The Revenant (2015)

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to The Revenant (2015)

  1. Sofia skriver:

    Vete tusan om man skulle överleva filmen i IMAX, fy tusan vad frusen man skulle vara… Jag blev kanske inte riktigt så skrattlysten men annars känns det som om vi är rätt överens, även jag tyckte att det exempelvis blev lite för många drömsekvenser.

    Men visade inte Inarritu i Birdman att han inte altlid behöver vara så himla allvarlig? Eller är det egentligen allvarlig surrealism han kör med där?

    • Jojjenito skriver:

      Haha, nej, känslan skulle kanske vara för överväldigande.😉

      Visst, Birdman kan man nog kalla en komedi och den är inte blytungt allvarligt. Men som Henke är inne på så är det nåt med stilen som känns tungrodd, bredpenslad. Det handlar nog inte om allvar eller inte allvar utan mer om stilen alltså. Jag kan inte riktigt förklara känner jag, men hans hand känns inte lätt om man säger så, vare sig det handlar om komedi eller drama.

      Men notera att jag verkligen gillar hans filmer ändå. Men just den stilen är kanske nåt jag börjat störa mig på.

  2. Pingback: The Revenant (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

  3. Henke skriver:

    @Johan: synd att du fann filmen så gravallvarlig att den blev ofrivilligt komisk. Jag hade själv en mycket frostigare (pun intended) inställning till filmen direkt efter vi sett den. Och det var just på grund av det gravallvarliga och tunggrodda. Men den har vuxit på mig under dagarna som gått sedan dess.

    @Sofia: jag gillade Birdman helt ok, men jag fann den lite tung också, trots flera komiska scener och all surrealism… Det är något med hans* stil som jag inte gillar fullt ut…

    *) Både svårt att uttala och skriva namnet direkt ur minnet.🙂

    • Jojjenito skriver:

      Mm, intressant att den växte så pass. Kul! Jag kunde inte låta bli att skratta till några gånger. Speciellt var det hästscenen som stack ut. Och så allt stönande och flåsande.🙂

  4. Pingback: The Revenant (2015) | Flmr

  5. Pingback: The Revenant (2015) | The Nerd Bird

  6. Cecilia skriver:

    Tänk om vi hade sett filmen samtidigt, då hade det suttit två stycken i biostolarna som frustat av kvävda skratt (jag försökte hejda mig åtminstone), särskilt när han kröp in i hästen. Alltså… åh… så galet, och blodigt, och äckligt, och roligt. Det var även i en annan scen som allvaret balanserade på en knivsegg och lämnade utrymme för den ofrivilliga komiken och det var i slutet när Glass slutligen kommit ikapp Fitzgerald och den senare säger ”We made a deal” (dvs. om Glass blinkade innebar det att han ville dö), varpå jag nästan väntade mig att Glass skulle svara i protest: ”I didn’t blink!” (med trumpen min). Det kändes så töntigt liksom, att Fitzgerald höll fast vid att Glass skulle ha blinkat frivilligt, för han var ju tvungen att göra det till slut för att det är en mänsklig instinkt. Den scenen tog mig helt ur stämning, åtminstone den stämning som jag tror var avsikten.

    • Jojjenito skriver:

      Ja, jag kände samma sak. Försökte hejda mig. Tittade liksom ursäktande på den som satt bredvid ungefär som jag inte kunde hjälpa det.😉

      Alltså när bara hans ansikte stack fram ur hästen så blev det för mycket för mig. Var så galet.

      Mmm, intressant. Jo, när Fitz körde med sin blinkfråga var det uppenbart att bägge visste att Fitz inte menade allvar utan på nåt bisarrt sätt ville avsäga sig ansvar. Eller bara vara självisk och elak. Som du säger, alla måste ju blinka för eller senare, och han satte ju ingen tidsgräns eller så.

      Fast just nu kan jag inte minnas att jag gjorde kopplingen till den scenen när Fitz sa att ”We made a deal”, kanske för att det verkade fånigt som du är inne på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: