The Captains (2011)

The Captains är en dokumentär med Williams Shatner som handlar om honom själv och hans roll som Captain Kirk i Star Trek. Förutom att filosofera kring sig själv intervjuar Shatner även Patrick Stewart, Kate Mulgrew, Avery Brooks, Scott Bakula och Chris Pine om deras förhållande till kaptensrollen i de olika serierna och filmer.

Jag blev överraskad hur djupt filmen går. Men tar upp ganska personliga saker, om hur osäkra de var när de skulle ta på sig kaptensuniformen. Patrick Stewart t ex var livrädd för Hollywood. Men genom Star Trek lärde han sig ha kul på jobbet. Stiff upper lip-Patrick och amerikanerna i de övriga rollerna hade olika approach till hur man skulle bete sig on set.

Shatner berättar om hur han lite grann skämdes för att spela Kirk. Han kände att det var en lite fånig roll jämfört med låt oss säga Shakespeare. Men han lärde sig att det var helt ok. Bl a berättar chefen för företaget Bombardier att han började med teknik pga Star Trek. Visst, lite corny är det allt, men jag tror det var sant.

Shatner pressar Kate en del om hur det var att vara mamma och samtidigt spela in en serie under långa dagar. Han pressar henne t.o.m. lite väl hårt och det kändes som att han nästan försökte få henne att be om ursäkt och känna skuld. Hmmm, ja, det är skillnad mellan att vara man och kvinna i Hollywood fortfarande tror jag.

Shatner är otroligt självgod. Det förekommer t ex vissa avsnitt när han går omkring på ett convention och kör high-fives med besökarna. Men Shatner är en faktiskt en riktigt bra intervjuare, det ska jag ge honom. Han ställer en fråga och sen en följdfråga för att gräva djupare och låter inte en fråga förbli hängande i luften.

Bästa intervjun är helt klart den med Patrick Stewart. Det kändes att de kände varandra sen tidigare. Däremot blev det lite stel med Scott Bakula och Chris Pine kanske. Speciellt gällde det Pine som nog inte har så mycket gemensamt med Shatner.

Slutligen har vi Avery Brooks! Han var helt galen. Det hela påminde mig om när Philip Michael Thomas (varning: sången Magic Cookie kan sätta sig på hjärnan) intervjuades av Filip och Fredrik i kultserien High Chaparall. Istället för att svara på frågorna på normalt sätt så kör Avery istället med en improviserad jazzsång som även Shatner senare börja sjunga med i. Underbart. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1991

1991Dags för ett ännu ett 90-talsår att lista toppfilmer ifrån. 1991. Den här gången gick det faktiskt lite bättre än när jag skulle leta efter filmer som jag var förtjust i från 1992, som det ju handlade om för en månad sen. Två av filmerna på listan hamnar där för att de ingick i Tema: Decennier, ett projekt lett av Fripps filmrevyer-Henke och Movies – Noir-Christian där jag agerade vicesheriff, dvs jag var med och skrev om de gemensamma fredagsfilmerna. Kul att upptäcka några pärlor på det sättet.

Men då kör vi!

 

10. Proof
Proof
En av de filmer som jag såg som en del av Tema: Decennier. Proof inleds som en mysig må-bra-komedi där den blinde Hugo Weaving träffar en ung Russell Crowe och de två blir vänner. Mot slutet blir det både gripande och tänkvärt.

9. Star Trek VI: The Undiscovered Country
Star Trek VI: The Undiscovered Country

1991 kom det en Star Trek-film och den tar givetvis en plats på listan. Det här var den sista filmen med hela det gamla gardet från originalserien. Mysig matinéstämning när Kirk och McCoy är fångar på isplaneten Rura Penthe tillsammans med fotomodellen Iman. Spock är torrt underhållande som vanligt och dessutom kan man skymta Worf från TNG som klingonsk försvarsadvokat.

8. La double vie de Véronique
La double vie de Véronique
En film av mästerregissören Krzysztof Kieślowski som jag sett en endaste gång för evigheter sen. Det enda jag minns är att jag gillade filmen skarpt. Det räcker ändå till plats åtta.

7. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse
Ytterligare en decennier-film som jag kanske borde ha sett tidigare eftersom Apocalypse Now är en favorit. Men det hänger nog samman med att jag oftast inte vill veta allt om en film och dess inspelning eftersom jag då tycker att magin försvinner lite. Så var inte fallet med den här dokumentären, förmodligen beroende på att filmen Apocalypse Now och inspelningen av den flyter ihop till en kaotisk enhet.

6. Cape Fear
Cape Fear

Det var ett tag sen jag såg den men jag minns att Robert De Niro var synnerligen otäck i rollen som Max Cady. Om man inte räknar Casino, kan Cape Fear vara den sista (senaste) filmen där De Niro verkligen gick all-in?

5. The Indian Runner
The Indian Runner
Oj, jaha, The Indian Runner hamnar alltså på plats fem. Det var jag inte riktigt beredd på. Men det är ju en bra film. Viggo Mortensen och framförallt David Morse imponerar i detta drama som också var regidebut för tungsinte Sean Penn.

4. Terminator 2: Judgement Day
Terminator 2: Judgement Day

T2 är en film som jag har ett traumatiskt minne kopplat till. Jag har säkert dragit storyn förr. Jag gjorde lumpen i Boden när filmen hade biopremiär. Vissa helger hade vi helgtjänst och under en sån helg gick jag och en lumparkompis in till stan för att se just T2 på bio. Framme vid kassan får vi reda på att det är slutsålt. Nästan. Det fanns en biljett kvar. Istället för att en skulle få se filmen, och en inte, så lommade vi båda tillbaka till regementet. Jag har fortfarande inte sett filmen på bio.

3. Barton Fink
Barton Fink

En av bröderna Coens bästa enligt mig och därmed hamnar den högt på listan.

2. The Fisher King
The Fisher King

Terry Gilliams näst bästa film tror jag bestämt. Rolig, rörande och läskig. Åh, och så Robin Williams.

1. The Silence of the Lambs
The Silence of the Lambs
En otroligt tät thriller och den enda filmen på listan som jag delar ut en femma till. Avnjuts kanske helst med ett gott vin. Varför inte ett Chianti?

 

Har jag några bubblare? Ja, en trio: The Last Boy Scout, City of Hope och Delicatessen.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1991 (och mina gissningar):

Filmitch (Beauty and the Beast – vild chansning)
Fripps filmrevyer (L.A. Story – men då fuskar jag lite eftersom Henke nyss skrivit om den)
Fiffis filmtajm (Thelma & Louise)
Movies – Noir (JFK – Michael Mann kom inte med nån film det här året så…)
Rörliga bilder och tryckta ord (Delicatessen)
Flmr (Point Break)

10 i topp: Kvinnliga rollfigurer

Trinityfilmspanarna_kvadratFörra filmspanartemat var manlighet och jag hade väldigt svårt attt komma på nåt vettigt att skriva om. Det fanns inte nån film jag tyckte passade och jag kunde inte komma på ett bra tema för en lista. Därför blev det en recension av Michael Manns Miami Vice eftersom det gick att ordvitsa sig till ett alibi. Michael Mannlighet.

Jag hade även tänkt ordvitsa mig förbi det kommande temat och skriva om ett gäng Anthony Quinn-filmer. Quinnlighet liksom. Jag blev som tur var avslöjad av Fiffi. Så, jag var ju helt enkelt tvungen att tänka om, tänka lite mer på riktigt. Precis som med manlighet så är det ett svårt tema tycker jag. Men det är ändå kanske lättare än manlighet. När det gäller hur kvinnor skildras på film så är det fler filmer som sticker ut på nåt sätt. När det gäller män så är det svårare att hitta de där udda filmerna. Det kanske bara är en känsla jag har. Hur som helst, jag beslutade mig för att göra en lista.

Vad skulle det bli för lista? Jo, jag tänker mig att det är en lista där de kvinnliga rollfigurerna är… vad ska jag säga… jo, att de är kvinnor är kanske inte det viktiga… eller jo, det är viktigt… men det andra viktiga är att de har en mänsklig, inte nödvändigtvis traditionellt kvinnlig, egenskap som gör dem och filmerna intressanta. Kvinnorna är inte i första hand en mor, en mormor, en orolig väntande fru eller nån som behöver räddas. Det är roller som vi behöver se mer av helt enkelt!

Precis som Filmspotting brukar göra så skulle jag kunna döpa den här listan efter de som INTE kommer med på den. Och det är precis vad jag tänker göra. Det här är alltså listan som jag tillägnar Trinity från The Matrix och Maya från Zero Dark Thirty. The Trinity and Maya Memorial List.

****

10. Jordan O’Neill (Demi Moore) i G.I. Jane
G.I. Jane
Jag tror faktiskt det här var den första filmen som jag kom att tänka på. Demi Moore gör en Linda Hamilton och tränar upp sina biceps och visar hur man gör armhävningar med en arm. Lite lustigt är att jag inte har sett filmen i fråga. Däremot känner jag till ett känt citat från den. Suck my dick! Den bara måste vara med på listan.

9. Aileen Wuornos (Charlize Theron) i Monster
Monster
Det här kan ha varit den andra filmen jag kom att tänka på. Charlize Theron fulsminkar sig till oigenkännlighet och vinner förstås en Oscar. Filmen har jag sett och den fick en trea men den tar sig in på listan. Det är inte varje dag man ser en kvinnlig mördare skildras. Nu är det kanske inte nån vidare förebild för unga tjejer men ändå… 😉

8. Hypatia (Rachel Weisz) i Agora
Hypatia

Det här är ytterligare en film jag inte har sett men jag har varit sugen på den en längre tid. Jag gillar historiska filmer och jag gillar Rachel Weisz så det borde vara ett säkert kort. Hypatia sägs vara den första kända kvinnliga matematiker. Hon tillskrivs även uppfinningen hydrometern (där termometern är en variant). Bara en sån sak. Hon blev mördad av uppretade munkar som inte gillade att en icke kristen kvinna var en person man och män lyssnade på.

7. Hilary Swank i en hel massa roller
The CoreAmeliaMillion Dollar BabyBoys
Plats sju på listan viger jag åt Hilary Swank, en skådespelare som jag vill ger mer uppmärksamhet än hon kanske får. Nu har hon ju vunnit två Oscars men jag känner att hon är lite glömd. Jag har en känsla av att det har att göra med att hon inte är den där klassiska Hollywood-skönheten. Men hon är bra! Filmerna jag tänker på är The Core, Amelia, Million Dollar Baby och Boys Don’t Cry. Apropå Boys Don’t Cry, kolla in det här klippet från Inside the Actors Studio.

6. Elsa Andersson (Amanda Ooms) i Så vit som en snö
Elsa
Den här Jan Troell-filmen handlar om den första kvinnliga flygaren i Sverige. Precis som andra kvinnor i historien så utmanade hon sin samtid och med en järnvilja fick hon gjort det hon ville och banade väg för andra tjejer. Troells film är vacker och poetisk som sig bör men inget mästerverk.

5. Kvinnorna i Star Trek: TNG-avsnittet Angel One
Angel One

Ah, men titta, ett gammalt Star Trek-avsnitt från originalserien dyker upp på listan. Eller vänta, avsnittet är faktiskt inte från TOS utan från första säsongen av Star Trek: The Next Generation. Märkligt, jag hade kunnat svära på att det var från TOS. Känslan bara skriker det. Men så var inte fallet. I avsnittet kommer kapten Picard och hans besättning till en planet där kvinnorna styr och männen är kuttersmycken.

4. Kvinnorna i Uppdrag sex (Seksmisja)
Uppdrag sex

Den här polska sf-filmen är ju givetvis en politisk film om samhället i Polen under 80-talet men den hamnar ändå på listan eftersom världen som skildras är en framtida värld med bara kvinnor… ja, förutom två män som väcks upp efter att ha varit nedfrusna i många år pga av ett experiment. Själv köpte jag filmen på VHS i början av 2000-talet från en förening för polacker i England.

3. Sarah Connor (Linda Hamilton) i Terminator 2
Cloud Atlas

Linda Hamilton hade lika gärna kunnat hamna utanför listan… eller alltså snarare ge namn åt listan. Terminator 2 såg jag aldrig på bio. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag tänkt se den med en lumparpolare men det fanns bara en biljett kvar. Ingen ville ge sig så ingen såg filmen. Just därför så har filmen en speciell plats i mitt hjärta precis som Hamiltons biceps. Fast när jag letar efter bilder från filmen så tycker jag att hon ser lite väl smal ut Linda?

2. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) i Aliens
Ellen Ripley

The ultimate female badass: Ellen Ripley. Hon hade också givetvis kunnat få namnge listan men nu hamnar hon på plats två. Jag älskar Alien-filmerna och en stor del i det är Sigourney Weavers insats som Ripley. Utan henne hade det inte varit samma grej och det är väl främst i tvåan Aliens som hon dominerar även om jag också gillar henne som baskettjej i fyran.

1. Lise Meitner i filmen om hennes liv
Lise Meitner
Min pappa prenumererar på tidningen Teknikhistoria och där läste jag för nån vecka sen om Lise Meitner. Historien om Lise och hennes liv var för mig helt okänd men medan jag läste om henne så var det som en film spelades upp inför mina ögon. Den filmen finns inte… eller ja det finns en 60 minuter lång dokumentär gjord för tv. Varför hamnar Lise på listan? Jo: Lise, judinna som hon var, flydde från Tyskland till Sverige innan andra världskriget bröt ut; insåg hur kärnklyvning uppstår och fungerar under en julpromenad i Sverige 1939; blev blåst på Nobelpriset 1944 då hennes vän och kollega Otto Hahn fick det helt själv; hennes idéer utnyttjades av amerikanerna och ledde till atombomberna i Japan; och så hade hon en nära relation med den svenska fysikern Eva von Bahr. Det bara måste gå att få till en spännande film av det. Tom Tykwer regisserar och Franka Potente spelar huvudrollen.

