Måste gitt (2017)
4 maj, 2018 4 kommentarer
Aj då, jag upptäckte nu att jag inte skrivit ner några anteckningar efter att jag såg Måste gitt på bio för över ett år sen. Hur hantera detta? Se om den? Hmm, nej, så bra var den inte.
Betyget vet jag i alla fall. Jag gav den det tråkiga medelbetyget 2,5/5. Jag minns att jag var relativt pepp på filmen efter att ha sett trailern. Jag tyckte den hade nåt. En kriminell lirare, Metin (Can Demirtas), hamnar på en skådespelaraudition där han ska spela en gangster. Enkelt tycker Metin då det ju bara är att spela sig själv. Han skrämmer slag på panelen (som bl a inkluderar Lena Endre).
Efteråt upptäcker Metin att han har glömt sin dagbok. Inte så farligt kanske, även om man ju inte vill att nån olovligen läser ens dagbok. Fast för Metin är det skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Metin skriver nämligen om allt (allt!) som händer honom i kriminella världen. Personer, tid, datum, allt. Dagboken är därmed hett stoff för exempelvis polisen.
Metins dagbok hamnar så småningom hos ett bokförlag som gillar det som de läser. Det här ju den nya Jens Lapidus för fasen! Framtidsutsikter: goda. Vilken känsla och inblick i hur det funkar i verkligheten. Vilken research som måste ha lagts ner. Och vad bra författaren har fått till språket!
Metin får nu ägna resten av filmen åt att försöka få tag på dagboken samtidigt som han ju är sugen på att hoppa på den där bokdealen.
Som sagt, jag gillade upplägget. Det fanns en hel del humor i kulturkrockarna. Men jag vet inte om det räckte till en långfilm. Manuset är inte speciellt välskrivet. Det kändes alldeles för spretigt. Slutet tyckte jag blev stressat och ologiskt. Nu har jag lite svårt att minnas detaljer så kan nog inte komma med så mycket mer än så.
Jo, förresten, det förekom en del sentimental inslag där Metin tänkte tillbaka på sin barndom och ett träd som han planterade tillsammans med sin pappa (eller farfar?). Nja, jag vet inte, jag fick inte ihop det med resten av historien.
En sista grej är filmtiteln som jag tycker är riktigt bra. Måste gitt. Det lockar på nåt sätt. På engelska har filmen fått heta A Hustlers Diary. Nja, inte lika bra, framförallt för att man missar hela språkgrejen. Och språk är ju det bästa som finns.
Ja, jag hamnar alltså på det så tråkiga medelbetyget. Rolig filmidé, lite sämre genomförd.
Om ni vill läsa om några som gillade filmen mer än jag gjorde så kolla in hos Fiffis filmtajm.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
För min del funkade Måste gitt över förväntan, tror jag gillade att den utvecklade sig på ett (för mig) oväntat sätt. Jag hade heller inga större problem med spretigheten i manus eftersom jag snarare uppfattade historien som fullmatad.
Kul att den funkade över förväntan. Fullmatad eller spretig, det är väl en smaksak antar jag. 🙂
Ja du är för gnällig 😉 Fast jag tycker att det verkar som om du ändå gillar den utifrån din egen text. Värt en omtitt? Själv tyckte jag att Måste gitt var superkul, och – förlåt det töntiga ordvalet – uppfriskande. Återblickarna var lite smetiga, visst, men sa ändå något fint om Metin… att han längtade efter sin pappa. Sedan gillade jag flera av birollerna, Metins vänner och mamma t.ex. Och bara det att filmen lyckas komma undan med Turkiska föreningens gubbråd utan att det kändes fördomsfullt visar på fingertoppskänsla. Lite styrkan med hela filmen är att den inte tar sig själv, eller svenska förläggare med näsa för snabba cash, på så himla stort allvar. Kul med en genomlysning av både orten och innerstan som parodiseras med varmt handlag.
Ps. Jag har inte skrivit någon egen recension, så jag lånar ditt kommentarsfält till det 😉 Ds.
Ja, jag gillar det mesta med den. Men sen var det nåt med slutet som jag störde mig på. Jag minns inte riktigt detaljer men jag tror det gick för snabbt och/eller var ologiskt, just på den där bokmässan de var på.
Ah, Turkiska föreningen hade jag glömt. Den var härlig.
Det går ju alldelles utmärkt att skriva en liten recension kommentarsfältet. Mycket trevligt. Det får du göra fler gånger. 🙂