American Hustle eller Min värsta bioupplevelse

Hur ska jag börja den här texten? Kanske med sanningen. I måndagskväll hade jag den värsta bioupplevelse jag nånsin har haft. Det var en upplevelse som gjorde mig irriterad, arg, kränkt, illamående och slutligen ledsen.

Det hela började med att jag efter jobbet mötte upp Henke och hans kompis Vanessa i Kista galleria för att se American Hustle. Alla vi tre jobbar i Kista så det kändes smidigt att utnyttja SF:s salonger där. Vi skulle egentligen ha sett filmen på en förhandsvisning som ordnades av Stockholms Filmfestival men både jag och Vanessa misslyckades med att få biljetter. Så det fick bli Kista en måndagkväll istället. Inget konstigt med det kan man tycka. Själv har jag fem minuters promenad från jobbet till biografen, eller filmstaden om man så vill. Det kan ju inte bli smidigare. I somras såg Henke och jag World War Z där på en skön visning. Jag sett andra filmer där ett antal gånger och egentligen aldrig inte stött på några problem även om biografen och gallerian inte är jordens mysigaste platser.

Vi har bra platser, i mitten på rad 6 tror jag det var. Under reklamen kommer det in ett par (jag tror det var ett par) där killen, som sätter sig bredvid mig, har en bägare fylld till bredden med Fiffis favoritsnacks, nämligen baconchips. Vi skämtar, tar bilder, twittrar och skrattar om detta. Det här blir ju en kul historia att berätta på nästa filmspanarträff…

Nån gång innan filmen drar igång så kommer det in ett stort gäng ungdomar. De slår sig, högljutt, ner på raden bakom oss. Det kanske handlar om 10 personer. Flertalet är killar men två eller tre är tjejer. Jag har egentligen ingen uppfattning om antalet. Den informationen fick jag från Henke under vårt välbehövliga terapisamtal på telefon efter att vi kommit hem efter visningen.

Fiffi brukar berätta, både muntligt och skriftligt på sin blogg, om hur jobbigt det är att gå på bio på Heron City. Jag tror hon satt upp det stället på sin svarta lista. Det är inte värt det, helt enkelt. Jag har på ett sätt kunnat relatera till det som Fiffi säger om folk som stör under visningarna, folk som inte visar nån som helst respekt, som pratar, tar upp mobilen, sparkar en i stolsryggen osv. På ett sätt har jag kunnat det. Men inte helt och fullt på ett känslomässigt sätt.

Nu kan jag det.

Fram till nu har jag helt enkelt varit förskonad från den typen av (bio)terrorism. Det kan bero på att jag väldigt sällan går på de allra populäraste filmerna på de populäraste tiderna. En storfilm brukar jag oftast hålla mig borta ifrån och sen se när hajpen lugnat sig lite. Jag går istället och ser Alexander Paynes senaste runt kl 12 på Bio Sture. Det är mysigare.

Visst har jag varit med om folk som pratar, prasslar, lyser upp salongen med sin mobil, men då har det mer handlat om folk som tror de sitter hemma i soffan. Folk som inte vet bättre eller som liksom inte tänker på att de stör andra, t ex med prasselpåsar med mandariner. Pensionärer är duktiga på detta.

Vad jag fick uppleva i måndags i Kista under visningen av American Hustle var något helt annat. Detta var en medveten terrorism. Killarna på raden bakom hos tjoade, sparkade i stolsryggen, sörplade läsk, rapade, skrek, tjafsade, pratade, stönade. De gjorde helt enkelt allt de kunde för att störa alla andra i salongen.

Ofta är det ju inte ovanligt att det under en films inledning förekommer ett visst sorl i salongen som efter kanske fem, sex minuter sakta dör ut då alla koncentrerar sig på filmen. Det kan nästan vara en skön känsla, just detta. Efter ett tag stod det klart att det inte skulle hända här. I efterhand är det lätt att vara efterklok och konstatera att vi helt sonika skulle ha lämnat salongen och bett om pengarna tillbaka eftersom det inte gick att se filmen på ett vettigt sätt.

Var det inte några som sa till ungdomsgänget? Jo, det var det. Både paret till vänster om oss (det var inte baconchipsparet utan ett annat) och Henke själv vände sig om, höjde rösten och bad dem att vara tysta. Det hjälpte inte. Det blev kanske tyst i en minut men sen var de igång igen. Jag tror att de bara var ute efter just såna reaktioner. De sökte uppmärksamhet, bekräftelse och… ”respekt”.

De kanske trodde att de skulle få se en helt annan film än den ”dramakomedi” som American Hustle är. Jag antar att de var ute efter en cool actionfilm. När det nu var ”fel” typ av film så fanns det inget annat för dem att göra än att förstöra visningen för oss andra.

På raden bakom oss hade vi alltså ett gäng neandertalare (eller dess föregångare vad de nu kallas… amöbor, urdjur?). Snett framför mig satt två tjejer som konstant tjattrade. De tog upp sina mobiler var femte minut för att kolla upp nånting. Vid ett tillfälle såg jag att de gick in på IMDb för att hitta en bild på Christian Bale för att se om det faktiskt var han som spelade mannen med överkamningens överkamning. Det var åtminstone relaterat till filmen men icke desto mindre störande. Och till höger om mig på samma rad satt alltså baconchipskillen.

Nu ska det sägas att de mobilsurfande tjejerna och baconchipskillen i princip var Moder Teresa jämfört med ungdomsgänget på raden bakom. Henke nämnde efter visningen att om han hade haft en pistol så hade han skjutit dem. Ja, så var faktiskt känslan, och jag blev rädd av den.

Under filmen droppade några av gänget av. När en kvart återstod gick de två sista ut under prat och en avslutande busvissling. När vi kom ut ur salongen hände ytterligare en grej som spädde på den migränframkallande stämningen… Vi passerar en man som står och grälar med SF:s personal. Han verkar vara pappan i en familj som sett en film där delar av publiken varit störande. Pappan tycker inte han får gehör för sina klagomål. Han får höra att han borde ha gått ut och pratat med personalen, tror jag. I vilket fall, stämningen är tryckt och pappan är som en spänd fjäder, redo att lossa, upprörd. Det känns passande.

Under min cykelfärd hem i mörkret kände jag mig illamående. Kanske berodde det på adrenalinpåslaget och att jag hade suttit under två timmar och hållit en explosion inombords. Jag blev även ledsen då jag kände att de där jävla idioterna hade tagit något ifrån mig. Jag kände mig bestulen och kränkt. Det kanske kan tyckas överdrivet, men de hade tagit den där mysiga förväntansfulla känslan som det för mig är att slå mig ner i biosalong för att se en film. Nu kände jag bara en svart ilska.

Vad tyckte jag om filmen? Ja, eftersom jag inte gör skillnad på film och filmvisning så kan det inte bli ett annat betyg än stor fet nolla. Det kan ändras om jag ser om den. Fast just nu har jag svårt att tänka på American Hustle utan att kräkas i munnen.

Slutligen. Jag kommer inte ge upp. Jag kommer inte avstå från att se film på bio. Jag kommer inte konstatera att det inte är värt det. Jag kommer inte se film enbart hemma i soffan. Film är faktiskt bäst på bio. Så är det bara. För att peppa mig själv tänker jag tillbaka på den upplevelse det var att se Gravity på bio. Den upplevelsen gjorde att jag tre dagar efter den första visningen gick och såg Gravity en gång till på bio. Film är bäst på bio… men kanske inte just i Kista eller Heron City. Pepp!

Läs nu om hur Henke upplevde kvällen.