Predestination (2014)

Monsters of Filmfilmspanarna_kvadratEfter att ha sett den härliga Död snö 2 och gått in i Wirströms-depå för energiintag så drog filmspanarna i lördags vidare till nästa Monsters of Film-film. Men så många monster förekommer det inte i Predestination. Nej, det här var en betydligt mer nedtonad film jämfört med Död snö. Ja, haha, de två filmerna är nog så långt ifrån varandra man kan tänka sig. Om Död snö är skräckhumor, så är Predestination science fiction-allvar.

Ethan Hawke spelar i den här australiensiska produktionen en tidsagent. Hans uppgift är att åka runt, främst bakåt, i tiden och förhindra brott innan de sker. Liknande grundhistorier har vi sett i en mängd tidigare filmer. Spielbergs Minority Report hade ett liknande upplägg även om det där handlade om att Samantha Mortons precog kunde se in i framtiden snarare än att någon reste i tillbaka i tiden. Det finns väl även en sunkig jättebra Jean-Claude Van Damme-rulle som t.o.m. heter Timecop. Hur som helst, Hawkes agent har enligt filmen lyckats bra med sina uppdrag men ett fall med en bombman som tagit livet av tusentals människor gäckar honom.

I ett av sina tidsstopp, år 1970 närmare bestämt, jobbar Hawke som bartender för att eventuellt kunna snappa upp information om ett kommande bombdåd. In till baren kommer en man och Hawke och mannen börjar prata med varandra…

…och fortsätter prata, och prata, och prata, och prata. Och prata. Ja, ni kanske märker att jag blev lite uttråkad under deras samtal. Mannen börjar efter ett tag berätta sin livshistoria och då får vi se den historien, som tar sin början 1945, gestaltad i bild och filmen lyfter sig som tur var bort från den tråkiga baren.

Predestination

Nu blir filmen under en tid en uppväxthistoria där mannen från baren växer upp som föräldrarlös och en litet udda person. Här var filmen helt ok och puttrade på. När vi sen återvänder till Hawkes agent/bartender och mannen i baren igen, ja, då börjar konstigheterna, paradoxerna, twistarna. Just sådana här tidsparadoxhistorier brukar jag vanligtvis svälja utan att fundera. Jag brukar älska att klura på mysteriet, att försöka få ihop det hela rent logiskt, väl medveten om att det aldrig kommer att gå att få ihop. Det ligger ju så att säga i naturen hos en paradox.

Tyvärr fick jag aldrig riktigt den där kluriga känslan av Predestination. När filmen var slut så konstaterade jag bara torrt att ”jaha, var det så det var, jaha”. Jag vet inte om det berodde på att jag aldrig kände något för rollfigurerna. Filmen gav ett ganska torrt intryck. Jag tyckte även miljöerna var fula. De kändes som tagna ur ett holodeck-avsnitt av Star Trek: The Next Generation men då utan de mysiga och familjära karaktärerna. Den där baren var ett sömnpiller och under inledningen spenderades det alldeles för lång tid där.

En rolig notis: Mannen som kommer in i baren och börjar prata med Ethan Hawke gjorde oss tittare förvirrade. Skådisen var som en korsning av Leonardo DiCaprio, Jodie Foster och Dane DeHaan. Vem var det egentligen? Det var något som inte riktigt stämde här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tyckte de andra filmspanarna om Predestination? Eller det kanske var en dum fråga. Det kanske redan är förutbestämt?

Har du inte sett den? (pod där Jimmy från Except Fear/Absurd Cinema gästar Markus och Erik)
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (blogg)

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

16 Responses to Predestination (2014)

  1. Pingback: The beauty of a never-ending stair and a well put time paradox | The Velvet Café

  2. Pingback: Predestination (2014) | Rörliga bilder och tryckta ord

  3. Pingback: PREDESTINATION

  4. Sofia says:

    Jag kan hålla med om att framtids/nutidsscenerna var fula men jag kunde inte låta bli att älska den där kitchkänslan i tränings”lägret” på 60-talet…

    Not: Det finns en *jättebra* JCVD-film som heter Timecop. Han gör ju splits och allt 🙂

    • Jojjenito says:

      Håller med om den kitchiga 60-talsstilen. Det var snyggt, som t ex i bilden i mitt inlägg.

      Åhå, splits minsann. Det är väl hans trademark. 😉

  5. Pingback: Monsters of Film | Har du inte sett den?

  6. Steffo says:

    Hoppsan. Här var det inte heller något större jubel. Hmm…lite pratig alltså?
    Förmodar att du håller Looper högre?

    • Jojjenito says:

      Hoppsan! Nej, jag var inte speciellt imponerad. Väldigt pratig inledningsvis. Jag håller Looper högre men inte speciellt mycket högre. Fick lite samma kalla känsla av den bitvis men den är ändå en stark trea om man ska prata betyg.

  7. Henke says:

    Jojjenito: Full poäng på din text. Good job!

    @Steffo: Looper var helt klart bättre.

  8. Pingback: Jag gästar filmpodcasten ”Har Du Inte Sett Den?” …för att prata skräck och Monsters of Film | Except Fear / Absurd Cinema

  9. Fiffi says:

    Bilden du valt i inlägget, när den scenen var i filmen så tänkte jag att det hade blivit en fräsig musikvideo av den. Fick lite Beyoncé-vibbar, att dom skulle börja dansa Single ladies eller nåt 😉

    • Jojjenito says:

      Japp, håller med. Såg riktigt snyggt ut men samtidigt var det nästan som taget ur en annan film… eller musikvideo då. 😉 Eller jag vet, inte jag tyckte inte filmens miljöer riktigt hängde ihop men de kanske berodde på de olika tidserorna som den utspelas i. Samtidigt fick jag aldrig nån känsla av plats, att platsen faktiskt fanns på riktigt. Jag lämnade aldrig filmstudion. Där har vi det. Orsaken till mitt relativa kallsinne.

  10. Cecilia says:

    Kul inlägg, om en tråkig film 🙂

  11. Pingback: Monsters of Film recension: Predestination (2014) | Filmparadiset

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.