Tully (2018)

På IMDb är Tully listad som en komedi. Hmm, det skulle jag säga är lite missledande. För mig är filmen på gränsen till en psykologisk skräckis. Ok, IMDb anger även drama som genrebeteckning. Så det ska alltså vara en dramakomedi. Jag tycker inte det stämmer heller. Filmen inleds i alla fall med en ångestfylld scen där en höggravid Charlize Theron ska skjutsa sin son och dotter till skolan. Sonen får nån slags panik när ”den vanliga” parkeringen är full. Han börjar sparka på sätet och skrika. Theron skriker tillbaka, dottern börjar skrika. Det är kaos. Om jag hade varit i bilen hade jag hoppat ur fortare än kvickt. Själv blir jag störd av det smaskande ljudet från nån som äter ett äpple i andra änden av kontorslandskapet på jobbet.

När bebisen väl är född blir ändå allt lättare för Therons rollfigur Marlo. (Marlo? Vad är det för namn på en tjej? Italienskt?) Eller nej, det blir förstås inte lättare. Det blir värre. Marlos man Drew (spelad av en perfekt castad Ron Livingston) jobbar, och när han inte jobbar är det hörlurar och tv-spel som gäller. Sonens skola klagar och anser att sonen behöver en stödlärare, en stödlärare som ska bekostas av Marlo och Drew. Hemma är det ostädat kaos, spillda glas och fryspizza.

Men så kommer en ljusning. Marlos välbärgade bror Craig (Mark Duplass) erbjuder en lösning i form av en night nanny som tar hand om bebisen nattetid så föräldrarna får sova, förutom när det ska ammas. Marlo lever upp, får tillbaka glöden, och blir typ bästa kompis med nattbarnvakten (som spelas spralligt av Mackenzie Davis).

Jag gillar att filmen känns rå och naturlig. Den har en ärlighet som känns. Det finns ingen bad guy här. Marlos man Drew är en ordinary Joe som väl gör så gott han kan. Men visst, han hade kunnat vara mer stöttande och snappa up saker och ting och nån gång lyssna istället för att sätta på lurarna sina.

Charlize Theron är väldigt bra som Marlo. Hon är annorlunda (nähä!) jämfört med Atomic Blonde men ändå en naturkraft på ett liknande sätt. Jag har aldrig varit jätteförtjust i henne som skådis men i Atomic Blonde och här funkar hon väldigt bra.

Hur var det komedin då? Nja, jag skrockade väl till nån gång kanske, men mestadels är det här ett rent drama eller t.o.m. en sort psykologisk thriller kanske.

I sin genre, livspusselgenren (?), är den väldigt bra, kanske en av de bästa nånsin. Det är välgjort allting. Den levererar sanningar. Skådisarna är på topp. Grejen är bara att det inte riktigt är min genre – eller så gillar jag de brittiska varianterna mer – men i sin genre är det förmodligen en av de bästa så jag delar ut betyget ”helt ok”. Kanske spelar det även in att jag avskyr ordet livspusslet, ett ord som för övrigt är ett registrerat varumärke.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in de andra filmspanarnas hyllningar av filmen.

Fiffis filmtajm-Fiffi
The Nerd Bird-Cecilia
Har du inte sett den?-Carl
Svenska Filmakademin-Fredrik
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to Tully (2018)

  1. Pingback: TULLY

  2. Pingback: Tully (2018) | Rörliga bilder och tryckta ord

  3. Pingback: Tully (2018) | The Nerd Bird

  4. Fiffi says:

    Livspusselgenren! Bra ord där! *fist bump*
    Att filmen skulle vara en komedi håller jag inte heller med om. Inte det minsta. Men det är klart, det finns säkert dom som skrattar ÅT Marlo och hennes livssituation medan alla vi som varit i närheten av samma sak sätter skrattet i halsen. Jag tycker inte ens det går att skratta MED henne, hon känns alldeles för trasig för det.

    Intressant det där du skriver med brittiska filmer i samma genre förresten. Den här filmen är ju urtypen av en diskbänksrealistisk film, ändå känns brittiska, danska, norska och svenska sådana betydligt mer diskbänk än amerikanska diton. Kanske är det för att hur illa Marlo än har det, hur sjavig hon än ser ut så vet man att det är en av världens vackraste kvinnor som spelar henne. Spelar. I en brittisk film i samma genre är det inte ens säkert att det varit en känd skådis i den rollen.

    • Jojjenito says:

      Nej, det är ingen komedi, men jag förstår att den marknadsförs som en sån. De vill locka mer publik.

      Ja, jag vet inte, men amerikanska filmer som går all in vad gäller diskbänk ger ändå inte riktigt samma slag i magen som sina brittiska kusiner, som t ex vissa av Ken Loachs filmer. Det är nåt med skådisar, regi, dialog, stil som ger nån sorts distans och en annan känsla (en känsla som många uppskattar mer än den brittiska känslan). Det finns några amerikanska regissörer som gör filmer utan den där distansen eller som åtminstone gör filmer som känns mer avskalade. Harmony Korine och Larry Clark är två exempel.

  5. Sofia says:

    Jag tror att det jag fastnade för i Tully jämfört med annan ”livspusselgenre-film” är att den ändå presenterade en historia snarare än enbart ”slice of life”. Däremot håller jag med dig och Fiffi i frågeteckenen som finns vad gäller genren. Ett drama med lite bitande humoristiska repliker kanske?

    • Jojjenito says:

      Ja, när det gäller humorn så bestod den väl till största delen av vissa repliker som stack ut som skrivna för att locka till skratt (eller visas i en trailer för att hinta om komedi). Kanske fanns en viss humor i relationen mellan Marlos familj och hennes brors familj? ”Craig hates me”, ”Drew hates me”.

  6. Fredrik says:

    Det här med komedi är skumt, även trailern lutar mot komedihållet, trots att det ju verkligen är mer drama än något annat.

    Jag var på en presskonferens där Daniel Lind Lagerlöf och Peter Possne presenterade Vägen ut. Daniel pratade först och beskrev den då som ett drama. Sen kom Peter in och sa att det var en komedi och inte ett drama. Arga blickar mellan de två följde.

    Jag förmodar att producenter hellre trycker på det komiska för att det anses mer publikdragande, och att imdb också präglas av det innan filmen slagit igenom och användarna börjar ta över.

    Livspusselgenren behöver sitt eget filmspanartema!

    • Jojjenito says:

      Komedi med inslag av drama eller drama med komiska inslag? Svaret beror alltså på om man är filmen regissör eller producent. 😉

      Nja, jag tycker vi nöjer oss så när det gäller livspusselgenren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: