Only God Forgives
1 juni, 2013 13 kommentarer
Titel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb | Filmtipset
Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?
Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.
Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.
Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.
Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.
Så här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska snackfilmer? Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.
Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?
Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.
Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.
1/5
Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.
****
En trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: ONLY GOD FORGIVES
Vad häftigt! När vi stod utanför biografen och pratade om att du borde försöka skriva ner dina just-där-och-då-känslor *buuuuuuauuuurrrmmmmm* för filmen så trodde jag nog inte att du skulle lyckas med det men JODÅ det gjorde du! Det här är den bästa recension du hittills skrivit! Jag förstår precis hur du tänkte och kände och hur du brottades med hjärnhalvorna och reptildelen av densamma, frustrationen över att det är en sån……?……film.
För hur är den egentligen? Är den kanske rent av bara kass? På nåt sätt är den lite Holy Motors för mig, eller (som Henke skriver hos sig) Lost Highway. Antingen orkar man tänka, köper oklarheter, struntar i att den ”borde” vara mer som Drive eller så gör man det inte och då får filmen solklart det betyg du ger den. Jag förstår alla falanger.
Men ETT gott förde filmen med sig och det var denna målande text. Tack för underhållande läsning 🙂
Haha, tack för beröm. Känns lite som att man inte skriver en sån här typ av recension varje gång. Det går liksom inte, både beroende på de filmer man ser men också att det krävs att man går all in på ett sätt som nästan är jobbigt. Fast när det väl flyter på så… ja då flyter det på. 🙂
Hmm, egentligen stör mig inte på att filmen är en….?….film. Finns en del såna som jag verkligen gillar eftersom jag gillar stämningen i dem hela tiden. Lost Highway är väl ett exempel. I Only God Forgives… jag vet inte. En annan dag, en annan visning kanske jag hade gillat den. Oklarheter har jag väldigt sällan problem med, det var inte det som gjorde att jag inte gillade filmen den här gången (eller så var det det, jag vet inte). Holy Motors är en intressant parallell. Tricket kanske är att inte tänka för mycket.
Mycket underhållande text! ”Välkommen in i mitt huvud under filmen!” Kul vinkel och underbar återskapning av känslor och ljud som jag själv kände och hörde, buuuurruuuuuuum.
Som jag sa till Fiffi igår. Filmen har något. Den falnar inte snabbt, den flyter inte bort, den växer sakta istället. Den har något.
Kul också att få se Pleasure. Hade kanske lite mixade känslor om filmen. Det intressantaste runt filmen var när hon skådisen tog micen och ville förtydliga för publiken att hon var en skådis och inte spelade sig själv i filmen. Gulligt, smärtsamt och lustigt samtidigt.
Tack. Kul att det blev rolig text. Det är ju ofta så när man ser filmer som rör upp saker och ting. Som du säger, filmen har något… vad det är vet jag inte men jag vet att det inte är nåt bra. Det är så långt från The Straight Story (apropå Lynch/Lost Highway) man kan komma trots att filmerna har en del gemensamt.
Kan du utveckla dina mixade känslor om Pleasure? Ja, håller med, först trodde jag det var sagt lite på skämt men det var nog inte det (när hon sa att hon inte var porrskådis).
Ja, verkligen en bra och roande text. Jag visste inte riktigt var du skulle landa, kommer det bli en 4-5, 1-2 eller tar du den en mellanväg och sätter en 3:a. Jag är ju inte direkt sugen på att se filmen efter att ha läst din recension och andras: http://kritiker.se/film/only-god-forgives/ Men älskar Kristin Scott Thomas för mycket för att kunna låta bli. 🙂
Ja, det roliga är att jag hade kanske kunnat landa på en trea egentligen men den här gången så gick jag på en sorts helhetskänsla som jag hade efter filmen och då var det: Skitfilm! (vilket var min första kommentar när Henke direkt efter filmen frågade vad jag tyckte).
Om du älskar Kristin Scott Thomas så måste du se den, så är det bara. Du kommer bli chockad. 🙂
Hoppsan, det tycks ha varit långt ifrån någon mellanmjölksfilm i alla fall… Men den anala fokuseringen på funderingarna kanske borde ha hintat om det slutgiltiga betyget? 😉
Haha, nej, det var inte en mellanmjölksfilm, det är korrekt. 😉
Och det anala temat började redan iom förfilmen…
Först och främst… Mäktigt härlig recension! Jag kände väldigt mycket precis som dig. För det andra verkar det ju dock som att den satte avtryck, för så där mycket känner jag sällan när jag ser en film. Min filmhud är väl för hård, men samtidigt gråter jag alltid till Titanic. 😛
Min reaktion under filmen var väldigt mycket likadan, men jag gillade dom känslorna. Jag sväljer gärna filmer så länge dom ger mig något annat än det vanliga. Skriker folk efter tempo så njuter jag av tempofattighet. Vill folk ha action och våld så suktar jag efter det motsatta. Många gånger älskar jag antiklimax och i min bedömning av filmer gör det mig nog gott, haha.
Med det sagt kände jag i Only God Forgives av tempofattighet, enstyrda karaktärer, minimalistiskt skådespeleri, tomhet, obryddhet, kontrastlöshet, klyschiga moment osv. – men jag gillade verkligen allt detta och jag gillade verkligen filmen!
Har tänkt på den ganska konstant och den har stannat i mitt huvud och satt avtryck och det är kul att en film som ger ett sken av att försöka så lite kan ge mig så mycket. Som att tomhet väger tyngre än det bombastiska vi får serverat av filmer som försöker få oss att känna något.
Only God Forgives innehåller för mig en hel massa som jag tänker på ständigt nu, men jag hade inte brytt mig så mycket om det ifall det inte serverats på en så pass tom, slätstruken tallrik som det var. En tom, slätstruken tallrik men med en väldigt gäll, brandgul färg. 🙂
En prydlig, trevlig, het, explosiv eller väldoftande tallrik hade inte singalerat att jag måste bearbeta den lika mycket i mitt eget huvud utan då hade jag bara svalt det serverade och känt mig mätt på det.
Nu blev jag ”tvungen” att fylla tallriken i mitt eget huvud och för mig blev det en intressant måltid – särskilt efter filmen.
Här är min recension också, för de intresserade;
”Min filmhud är väl för hård, men samtidigt gråter jag alltid till Titanic.” Inte så hård alltså. 😉
En mycket trevlig kommentar, som vanligt. Mmm, jag tycker fortfarande att det är en äcklig film och jag kan inte låta bli att tycka det. Det är lite som med film noir. Jag uppskattar att ingen är hjälten men ändå gör det att jag inte kan gilla filmen fullt ut och så pass mycket att jag ger den ett toppbetyg. Only God Forgives var så äcklig att den bara fick en etta även om den egentligen var imponerande.
Ja, det är alltid en svår balansgång det där med om ens sämre mående efter en film ska påverka betyget. Jag älskar filmer som kan få mig att må dåligt och ofta ger jag dem högt betyg mycket därför. En av anledningarna är eftersom dom fått mig att påverkas av filmen, fått mig att reagera. Det är mer värt än att se en helt okej rulle men som mest lämnar mig i samma stadium av allmän feelgood. Kan en film få publiken att reagera eller märkas – positivt eller negativt vad gäller mående, så bör det värderas som något utöver det vanliga. Mina bästa filmstunder har oftast varit de mest vemodiga, jobbiga, skumma och tragiska. 🙂
Ja, håller med, de där mellanmjölksfilmerna ger inte så mycket.
Nu kommer jag att tänka på en film som Gummo som också är ganska äcklig men där blev jag istället fascinerad. Den filmen kanske har mer av nån sorts melankoli som jag brukar gilla. Only God Forgives blev jag både äcklad och uttråkad av och kände mig arg och tom samtidigt, och det är ingen bra kombination. 😉