The Wife (2017)

Björn Runge har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Om jag vänder mig om heter den och kom 2003. Efter det fortsatte Runge jobba i Sverige tills han ledsnade på den svenska filmbranschen.

Innan han tog sin filmpaus gjorde han två filmer, Mun mot mun och Happy End, som tillsammans med Om jag vänder mig om utgör en trilogi kallad befrielsetrilogin. Jag har inte koll på om det är en sån där trilogi som filmnördar mejslat fram i efterhand (kanske som Bergmans Guds tystnad-trio) eller om det är Runge själv som är källan. I vilket fall så har jag bara sett Om jag vänder mig om så det är min enda erfarenhet av Runge som regissör.

Runges nya film, The Wife, är en internationell produktion och det som det kanske snackas mest om kring filmen är huruvida detta är Glenn Close stora (sista?) chans att vinna en Oscar. Close har varit nominerad sex gånger tidigare men aldrig vunnit. She’s been close but

The Wife är en filmatisering av Meg Wolitzers roman med samma namn och Close spelar frun till en hyllad författare (Jonathan Pryce) som precis tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Ja, det är alltså en påhittat historia och den utspelar sig dessutom på 90-talet så litteraturpriset delas fortfarande ut. Man får ju lov att säga att filmens tema speglar tidens tecken ganska bra i dessa dagar när brädgårdar som #metoo och #canyoutwerk dominerar.

Paret reser till Stockholm tillsammans med sin son, en aspirerande författare, för att ta emot priset. Close har som uppgift att spela stöttande fru till sin geniman. En roll hon vantrivs med mer och mer, och det finns en mycket specifik anledning till det får vi reda på så småningom.

Jag gillade The Wife, helt klart. Det är en kompetent gjort film rent tekniskt. Kompetent men inte mer. Det som lyfter filmen och ger mig valuta för pengarna är skådespelarinsatserna. Pryce är utmärkt som manligt svin/geni. Samspelet med Close är bra. Det känns som att de verkligen har levt ett helt liv ihop. Deras relation känns inbodd.

Är Glenn Close värd en Oscarsnominering? Ja, definitivt. Hennes hållning och ansiktsuttryck under filmens gång speglar  mer och mer en känsla av undertryckt panik och klaustrofobi. Filmens klimax utspelar sig i Blå hallen under Nobelmiddagen och det är svårt att inte känna sympati med Close.

Slemmige Christian Slater är med i filmen som slemmig biografiförfattare som följt med till Stockholm för att få stoff till sin kommande bok om den hyllade författaren. Slater funkar perfekt som ett påträngande men samtidigt vänligt irritationsmoment.

Det som hindrar mig från att dela ut ett högre betyg till The Wife (förutom de ganska trista flashback-sekvenserna) är det som jag var inne på tidigare. Filmen är kompetent gjord rent tekniskt. Men jag hade kanske velat ha nåt mer häftigt rent filmiskt. Nu känns det nästan som tv-teater, en filmad pjäs där man inte använt sig av ett finurligt och fantasifullt visuellt filmberättande. The Wife är inte en äkta filmfilm eftersom den saknar den där varma och trygga känslan man får av t ex en mästerfotograf som Roger Deakins.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Wife har biopremiär idag och känns som en riktig kulturtantsfilm. Så, är du kulturtant så rekommenderar jag ett biobesök.

Om du vill höra mer om filmen från Björn Runge själv så rekommenderar jag detta avsnitt av podcasten Pop Culture Confidential där Runge pratar om The Wife, hur filmen räddade hans liv och även om sin frustration kring den svenska filmbranschen.

Fler tankar om The Wife hittar du nedan. Länkar dyker upp när de blir tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to The Wife (2017)

  1. Pingback: The Wife (2017) | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Pingback: THE WIFE

  3. Henke says:

    Ja jag håller med! Om allt faktiskt. Eller, nej, jag har inte sett något av Runge tidigare så den frågan är jag inte nära nog.

    Men i övrigt är vi på samma lag. Jag fann filmen välspelad men med ett ihåligt koncept och därmed dåligt manus. Dåligt för det kunde varit så mycket bättre. Författaren har försökt behandla ett viktigt problem med den konstiga och krystade twisten som denna film bygger på (det du finkänsligt nog inte spoilar för läsarna). Det är filmens synd och det är synd för annars hade den kunnat varit bättre och givit Close en större chans på statyn. Men nu känns det som ”nära skjuter ingen hare”…

    • Henke says:

      Förresten, jag kanske inte håller med om precis allt ändå… Du skriver att Slater är slemmig. Är det en generell åsikt om honom som gäller alltid, eller bara för denna film? Jag tycker han är bra och blev lite förvånad.

    • Jojjenito says:

      Jag tipsar om Om jag vänder mig om. En annorlunda svensk film och mycket bra, tyckte jag i alla fall 2003.

      Jag är inte säker på att vi är i samma lag. Jag tyckte inte manus var direkt dåligt i alla fall. De invändningar som du la fram i ditt blogginlägg kan jag hålla med om så här i efterhand men det var inget jag direkt tänkte på under och direkt efter titten. Men det kan ha varit nåt som kanske låg och gnagde i bakhuvudet, just hur skarp och stark Close rollfigur var och ändå lät hon sig själv vara i den situationen som hon var i. Men jag tänker också att då på 60-talet så var det kanske inte så konstigt, och sen när det rullade på genom åren så kan det var svårt att ta sig ur, hur skarp och stark man än är.

      Angående Slater. Well, slemmig kanske är fel ord för Slater som skådis. Jag tyckte hans rollfiguren var aningen slemmig i betydelsen inställsam men med en uppenbar, och illa dold, dold agenda. Han var bra här. Men lite slemmig kan jag tycka att han är, vilket passar bra i t ex Melancholia. Hehe, fel! Det är ju Kiefer Sutherland. Har en förmåga att förväxla dessa två samt Kevin Bacon.

  4. Sofia says:

    Ja! Bra ord — inbodd! Håller helt med om den känslan, för mig var den och Closes prestation filmens stora behållning. Däremot kan jag inte påstå att jag hade förväntat mig eller velat ha något häftigare rent filmiskt. Då var det framförallt de här glåmiga Stockholmsöverflygningarna som var rätt trista.

    • Jojjenito says:

      Inbodd tog jag från engelskans ”lived in” och direktöversatte. 🙂

      Du hade inte velat ha nåt häftigare rent filmiskt? Ok. För att det hade tagit fokus från berättelsen? Men då passade väl de trista flygbilderna på Stockholm. 😉

      • Sofia says:

        Haha, nej överflygningarna hade jag kunnat leva utan. För min del var däremot själva dramat så pass starkt att jag tyckte de nuvarande bilderna och framställningen räckte.

        • Jojjenito says:

          Apropå flygbilder över Stockholm så var det ju det som var höjdpunkten i Hypnotisören. Det visar väl att nånting i själva dramat saknades i den filmen. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: