Profondo rosso

Titel: Profondo rosso (Deep Red)
Regi: Dario Argento
År: 1975
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte exakt vilka det var bland de filmbloggar jag följer men för ett tag sen dök det upp en del recensioner av Dario Argentos filmer. Svart Noir recenserade t ex min Argento-favvo Suspiria. Med anledning av det så kommer här en gammal recension av en annan av Argentos mest kända rullar, nämligen Profondo rosso.

Jag sett en av Argentos mest uppskattade filmer. Den utspelas i Rom där det hela inleds med att en synsk kvinna under en ”föreställning” plötsligt känner en persons tankar om mord och död. Strax därpå blir hon mördad. Mordet bevittnas av en engelsk pianist (David Hemmings) som sen, tillsammans med en journalist (Daria Nicolodi), försöker ta reda på vem som är mördaren.

Ja, det var riktigt skönt att åter stifta bekantskap med Dario Argento och hans filmvärld. Jag tyckte den här filmen började lite segt även fast det var ganska snyggt redan från början. Musiken är givetvis mysig; Goblin påminner om en skiva jag har med svensk 70-talsfunk med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh (mycket bra med andra ord). Movies – Noir skrev i sin recension att han tyckte vissa delar av musiken inte var lika bra. Jag vet inte, jag tyckte det var bra hela tiden, främst den grymt funkiga basgången som spelades Spoiler när pianisten (Hemmings) besökte huset det ”spökade i” samt när Hemmings och journalisten (Nicolodi) var i skolarkivet och letade efter teckningar Spoiler slut. Underbart tycker jag.

Filmen påminner en hel del om Suspiria som jag dock tycker är snäppet vassare. Suspiria är en enda lång orgie i skön musik, stämning och ursnyggt bildspråk. Efter ett tag får vi även detta i Profondo rosso, främst när pianisten (Hemmings) besöker ett hus som det sägs spöka i. Men bitvis försöker den vara en deckare och då funkar det inte precis som Tenebre inte funkade, för mig alltså. Eller så var det så att jag inte hade fattat Argento riktigt när jag såg Tenebre.

Givetvis är det genomgående usla skådisinsatser och ett lövtunt manus. Och sen har vi det usla röstljudet och de usla röstskådisarna. Jag såg filmen med engelskt tal eftersom jag noterade att det var engelska som läpparna på skådisarna talade. Tyvärr hade tydligen delar av det engelska ljudspåret försvunnit så plötsligt snackade skådisarna italienska även fast deras läppar fortsatte tala engelska. Det är ju nästan så allt det här dåliga blir charmigt; men nej, lite stör det nog allt. Men, som sagt, stämningen är allt som oftast på topp, framför allt mot slutet. Och morden är ju som vanligt upplyftande.

4-/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

14 Responses to Profondo rosso

  1. Svart Noir skriver:

    Tack för länkningen först och främst!
    Funderade på att skriva något om Profondo rosso häromdagen men det blev aldrig av. Ska se om Tenebre inom en snar framtid och då blir det en recension dock. Gillar att Goblins påminner dig om Janne Schaffer, haha.
    Jag såg också filmen med engelskt tal och det var verkligen irriterande när italienskan kom in helt plötsligt! Deep Red är väl inte direkt min favorit-Argento, skulle nog ge den en halvsvag trea helt ärligt. Jag blev aldrig riktigt engagerad och kände att storyn var ganska töntig (säger jag precis som att inte Suspirias är det, haha). Tenebre var min favorit när jag såg den så det blir spännande att se om den håller vid omtitt!

    • Jojjenito skriver:

      Klart man länkar.🙂 Ser fram emot en text om Profondo rosso, om den nu kommer. Tenebre var jag inte så förtjust i när jag såg den, men jag tror det var den första Argento-filmen jag såg så jag kanske inte hade lärt mig bortse från det som är dåligt i hans filmer.

      Ja, Goblin och Schaffer var ju samtida på 70-talet och spelade lite samma typ av progressiv rock, där Schaffer var mer åt det svängiga funkhållet.

      Haha, ja visst var det irriterande att italienskan kom in plötsligt.

      • Svart Noir skriver:

        Det kommer nog så småningom. Måste dock se om delar av den först! Så var det för mig också, men med Suspiria. Tyckte nästan att den var skit första gången. Sen när jag hade sett några fler Argento-filmer prövade jag den igen och skrev recensionen.

        • Jojjenito skriver:

          Jag brukar inte ofta se om filmer så det är inte troligt att det blir en ny titt på Tenebre. Jag är inte säker på att jag skulle gilla den mer. Det var nåt med den där b-iga deckarkänslan som inte gick hem. Suspiria hade en helt annan nästan surrealistisk känsla.

          • Svart Noir skriver:

            Det finns för lite tid och för många filmer för att om såna som man tyckte var sådär, helt klart! Har du sett några andra giallos förutom Argentos? För giallo brukar ju ofta ha en b-deckarkänsla som du beskriver. Kanske är den som inte går hem.😉

  2. filmitch skriver:

    Sakta men säkert betar jag av Argento. Det är sällan jag blir nöjd men det är något med hans filmer som gör att jag återkommer. Suspiria är den enda som varit bra, tom mycket bra men jag har många kvar.

    • Jojjenito skriver:

      Ja, jag betar också av Argento, sakta men hyfsat säkert. Jo, Suspiria sticker ut än så länge efter fem sedda filmer (fast Ljudet från kristallfågeln var det evigheter sen jag såg).

  3. Movies - Noir skriver:

    Man måste ändå ge Argento lite beröm då hans filmer är gjorda med hjärtat. Visst är produktionskvalitéen inte den bästa med bl.a. dålig dubbning, men hans hans lekfullhet måste man gilla. Länge sen jag såg de flesta av hans filmer, men denna tillhör inte heller favoriterna, även om jag uppskattar det som är bra i den. Tenebre gillade jag, vet inte hur den skulle hålla vid omtitt dock.

  4. Jojjenito skriver:

    Jo, visst är han värd beröm men inte för att hans filmer är gjorda med hjärtat, det bryr jag mig inte om. Charmiga b-filmer med en kärlek för filmskapande är inte nåt jag gillar enbart för just det. Är det bra så är det bra.

    Förresten, tycker du inte en svag fyra i betyg är beröm nog?😉

  5. Jag sätter samma betyg då jag stundtals gillar filmen enormt och stundtals tycker att den blir lite för simpel eller b.Den håller inte fullt ut för mig, men den har oavsett några av Argentos allra bästa stunder som filmskapare vilket gör filmen svår att bedöma.

    Introt med musik, bildval och tempo är något av det bästa han gjort! Synd att filmen inte slutar på samma mästerliga sätt – åtminstone för mig.

    Annars älskar jag mest sekvensen vid lägenheten och torget mest, där i första halvan. Det och dynamiken kring huvudrollen och tjejen (har inte minne nog att beskriva det bättre än så) är väldigt underhållande!

    • Jojjenito skriver:

      Ja, Argento ju alltid b, eller snarare så är några element i hans filmer alltid b (skådisar, handling, dubbning). Det som avgör om det blir bra är om resten (musik, stämning, foto), klarar av att kompensera. Och, japp, i Profondo rosso så gör det till slut det.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: