord