A Star Is Born (2018)
17 oktober, 2018 9 kommentarer
Jag hade inga som helst förväntningar på A Star Is Born. Jag har inte sett nån av de tidigare versionerna av filmen. Jag är inte nåt vidare fan av musikaler. Fast just där har vi ju en positiv sak med 2018 års version: det är inte en musikalfilm utan en musikfilm. Stor skillnad! Det är en film som handlar om musik men vi slipper det eländiga med att rollfigurer börjar sjunga när de egentligen pratar. Detta otyg!
Det är bra det här med låga förväntningar, eller i det här fallet inga förväntningar. Det är svårt att bli besviken då och jag blev inte besviken. Nej, snarare positivt överraskad över filmen.
Öppningen är strålande. Vi kastas direkt in på scenen, bokstavligen. Vi är tillsammans med Bradley Coopers countryrockande Jackson Maine på en konsert. Basen pumpade och gitarren ylade i salong två på Victoria. Man riktigt kände hur svetten lackade. Just detta är nåt filmen helt klart har lyckats med: att fånga stämningen för en artist som står på scenen framför en stor och högljudd publik.
Jag såg ett avsnitt av The Graham Norton Show med både Bradley Cooper och Lady Gaga som gäster och Bradley, som ju här begår sin regidebut, berättade om vart han fick inspirationen till att göra filmen ifrån. Tydligen hade Bradley varit backstage på en Metallica-konsert. Ja, eller han hade snarare varit på scenen bakom Lars Ulrich och hans trumset. Det hade varit en intensiv upplevelse att se svetten rinna nerför Lars nacke och nåt som han ville fånga på film. Och det lyckas han alltså bra med.
Efter denna intensiva inledning introduceras vi till sångerskan Ally som ju, vilket alla vet, spelas av Lady Gaga. Jack stapplar efter konserten in på en bar för att tillgodose sitt alkoholbehov. Det visar sig att han hamnat på en dragbar där Ally sjunger Édith Piaf. Ally sjunger så bra att Jack i princip börja stalka henne för att få Ally att börja sjunga sina egna låtar. Till slut ger Ally med sig och blir influgen med privatjet till en av Jacks konserter och efter det förändras hennes liv för alltid.
Det finns mycket att gilla med filmens inledning. Musikscenerna är mycket bra och Lady Gaga har en pipa som inte går av för hackor. Dessutom visade hon sig vara en riktigt bra skådis också. Eller så är hon bra på att spela sig själv helt enkelt. Allys story i filmen påminner säkert en hel del om Lady Gagas egen historia, i alla fall till viss del. Det finns en intressant meta-aspekt här som jag inte kan låta bli att fundera över.
Tyvärr tycker jag filmen tappar i tempo och jag mitt intresse en bit in. Så länge det handlade om Allys osäkerhet och tro på sig själv så var jag helt med på noterna (ehe). När sen Ally börjar samarbeta med en agent och ska göras om, popifieras, så kändes filmen inte alls lika äkta och engagerande. Den där agenten var en stereotyp, en elaking som vill utnyttja sin artist för egen vinning.
I den senare delen av filmen blev det även mer fokus på Jacks problem med droger och alkohol och det var kanske inte så intressant att följa i längden. Dessutom vet jag inte heller hur trovärdig Bradley Cooper var som avdankad och alkad artist med sina bländvita tänder, solariebruna hy och antydan till tvättbräda på magen. Postitivt var dock att Bradley överraskade med att faktiskt kunna sjunga, så på det sättet var han trovärdig som artist.
En detalj som jag tycker filmen är luddig med är vad Ally (och filmen själv) tycker om hennes nya stil med mer poppig musik och dansare. Jack är tydlig med att han tycker att Ally inte är sig själv. Men vad tycker filmen och vad tycker Ally själv. Det framgår aldrig riktigt. Man tangerar vid det men det blir aldrig tydligt, vilket jag tyckte kändes ouppklarat och därmed otillfredsställande.
Ett stort plus var att standup-favoriten Dave Chappelle dök upp i en liten biroll i en mysig sekvens där Chappelle droppade en del visdomsord. Och sist men inte minst så är ju Sam Elliott med och det är ju aldrig fel.
Jag ger A Star Is Born tre stabila och möjligen på sin höjd lite fuktiga näsdukar.
A Star Is Born var månadens filmspanarfilm och kolla nu in vad mina spanarvänner tyckte om den. Lyckades Lady Gaga röra dessa luttrade filmtittare till tårar med sin känslomässiga sång? Om jag säger att det gräts en hel del i den välfyllda salongen på Victoria så är det nämligen ingen överdrift.
En stjärna som aldrig blev en stjärna: Eva Cassidy.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: A Star is Born (2018) | Rörliga bilder och tryckta ord
Haha, jag tänkte också på att Bradley var en väldigt fräsch missbrukare, inte minst i kroppen. Någonstans mellan spelningar och däckningar i soffan måste han ha hunnit med ett par gymtimmar 🙂 Håller helt med om att ett problem med filmen är att den bränner av sina bästa (konsert)scener i början
Filmen hit the ground running men sen gick det liksom långsammare och långsammare. Som helhet en positiv överraskning för mig ändå.
Ja det var verkligen otroligt mycket gråt i salongen. Himla fint egentligen, det blir speciellt när man är på visningar som är så känslosamma (även om man inte hamnar i gråt-mode själv).
Undrar om andras gråt triggar egen gråt, på samma sätt som det är med skratt? Jag tror inte det faktiskt, snarare tvärtom. Eller är det så med skratt egentligen? Ibland blir man ju bara irriterad på nån dåre som håller på att skratta ihjäl sig. Minns exempelvis skrattmannen från Hell or High Water. https://jojjenito.wordpress.com/2016/11/16/sff16-hell-or-high-water-2016/
Är det fegt av filmen att inte fullt ut avslöja vad Ally tänker och känner om sin karriär? Eller är det smart att lämna det till tittaren och hoppas att Gaga ger tillräckliga hintar? Kanske båda.
Du menar att eftersom Ally förvandlades till en version av Gaga så skulle man dra slutsatsen att hon tyckte om sin stil. Jo, kanske det. Men tyckte att det fanns scener i filmen när de snackade om just detta, att hon inte var sig själv, och Ally liksom inte försvarade sig. Det var som att hon var på väg att säga nåt men då tog scenen slut. Det var nåt som störde mig.
Det jag läste in var att hon nog såg att Jackson hade sina poänger, särskilt som hon hela tiden gjorde små markeringar mot Rez för att känna att hon hade viss kontroll. Men att hon samtidigt tänkte att Jackson var överdrivet orolig eftersom hon fortfarande kände att hon hade den kontrollen. Lite som en blivande alkis.
Jo, just det, t ex när hon tog bort dansarna vid ett tillfälle. Ja, det är väl en ledtråd till hur hon kände, och att det nog handlar mer om kontroll än om att ogilla stilen (med bakgrundsdansare osv).