Blade Runner (1982)

Blade Runner är en sån där klassiker som jag rimligen borde älska. Senaste gången jag såg den var för kanske tio år sen. Av den titten minns jag inte jättemycket förutom att jag inte var speciellt imponerad och att filmen inte lämnade nåt vidare intryck (tydligen, eftersom jag inte minns så mycket, duh).

Nu när det kommit en uppföljare, Blade Runner 2049, var det givetvis hög och perfekt tid att se om Ridley Scotts science fiction-klassiker. Skulle den lyfta denna gång och leva upp till sitt klassiker-epitet?

Svaret för mig blev det lite tråkiga: nej, tyvärr inte denna gång heller. Jag tror jag ändå börjar med att ta upp det som jag gillar, för det är i själva verket ganska mycket, ja, det mesta till och med.

Jag gillar miljöerna. Los Angeles är som ett enda stort, dystopiskt och regnande Chinatown. Jag gillar hur all kultur och alla språk verkar ha flutit ihop. Det pratas kinesiska och andra språk, man äter nudlar och dricker whisky, och sen spelas det plötsligt arabisk musik.

Jag gillar blandningen av high- och low tech. Vi har flygande bilar men vi har även persienner på ett poliskontor där M. Emmet Walsh sitter bakom ett hederligt gammalt skrivbord. Här kommer vi även in på film noir-känslan som är tydlig. Harrison Fords rollfigur Deckard är en klassisk deckarsnubbe som får ett fall på halsen med en tillika klassisk femme fatale i form av Sean Youngs rollfigur Rachael. I bioversionen av filmen har vi även Fords noiriga berättarröst.

Filmens teman är fortfarande aktuella och behandlas i många samtida filmer. Var Blade Runner en föregångare i detta avseende? Jag vet inte. Såna här frågor måste ha diskuterats redan före Metropolis. Vad gör oss mänskliga? Är det våra minnen? Den detalj jag fann kanske mest tankeväckande var att vi i filmen har en replikant som inledningsvis inte vet att den är replikant. Här fanns nåt rörande och sorgligt.

Så på ytan fanns mycket här som jag gillade. Ändå lyfter filmen aldrig till några mirakelhöjder för min del. Jag kände aldrig nåt starkt för karaktärerna och jag kände aldrig nån sorts känsla av förundran (sense of wonder på engelska) över de teman och idéer som filmen tar upp.

På grund av det som skrev i stycket ovan så kände jag även att handlingen liksom segade sig fram. Jag kände mig bitvis aningen uttråkad och det är aldrig ett bra betyg. Enda gången som det brände till och jag tittade riktigt ordentligt på det jag såg var under Rutger Hauers och Harrison Fords slutuppgörelse.

Roy Battys katt och råtta-lek med stackars Deckard, som är förtvivlat underlägsen, var fascinerande. Hur den slutar var fascinerande. Battys slutdialog är bra men det är ju inte det bästa sen skivat bröd. Jag fick inte gåshud om man säger så. Men det är bra i alla fall.

Så har vi då kommit till frågan med stort F. Är Deckard en replikant? Jag såg den version av Blade Runner som kallas Final Cut. Som jag förstått det så kan det skilja en del i hur de olika versionerna behandlar Deckards natur. För mig kändes det som att Final Cut på ett subtilt sätt antyder att Deckard är replikant.

Varför tror jag det? Jo, det är ett antal små detaljer. Ögon är viktiga exempelvis. Det antyds att replikanters ögon ibland lyser rött, ungefär som när man får röda ögon på fotografier. Vid ett tillfälle blänker det till på det sättet i Deckards ögon, precis efter att vi sett samma rödhet i Rachaels ögon.

Rachael frågar vid ett tillfälle om Deckard har genomgått testet som avgör om en person är replikant eller ej. Hon får dock inget svar eftersom Deckard har slocknat i sängen.

Slutligen så har vi drömmen, som jag inte tror finns med i bioversionen, om en enhörning som Deckard har vi ett tillfälle. I slutet av filmen så hittar sen Deckard en enhörning som hade lämnats där av Edward James Olmos rollfigur Gaff. Jag tolkade det som att det skulle visa att den drömmen hade planterats hos Deckard. Varför skulle annars Gaff lämna just en enhörning? Och vem var den där Gaff egentligen? Bara en av Deckards kollegor? Hmmm.

Slut.

Eller vänta. Efter att ha skrivit klart texten så känner jag att jag inte lyckats sätta fingret på varför jag inte fascineras mer av filmen med tanke på de teman den tar upp. En film som exempelvis Ex Machina fascinerade ju mig nåt enormt. Jag tror det är konceptet med replikanterna som jag inte köper fullt ut. Replikanter ser ut exakt som människor vilket gör att jag inte inser, förutom i min logiska hjärna, att de är konstgjorda. För mig känns de som människor som av nån anledning kallas replikanter. Just att de är artificiella känner jag aldrig av, så hela frågeställningen kring vad som gör oss och dem mänskliga blir ointressant för mig. För mig är de mänskliga från dag ett så det finns inget för mig att grotta ner mig i där. Jag är på ett sätt på deras sida redan från början.

Sen funderar jag på hur vettigt det var (inte vettigt alls!) att göra replikanter som är identiska med vanliga människor, som helt enkelt inte går att särskilja från människor förutom om man utför ett omständligt test med frågor där man studerar reaktionen på ögats pupill. Huh? Och inget av-knapp finns det heller. Nej, istället har man infört en livslängd på… låt oss säga… fyra år. Det blir väl bra. Huh? Nej, det finns nåt med replikant-konceptet i Blade Runner som skaver för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu ser jag fram emot Blade Runner 2049 i regi av favoriten Denis Villeneuve. Ja, faktum är att jag redan har sett den och recensionen kommer på onsdag.

Andra som tycker och tänker om Blade Runner:

Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ögon…

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

The Nice Guys (2016)

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird

Get Carter (1971)

Get CarterAv ingen speciell anledning alls kommer här en gammal pre-blogg-recension av Get Carter, en Michael Caine-film från 1971 som jag skrev på ett annat ställe på nätet redan i juni 2005.

Michael Caine spelar här Carter, en London-gangster som reser till Newcastle i norra England för att ta reda på vad som egentligen hände med sin bror som precis dött under mystiska omständigheter. Hans uppdragsgivare i London gillar inte idén – de vill inte stöta sig med Newcastles kriminella. Givetvis tycker även de lokala bossarna att Carter inte ska lägga sin fräkniga näsa i blöt.

Ja, haha, vad ska man säga? Jag kan inte säga att jag gillade den speciellt mycket men de slitna brittiska 70-talsmiljöerna, den coola musiken och Caines helt hänsyslösa mördare gör det ändå till en sevärd film. Mmmm, musiken var det ja: inledningen var ganska skön med Caine åkandes tåg till skön jazzig/funkig musik. Snyggt gjort dessutom när man passade på att visa förtexterna i vit text just när tåget åkte in i tunnlar för att på så vis få till en svart bakgrund. Annars är det en ganska ful film. Bostadskvarteren i Newcastle är bland de tråkigaste jag har sett. De kändes nästan som tagna ur en dystopisk Roy Andersson-film. I övrigt har vi alltså den fula realistiska brittiska miljön med tillbehör som t ex ruggigt fula tapeter.

Filmen är märkligt seg och händelsefattig. Caine är ingen hjälte. Mer hänsynslös går det knappt att vara faktiskt. Det gjorde att filmen stack ut lite grann. Jag tänker exempelvis på ett tillfälle när <spoiler> en tjej var instängd i bakluckan på Caines bil. Bilen hamnar sedermera i vattnet och sjunker alltmedan Caine uttryckslöst tittar på. Nu var det inte Caine som körde ner bilen i vattnet men ändå. </spoiler>.

I övrigt har jag inte så mycket att säga om filmen. Den gjorde inget speciellt intryck på mig förutom att den kändes märkligt meningslös ibland. På ett sätt är det väl en sorts film noir eller snarare neo-noir. Sympati är inget man känner för nån. Det är skönt ändå att man inte tummar på detta, så att Caine t ex helt plötsligt ska vara snäll. Jag gillar även slutet som passar ihop med filmens meningslöshet i övrigt. Slutsatsen är att det är en ganska dyster film som inte platsar i må-bra-film-genren, och ändå är den alltså märkligt sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Inherent Vice (2014)

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Lost Highway

Lost HighwayTitel: Lost Highway
Regissör: David Lynch
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte hur många gånger jag har sett Lost Highway men jag tror det är fler än tre i alla fall (och det är ovanligt mycket för min del). Det tillfälle som jag minns mest är när jag såg den på Cinemateket på Sture i Stockholm och hamnade bredvid gamla filmkritikerveteranen Torsten Jungstedt. Ljungstedt hade jag sett och gillat på Filmkrönikan på 80-talet där han hade lite mer humor än Nils Petter. Nu satt han under hela filmen och frustade och pustade, suckade och stönade. ”Herrejisses” hördes med jämna mellanrum. Sen när det var ungefär fem minuter kvar kom en sista suck och ett sista ”herrejisses” och så reste han sig och gick.

Ja, Lost Highway är en film som inte är helt lätt att förstå. Jag kan till och med säga att den inte går att förstå, i alla fall inte på ett normalt sätt som man brukar kunna göra när det gäller de flesta filmer. Fast, visst går den att förstå! Det går att förstå vad den handlar om. Vad den handlar om är tvärtom inte alls svårt att förstå. Den handlar om svartsjuka, om paranoida tankar, om svarta tankar, om läskiga tankar… ååååh, fan jag känner att jag får rysningar nu när jag skriver om det här samtidigt som jag tittar på klipp från filmen igen. Lost Highway är nämligen en film med otäck stämning. Den innehåller en av filmhistoriens läskigaste karaktärer i form av Robert Blakes ”Mystery Man”. Den som kan konkurrera om den titeln är en annan av David Lynchs skapelser… ja, ni gissade rätt… BOB från Twin Peaks.

Bill Pullman spelar jazzsaxofonisten Fred som bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). En morgon ligger det ett kuvert på deras trapp. De öppnar kuvertet och hittar ett videoband som de tittar på. Vad de ser är bilder på sitt eget hus (Hej, Caché (Dolt hot)!). Senare kommer fler videoband och nu är det filmat även inne i huset. En morgon efter en fest där Fred träffar mannen du inte vill träffa, The Mystery Man, hittar han ett nytt band som visar hur Fred mördar Renee. What?! Ja, nånstans här börjar det bli lite skumt men det är bara början. Fred döms för mordet och placeras på death row. En dag när vakterna går sin runda är det inte Fred i cellen utan en helt annan person, bilmeken Pete (Balthazar Getty). Pete blir frisläppt och återgår till sitt liv och jobb utan att minnas vad som har hänt eller hur han hamnade i den där cellen. Pete plågas då och då av huvudvärk… speciellt när han hör saxofonjazz på radion… hmmm…

När jag såg filmen den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Jag trodde jag gillade den mer än jag faktiskt gillade den. Jag gillade den i alla fall mindre än jag gillade den vid den förra titten. Den är fortfarande obehaglig och läskig. Den är fortfarande snygg. Den har fortfarande en del briljanta scener och bilder som sitter kvar. Man känner omedelbart att det är en David Lynch-film. Det återkommer saker vi ser i andra Lynch-filmer: snygga telefoner som ringer, eld, röda draperier, bordslampor som lyser i sparsmakat men snyggt inredda rum. Förutom detta får vi givetvis även fullkomligt briljanta dialogscener där tiden står stilla och musiken stannar.

Med det sagt, varför är jag inte hänförd? Jag kan tycka att filmen vid den här titten känns lite daterad. Jag vet inte vad det beror på. Det kan vara så enkelt att videoband inte används så mycket idag. Eller så är det nåt med stämningen som känns lite… jag vet inte… gammal. En annan sak som jag konstaterar omedelbums är att det är svårt att inte tänka på och jämföra med Mulholland Drive (som jag tycker är en så mycket bättre film). Filmerna är i själva handlingen oerhört lika. Vi möter en person som vill vara nån annan och det vi under en stor del av filmen får se är en gestaltning av den önskedrömmen. Det är en önskedröm där verkligheten läcker in och i slutändan går det inte att hålla den (verkligheten) borta. I slutet av Lost Highway blir Freds galenskap fullbordad, i alla fall är det så jag tolkar slutet.

Det som var bra för mig vid denna omtitt var att jag kunde stoppa filmen med jämna mellanrum för kolla vissa av de sekundkorta bilder som glimtar förbi. Detta gjorde bl a att jag inte tvekade i frågan om Fred verkligen mördade sin fru eller inte. Dessutom bildade jag en teori om vad som hände när Fred blev till Pete i sin cell. I samband med just det har jag dessutom en fråga som jag hoppas att några av mina medrecensenter Jimmy från Except Fear, Henke från Fripps filmrevyer eller Fiffi från Fiffis Filmtajm kan svara på. Min fråga är: Vad är det Pete gör eller är på väg att göra när hans föräldrar (där pappan spelas av Gary Busey!) och flickvännen Sheila försöker hindra honom? Det är nåt som de (föräldrarna) inte vill berätta för honom senare i filmen. Min teori är att han av nån anledning Spoiler försöker begå självmord och möjligen också lyckas och därmed hamnar i Freds kropp. Fred som ju också skulle dö Spoiler slut.

Nåväl, jag älskar egentligen den här filmen och jag älskar att tänka på den. Faktum är att jag nu efter titten, i fredags var det, tänker på den från och till och försöker klura ut vad som egentligen händer och vad Lynch egentligen menar. Men det där med att man kan lista ut vad som händer, det är bara att glömma. Det handlar inte om det. Lynch skildrar drömmar, önskedrömmar, tankar, tvångstankar, längtan, sinnesstämningar. Han skildrar det abstrakta som pågår i en människas hjärna och då finns det kanske inte nåt som heter logiskt.

Men just vid den här titten så blir det inte mer än en trea eftersom jag inte kände så mycket för rollfigurerna, förutom rädsla för The Mystery Man. Kanske tittade jag för mycket med hjärnan på filmen…

3+/5

Som jag skrev ovan så finns det alltså en kvartett med recensioner (om man räknar med min) att ta del av för att försöka få nån rätsida på Lost Highway. Så, känn er inte vilsna nu utan titta in på mina kompisars recensioner: Fiffi, Henke och Except Fear.

Cassandra’s Dream

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

Sin City

Titel: Sin City
Regi: Frank Miller, Robert Rodríguez & Quentin Tarantino
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Henke hade överraskande nog (för mig) Sin City på plats 8 på sin topplista över filmer från 2005, och det kunde jag ju inte låta passera obemärkt så därför kommer här min recension från 2006.

Jag hade en del förväntningar på Sin City då den fått mestadels höga betyg – i alla fall i de recensioner jag har läst. Tyvärr infriades inte förväntningarna. Filmen var för mig ett otroligt snyggt glänsande paket fyllt med unken tom luft. Efter ett ganska kort tag var jag less på de endimensionella karaktärerna, ultravåldet och det ytliga berättandet som inte berättade nånting alls. Fallet blev extra tungt då jag tyckte inledningsscenen med Josh Hartnett på balkongen med rödklänningen lovade riktigt gott. Även början på historien med Bruce Willis var ok, men sen nånstans så tappade jag intresset fullständigt. Både historien med Mickey Rourke och Clive Owen tyckte jag var ganska tråkiga. Bäst var utseendet på Nick Stahls karaktär efter att han blivit gul, det var som taget ur en installation av Paul McCarthy. Småkul var också Elijah Woods mystiska och för honom kanske lite annorlunda rollfigur. Jag uppskattade förstås också det uppenbart snygga och serietidningsrätta bildspråket, men det räcker inte till godkänt betyg i min bok.

2+/5

PS. Nick Stahls karaktär och de figurer som Paul McCarthy skapar i sina installationer platsar i Lika som bär-kategorin.

Drive


Titel: Drive
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

I fredags skrev en journalist i DN om en ny trend inom film (texten finns tyvärr inte på nätet). Ja, i själva verket handlar det väl bara om sätta ord på ett sätt att göra film. Begreppet är slow film. På samma sätt som slow food ska vara mat som är tillagad utan stress och som man äter utan stress, så får det — ska det — i slow film gå långsamt. Snabba klipp är portade. Scenerna får ta sin tid. Som jag skrev så är långsam film ingen nyhet, snarare tvärtom. Till mästarna inom långsam film räknas (enligt DN) bl a Alexander Sokurov, Abbas Kiarostami, Kim Ki-Duk och så förstås Andrej Tarkovskij. Jag skulle själv lägga till Theo Angelopoulos (som tyvärr omkom i en trafikolycka för en tid sen). Några svenskar kan man säkert räkna också. Roy Andersson platsar förmodligen.

Varför skriver jag om det här? Ja, om ni har läst titeln på inlägget så förstår ni att jag har sett filmen Drive. Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

Danske regissören Refn är superduktig på att få till en nervig krypande spänning som samtidigt hoppar upp och överraskar ibland. Tidigare har jag sett och gillat Pusher, och Drive har en hel del likheter. Huvudpersonerna hamnar i knipa och får det rejält svettigt, jagade av kriminella högdjur. Skillnaden är väl att Kim Bodnia är Mr Slarver som inte kan göra nåt rätt. Ryan Gosling är en kall katt med en silverjacka med en guldskorpion på ryggen och en tandpetare i mungipan. Men han hamnar ändå i trubbel. Kanske för att han är för snäll, i alla fall mot de som är snälla eller såna som han tror är snälla.

Under filmens första del sitter jag och undrar ”vad har den här killen för story?”. Varför är han så avvaktande hela tiden, på sin vakt. Är det för att han vet att om man känslomässigt ger sig hän så kommer det att gå åt helvete. Vad har han varit med om? Jag pratar alltså om Ryan Goslings karaktär som regissören Refn låtit förbli namnlös. Han är som en robot, och det förblir han egentligen hela filmen. En snäll robot som är duktig på att köra bil. Han skulle kunna vara tagen ur Spielbergs A.I. och där spela robotpappa till robotsonen Haley Joel Osment. I Drive är han plastpappa till Irenes (Carey Mulligan) son Bencio. Ett tag i alla fall. Tills Irenes man Standard (Oscar Isaac) blir utsläppt från fängelset. Pappan är skyldig elaka män pengar. Gosling erbjuder hjälp som förare vid ett rån som de elaka männen vill att pappan ska göra. Det går käpprätt och Gosling får de elaka männen efter sig. Samtidigt måste han ju givetvis skydda Irene och sonen. Hmm, han känns nästan lite väl… snäll.

Stämningen är helt underbar. Bilderna, miljöerna, musiken är precis i min smak. Förtexterna i rosa är ju hur snygga som helst. Jag tänkte inte så mycket på 80-talet. Visst, Miami Vice och så, och lite synthig musik. Men det var ett uppdaterat 80-tal i såna fall. Musiken är superduperbra. Det förekommer ett spår som egentligen inte är en låt utan mer en stämningshöjande dov synthslinga som försätter mig i trance.

Och så var det här med slow film. Scenerna tar sin tid. Inte så mycket sägs. Jag tror det tar 10 minuter innan vi får höra Gosling och Mulligan prata med varandra. Och när det sker sägs det inte mycket. Och det behövs inte. Det här är så långt ifrån en dialogdriven rulle man kan komma. Allt handlar om stämningen och yta. Och dessa två är melankoliskt sköna.

Jag skulle kalla filmen för en neo-noir, och en riktigt bra sådan. Jag tänker på några av bröderna Coens filmer som Blood Simple och No Country for Old Men. Jag tänker även mycket på Michael Mann. Det är machomelankoli. Kvinnorna har tyvärr inte mycket att spela med. Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå. Det är filmer som jag tycker i vissa avseenden är ganska lika. Jag tänker även på Collateral: L.A., natt, neon, bilar, vapen, våld — och snyggt.

Egentligen hade jag nog velat att filmen skulle sluta så här istället:

Spoiler

Gosling blir knivhuggen men dödar skurken, tar pengarna åker till tjejen, lämnar pengarna men dör i sin bil. Det slutar med samma scen som när Gosling sitter med halvöppna ögon och man tror han är död. Fast i min version öppnar han inte  ögonen. Slut. Och då ska han verkligen vara död. Undrar om det här var nåt som man funderade på hur man skulle ha det men att filmbolag osv la sig i. Testvisningar och sånt.

Spoiler slut

Återigen är det här en sån där film där våldet gör att man plötsligt blir fokuserad. Utan detta grafiska våld hade filmen helt enkelt inte varit lika bra. Blandningen av arty långsamhetsfilm à la Jessica Hausner och tung våldsaction är hur bra som helst. Min favoritscen i filmen är nog den i hissen som går från kyss till stomp. Ni som sett filmen vet vilken scen jag menar.

Nästan en femma blir det men jag stör mig på att jag inte bryr mig om Carey Mulligans karaktär och att det inte riktigt finns tid för mer kemi mellan Mulligan och Gosling. Visst, det finns några vackra ögonblick och -kast men det är ändå en bisak i filmen. Fast det är väl ok så, jag får väl se Blue Valentine för mer sånt.

4+/5

Många andra filmbloggare har sett Drive. Det känns som om jag var typ… sist. Här hittar ni några andra hyllningar: Movies – Noir, Plox, The Velvet Café, Fiffi, Flmr, Fripp, Royale with Cheese och ExceptFear. De enda som är aningen skeptiska är Voldo och Filmitch.

Uppdatering: Nu har även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia sett Drive och hon är som vanligt lagom sansad i sin reaktion. 😉

Slutligen, tack till Voddler för filmen. Den här gången frös filmen bara två gånger. 😉

Fat City


Titel: Fat City (Fat City – chansernas stad)
Regi: John Huston
År: 1972
IMDb
| Filmtipset 

När SVT utan förvarning plötsligt en natt visade en amerikansk boxningsfilm från tidigt 70-talet i regi av John Huston och med en ung (ung!) Jeff Bridges i en av huvudrollerna tog jag chansen att spela in den.

Filmen utspelas i Stockton (eller Fat City som det också kallas) i Kalifornien som har en stor svart befolkning, eller hade det i alla fall i början av 70-talet. Åtminstone verkar det så i Hustons film. Vi rör oss bland ganska fattiga människor på slitna barer och i nedgångna lägenheter. Stacey Keach gör en boxare som inte kan sköta sig utan dricker, röker, slarvar samtidigt som han tror att han ska kunna göra comeback. Han träffar på Bridges unga och fräscha karaktär som han uppmuntrar att börja boxas

Hmm, nähä, det här var ju inte bra. En fantastiskt ung Jeff Bridges får vi ju i alla fall. I övrigt är det misär, trasiga människor, människor som tappet sugen, tappat greppet. Hela Bridges-tråden i filmen är egentligen helt ointressant. Möjligen funkar den som kontrast till Keach själv som mer eller mindre är ett ringvrak. Det intressanta är Keach men inte heller den historien är speciellt intresseväckande. Keach får ihop med en jobbig kvinna (Susan Tyrrell) som är en kopia av Ellen Burstyn i Requiem for a Dream. Hon gör en grym insats som suput men det är en jobbig karaktär och jag är nästan tvungen att skruva ner ljudet när hon öppnar munnen.

Filmens boxningsscenerna är varken spännande eller snygga så där får vi inget som vi fokusera vårt intresse på. I övrigt är det alltså mest misär. Jag såg att den fanns med på sidan Noir of the Week. Och ja, det är en sorts noir fast i färg. Slutscenen var bra, plötsligt brände filmen till, men det var too little too late.

2/5

%d bloggare gillar detta: