Dallas Buyers Club (2013)

Efter att ha varit på plats på Skandia en dag för tidigt, och sen tappat bort kompisen Henke i förvirringen, var det till slut dags att se förra årets stora skådespelarfilm. Jag kallar den så eftersom den på Oscarsgalan, som gick av stapeln natten till i måndags, tog hem både Bästa manliga huvudroll (Matthew McConaughey) och Bästa manliga biroll (Jared Leto). Nu tror jag i och för sig inte Jared spelade bi utan snarare en transgenderperson.

Filmen inleds med att vi får träffa elektrikern och rodeoryttaren Ron Woodroof (McConaughey) i sitt esse då han på rodeon i ett bås för tjurar sätter på två tjejer samtidigt. Vilken tjur! Ron framställs i filmen som en helt out of control homofobisk knarkare och sexmissbrukande alkholist. Japp, kanske lite överdrivet. Men, men, är det en BOATS så är det.

Woodroof ser sjukligt smal ut och efter att ha råkat ut för en olycka i jobbet och hamnat på sjukhus får vi förklaringen. Ron har smittats av hiv och inte bara det, han har även vid det här laget fullt utvecklad aids. Prognosen: han har 30 dagar kvar att leva. Ron störtar ut från sjukhuset i förnekelse. Efter ett tag återvänder han dock och vill ha bromsmedicin. Man har börjat göra tester av olika nya mediciner och det finns kanske även andra otestade. Men regelverket i USA är hårt. Kanske kan Ron få tillgång till ny medicin om ett år. Så lång tid har inte Ron utan ser till att få tag i mediciner illegalt. Det hela växer till ett litet företag, kallat Dallas Buyers Club, där smittade för en medlemsavgift på $400 får fri tillgång till medicin. Filmen utvecklas till en kamp mellan Ron och amerikanska FDA (The Food and Drug Administration).

Första frågan: var Matthew och Jared värda sin gubbar? Ja, utan tvekan. Filmens stora styrka är dess skådespelarinsatser. Andra frågan: är Dallas Buyers Club en bra film? Ja, med viss tvekan. Varför tvekar jag? Mmm, jag vet inte om historien som skildras i filmen är så spännande att se i den här typen av film. Den känns i viss grad som en dramadokumentär där man istället för att göra en ren dokumentär om ett intressant ämne valt att framställa det hela som en spelfilm. Jag kommer faktiskt att tänka på en film som Steven Soderberghs Traffic, där effekterna av en global droghandel skildras på ett spännande sätt. I Dallas Buyers Club blir det aldrig riktigt engagerande, trots strålande skådespelarinsatser.

Jared Leto spelar Rayon, en man som vill vara kvinna som även hen drabbats av hiv. Rayon och Ron träffas på sjukhuset och tycke uppstår… inte. I alla fall inte direkt men efter tag så. De två blir affärspartners där Ron sköter smugglingen av medicin och Rayon blir ingången till gayvärlden och kunderna.

Trots ämnet så fanns det en del humor i filmen. Främst är det Ron som står för detta då han är en person som inte håller inne med vad han tycker och tänker, och han har en del bra och roliga repliker. Även Leto är skön som Rayon. Det förekommer en del gripande scener. Den jag tänker mest på är när Rayon efter att ha besökt sin pappa (i kostym och utan smink) kommer tillbaka till Ron med pengar för deras verksamhet.

En skådespelare som lite kommer bort i sammanhanget är Jennifer Garner som spelar en läkare. Hon liksom drunknar då Leto och McConaughey går all in. Hon ser ut som en eftertänksam och sorgsen pudel mest hela tiden. Samma uttryck. Kanske beror det på regin eller på manus. Mmm, det var lite synd.

Sen har vi då det här med viktminskningen. Jag vill inte veta hur mycket Leto och främst McConaughey har tappat i vikt. Är det sånt som krävs för en Oscar nuförtiden? Det finns nåt gimmicky över det hela kan jag tycka. I t ex The Machinist där Christian Bale var snäppet smalare än McConaughey tyckte jag det tog fokus från det filmen ville berätta. I Dallas Buyers Club håller man sig ändå på rätt sida gränsen. Under vissa perioder i filmen ser Ron ut att må hyfsat då medicinerna börjar verka, vilket kändes som något av en lättnad.

Har jag glömt något? Nej, jag tror inte det. Det blir en trea.

Hoppa nu över och kolla vad Henke tyckte om filmen. Köper han medlemskap?

Även Fiffi och Movies – Noir har skrivit om Dallas Buyers Club.

****

Som ni kanske noterat är speedrecensionsdagarna slut för nu, men jag tror faktiskt de kommer tillbaka igen. Ibland var det något av en utmaning att hålla sig kort. Det kan vara minst lika svårt som att faktiskt hitta på vad man ska skriva.