Side Effects
24 april, 2013 13 kommentarer
Titel: Side Effects
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb | Filmtipset
På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.
Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.
Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.
Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.
I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.
Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…
Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.
En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..
eller uttryckt i siffror 2/5
****
Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?
The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: SIDE EFFECTS
Pingback: Side Effects (2013) | Rörliga bilder och tryckta ord
Intressant det där du säger om inledningen. Jag tänkte också på musiken, men gillade den rätt ok. Däremot håller jag med om att man får TV-serieintrovibbar. Inåkningen mot fasaden? Det grådaskiga ljuset?
Alltså, grejen är att jag också gillade musiken, som musik-musik eller kanske muzak, men den funkade inte som filmmusik, och överanvändes i mina öron, och gav den där tv-seriekänslan.
Jag tänkte också en hel del på musiken fast för mig hamnade den lite mer i plusfacket än i minusditot. Tyckte den var lite mysig. Kändes som nån försökt sig härma David Holmes (Oceans eleven) och jag tror nog soundtracket fungerar bättre för sig själv än ihop med filmen, i alla fall för mig 😉
http://www.examiner.com/review/side-effects-music-by-thomas-newman
Jag tyckte också musiken var ganska mysig men som jag skrev som svar till Sofia så tyckte jag inte den satte rätt stämning plus att den användes för flitigt. Som man skriver i recensionen du länkar till: ”The score does get a little too repetitive…”
Tack för välkomnandet, även om det inte är direkt officiellt 😉 Jag såg ju filmen när jag var i Prag så tänkte att jag kunde haka på lite halvt.
Såg också fram emot filmen. Soderbergh har dock en tendens att vara väldigt ojämn, om än sällan ointressant. Själva premissen fann jag klart intressant och jag är en av de som gillade det hela mest innan den byter riktning. För jag ville se mer av Ablixa-effekten 😀
I vissa fall märks det att SS gör film lite för ofta/snabbt. Tror vissa projekt inte ligger honom så varmt om hjärtat och då blir det halvdant som här. Andra lägger han ner mer energi och själ i och då märks det också.
Lite kul att jag tyckte Jude Law var bäst här, medan man störde sig mest på honom i Contagion. Har helt och hållet med karaktärerna att göra så klart.
Haha, ja, i Contagion var Jude Law verkligen ett störningsmoment, håller med (klart det sämsta med den filmen). Här funkar han riktigt bra.
Pingback: The side effect of watching a movie with someone who likes it less | The Velvet Café
Nej, uttråkad var jag inte – särskilt inte efter att filmen tagit mer fart efter den tvära riktningsändringen en bit in. Jag hade rätt kul när jag försökte hänga med i det noir-aktiga.
Men det kanske är som du säger lite av en humörfråga. Kanske hade du gillat den bättre en annan dag, med lite mindre film i magen.
Jo, jag hade ju sett t ex Oblivion, Jakten och The Place Beyond the Pines bara några dagar tidigare så ribban var hög för Soderbergh. Sen kanske man är extra kritisk när man själv har valt filmen? 😉
Intressant att man kan ha så olika upplevelser av filmen. Det kan du ta med dig från ditt första val av månadsfilm!
Jag gillade den mer än vad du gjorde, bland annat för att jag tyckte att slutet var ganska mäktigt på något oförklarligt sätt. Det var otroligt o-noirigt i och med att de skyldiga fick sota för sina synder. Jag tyckte att Emilys öde var svart och tungt, och jag gillade den känslan. Samtidigt kan jag förstå dig fullständigt, jag håller med dig på de flesta punkterna, och jag tänker att du ger uttryck för det största problemet med denna film. Den saknar ”soul”, SS har inte investerar sin själ i detta projekt (känns det som).
Alltså, gällande Emily så kan man (eller snarare jag) bara konstatera att hon var galen, inte galen på det sätt spelade att hon var, men likväl galen (eller mentalt instabil om det är ett mer politiskt korrekt sätt att uttrycka det).
Japp, slutet var inte noir även om en stor del av filmen var det.