****

Kolla nu in om mina kompisar är listiga som jag eller om de är smarta:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
Except Fear
Filmitch
Flmr

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into DarknessTitel: Star Trek Into Darkness
Regissör: J.J. Abrams
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På Twitter har jag läst att det förekommit stora spoilers för den senaste Star Trek-filmen i princip alla recensioner i de stora svenska medierna. Om man som jag är väl bekant med tidigare filmer och originalserien (TOS) så var det inte mycket till spoiler. Eftersom jag khan min Star Trek så var det inte speciellt svårt att räkna ut vem superskurken som går under namnet John Harrison egentligen var. Och om man inte khan sin Star Trek så spelar det ingen roll.

Filmen inleds dock med att Enterprise, med James Tiberius Kirk (Chris Pine) som kapten, är på uppdrag för att utforska en planet med en kultur som inte nått lika långt i sin tekniska utveckling. Här finns inga rymdskepp med warpdrift, inga laserpistoler, inga svävande bilar. Stjärnflottans Prime Directive föreskriver att man absolut inte får påverka sådana kulturers utveckling. Men finns det lägen då det är rätt att bryta mot direktivet? Kanske för att rädda en planet från total förgörelse eller kanske för att rädda en persons liv? Jag gillade att man tog itu med primärdirektivet i filmen, då det är något av det viktigaste i tv-serierna (kanske främst The Next Generation).

Kirk, omogen som han är, bryter givetvis mot direktivet och det leder så småningom till att han förlorar sin kaptensposition och att Enterprise-besättningen splittras. Men var lugna, det är bara temporärt. Den f.d. agenten i Stjärnflottan, John Harrison, och numera superskurk iscensätter nämligen ett antal attentat mot Stjärnflottan. Vem får uppdraget att söka upp och förgöra Harrison? Jo, givetvis Kirk och hans besättning.

Jag blev positivt överraskad av filmen. Den första filmen i omstarten, som kom 2009, tyckte jag var helt ok men den fick bara godkänt betyg. Den kändes som ganska platt rymdaction med en skurk som jag inte gillade. Skurken i Into Darkness gillade jag. Han spelas perfekt, givetvis med brittisk engelska, av mannen med det roligaste namnet i filmbranschen (i konkurrens med Bobcat Goldthwait?) – Benedict Cumberbatch.

En stor del handlingen är hämtat från Star Trek-film nummer två i ordningen även fast man på ett smart sätt kastat om vem som gör vad i de avgörande ögonblicken. J.J. Abrams har inte bara blinkat lite till den filmen, det är snarare frågan om en hyllning, typ ”nudge nudge, wink wink!” i kubik. Själv gillade jag det men jag kan förstå om man tycker det är lite väl mycket. Det finns en scen som är på gränsen mot slutet, och det liknar kanske lite Anakin Skywalkers noooooo-skrik i slutet av Star Wars Episode III. Men jag tyckte det funkade.

Apropå callbacks till TOS. Chris Pine har hittat sin Kirk perfekt, liksom Karl Urban har hittat sin Bones ungefär lika bra. De har fångat manéren från William Shatner och DeForest Kelley som gjorde rollerna i TOS. Speciellt Kirks sätt att komma in på kommandobryggan, fråga om status, och sen lätt och ledigt liksom studsa fram till sin stol, är kusligt lik. Det är en bra gestaltning av William Shatner, helt enkelt. Jag gillar de små sakerna också, som bara en trekkie noterar, som t ex de återkommande sonarliknande radioljuden eller Uhuras öronsnäcka i silver eller referensen till Nurse Christine Chapel (som i TOS spelas av Gene Roddenberrys fru Majel Barrett) eller tribbles!

Jag tycker det är en perfekt balanserad film, med en bra avvägning mellan rymdaction och mer berättande story, bl a med en ganska rörande far och son-historia mellan Kirk och amiralen Pike (Bruce Greenwood) och relationen mellan Kirk och Spock. Jag tycker det är en bra balans mellan humor och allvar. Möjligen är Simon Peggs Scotty aningen over the top. Sulu och Chekov? Ja, de är något av bifigurer i den här filmen. I TOS kunde de få vissa avsnitt som var ”deras” men här förblir de figurer i periferin.

Jag gillade också att man betonade att Enterprise faktiskt är ett forskningsskepp och filmen nämner också skeppets fem år långa uppdrag med att utforska märkliga nya världar. Vi fick även en kort glimt av några klingons men det gav inte speciellt mycket förutom att Zoe Saldanas Uhura fick visa upp sina kunskaper i klingon.

Faktum är att jag hade betydligt roligare under den här uppföljaren än när jag såg den förra filmen (som jag såg om för några dagar sen och den fick samma betyg som tidigare). Kanske hade jag nu vant mig vid att det inte är Star Trek som det var i TOS utan mer av en actionfylld Star Trek. Fast det ska sägas att även tidigare filmer har skiljt sig en del jämfört med tv-serierna. Det har alltid varit mer action i filmerna. Skillnaden var dock större i den första omstartsfilmen.

Hela idén med att omstarten utspelar sig i ett alternativt universum (orsakat av händelserna i den första filmen) jämfört med TOS är ett smart drag. Detta gör att man inte behöver ta hänsyn till alla händelser och personer från TOS/filmerna.

Som avslutning kan jag inte låta bli att notera att filmen känns som en direkt kritik mot, eller åtminstone en kommentar till, USA:s avrättning av Usama bin Laden. I filmen får Enterprise order om att helt enkelt ta kål på superskurken Harrison genom att skjuta fotontorpeder mot den plats han gömmer sig. Spock påpekar, som den by the book-person han är, att det är emot reglementet att döma en person till döden utan en rättvis rättegång. Även ett tal mot slutet av filmen betonar det meningslösa med att söka hämnd på det sättet. Det förekommer även en sekvens som fick mig att tänka på 11 september och den sekvensen hade man inte kunnat ha med för några år sen. Det hade varit för känsligt, helt enkelt.

Förresten, sa jag att filmen är riktigt snygg också, precis som den förra filmen. Just detta är Abrams en mästare på.

4/5

Star Trek-sommar – Min favoritkapten

För några år sen hade jag tänkt skriva om Star Trek: The Next Generation och jag hade tänkt göra det i form av karaktärsstudier av de viktigaste rollfigurerna. Nu kom jag inte så långt. I själva verket skrev jag bara om en karaktär: min favoritkapten Jean-Luc Picard spelad av Patrick Stewart. Så här kommer den texten i en något editerad form.

Detta är Star Trek-seriernas kung. Med sin tyngd som skolad Shakespeare-skådis bidrar Stewart med en skådespelartalang som överträffar alla tidigare och senare skådisar i de olika Star trek-serierna. Som kapten för rymdskeppet Enterprise är han krävande, rättvis och inspirerande. En man med pondus, helt enkelt. När han öppnar munnen så lyssnar man, så enkelt är det. Som person är han mer sårbar. Han har vigt sitt liv åt Stjärnflottan, han har ingen fru, han har inga barn. Ja, en lustig detalj är att han inte gillar barn alls, åtminstone är det vad han intalar sig själv. Så fort barn dyker upp på HANS skepp så blir han mäkta irriterad. Frågan är om inte det är en sorts skyddsmekanism som triggas pga att han inte har barn själv. Det förekommer en del romantiska äventyr för Picard, och då trivs han. Men han trivs inte med att berätta om dem för sina vänner på skeppet. Man kan säga att Picard är en väldigt privat person. Men om ens liv var beroende av en person så skulle man gärna vilja att Picard var just den personen. Picard har en nära relation med skeppets chefsdoktor Beverly Chrusher, en relation som blir starkare ju längre serien går. Till skeppets rådgivare Troi kan Picard även motvilligt förmedla sina innersta känslor, men först efter övertalning från Troi.

Som avslutning bara för att peka på hur kapten Picard fortfarande har ett visst inflytande på mitt liv kan jag säga att jag använder hans klassiska Engage!-gest när jag kompilerar kod på jobbet. Kolla på klippet här nedan för att få ett smakprov på hur det ser ut på mitt jobb. Därmed är Star Trek-temat över och vi riktar vårt fokus mot en viss läderartad lapp.

Star Trek-sommar – Star Trek (2009)

Titel: Star Trek
Regissör: J.J. Abrams
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här skulle ha varit det sista inlägget om Star Trek men senare idag kommer det ett sista litet bonusinlägg om det bästa med Star Trek: The Next Generation.

Om ni inte fattat det än så är jag Star Trek-fan. Kanske inte en djupnörd, men jag har definitivt koll. Det bästa med Star Trek har alltid varit tv-serierna. Främst är det väl originalserien och The Next Generation som jag gillar mest. Tv-serie-formatet bjuder på något helt annat jämfört med än en långfilm. Tv-avsnitten rullar på och du lär känna karaktärerna mer och mer, lär känna deras egenheter och hur de agerar med andra. Det blir en helt annan familjär känsla än när allt ska krympas ihop till en endast två timmar lång, helst actionpackad, film. En stor del av Star Trek är enligt mig också att fokus är på mystiska fenomen, utforskande, politik och inte så mycket på hjälte versus skurk och skjuta, skjuta, skjuta laserpistol.

Med det här ovan sagt så blev omstarten av Star Trek kanske inte helt oväntat något av en besvikelse, trots den hajp som ändå förekommit (Fredrik Strage i DN gav den t ex en fyra). Men, men, jag ska väl inte klaga alltför mycket ändå. Rollbesättningen är bra, främst Kirk och Spock som också är huvudpersoner i orginalserien men då tillsammans med Bones. Här är Bones roll rejält nedklippt och han framstår som en bifigur, vilket inte är så konstigt då man helt enkelt valt att fokusera på Kirk och Spock. Men Karl Urban gör en hyfsad insats när han i princip spelar DeForest Kelley som gjorde Bones i originalserien. Bäst tycker jag nog Zachary Quinto som Spock är men det kan bero på att Spock är min favoritkaraktär från Star Trek.

Scenografin i filmen är till stora delar klockren. Kommandobryggan på Enterprise är t ex väldigt snygg och stilren. Skurkskeppet kändes dock mest förvirrande, tyvärr. Man fick liksom aldrig nån överblick över det. Förvirrande är också själva historien i filmen, förvirrande men samtidigt ganska ordinär. Tempot är uppskruvat till max, kanske för att hinna med den back-story om Kirk och Spock som filmen inleds med. Skurken (faktiskt spelad av Eric Bana), en romulan med tribaltatueringar är inte speciellt cool, han heller. Mja, till slut blir det godkänt ändå. Star Trek-känslan från tv-serien är (givetvis) till stora delar borta och ersatt med modern, fräsch, men ganska platt rymdactionkänsla.

3/5

Star Trek-sommar – Star Trek X: Nemesis

Titel: Star Trek X: Nemesis
Regissör: Stuart Baird
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

När jag såg den tionde Star Trek-filmen för nästan sex år sen så trodde jag att jag hade nått vägs ände vad gäller Star Trek-filmer. Varför? Jo, därför att hela franchisen kändes trött och Patrick Stewart uttryckt att han tyckte han var för gammal för att spela Picard. Jag trodde helt enkelt inte att det skulle komma några fler filmer. Men då tänkte jag inte på det nu alltmer (alltför?) populära fenomenet ”reboot”. 😉

I den tionde filmen om våra tappra stjärnjagande hjältar är Kapten Picard (Patrick Stewart, vem annars?) och besättningen på Enterprise på väg till planeten Betazed för att där delta i en cermoni för att fira bröllopet mellan Riker (Jonathan Frakes) och Deanna Troi (Marina Sirtis). De avbryts dock på sin resa när de fångar upp märkliga signaler från en planet. Signaler som bara kan komma från en android som Data. Väl på planeten hittar de mycket riktigt en tidigare modell av Data själv.

I stället för att fortsätta till Betazed blir Enterprise nu skickade till romulanskt territorium där en ny ledare, Shinzon, vill få till fred mellan de eviga fienderna romulanerna och Federationen. Väl på plats visar det sig att Shinzon är en klon av Picard själv. En klon som romulanerna tänkte använda för att infiltrera Federationen, men efter att den planen slopades så placerades istället klonen i de mörka gruvorna på Romulus systerplanet Remus. Nu har denne Shinzon alltså återvänt och tagit makten, men vad har han egentligen för avsikter…?

Tyvärr tycker jag att filmmakarna i denna film totalt misslyckats med att få till Star Trek-känslan. Det känns mest som en sån där b-actionfilm som spänner musklerna hela tiden men där dessa muskler bara innehåller luft. De bleach bypass-fotade scenerna i början när Picard & Co har ökenrally och letar efter Datas android-bror känns inte alls som Star Trek utan som en film som t ex den i mitt tycke usla Pitch Black.

Ett annat stort problem är historien känns framkrystat ologisk. Ytterligare ett problem är att skurken, som Picard-klonen Shinzon mycket riktigt visar sig vara, ska framstå som ondskefull men han blir främst fånig och saknar dessutom helt humor. Det finns en del intressanta spörsmål här, främst om det är våra gener eller vår miljö som formar oss, men de ställs aldrig på sin spets. Det lustiga är att den karaktär som jag vanligtvis brukar störa mig på, nämligen Deanna Troi, inte stör mig så mycket här. Hon passar liksom in i den i övrigt dåliga filmen och sticker därför inte ut, haha.

Nä, det här är en ganska seg film som känns utdragen, speciellt är slutet både förutsägbart och långdraget. Nån riktigt spänning uppstår inte och Star Trek-känslan är alltså borta. Det känns som en ordinär och tråkig b-action och manuset hade lika gärna kunnat passa i en saggig ”direkt till video”-rymdaction som inte har nåt med Star Trek att göra. Nä, trögt, uppblåst och utan innehåll är omdömen som passar den här den tionde Star Trek-filmen. Betyget blir en tvåa. Jag ser ändå fram emot en eventuell elfte film om den nu kommer nån.

2/5

Star Trek-sommar – Star Trek IX: Insurrection

Titel: Star Trek IX: Insurrection
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1998
IMDb
| Filmtipset

Då var det dags för den nionde stjärnturen i ordningen! Denna gång hamnar Kapten Jean-Luc Picard hans trogna Enterprise-besättning i en konflikt med sin egen Federation som samarbetar med ett mystiskt folkslag för att kunna utnyttja en unik planets livsgivande krafter. För att komma åt planetens resurser krävs dock att man förflyttar hela planetens befolkning mot deras vilja. När Picard inser detta går han samman med planetens innevånare i ett uppror mot sin egna. En anledning till att Picard känner så starkt kan vara att han träffar en lite mystisk kvinna på planeten som han blir förälskad i (både i planeten och kvinnan).

Mjaha, vad var det här nu då? Bra var det faktiskt inte. Det är tafatt regisserat. Det är lite märkligt eftersom Jonathan Frakes regisserade den förra och väldigt lyckade filmen First Contact. Här känns allt tillrättalagt och småtöntigt. Främst stör jag mig som vanligt på Marina Sirtis i rollen som Deanna Troi. Hennes scener mot Frakes själv förstör hela filmen och är löjligt fåniga. Förstår inte riktigt vad de tänkte på. Inte heller Patrick Stewart, som Kapten Picard, imponerar speciellt i den här filmen. Hans kärleksaffär med kvinnan på planeten är inte särskilt het, utan känns istället så där politiskt korrekt som det bara kan vara i amerikanska filmer.

Historien i sig är inte spännande och det är väl det största problemet kanske. En positiv sak var att man har en bra skådis i rollen som skurken. Det är F. Murray Abraham som spelar en av de som vill åt planetens krafter. Han tillhör ett mystiskt folkslag vars kroppar degenereras och han behöver en daglig ansiktslyftning för att inte hans ansikte fullständigt ska falla ihop (typ som dagens hollywoodstjärnor då). Men Abraham kan inte hjälpa upp den här filmen som känns som ett längre halvdant tv-avsnitt under mitten av en tv-säsong. Det blir en tvåa med plus i kanten. Det är ju trots allt Star Trek, och Worf och Data är bra som vanligt.

2+/5

Star Trek-sommar – Star Trek VIII: First Contact

Titel: Star Trek VIII: First Contact
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1996
IMDb
| Filmtipset

I den åttonde Star Trek-filmen är det dags för The Next Generation-besättningen att helt stå på egna ben. Regissör av filmen är dessutom Jonathan Frakes som spelar försteofficern Riker (eller Number One som Kapten Picard kallar honom). Det hela börjar med att Borgerna inleder en massiv attack mot Jorden och dess allierade, mot Federationen med andra ord. Picard och hans besättning på Enterprise vill givetvis hjälpa till men blir kommenderade till ett annat hörn av kvadranten eftersom stjärnflottan inte litar på Picard då han för sex år sen själv fallit offer för Borgerna och blivit en del av deras kollektiv (detta är nåt som skildrats i tv-serien).

Borgerna är en cybernetisk ras vars mål är att assimilera alla andra raser och göra om dem till sin egen mix av maskin och organisk varelse. En individ (människa, klingon, vulcan eller en annan ras) som assimileras genomgår en metamorfos där organiska kroppsdelar byts ut mot konstgjorda och blodomloppet blir fullt med nanoprober. En individ som assimilerats har inget eget tänkande utan blir en del av ett gemensamt medvetande, Kollektivet. Detta kollektiv ”leds av” Borgdrottningen, som för övrigt spelas mycket bra i den här filmen av Alice Krige. Picard var alltså själv en gång assimilerad men lyckades bli fri och kunde återställas till vanlig människa. Detta gör dock att stjärnflottan inte litar på Picard och samtidigt plågar det även honom själv, och han är mer fylld av hämnd än han kan ana.

Picard & Co bryter givetvis mot sina order och beger sig mot stridens centrum. Det slutar med att de följer efter ett borgskepp som rest tillbaka i tiden från det 23:e århundradet för att ändra historien genom att assimilera Jorden redan år 2063. Borgernas mål är att hindra Jordens första kontakt med andra varelser genom att stoppa en viss Zephran Cochrane (James Cromwell) från att just 2063 genomföra den första warpflygningen (flygning i ljusets hastighet eller mer). För Picard gäller det alltså att stoppa Borgerna och samtidigt hjälpa Cochrane, som dock inte riktigt visar sig motsvara den helgonstatus han har fått 300 år framåt i tiden.

Ho! Det här var den bästa Star Trek-filmen hittills. En av orsakerna är Patrick Stewart som spelar Kapten Picard med tyngd och allvar, humor och passion. En annan orsak är givetvis Borgerna som är min favorit bland de elaka utomjordiska varelserna som förekommer i Star Trek-universumet.

”We are the Borg. Lower your shields and surrender your ships. We will add your biological and technological distinctiveness to our own. Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”

Underbart! Förutom dessa två ingredienser är manus genomtänkt och dialogen välskriven. Här finns drama på det personliga planet, främst för Picard då, och själva grundhistorien är spännande och innehåller förstås favoritelementet tidsresan.

Rent tekniskt är det mesta snyggt och välgjort. Effekterna, i form av exploderande rymdskepp, utseendet på Borgerna och övrig scenografi är bra. Nåt jag skulle kunna klaga på är att de scener som utspelas på Jorden 2063 känns väldigt mycket studio. Det ska föreställa ett område med skog, gräs och jordiga gårdsplaner men det känns verkligen som en studio, en tv-studio dessutom. Men det är nästan bara charmigt. När det gäller skådespelarinsatser så är det mesta ok, förutom några undantag. T ex så känns Marina Sitris (som spelar rådgivare Deanna Troi) som något av en såpaskådis. Det blir lite töntigt ibland, bl a när hon ska spela full (överspel och felspel). Nåja.

Det främsta positiva var ändå att det var spännande hela tiden. Det blir på nåt sätt det så fort Borgerna är med. Till saken hör också att Borgdrottningen är något av en favoritkaraktär. Skönt självgod och vältaligt ondskefull. Slemmig värre kan man säga. Till favoriterna hör även Data (den konstgjorda människan som vill bli mer mänsklig) samt klingonen Worf (härligt strong). Nu är det väl även så att det som vanligt hjälper om man kan lite om Star Trek, känner karaktärerna, osv. Men jag tror ändå att det här är den film som såna som inte är Star Trek-insatta skulle kunna gilla. Men vad vet jag?

4/5

Star Trek-sommar – Star Trek VII: Generations

Titel: Star Trek VII: Generations
Regissör: David Carson
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

I den här den sjunde installationen av Star Trek-filmer var det dags för den nya besättningen från tv-serien The Next Generation att ta över. Dock är Chekov, Scotty och inte minst Kirk från originalbesättningen med också. De två förstnämnda är bara med som hastigast i början medan Kirk spelar en viktig roll i filmen. Det hela börjar med att ett nytt Enterprise-skepp ska invigas och med på jungfrufärden är just Kirk, Scotty och Chekov. Men den trevliga tillställningen slutar i tragedi när man tvingas hjälpa några skepp som fastnat i ett mystiskt energiband och Kirk försvinner under räddningsaktionen och tros vara död.

Nu hoppar vi 70 år framåt i tiden där vi i en typiskt Star Trek-töntig hologramscen får stifta bekantskap med TNG-besättningen: Kapten Picard, Riker, Data, Geordi, Worf, Deanna Troi och Dr Crusher. Denna fåniga men ändå roliga inledning följs av att Picard får ett sorgligt besked från Jorden samtidigt som Data beslutar sig för att testa sitt känslochip för att på vis lyckas i sin strävan att bli mer mänsklig.

Efter denna inledning där de nya karaktärerna snabbt presenterats räddar Enterprise (version D) överlevande från en rymdstation, bl a den mystiske Dr Soran (roligt nog spelad av O Lucky Man!-favoriten Malcolm McDowell) som visar sig vara ondskefull och ha en förrädisk plan som innefattar förintelse av planeter. Sorans mål är att ta sig in i Nexus, en märklig drömlik fantasivärld där alla ens önskningar är uppfyllda. Picard & Co måste givetvis stoppa den hänsynslöse Soran och får oväntad hjälp från en kapten från det förflutna som tros vara död…

Ja, efter sex filmer med originalbesättningen kändes det att det var dags för TNG att kliva in och dominera. Främst är det Patrick Stewart som Kapten Picard som ger extra tyngd. Han är en klart bättre skådis än William Shatner (som ändå klarat sig rätt bra på ren charm). Sen är det i och för sig vissa av de nya skådisarna som inte är speciellt bra. Jag har väl främst problem med Marina Sitris som spelar Picards empatiska rådgivare Deanna Troi. Worf däremot är en favorit, liksom Brent Spiner som Data (som här är riktigt obehaglig när han får känslochipet insatt och inte kan sluta skämta och skratta när han fattat vad humor handlar om).

Själva historien är ok. Det är matinéstil och mysigt. Effekterna är riktigt snygga, bl a en bra gjord kraschlandning med Enterprise. Sen gillade jag också scenerna mot slutet när Picard har sin slutuppgörelse med Soran på en stekhet klippig planet under en klarblå himmel. McDowell gör sin roll så bra som man kan kräva. Han är en skurk som förekommer rätt ofta i amerikanska filmer: vältalig (med brittisk engelska förstås), välutbildad och fullkomligt galen. Filmen är alltså godkänd men det hettar aldrig till och blir riktigt spännande. Ändå är det ju alltid kul med mystiska dimensioner, tidsresor och dylika saker så det blir en klockren trea.

Givetvis är några klingons (klingon-honor främst) med också. De har nåt fuffens ihop med skurken Soran och är riktigt roliga i några ganska märkliga scener där de kommenterar mänskliga kvinnors utseende.

3/5

PS. När jag såg Paul Haggis Crash så kände jag igen en av skådisarna. Hon spelade iranierns fru och var bara med i några scener. Det tog väl några sekunder innan jag kom på att det var Marina Sitris som i Star Trek spelar Deanna Troi. Och i Crash funkade hon faktiskt bättre.

%d bloggare gillar detta: