The Water Diviner (2014)
20 maj, 2015 13 kommentarer
Fredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.
Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.
Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.
Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.
I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).
The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.
Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.
Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?
Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: The Water Diviner (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord
Japp. Spretigt. Undrar om de trodde att man inte skulle intressera sig för Olgas figur om hon inte var intressant för Joshua? Hon hade ju kunnat funka ändå…
Ja, visst hade det funkat med att hon bara var en som drev ett hotell som Joshua bodde och att Joshua då brydde sig om hennes historia men utan att det nödvändigtvis behövde bli en kärlekshistoria.
Enligt Wikipedia vet han var sönerna dog genom att han ser deras äventyr på slagfältet i en vision. Inte slagrutemagi utan annan sorts magi alltså. Gör det saken bättre eller sämre? Känns inte som att manusförfattarna ansträngde sig till fullo där, oavsett om Wikipedia har rätt eller fel.
Men tydligen var Andrew Anastasios farfar/morfar slagruteman, vilket är anledningen till att Joshua Connor är det.
Aha, det var en vision. Där ser man. 😉 Jag tänkte ändå på slagrutegrejen i och med att han håller en pinne i handen och sen sätter den i jorden där sönerna då ska vara. Det kändes som en callback till första scenen i filmen.
Jaha, manusförfattarens farfar/morfar var slagruteman. Var det det som man syftade på när det stod ”based on true events” i början. 😉
Jag förstod det också som att han gick med sina små pinnar och kände var sönerna låg. Det vore sanslöst dåligt om det inte var en callback till första scenen. Men det är lite kul att det inte tolkats så på Wikipedia. Inget känns direkt rimligt.
Från Wikipedia: ”Joshua sees in visions that Arthur was injured while returning to his trench.” Ja, jag tolkade det mer som att vi som publik fick se det som hände i en flashback-scen, inte att det var Joshua själv som såg det för sin inre syn.
Jag har aldrig hört ordet ”slagruteman” förut. Googlade förstås.
Slagruteman
folktro jordstrålning
som söker efter vatten alt. mäter jordstrålning med en slagruta
Möjliga synonymer
magiker
Russel Crowe som regisserar sig själv som huvudperson i lag med lustiga turkar och onda greker… det här mig att springa långt, lååångt från The Water Diviner.
Det vore episkt med en film som börjar vid första världskriget, fortsätter med spanska inbördeskriget (upptrappning) och slutar med andra världskriget. En krigstrilogi?
Haha, har du aldrig letat efter vatten där uppe i Dalarna?
Det där med ”lustiga” turkar var bara en liten liten del av filmen. Fast de ”onda” grekerna störde faktiskt en del. Just för att man nyanserade bilden av turkarna så blev det parodiskt när ”nazi-grekerna” dök upp.
Är du ironisk där i ditt sista stycke, om den episka krigstrilogin?
Nej, det har jag uppebarligen inte 🙂
Ej ironisk – är ju knappast någon krigsfilmsfantast, däremot tycker jag att de europeiska krigen är intressanta ur ett politiskt/idéhistoriskt perspektiv och det vore fränt om det gjordes filmer där man förstod hur de alla hängde ihop. Eller inte, kanske funkar bättre som uppsats eller dokumentärfilm…
Ja, men det vore faktiskt nåt. Det blir ju episkt om inte annat. Men som du är inne på, om det är det politiska/idéhistoriska som intresserar så kanske en dokumentär funkar bättre.
Nu när jag tänker efter borde det ju redan existera en sådan dokumentär, nån tv-doku-serier om inte annat – tror du inte?
Det borde finnas en sån dokumentär, jo. *googlar*… Träff! Här är en:
http://www.imdb.com/title/tt3543006/
Fast den verkar vara en lite suspekt dramadokumentär i amerikansk stil. Hade hellre sett en torr brittisk BBC-dokumentär.