Suburbicon (2017)

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

8 Responses to Suburbicon (2017)

  1. Pingback: Suburbicon (2017) | The Nerd Bird

  2. Pingback: Suburbicon (2017) | Rörliga bilder och tryckta ord

  3. Cecilia says:

    I mitt huvud sker jämförelsen inte med filmen ”Fargo” utan med tv-serien, trots att den varken är skriven eller regisserad av Coen-bröderna. Men det kanske säger mer om min relation till Coen än om kvaliteten på deras filmer. Jag tycker i alla fall att Martin Freeman (som ju spelar Lester Nygaard, 2.0-versionen av Jerry Lundegaard) lyckas tio gånger bättre än Matt Damon med att gestalta ångest-lättnaden över att ha dödat frugan. Jag tycker inte Damon har ”det lilla extra” helt enkelt.

    Håller med dig om att man inte riktigt lyckas knyta ihop tråden med familjen Mayers, det blev liksom aldrig någon konsekvens av det bedrövliga beteendet som Suburbicon-invånarna bjöd på. Det fungerade som en tankeställare tycker jag, men kändes ändå inte riktigt genomtänkt, som om sista pusselbiten saknas.

    • Jojjenito says:

      Jag som inte har sett tv-serien kan ju bara jämföra med filmen. Aha, du är inget jättefan av bröderna Coen läser jag mellan raderna? Jag gillar nästan alla av deras filmer. Det är några av deras komedier som inte funkar (Brun After Reading och The Ladykillers främst).

      Nej, för mig passade inte riktigt Damon in här. Han känns för snäll på nåt vis.

      För mig kändes det som två olika filmer, en film noir à la Fargo och sen en 50-tals-satir (som kanske inte var så mycket satir) om den svarta familjen i ett helvit idyll. Jag undrar fortfarande över de där nyhetsklippen, var de autentiska?

      • Cecilia says:

        Serien (först säsongen) är fantastisk. Har sett den två gånger och kan tänka mig en tredje. Nja, alltså jag tycker deras filmer är ok men inga favoriter.

        Börjar tro att Matt Damon inte är min kopp te, gillade inte honom i The Martian heller.

        De är säkert äkta de där nyhetsklippen, det var ju riktiga upplopp i USA på 60-talet pga rasintegrering, så…

        • Jojjenito says:

          För mig funkar Matt Damon jättebra i Bourne-filmerna. Där känns hans något nollställda stil perfekt. Han är liksom ett blankt papper vilket passar in. I The Martian funkade han väl? Som jag minns det? Hehe, jag minns inte så mycket av Damon tydligen. 😉

  4. Sofia says:

    Neeeej 🙂 Ok, ingen topp-Coen, men en Ladykiller är den verkligen inte. Jag tror att både du och Carl (i sina kommentarer hos mig) sätter fingret på en viktig skillnad mellan denna film och Fargo — Damon lyckas inte vara lika rolig som Macy. Man upplever inte situationen på samma sätt trots att allt går lika mycket åt helvete. Kanske skillnaden också är att man får se Damon nästan kunna smaka på ett nytt liv tillsammans med Moore på ett sätt som Macy aldrig får chansen till i Fargo?

    • Jojjenito says:

      Nej, skillnaden är nog dels Damon vs Macy och dels att situationen inte känns lika galen trots att den ju egentligen är det, speciellt efter det som händer med Oscar Isaacs rollfigur (och den efterföljande cykelturen).

      Mm, fast om man som Damon faktiskt får smaka lite av det goda så borde ju fallet bli större. Men det blir ju inte tröstlöst roligt som det blir med Macy, där ju allt är skit från början till slut..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: