Omtitt: Suspiria (1977)

Det var över tio år sen jag såg Dario Argentos Suspiria och här hittar ni min gamla recension. Nu har jag sett den igen eftersom Fripps filmrevyer-Henke gärna ville ha sällskap när han skulle se den för första gången – och det är klart att jag inte tackar nej till att se Suspiria igen. För mig är nämligen Suspiria Argentos bästa film i konkurrens med Profondo Rosso. I bägge filmerna står Goblin (de italienska progrockarna) för den härliga musiken. Jag tycker musiken är bättre i Profondo Rosso. I Suspiria blev det lite för mycket upprepning även om det förstås är bra. Däremot är miljöerna, tapeterna, ljussättningen, stämningen och FÄRGERNA helt galna i Suspiria vilket lyfter filmen ett snäpp. Men lika bra som vid förra titten tyckte jag inte Suspiria var. Kanske bristen på vettig handling blev mer av ett problem den här gången, hur snygg den än nu är. Jag får lov att sänka betyget till en trea.

Betyg 2005:

Betyg 2016:

Här hittar ni Henkes recension av Suspiria. Vad tyckte han? Gult eller t.o.m. rött kort? Eller kanske grönt kort?

Jag måste ju givetvis bjuda på några bilder från filmen också och de kommer här!

 

 

Avslutningsvis en smårolig jämförelse mellan två posters. Ingmar Bergmans skräckis Vargtimmen och Argentos visuella fest Suspiria. Två ganska så olika regissörer men här fanns det likheter.

 

Profondo rosso

Titel: Profondo rosso (Deep Red)
Regi: Dario Argento
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte exakt vilka det var bland de filmbloggar jag följer men för ett tag sen dök det upp en del recensioner av Dario Argentos filmer. Svart Noir recenserade t ex min Argento-favvo Suspiria. Med anledning av det så kommer här en gammal recension av en annan av Argentos mest kända rullar, nämligen Profondo rosso.

Jag sett en av Argentos mest uppskattade filmer. Den utspelas i Rom där det hela inleds med att en synsk kvinna under en ”föreställning” plötsligt känner en persons tankar om mord och död. Strax därpå blir hon mördad. Mordet bevittnas av en engelsk pianist (David Hemmings) som sen, tillsammans med en journalist (Daria Nicolodi), försöker ta reda på vem som är mördaren.

Ja, det var riktigt skönt att åter stifta bekantskap med Dario Argento och hans filmvärld. Jag tyckte den här filmen började lite segt även fast det var ganska snyggt redan från början. Musiken är givetvis mysig; Goblin påminner om en skiva jag har med svensk 70-talsfunk med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh (mycket bra med andra ord). Movies – Noir skrev i sin recension att han tyckte vissa delar av musiken inte var lika bra. Jag vet inte, jag tyckte det var bra hela tiden, främst den grymt funkiga basgången som spelades Spoiler när pianisten (Hemmings) besökte huset det ”spökade i” samt när Hemmings och journalisten (Nicolodi) var i skolarkivet och letade efter teckningar Spoiler slut. Underbart tycker jag.

Filmen påminner en hel del om Suspiria som jag dock tycker är snäppet vassare. Suspiria är en enda lång orgie i skön musik, stämning och ursnyggt bildspråk. Efter ett tag får vi även detta i Profondo rosso, främst när pianisten (Hemmings) besöker ett hus som det sägs spöka i. Men bitvis försöker den vara en deckare och då funkar det inte precis som Tenebre inte funkade, för mig alltså. Eller så var det så att jag inte hade fattat Argento riktigt när jag såg Tenebre.

Givetvis är det genomgående usla skådisinsatser och ett lövtunt manus. Och sen har vi det usla röstljudet och de usla röstskådisarna. Jag såg filmen med engelskt tal eftersom jag noterade att det var engelska som läpparna på skådisarna talade. Tyvärr hade tydligen delar av det engelska ljudspåret försvunnit så plötsligt snackade skådisarna italienska även fast deras läppar fortsatte tala engelska. Det är ju nästan så allt det här dåliga blir charmigt; men nej, lite stör det nog allt. Men, som sagt, stämningen är allt som oftast på topp, framför allt mot slutet. Och morden är ju som vanligt upplyftande.

4-/5