Fandango (1985)

Nej. Fandango är inte en bra film. Tyvärr. Det jag är mest nyfiken på så här efter att ha sett den är om Fiffi kommer att ge den etta och därmed fullborda sitt facit på fyra 1/5-betyg av fyra möjliga till decennie-filmerna under december månad. Själv har jag varit litet snällare med betygen: 1/5 (Where the Buffalo Roam), 4/5 (My Dinner with Andre) och 3/5 (Fitzcarraldo). Fandango stapplar väldigt nära gräsen till det sämsta betyget…

Inledningen är fullkomligt horribel och innehåller mycket av det som jag inte gillar med amerikansk 80-talsfilm. College-humor, fulla eller höga frat boys som visar stjärten, en intern humor som gör att jag känner distans istället för att bli indragen i filmen.

Fandango är en 80-talsversion av Baksmällan fast här får vi se händelserna rakt upp och ner från början till slut. Istället för Bradley Cooper får vi en hyfsat ung Kevin Kostner (även om han känns för gammal för college). Jag tycker inte det är speciellt roligt.

Filmen verkar tycka att den är hur cool som helst. En bit in i filmen får vi ett collage där vårt coola college-gäng (The Groovers?) åker till Mexiko för att gräva upp Dom (?). Bilder på deras crazy bilfärd varvas med klipp på olika djur som passerar landsvägen (fåglar, ödlor, sköldpaddor, spindlar, bältdjur). Syftet med att visa djuren är oklart. Jag tror inte det finns något syfte förutom att filmmakarna trodde det var coolt.

Visst är Judd Nelson just i den här filmen väldigt lik Charlie Sheen? Apropå Nelson så såg jag precis nu på hans Wikipedia-sida att han 1990 spelade mot Max von Sydow i andra världskriget-tvdramat Hiroshima: Out of the Ashes. Max von Sydow och andra världskriget-dramer är väl kanske inte det första man tänker på efter att ha sett Fandango…

Vad är då Fandango? Är det en film om Vietnamkriget (filmen utspelas 1971), om livet, om att växa upp och gå vidare efter plugget, att bli vuxen, att våga ta beslut om sitt liv? Ja. Problemet är att dessa intressanta frågor mest slarvas bort i form av låg college-humor. Bröl.

Men – någonstans finns det ändå en kärna av allvar. Det är en sista natten med gänget-känsla. Jag kommer även att tänka på bröllopsinledningen av The Deer Hunter. En sista fandango innan allvaret i Vietnam. En detalj jag noterade var att de tre huvudpersonerna (Judd Nelson, Sam Robards och Kevin Costner) är i tre skilda stadier i livet. Nelson har eller kommer precis att börjat smaka på livet. Robards har tjejproblem. Costner har lämnat tjejen bakom sig (?).

En sak som slog mig är hur mycket pengar man verkar ha fått tillgång till för att göra filmen. Budgeten måste ha varit riktigt stor. Tyvärr har man lagt pengarna på coola scener med helikopterflygningar och fallskärmshoppning och missat det här med manus. Obra eller manus? Hmm.

Förresten, såg jag fel eller flög man verkligen med ett plan under en motorvägsbro?!?!

Åh, vilken ojämn och spretig film. Jag vet inte varför men den får en tvåa.

Hoppa nu över till de andra decenniespanarna för denna den sista fredagsfilmen från 80-talet. Dansar de i neon eller en dödsdans?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer under dagen)