Melancholia
7 juni, 2011 20 kommentarer
Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb | Filmtipset
Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!
Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).
Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!
Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).
Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.
Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.
Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.
I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.
Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.
4/5
PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Usch – dåligt av damerna att inte välja bättre läge att resa sig upp och gå på, haha. :DSkummade bara igenom din recension lite snabbt, försöker hålla mig till jag själv sett den. Blir nog ett litet matinébesök.
Om inte annat låter det ju rätt intressant. Om von Trier fortsätter sitt sjok-arbete lovar det här gott för Antichrist antar jag?
Plox: Nä visst var det dålig stil. 😉 Grejen är att jag fortfarande har svårt att se varför de gick. Antingen tyckte de filmen var usel eller så hade de en tid att passa. Båda skälen är svårförståeliga.
Sofia: Ja, det ska bli intressant (för mig i alla fall) att se vad jag tycker om Antichrist. Jag kommer att se den så småningom efter en liten Trier-paus.Plox: Ser fram emot att läsa om vad du tycker! 🙂
"Super-slomo, krockande planeter och Wagner", det låter preciiiiis som Tree of life (fast där var det Brahms och där höll skiten på i 120 minuter).Men vilken film kom först? Vilken är hönan och vilken är ägget?
Kommer nog att se småningom när jag känner mig lite Triersk, dottern gillade filmen, lite långsam men vacker var hennes utlåtande. Antichrist var bra men aningen obehaglig.
Fiffi: Skillnaden kan vara att Melancholia INTE är skit. 😉 Jag misstänker t ex att det inte finns ens en uns svart humor (eller nån humor alls) i The Tree of Life.Du borde se Melancholia som en del i ditt katastroftema!
filmitch: Aha, dottern har sett den men inte du, det måste du lösa. 😉 Ja, framförallt i början och slutet är det vackert. Däremellan påminner filmen lite grann om Vinterbergs Festen, med flera olika katastrofer runt knuten.Och Antichrist ger jag mig på efter en Triersk paus.
Som du har redan har läst tyckte jag verkligen om Melancholia och det var framförallt intressant att se hur von Trier lyckas gestalta de små, nästan triviala händelserna precis bredvid de större, livsavgörande.
Vill också be om ursäkt för att jag inte har varit aktiv med filmkommenterandet under sommaren, vilket har resulterat i att jag inte har synts och läst bland annat dina intressanta filmtexter. Det ska bli förhoppningsvis bli bättring på den fronten under hösten 🙂
Jag lyckades dock snappa upp att du har bytt bloggplattform under sommaren.
Martin: Du behöver absolut inte be om ursäkt. Det vore märkligt om livet bara bestod av bloggande. Med det sagt så tycker jag det är kul att du tycker mina texter är intressanta och jag ser fram emot fler kommentarer. 😉
Ja, plattformsbyte blev det under sommaren, kul och lite jobbigt.
Och, ja, Melancholia blandar verkligen stort och smått på ett effektfullt sätt.
Pingback: Melancholia (2011) |
Pingback: Melancholia (2011 Danmark) | FILMITCH
Jag tänkte också på The Tree of Life med inledningen, haha. Nåja, ingen av filmerna fångade mig direkt, men båda är sevärda.
Domedagskänslan borde varit mer påtaglig för min smak 😉
Nu har jag alltså sett Melancholia.
Kul att du sett filmen! 🙂
Mer påtaglig domedagskänsla? Mer påtaglig domedagskänsla?!?! 😉 Fasiken, under slutscener var den domedagskänsla jag kände helt enorm, den värsta domedagskänsla jag nånsin känt tror jag. Kraftfullt. Ska hoppa över och läsa.
Alltid intressant hur olika man uppfattar saker 😉 Men jag är glad över att ha sett den, till slut. Och jag tackar för din kommentar och åsikter.
Varsågod. 🙂 Förresten, jag lyssnade på en podcast på vägen till jobbet i morse och den handlade om Melancholia. En sak som nämndes var att alla var glada att de såg Melancholia på bio pga av ljudet, speciellt i slutet när Melancholia var på väg mot Jorden. Och jag minns det också, det var ett omskakande mullrande ljud som man blev fullkomligt innesluten av och det gav en väldigt stor känsla av domedag. Om du inte såg filmen på bio så kan det vara en anledning till att du inte fick den där domedagskänslan kanske.
En av de vackraste filmerna jag sett i hela mitt liv. Man sitter med hakan vid fötterna vid andra akten då planeten uppenbarar sig. 4/5.
Japp, jag satt kanske med hakan vid fötterna men jag satt i alla fall fastklistrad i min biofåtölj oförmögen att andas.
Förresten, Daniel, nu såg jag på din epostadress att du inte var den Daniel jag trodde. Märkligt, för jag pratade med en kompis som heter Daniel igår som sa att han hade varit inne och läst här och jag uppmanad honom att kommentera och jag vet att han gillar Mannen på taket så jag var helt säker på att det var han. Hmm, mycket märkligt. Ibland funderar man på hur saker och ting hänger ihop. 😉
Nej den Daniel är det inte i alla fall. 🙂
Ok, då vet jag i alla fall helt säkert, haha. 🙂