Lost Highway

Lost HighwayTitel: Lost Highway
Regissör: David Lynch
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte hur många gånger jag har sett Lost Highway men jag tror det är fler än tre i alla fall (och det är ovanligt mycket för min del). Det tillfälle som jag minns mest är när jag såg den på Cinemateket på Sture i Stockholm och hamnade bredvid gamla filmkritikerveteranen Torsten Jungstedt. Ljungstedt hade jag sett och gillat på Filmkrönikan på 80-talet där han hade lite mer humor än Nils Petter. Nu satt han under hela filmen och frustade och pustade, suckade och stönade. ”Herrejisses” hördes med jämna mellanrum. Sen när det var ungefär fem minuter kvar kom en sista suck och ett sista ”herrejisses” och så reste han sig och gick.

Ja, Lost Highway är en film som inte är helt lätt att förstå. Jag kan till och med säga att den inte går att förstå, i alla fall inte på ett normalt sätt som man brukar kunna göra när det gäller de flesta filmer. Fast, visst går den att förstå! Det går att förstå vad den handlar om. Vad den handlar om är tvärtom inte alls svårt att förstå. Den handlar om svartsjuka, om paranoida tankar, om svarta tankar, om läskiga tankar… ååååh, fan jag känner att jag får rysningar nu när jag skriver om det här samtidigt som jag tittar på klipp från filmen igen. Lost Highway är nämligen en film med otäck stämning. Den innehåller en av filmhistoriens läskigaste karaktärer i form av Robert Blakes ”Mystery Man”. Den som kan konkurrera om den titeln är en annan av David Lynchs skapelser… ja, ni gissade rätt… BOB från Twin Peaks.

Bill Pullman spelar jazzsaxofonisten Fred som bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). En morgon ligger det ett kuvert på deras trapp. De öppnar kuvertet och hittar ett videoband som de tittar på. Vad de ser är bilder på sitt eget hus (Hej, Caché (Dolt hot)!). Senare kommer fler videoband och nu är det filmat även inne i huset. En morgon efter en fest där Fred träffar mannen du inte vill träffa, The Mystery Man, hittar han ett nytt band som visar hur Fred mördar Renee. What?! Ja, nånstans här börjar det bli lite skumt men det är bara början. Fred döms för mordet och placeras på death row. En dag när vakterna går sin runda är det inte Fred i cellen utan en helt annan person, bilmeken Pete (Balthazar Getty). Pete blir frisläppt och återgår till sitt liv och jobb utan att minnas vad som har hänt eller hur han hamnade i den där cellen. Pete plågas då och då av huvudvärk… speciellt när han hör saxofonjazz på radion… hmmm…

När jag såg filmen den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Jag trodde jag gillade den mer än jag faktiskt gillade den. Jag gillade den i alla fall mindre än jag gillade den vid den förra titten. Den är fortfarande obehaglig och läskig. Den är fortfarande snygg. Den har fortfarande en del briljanta scener och bilder som sitter kvar. Man känner omedelbart att det är en David Lynch-film. Det återkommer saker vi ser i andra Lynch-filmer: snygga telefoner som ringer, eld, röda draperier, bordslampor som lyser i sparsmakat men snyggt inredda rum. Förutom detta får vi givetvis även fullkomligt briljanta dialogscener där tiden står stilla och musiken stannar.

Med det sagt, varför är jag inte hänförd? Jag kan tycka att filmen vid den här titten känns lite daterad. Jag vet inte vad det beror på. Det kan vara så enkelt att videoband inte används så mycket idag. Eller så är det nåt med stämningen som känns lite… jag vet inte… gammal. En annan sak som jag konstaterar omedelbums är att det är svårt att inte tänka på och jämföra med Mulholland Drive (som jag tycker är en så mycket bättre film). Filmerna är i själva handlingen oerhört lika. Vi möter en person som vill vara nån annan och det vi under en stor del av filmen får se är en gestaltning av den önskedrömmen. Det är en önskedröm där verkligheten läcker in och i slutändan går det inte att hålla den (verkligheten) borta. I slutet av Lost Highway blir Freds galenskap fullbordad, i alla fall är det så jag tolkar slutet.

Det som var bra för mig vid denna omtitt var att jag kunde stoppa filmen med jämna mellanrum för kolla vissa av de sekundkorta bilder som glimtar förbi. Detta gjorde bl a att jag inte tvekade i frågan om Fred verkligen mördade sin fru eller inte. Dessutom bildade jag en teori om vad som hände när Fred blev till Pete i sin cell. I samband med just det har jag dessutom en fråga som jag hoppas att några av mina medrecensenter Jimmy från Except Fear, Henke från Fripps filmrevyer eller Fiffi från Fiffis Filmtajm kan svara på. Min fråga är: Vad är det Pete gör eller är på väg att göra när hans föräldrar (där pappan spelas av Gary Busey!) och flickvännen Sheila försöker hindra honom? Det är nåt som de (föräldrarna) inte vill berätta för honom senare i filmen. Min teori är att han av nån anledning Spoiler försöker begå självmord och möjligen också lyckas och därmed hamnar i Freds kropp. Fred som ju också skulle dö Spoiler slut.

Nåväl, jag älskar egentligen den här filmen och jag älskar att tänka på den. Faktum är att jag nu efter titten, i fredags var det, tänker på den från och till och försöker klura ut vad som egentligen händer och vad Lynch egentligen menar. Men det där med att man kan lista ut vad som händer, det är bara att glömma. Det handlar inte om det. Lynch skildrar drömmar, önskedrömmar, tankar, tvångstankar, längtan, sinnesstämningar. Han skildrar det abstrakta som pågår i en människas hjärna och då finns det kanske inte nåt som heter logiskt.

Men just vid den här titten så blir det inte mer än en trea eftersom jag inte kände så mycket för rollfigurerna, förutom rädsla för The Mystery Man. Kanske tittade jag för mycket med hjärnan på filmen…

3+/5

Som jag skrev ovan så finns det alltså en kvartett med recensioner (om man räknar med min) att ta del av för att försöka få nån rätsida på Lost Highway. Så, känn er inte vilsna nu utan titta in på mina kompisars recensioner: Fiffi, Henke och Except Fear.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

8 Responses to Lost Highway

  1. Pingback: LOST HIGHWAY

  2. Pingback: Lost Highway (1997) | Except Fear

  3. Henke says:

    Jag har ju bara sett den en enda gång. Obegripligt! Varför har jag väntat, skjutit upp? Nåväl, jag tror att du har helt rätt med din fundering som du spoiler-markerade.

  4. Fiffi says:

    The Mystery Man. Vilken snubbe! Tänk att träffa honom en mörk kväll på en cykelbana…

    Jag _tror_ också du har rätt i det som står under din spoilermarkering men jag _vet_ ju inte. Det är mycket ”troende” vad gäller filmen, precis som vanligt när det gäller Lynch och det är ju både på gott och ont. Frustrerande som tusan men samtidigt gör det att filmen (filmerna) håller för många tittningar. Han är ett geni den mannen.

    • Jojjenito says:

      Ja, jag håller faktiskt med, han är ett geni. Tänk vilken diskussion det hade kunnat bli på Wirströms om det hade varit månandes filmspanarfilm. Ja, nu såg vi ju faktiskt Holy Motors, haha, men den var nästan enklare att förstå eftersom den är så alltigenom flummig (paradox).

      The Mystery: As a matter of fact, I’m there right now.

      Burr.

  5. Håller med, inte i närheten av att vara lika bra som Mulholland Drive, men likheterna är ändå stora. När jag såg den första gången var det utan text. Kände då att jag behövde ge den en ny chans, att jag kanske missat en del. Men även vid omtitt blev det inte SÅ bra. Men en stark trea/svag fyra blev det nog framförallt p.g.a. stämningen.

    • Jojjenito says:

      Nu när det gått några dagar efter titten så känner jag att den faktiskt är i närheten av MD. Om jag skulle sätta betyg just nu så blir det nog en svag fyra (och MD får en stark fyra).

      Det finns ett antal scener i Lost Highway som är minst lika bra som det bästa i MD, men som helhet är MD en bättre film med fler såna scener.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.